Disk x 3 - men vi hade kul!! :) :) :)

Asså, i Pingus och mitt tvåmannalag så har vi en deal: jag visar vägen och Pingu kör efter mina anvisningar plus att han ska också skutta högt, hoppa långt, kuta igenom och hoppa prick samt rejsa zick-zack det fortaste han kan... Jag mitt pucko *slår mig själv hårt mot pannan* glömmer banan - alltså det enda jag skulle göra i vår deal!!
    Jag mörkade det värsta jag kunde för Pingu - och körde vår egen alldeles personliga bana utan något avbrott, så jag inte skulle få världens utskällning av min lagkamrat Pingu efteråt. Det verkade som det lyckades för Pingu tog bara glatt emot mitt beröm efter sista hindret. :)


Okej, om vi börjar från början...
   Agilitytävling på Häverö BK, det vill säga typ 20 kvadriljoner mil hemifrån. Första banvandring kl. 9.00 med första start direkt efter - och Pingu har startnummer 2. *fnissar och skakar uppgivet på huvudet*

Självklart så försover vi oss (och hade även somnat ifrån på kvällen innan, med andra ord hade jag inte fixat jobbgrejset). Väl i bilen när jag inser att vi inte kommer att hinna, så tappar jag för en stund gnistan. "Nä, jag vänder och åker hem igen. Det är ju ingen idé..." Men jag tar mitt förnuft tillfånga för vi har ju ändå två lopp till.
    Ju närmare Häverö vi kommer, så tänker jag: "Men kanske vi hinner ändå..?" Fast... sen när den där kringelikrokvägen börjar så kör bilarna framför exakt efter hastighetsbegränsningen eller rättare sagt ofta precis under. Tanken att köra om väcks för en sekund... men jag avstår. "Inte typ "offrar jag livet" för en agilitytävling, inte!", och påminner mig själv om en avlägsen bekant,(typ) som trillade ned från taket från ett trevåningshus för att rädda en kattunge som irrat sig upp dit. Tjejen dråsade ned. Med största sannolikhet så kommer hon nu bli rullstolsbunden resten av sitt liv. Och kattungen lyckades ta sig ned helt på egen tass. Jag antar att tjejen måtte ångra sig...
    Jag menar, det gäller att prioritera rätt saker, liksom.

Trots min försening plus långsamma bilförare så lyckas vi ändå komma fram till tävlingsplatsen exakt sju minuter efter nio. "Vilket är viktigast?", tänker jag, "Memorera banan eller rasta/värma upp jycken?". Jag beslutar mig för att gå banan i typ ett varv, sen tillbaka för snabb uppvärmning/rastning. Kvickt stoppar jag på mig godis och belöningsboll, och skyndar mig bort till banan.
    Eftersom jag nu kommer från banans bakkant, så passar jag på att memorera sista halvan först, sen tar jag den från början. Med andra ord hinner jag gå banan en och en halv gång. Tanken att fråga om man får byta startnummer hade i och för sig fladdrat förbi, men... nä. Jag får stå mitt kast.

"Banvandringen är nu slut!", säger speakern precis när jag ändå hade tänkt gå tillbaka till bilen. Jag skyndar till inropet och berättar att jag - faktiskt - är där. Inroparen ber mig att senare stryka mitt namn på anmälningslistorna för de andra två loppen. Jag småspringer tillbaka till bilen för att hämta Pingu. Snabbkissning och uppvärmning samt småjoggning mot starten om vartannat.
    Jag ser att första startande står beredd. Med andra ord är det dags att gå till startfållan...

Jag lyckas faktiskt komma ihåg banan, agilityklass, ända fram till typ fyra hinder från mål. Efter en tunnel har jag absolut ingen aaaaning vart vi ska, så jag tar det hopphinder som råkar stå framför oss och sen kör vi i mål. Det var liksom inte riktigt rätt, men nära. ;)

  

Nästa lopp är Hoppklass A, och jag är med och memorerar banan (!). Då gick det så här...

Det blev en disk för Pingu kunde inte höra skillnad på "Här!" och "Där!". :)

 Det sista loppet, Hoppklass B....

Hahaha! Efter den andra tunneln så springer jag plötsligt åt fel håll. Jag känner att det här blev väl fel, och blir helt övertygad när jag råkar se att nästa hinder vi forcerar så står nummerskylten på hindrets baksida. Det är då jag utbrister förvirrat samt glatt: "Jag kommer inte ihåg banan!!", men jag kör bara på som om inget har hänt.

    Sedan råkar jag komma på rätt spår igen, men sen missar vi lite tunnlar och så där, samt river långhoppet (!). Hur som helst så fick Pingu och jag köra en och en halv bana (typ) för samma startavgift. Det gäller att få valuta för pengarna! ;)

 

Jag tyckte det bara var kul att jag var helt vilse i banan, och jag tyckte ändå att jag skötte mig rätt bra som inte stannade upp. Pingu märkte absolut ingenting av min förvirring.

    Publiken skratt och applåder uppskattades. :)

Det mest positiva idag var att Pingu tjuvstartade (knappt) inte, eller rusade in mitt i banan som han brukar. Det sistnämnda kanske för att jag förekom och gastade "Pingu!" i tid - innan han hann fara iväg.

    Han hade absolut ingen dragning mot att "publikmingla", och inte heller att sno någon av de utlagda leksakerna vid målfållan.

Apropå det, så märkte jag att det var flera som hade "problem" med de utlagda leksakerna. "Nej, fel!! Det är inte din! Ta den här!!!", var en "konversation" mellan flera förare och hundar efter målgång, vilket måtte vara lite tråkigt, eller? Jag menar, när man ska jubla och belöna samt berömma sin jycke, så blir det en typ dum "diskussion" istället.

Pingu missade slalomet i alla tre loppen (eller var det i två?), och han gör inga fina kontaktfält. Hemma på träning gör han helt rätt. Det är bara att träna mer, det!

    Och så måste (?) vi få bort hans vida svängar, och så borde jag kunna springa snabbare, eller så borde Pingus hindersug bli bättre. Hm? Eller varför inte både ock?!

De två bilderna har inte så mycket med dagens blogginlägg att göra, men Spirou ville vara med - och då fick han det.