Inoff agilitytävling på AKSR

"Vad sjutton är AKSR förkortning för?", undrar säkert nu en å annan. Jo, det står för.. håll i er nu: Agilityklubben Södra Roslagen som har förskanskat sig i Lindholmen, Vallentuna, ihop med en idrottsplats/fotbollsplan.
    Fick mig berättat att det är inga problem att dela platsen med fotbollsnissarna, men vid ett tillfälle råkade de två aktiviteterna krocka med varandra, men vill man så fixar man; man delade helt enkelt på fotbollsplanen. Inga problem.. Hihi! Tja, de jyckar som var "bollintresserade" (milt uttryckt) hade ibland lite svårt (också ganska milt uttryckt ;)) att koncentrera sig på agilityn när det for ett gäng fotbollar hitan och ditan på andra planhalvan. :)

Spirou visar upp hur planen ser ut.

Minns ni att jag var väldigt nöjd och glad från lördagens agilitytävling på Nacka BK? Att min odåga till Pingu skötte sig ändå rätt så bra (milt uttryckt ;) ) inne på banan?
    Haha! Det tog han igen sen dagen efter på söndagen; spanielnosen jobbade på högtryck under första loppet, agilityklass modell svårighet klass 2. Pingu smet tillbaka till den särdeles intressanta luktfläcken framför (typ) första hindret. Jag får dock tillbaka honom till mig där jag står - övergiven - ute på banan, men efter att han åter gjorde om samma otyg en gång till (smet iväg till luktfläcken) så bröt jag; tog tag i nackskinnet (inte surt eller argt) och förde bort honom från banan till kopplet som ju låg bakom/efter det som skulle varit det sista hindret. Sen gick vi (läs: jag) helt neutral därifrån. "Ska det va så här blir det inget kul - för nån av oss!", muttrade jag dock tyst för mig själv.
    Sen gjorde Pingu nåt bra, och då fick han en omklappning.

I hoppklassen klantade jag mig (disk igen), så nu stod det ett lika mellan oss. Annars så var Pingu-grabben med mig. Speciellt när jag blev sen att visa att det kommer bli en "U-sväng", så jag fick likt dagen innan köra mitt "nödbroms-skrik" - och jycken tvärvänder - precis i sista stund innan han glatt tänkte hoppa över fel hinder. Inte för att det hade gjort nåt eftersom vi ju redan var diskade. Så nu stod det 2 - 1 till Pingu. ;)

 Sista klassen för dagen var ett tunnelrace! :) :) Sexton tunnelingångar att sätta rätt. Pyttsan! Här var det matte - igen - som klantade sig. Diskade - åter igen. Men det gör inget för vi båda hade skitkul! Och Pingu vann matchen i Matte vs. Pingu i "Fel och klantighet", sammanlagt alla tre klasserna med 3 - 1. ;)
    Jag blev väldigt glad över att Pingen efter ha forcerat den sista tunneln vände direkt mot mig när jag tjohooade glatt. Målgången var nämligen samma som starten, och jag var lite orolig att han skulle fara iväg mot nån hund som stod och väntade på sin tur. Men det behövde jag inte va!

När tunnelklassen sen var slut, så gick det plötsligt upp för mig: Men varför anmälde jag inte Spirre till tunnelracet?!!! Han älskade ju tunnlarna under hans "agilitykarriär". Visserligen gillade han allra mest att stanna upp och rulla sig i dom, att självmant trassla in sig i platta tunneln. Jag antar att han resonerade som så att han ville vara i dom roligaste hindren så länge det nu går.. innan tråkmänniskorna kommer och plockar ut en från dom... om de nu lyckas. Hehe!

Bild från då "det begav sig". Spirou testar sin ökända platta tunnelrullning på Häverö BK till publikens, funktionärernas och domarens stor förtjusning. Okej, jag hade inte så himla mycket emot det heller, men vi försökte (läs: jag) att få jycken att inte stanna upp och vältra sig i tunnelns trevliga och sköna... nåt..?

Så nu i söndags så frågade jag om Spirou möjligtvis fick vara efteråkare medan de räknade ut resultaten. Och det fick han! Åhhhhh, vad han hade kul! Spirou, 13 år i maj, "gammel-galopperade" mellan tunnlarna och kastade sig (typ) in i varje ingång. Han var ju bara bäst, ju!! Verkligen synd att man inte har det filmat. Min bästaste, bästaste Spirre-Spirou!! <3 <3

Spirou poserar efter hans efteråkarlopp.

Jag tror minsann att jag måste bygga upp ett eget tunnelrace åt Spirre hemma på brukshundklubben. Bara till hans ära. :)

Säsongens första agilitytävling. Nacka BK

Årets agilitysäsong började idag med tävling på Nacka BK. Visst är det tjusigt värre där med sjöutsikt å allt.

Varför ser du så trumpen ut, Pingu?

Och rätt som det är så kommer det en liten båt farandes förbi.

Men.. Jaha, vi skulle inte berätta om båtar, skepp och skutor - utan om agilitytävlingen.

Först och främst, large-klassen började inte förrän tidigast kl. 13.00 stod det i PM:et. Sicken bra tävling!! Äntligen har de fattat vilket klockslag som gäller när det ska vara tävlingar. Jag anser att alla tävlingar borde starta tidigast kl. 13.00. Basta!!

    Nu hann man ta det lugnt hemma, komma dit i tid, och ha en sådan exstrem tur att en bil åker precis iväg från den överfulla parkeringen när jag kommer, och så hinna med banvandring och allting. ;)

"Ja, ja... men hur gick själva tävlingen, då?", undrar ni lite sådär nyfiken i en strut. Om jag är nöjd? Nä, jag är mer än nöjd. Jag är jätteglad! Väl hemma när jag handlade käk så gick jag runt på ICA med ett fånigt leende inombords. Jag var så glad så jag kunde spricka!
    "Vann ni?", undrar ni nu. Nä! Vi blev diskade i agilityloppet och kom på en mycket blygsam 22:a placering i hoppklassen, men det kändes som om vi vann hela tjottaballongen!! :) 

    
    För kan ni tänka er, Pingu åt inte upp en endaste hund. Visserligen drog han i kopplet som en riktigt ouppfostrad byracka (jag skämdes), och han fastnade i en doftfläck framför första hindret... men jag fick loss honom!! Han tjuvstartade inte (jag hade tänkt till och förekom honom lite genom att säga mitt "Kör!" något innan jag annars brukar göra på träning), och i den lite halvsvåra hinderkombinationen i starten så fick jag till det genom att GASTA "PINGU!! PINGU!! PIIIINGUUUU!" som en besatt idiot; därmed frångick Pingu hans annars sedvanliga att bara rusa in i banan och ta nåt hinder för att sen komma tillbaka (mycket väl diskad) till matte.

Pingu kom lite snett upp på A-hindret (på grund av centrifugalkraften, uppfarten till hindret var inte i riktig rak linje från hopphindret innan), men han klamrade sig kvar på kanten med hjälp av ren vilja (A:et var även ganska högt och rätt så smalt). Jag är inte riktigt säker på hur loppet gick, men som jag kommer ihåg det (vilket inte alls behöver vara rätt), så är jag säker på att han skuttade kontaktfältet på A-hindrets nedfart. Sen var det några hopphinder där han fick minst en (antagligen fler) vägran, varav jag hinner hejda honom precis när han passerar hopphinder, men jag visar/handlar/kommenderar "Runt!" - och han gör det perfekt (så fick man stila lite med att han kan sånt också ;) ).

    Sedan tror jag att han fixade kontaktfälten på A-hindret (ja, det var två gånger). När vi sen ska till slalomet, så tänker jag att vi är ju redan körda (diskade) så det är lika bra att testa att stila lite (läs: chansa vilt) i slalomet; kör ett högerslalom följt med ett blindbyte. Jag hör hur det rasslar i slalompinnarna när Pingu forcerar hindret. Enligt hörsägen så gick han rätt i alla portar. Själv har jag ingen aning eftersom han ju var bakom ryggen på mig i nån sekund. Är hur som helst mycket nöjd över mitt lilla slalomtilltag. Varför sejfa när man kan stila och hoppas? ;) 

    Pingu tvekade inte så himla mycket på gungan (Jippeee!!!). Sen fick han för sig att smita ut "offpist" och "publikmingla" lite, men han hejdade sig (!) när jag kallade tillbaka honom. Jag hade god lust att belöna honom rejält där, men vi fortsatte de två resterande hopphinder... där han väl missade det sista.. tror jag?

    Han fick hur som helst massor med beröm och jag bjöd även på den gamla och utslitna "tävlingsbollen" som han inte sett sen i höstas. Pingu brydde sig knappt om den. Jag borde ha tagit den nyinköpta istället.

Nyinköpt "tävlingsboll". Den utslitna (milt uttryckt) har varken fluff eller pip kvar i sig; den är bara liksom i trasor.

Varje gång vi passerade på grusvägen som går jämte agilityplanen skämdes jag öronen av mig över min ohängda byracka som inte kan gå i koppel som en vanlig hund. Han drog hårt för kung och fosterland åt alla håll och kanter för att kunna komma åt att nosa på folk och fä och alla spännande dofter, men i sin (egentligen Spirous) bur så låg man så tyst och snällt så.
    Fast när vi passerade på grusvägen efter agilityloppet - och jag var strålande glad - så gick han ganska fint förbi alla frestelser. Ja, och så hade jag även en leverpastejgodisbit framför nosen också. *harkl*

Bit av grusvägen fast längre ner mot vattnet.

  
Inför hoppklass-loppet var han lika odräglig igen; kunde inte fokusera på sin matte, inte. Och fastnade förstås i en luktfläck framför första hindret, men även denna gång får jag loss nosen från marken. Ingen tjuvstart (ja, jag förekom honom likadant som i agilityklassen).
    När han sen ska in i slalomet, så ville jag styra upp lite så att han skulle få en lite rakare ingång (så han inte skulle dundra in i andra porten), men hade under banvandringen inte en tanke på att jag då "knuffade" honom bort mot en hägrande tunnel därborta i "horisonten" (något överdriven beskrivning). Jag skriker ett falsett-"Häääär!" - och jycken vänder tillbaka precis innan nosen åkte in i tunnelöppningen. Tala om i sista stund! Jag ser i ögonvrån hur domaren ler/skrattar åt eller rättare sagt med oss när Pingu kommer tillbaka och kör slalomet. Jag blir alltid lika nöjd och glad när man lyckas att roa en luttrad domare. :)

Snälla Ulrika filmade loppet... som jag inte lyckas få hit. Hm? Äh, filmsnutten finns på Fb på min sida. Haha! Som jag minns det så kutade vi med värsta farten.. Hahahaha! Det ser ju ut som filmen går i slow motion, ju! :) Spela roll, vi hade kul!!
    Denna gång hade jag med mig den nyinköpta "tävlingsbollen" - och Pingu tyckte den var störtkul!! 

När jag nu ser på filmsnutten så ser jag att Pingu rusar ju in i första porten i slalomet för att sen fortsätta rakt mot tunneln. Äh, jycken hittade på egen väg, typ. Det var inte alls "bara" mitt fel.

Och som grädde på moset så fick Pingu-grabben äntligen nosa så mycket han ville där intill grusvägen, men inte förrän man satte sig fint på rumpan (vilket han gjorde väldigt kvickt) och matte sagt "Varsågod!". Alla hundar och mattar och hussar hade nu åkt därifrån, så det var tomt och fritt för att vältra sig i alla spännande dofterna.

Finns det nån annan sport där man kan bli så glad fast man diskat sig eller placerat sig långt ned på resultatlistan? Känslan att vara som ett med jycken ute på banan är obetalbar och obeskrivbar. Inga (uppflyttnings-) pinnar i hela världen är värd mer än detta. Min oslipade diamant börjar slipa till sig. ;) <3

Innan vi åkte hemåt så fick Spirou och Linus lufta tassarna för andra gången för dagen på Nacka BK:s domäner. Spirou fick även vara med på prisutdelningen inne i klubbstugan där även alla som gått i mål fick välja ett pris. Spirre och jag valde ett tuggben till Pingu... fast Spirou trodde att det var till honom. Han blev något besviken när han inte fick käka upp det.

Imorrn ska vi åka till Agilityklubben Södra Roslagen för inoff tävling. Den börjar klockan 11.00. Vad är det för fel på kl. 13.00? //Den nu ganska bortskämde

Upprörd, ledsen och besviken... men nu glad igen.

Min hatkärlek till rallylydnaden  

Varför bryr sig folk så mycket om vad andra inte kan?

Under vintern har ju Pingu och jag tränat agility i Arningehallen typ var fjortonde dag. Det har gått över förväntan när det gäller hans nosande och ökända publikmingelförsök, men man har ju där haft hjälp av avspärrande staket. "Pinnarna kommer trilla in nästa säsong!", har en träningskompis siat. "Hpmf!", har jag tänkt. ;)
    Inomhusträningen avslutades med en inoff-tävling... där Pingu var i sitt gamla essä; jag jobbade som en galning för att få byrackan med mig, men nej han ville mest nosa.

Nu snart börjar utomhussäsongen. Den första vårtävlingen annalkas med stormsteg. Den är alldeles strax här. "Vi måste träna!! Träna därute bland alla förföriskt lockande dofterna!", konstaterade jag. Så sagt och gjort, trots jag var helt urlakad efter jobbet förra fredagen (alltså inte nu i fredags) så styrde bilen mig till brukshundklubben; Pingu och jag hade vårt första träningspass för säsongen. Själva hindren, kombinationerna var det inga större problem med (förutom staketkombin, som vanligt), men hans nosande, hans plötsliga "smita-ifrån-och-lämna-sin-matte-övergiven-kvar-vilja" är under all kritik.
    När vi åkte ifrån klubben så var jag fortfarande vid gott mod, men något... konfunderad över min odågas ovilja att samarbeta/följa/leka med mig och hans oförmåga att vara intresserad av samma belöning i mer än typ 2-3 gånger. Nä, dofterna tar överhanden. De är det han gillar allra, allra bäst.

På onsdagens öppna agilityträningen är jag givetvis (!) med. "Vi behöver verkligen!!", resonerade jag. *suck* Pingu smet och smet och smet iväg om och om och om igen. Det var både publikmingel och egna ensamma utflykter runt omgivningarna. Han är i alla fall envis, pojkslyngeln. *suck* Mina klubbkompisar hjälpte till; Odågan ska verkligen inte få nån utdelning av hans smiteriande!! Tack för er hjälp!

Jag var mycket låg efter onsdagens agilityträning; kände ingen lust alls att starta på den annalkande tävlingen (trots löften från klubbkompisar att hjälpas åt), mitt självförtroende var så i botten. "Det var länge sen jag kände mig så här pass nere", tänkte jag dagen efter och flera dagar därtill. "Jag är ju helt värdelös! Jag har sabbat min hunds träning. Om han hade bott hos andra hade han varit sååå mycket bättre.", gick mina dystra tankar.

Hur man än gör så blir allt bara fel. Bläh!!

För att verkligen toppa mina "har-tappat-allt-självförtroende-som-finns"-tankar, så råkar jag läsa följande trådstart på en Fb-sida. Ja, ibland.. nej alltför ofta ska man inte läsa inlägg på fejjan.

16 april 2015

"Har funderat på en sak.
Återupptog rallytävlandet efter ett uppehåll (ny hund) och förvånades av den mycket grundliga banvandringen. Domarna förklarar till och med vad skyltarna betyder.
Här i några trådar kan jag läsa att det finns de som tävlar utan att kunna skyltar och (hoppas jag missförstått) utan att ha tränat rally.
Samtidigt hör man om de som ska "ta lätta titlar i rally" och att rally är något man kan göra i förbifarten.
Jag och många andra lägger ner otroligt mycket tid på träningen. Tränar grunder, teknik, banor osv. Vi riskerar att bli bortlottade på tävling för att "rally behöver man inte träna" eller så tickar klockan på banvandringen för att någon vill ha varenda skylt förklarad.
Att man tävlar med en hund som inte kan allt gör mig inget, hjärnsläpp kan alla få och på tävling kan allt hända.
Men att komma till tävling och inte kunna gällande regler det är inte ok. På en lydnadstävling skulle det aldrig tillåtas att den tävlande tex frågar hur en inkallning går till.
Banvandringen borde handla om hur banan ska gås och om domaren har något särskilt att säga som inte står i reglerna, resten anser jag är den tävlandes skyldighet att kunna. Och jag tror att det skulle höja statusen om det inte gick att tävla oförberedd."

Tja... om det hade slutat här, så skulle jag inte ha brytt mig om detta inlägg - som är full med felaktigheter och tankevurpor - men när jag ser att hela 120 personer (i skrivande stund) gillar eländet och däribland även för mig kända personer som jag hyser respekt för gör mig bestört, ledsen och såååå besviken. Vad är det jag inte fattar? Vad är det jag inte förstår?
    Sedan följer en hel radda av kommentarer där allför många går i följande stil (av förvisso hela 4275 Fb-gruppmedlemmar, så 120 är egentligen inte så många, men ändock tillräckligt för många):

"Håller också med, har varit på tävlingar där folk ska starta ex Fortsättningsklass och inte ens vet vad åttans frestelse är, tycker att det är väldigt tråkigt att tid som man faktiskt behöver för banvandringen försvinner för att folk inte vet hur ett moment ska utföras."

"Det är irriterande för oss andra!" 

Som väl är var det även flera kommentarerskrivare som motsa/rättade TS, men tänk ändå att det finns hela 120 stycken människor som tydligen är så... så... missunsamma, så... Eller? Vad är det jag inte fattar? Vad är det jag inte förstår? Är det nåt jag har missat?

Okej, nu ska jag krossa inlägget!
1. Din egen banvandringstid är efter själva domargenomgången. Du får helt själv välja om du vill spendera dessa 8-15 minuter att memorera banan i lugn och ro utan medtävlandes "irriterande" frågor eller du kan välja att gå ut från banan och fråga domaren (som står till förfogande vid ringside) om du har några oklarigheter. Hörru trådskapare och dess anhängare! Läs på reglerna för sjutton!!

2. Vadå "det skulle aldrig tillåtas att en tävlande frågar hur en inkallning går till" (ej exakt citat)? Öh? På lydnadstävlingar får du ju under hela tävlingens gång ständig personlig hjälp av tävlingsledaren. Du behöver knappast fråga nåt!! "Ställ dig vid den punkten. Är du redo? Lämna hunden. Tack det räcker. Kalla in. Momentet slut". Och så har vi alla "Höger om. Vänster om. Avdelning halt. Framåt marsch osv. Tala om att få instruktioner. Varje enskild deltagande ekipage!!
    Tala om att en lydnadstävlingsledare måtte känna att livet är ett enda tjatigt tragglande, ännu mer än en rallylydnadsdomare som får lov att om och om igen förklara skyltar - men jag antar att de gör det mer än gärna - för de vurmar för sin sport. Ja, annars hade de väl knappast utbildat sig till domare/tävlingsledare. Märkligt vore det väl annars?

Öh? Vad betyder den här skylten?

3. Och vadå? Jag har frågat lydnadsdomare vid tävling, visserligen ett litet KM, men det var ändock en riktig lydnadsdomare och tävling. Det gick alldeles utmärkt. (jag hade fått plötslig hjärnsläpp om hopp-momentet)

4. Vad gör det dig om något annat ekipage (kan inte vara så hiiiimla många) inte har tränat inför sin tävling/sitt prov? Dennes resultat kommer med all sannolikhet bli ganska dåligt och du själv har fått ytterligare nån att vinna placeringsmässigt över.
    Poängmässigt, alltså det viktiga kan enbart du själv styra över, är inte beroende av dina medtävlande på något vis. Om du bara låter de vara - och fokuserar på ditt eget tävlande. Du skulle kanske gå en tävlingspsykologikurs och lära dig att enbart ta tag i det som du själv kan styra över, det vill säga dig själv och din egen hund och låta andra sköta sig själva? Äh, koncentrera dig på ditt eget tävlande och din egen hund istället!!
    Och ja, jag ska hädanefter försöka följa mitt eget råd - och aldrig mer bry mig om dumma inlägg på Fb.

Man kanske inte kan tro det, men vi tränade visst inför våra tävlingar förra året, men vad sjutton hjälpte det? Antingen tränade vi helt fel, eller i alla fall - uppenbarligen - inte tillräckligt.

5. Angående "lätta titlar" och "rally kan man tävla i förbigående"
Tja.. om nu nån (kan inte vara såååå många) skulle tycka så - så blir de i en ganska snar framtid varse att så inte är fallet. Och du kan skadeglatt skratta i mjugg. Och om det ändå skulle gå bra för dom - så är det ju bara att gratulera, eller hur?
    Eller kan det vara så att du då skulle känna nån slags avundsjuka? Att du måste träna, träna, träna men andra har turen och/eller skickligheten att få bra resultat ändå; att de har en exceptionellt följsam och lyhörd hund eller att de har en exceptionell förmåga att träna hund och memorera banan. Men va fasen! Det är väl bara att gratulera dom!!! Eller missunnar du dom deras förmåga?

6. I senare kommentar påskiner du att det är orättvist att eventuellt bli bortlottad av någon som inte har tränat tillräcklig inför tävling. Eh? En nyfiken motfråga: "Hur många timmars träningstid måste man lägga ned för att du ska anse att man är värdig nog att du ska känna att det är okej att bli bortlottad?

7. Hur vet du att ekipaget faktiskt har tränat (vilket ju är det vanligaste) och det bara skiter sig just då på tävlingen? Du skriver själv att du har förståelse för detta fenomen, men ändå så klagar du över det. Ja, hur vet du hur mycket de har tränat så du kan döma dom?

8. Jag undrar också hur du kan vara så säker på att din medtävlande bara råkar formulera sig lite "fel" så att du får helt felaktigt (?) känslan av att de inte har studerat tävlingsreglerna eller tränat innan?

Eh? Vadan denna bild? Nä, jag råkade nog bara trycka på fel knapp...eller nåt.

9. Varför är det så viktigt att "höja statusen" på rallylydnaden? Själv tycker jag att den är så bra som helst. Jag är stolt över min ena hunds RLD N. Mycket stolt. Vadå? Förringar du dina egna meriter? Ja, kan det vara så? Bry dig inte om okunnigas påståenden. Säg istället: "Ja, kom igen då! Testa att tävla själv så får du se "hur lätt" det är!" till de få som fortfarande ej hänger med i rallysportens utmaningar.

10. Du anser att det inte borde gå att tävla oförberett. Öh? Ja!! Vi ska kanske börja med att ha ett inträdesprov innan man får börja tävla!! Likt golfsporten, alltså. Ett "grönt kort" för rallytävlande! Vilken lysande idé!! Allra helst med tanke på att rallylydnadssportens grundtanke var (!) "hundsporten för alla", "en inkörsport för vidare hundsportstävlande". Ja, ja... (ni fattar min ironi, va?)

På väg mot tävling. Undrar om vi kom ihåg att packa ned "Rallygrönakortet"?

Jag har alltid ansett att ju fler som tävlar desto roligare. Om nån skulle få för sig att försöka tävla trots ingen förberedelse innan, så skulle jag bara glatt säga: "Shoot man! Testa!! Vad har du att förlora? Du kommer hur som helst bli en erfarenhet rikare." - och hoppas att de ska bli bitna av utmaningen och fortsätta med sporten. Om det så är agility (men passa dig för gungan), lydnad, rallylydnad, spår etc, etc.

    Jag vill göra trevlig reklam och puscha för min sport. Bjuda in så många som möjligt. "Kom igen! Kom och titta eller till och med testa om det är nåt för dig!", bjuder jag in mina kursdeltagare och klubbkompisar samt andra hundägarfränder. Så länge de är glada och belönar deras hundar utan orimliga krav. Och jag tror att alla domare, instruktörer etc som älskar sin sport gör detsamma. Konstigt vore väl annars!
    Nä! Oj! Det är alltså mitt fel att du blir irriterad över att nån kanske inte har "tränat tillräckligt". Oj, sorry! Att jag har vurmat och pratat väl om sporten.

"Men hallå, matte! Sluta läsa Fb. Gå ut å lek med mig istället!", uppmanar en mycket klok Pingu (oj, vad det där kändes konstigt; ordet klok i samma mening som Pingu)

Varför bryr jag mig om detta då? Varför blev jag så upprörd, ledsen och besviken? Jo, risken över att nån ska irritera sig över mig. Pingu som ju är på sånt "publikmingel-humör". Tänk om det händer nåt! Tänk om nån av dessa 120 personer som gillar detta Fb-inlägg är där eller om allt fler håller med. Tänk att av dessa 120 personer var några som jag högt respekterar (sorry)... Vad är det jag inte fattar? Vad är det jag inte förstår? Varför har de gilla-tryckt? Är det hela inlägget eller bara nån del av den? Äh! Jag ska inte bry mig, ju! Men jag förstår inte, fast man behöver ju inte förstå allt... väl?

Känner jag mig utpekad av inlägget?
    Nej! Jag har alltid tränat inför tävling. Måhända alldeles för lite - vilket ju (för det mesta) syns på resultaten. Men vetskapen om att folk kan reta sig så pass mycket på sina medtävlande - trots att de inte kan påverka ens eget resultat - är för mig en gåta. Det ska vara kul att tävla. Det är det inte om man vet att det finns stor (?) risk att det finns alltför många medtävlande som stör sig på en (en å annan kan man förstås stå ut med, you can´t win them all, typ).

Den dagen jycken sätter kontaktfälten så här på första försöket på tävling.. That will be the day!

Okej, jag kan erkänna (?) att jag har vid ett (1) tillfälle frågat vid en rallylydnadsdomargenomgång. Jag minns inte exakt nu var det var, men jag tror att det var första gången jag tävlade i fortsättningesklassen och det var nåt med hur/när/vad man gör med kopplet. Jag förstod inte vad domaren svarade, så jag var på väg med att ställa en följdfråga, men domarens menande blick hejdade mig. En för mig okänd medtävlande förbarmade sig dock över mig och förklarade så jag förstod. Ja, det är så man gör. Man hjälper sina medtävlande.
    Måhända att jag råkade uttrycka mig "fel", så att någon uppfattade att jag varken hade tränat innan eller studerat tävlingsreglerna. Förlåt i så fall... men jag har det, jag blev bara lite fundersam om jag hade missförstått. Sorry!! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt!

Jag har även själv (givetvis) hjälpt mina medtävlande när de har fått plötslig hjärnsläpp/ej pluggat in reglerna tillräckligt under själva banvandringen (alltså dessa 8-15 minuter utan domaren), med andra ord har jag bjussat på min egen memoreringstid - för det är så man gör. Man hjälper sina medtävlande. Så att de ska kunna få en så stor chans som möjligt att lyckas.

Jag har försökt intala mig själv att inte bry mig om dumma Fb-inlägg, men ibland så.... blir jag upprörd, ledsen och besviken på mänskligheten.

Äh! Nog om mig! Varför störs sig folk så över varandra? Jag tycker att det är inte lika mycket "gnäll" på agility-Fb-sidorna som i rallylydnadssidan jag är med i. Varför? Kan det måhända bero på att rallylydnad är en bedömningssport? Att folk då blir mer "gnälliga"? Beror det på att bedömningssporters tävlingsregler alltför ofta är så luddiga?
    Hm? Det är ju det jag säger! Man ska inte pyssla med bedömningssporter, inte enbart på grund av domarens tycke och smak - utan även för att ens "så kallade" medtävlande är så missunnsamma? Okej, i utställningssporten finns en viss förståelse (?) för gnälligheter där konkurrerar du ju med de andra, men på ett prov där du ju enbart tävlar mot dig själv poängmässigt; att du klarar att komma upp i kvalificeringspoäng? Jag begriper inte!!

Haha! Ja, du! Min hatkärlek till rallysporten.
    Hur som helst, efter jag hade läst detta inlägg på fejjan så tänkte jag högt: "Aldrig någonsin mer jag sätter min fot på en rallylydnadsplan! Aldrig!! Vill inte mer stödja sporten."
    Haha! Ja, jag vet att den enda som skulle "lida" av detta löfte (som både du och jag vet att jag antagligen inte kommer att hålla) är ju bara jag själv - och så slipper ni andra riskera att bli bortlottade på grund av mig. Med andra ord en win/win-situation för er andra.
    Fast om allt fler resonerar som mig, så kommer rallyn dö ut. Eller enbart bli en elitsport. En trist elitsport. En stel elitsport. Hundsporten som grundtanken var "hundsporten för alla". *fnissar* Ja, min hatkärlek till rallyn talar. ;)

Den här bilden har inget med inlägget att göra. Det är bara två väntande hundar i min bil, två söta hundar som ibland lystrar till namnen Spirou och Linus.

Dagen efter upptäcker jag ett annat inlägg på rallysidan, om att baklängeskedja - och en liten, liten pyttegnista tänds att kanske jag ändå ska försöka igen, avbryta mitt rallyuppehåll (som är pga katastrofala tävlingar förra året). En träningskompis hade också nån dag innan frågat: "Hörru! Jag börjat få tävlingslust igen. Ska vi inte köra några tävlingar? Bryt ditt rallyuppehåll, vetja!". Hon (som förresten är utbildad rallyskrivare) peppade mig.
    Ja, för det är så man gör - med sina medtävlande och/eller träningskompisar; man hjälper och peppar.

I fredags, direkt efter jobbet, trots att jag är nedstämd och bitter samt trött och hungrig, så åker jag upp till brukshundklubben. "Jag måste ju träna! Det enda sättet att få bukt med problemet är att ta itu med det." Så jag bestämmer mig för att om brukshundklubben är "ledig", så ska jag träna. Och jag ska börja med den där lilla, lilla rallylydnadsgnistan (baklängeskedja) och jag hade ju denna precis nyinköpta leksaksboll från ICA, en sån där som Pingu verkligen gillar.
    När bilen kör i vänstersvängen vid vändplanen kikar jag bort mot parkeringen - och den är tom. "Jaha! Då måste jag ju!", tänkte jag faktiskt lite besviket. Men "a man gotta do what a man gotta do", typ.

Den roliga tygbollen med pip.

Pingu märker direkt att jag har en ny leksak. Han vill ha den NU!! Men det får han inte; han ska först gå ned till planen utan att tokdra i kopplet. Jag blir sur (-are).
    Väl nere på planen kommenderar/ber jag Pingu gör nåt lätt och belönar med den nya bollen. Pingu blir själaglad! Jag använder nu bollen som extern belöning, placerar den bestämt på marken och för Pingu med mig några steg bort. Vi vänder oss om mot bollen. Kommenderar sitt (fot) och går ett par steg mot bollen och kör sen "sitt-gå runt" (som Pingu behärskar mycket väl). Sedan "Varsågod" till boll-belöning. Pingu leker euforiskt med bollen. Vi gör om samma sak en gång till. Funkar bra. Jag lägger till ytterligare ett moment som Pingu kan bra (360 grader vänstersväng) och sen igen "sitt-gå runt". Funkar också bra/hyfsat. På mitt varsågod så kastar sig Pingu mot bollen och leker helt överlyckligt med den.
    Jag får väl erkänna att jag kände mig dock inte som nån bra hundtränare; hade svårt att berömma glatt på grund av mitt dåliga humör.

Sen gör jag om samma igen...
    Hmpf! Pingu rusar mot bollen på mitt varsågod - men förbi den!! Jag var absolut inte beredd, hade ju bara följt med med kopplet så han skulle nå bollen. Aj! Vilket ryck det blev (i oss båda?). Så det blev en åthutning (typ) istället för glad belöning. Suck! Han är verkligen förrädisk, den där jycken! Eller så är jag så himla lättlurad? Fast jag var glad att jag varit klok nog att ha byrackan kopplad.
    Vi testar igen fast jag flyttar bollen till annan plats. Det funkar igen. Nu får vi sällskap på planen. Efter en liten stund ger jag upp. Går nedstämd en kort nedvarvningsrunda. Jag hör hur de andra glatt tjohooar och berömmer och belönar sina duktiga hundar (som ibland gör fel, men sen gör rätt). Jag känner inte avundsjuka mot dom, men jag känner en sån där dum "rub it in"-känsla; hur värdelös hundtränare jag är. Att jag inte lyckas. Fast jag borde kanske inte tränat när jag inte är på humör? Äh! Bläh!!!

Senare på kvällen inbjuder en klubbkompis till agilityträning genom Fb. Tiden råkar krocka med både WAO-träning och Grund1-kursdeltagares spontana träning. Jag, som först sagt att jag är med, ångrar mig; jag kunde se scenariot hur Pingu sabbar både proffshundars träning samt WAO-deltagande och rookie-hundars framtida agilityvilja genom att mucka gräl med allihopa. Nä, det vill jag inte riskera. No way!!
    Att göra bort sig inför ens välkända träningskompisar är illa nog, liksom.

Men klubbkompisarna kompromissar över Fb, styr upp träningstiderna så att alla får plats och får chans att träna. "Kom igen nu, Kärran!", peppar träningskompisarna. Ja, för det är så man gör, träningskompisar/medtävlande emellan.

Pingu pausar och tittar på medan de andra tränar.

Ja, hur gick det då?
    Jo, först vågade jag inte nåt alls. Sedan körde Pingu och jag lite rallymoves. Sen när WAO-gänget hade gått hem, så vågade jag testa några agilityhinderkombinationer vid bortre delen av agilityplanen med lös och fri hund, trots att något lydnadsekipage tränade borta vid appellplanen (och IPO-folket pysslade med sitt på den bortre planen). Det gick väldigt bra. Men jag höll honom under konstant strikt uppsikt samt jag höll även koll på de andras hundar, i alla fall hanhundarna. Inget dumt skulle få hända. Vågade inte riktigt ha Pingu lös när andra "flamsiga" hanhundar tränade.

Pingu kyler magen mot det spirande vårgräset. :)

    Under de över två timmarna (minst) jag var uppe på bruks - i strålande vårsolsken - så tänkte Pingu bara smita ifrån mig två (2) "halvgångrar", det vill säga; han kom direkt tillbaka till sin glada, glada och lyckliga matte. :)

Japp! Nu e hon på igen!!

Nu lyfter hon upp sig i kragen igen.

Och så var 2015 års agilitysäsong officiellt invigd :)

Trött och dan efter jobbet. Strosar lite förstrött längs kanalen intill infartsparkeringen där bilen står så troget och väntar medan man jobbar. Funderar på vad man ska äta när man kommer hem. "Nåt enkelt och extremt snabblagat men gott", bestämmer jag. Orkar inte vänta nån längre stund på att nån mat ska behaga sig att bli tillagad. Hungrig, men dock inte så där panikhungrig. Åt faktiskt en subway-macka till lunch.

Liten hund i en stor värld utan några pudelkompisar kvar. Bara två gigantiska och klumpiga spaniels. Tycker ibland lite synd om Linus nu när "brorsan" Wilbur inte längre finns med oss. Linus har ju överlevt både sin riktiga flockbrorsa Gilbert, och nu Wilbur, som förresten av ren slump var halvbror med Gilbert.

Efter besök på ICA och kvickt stoppat i sig två chokladbitar, Marabou den där med salta Tuc-kex i, så kör vi hemåt.... men hamnade spontant (fick ju nya krafter med hjälp av de två chokladbitarna) uppe på brukshundklubben. "Om klubben är helledig, så ska Pingu och jag träna agility.", bestämde jag. Är ju "något" orolig att släppa lös en helvild och helivrig slyngel-Pingu mitt bland alla spännande dofter, speciell när han ju har lagrat upp en massa energi hela jobbardagen och haft urtrist samt inte har varit ute på appellplanerna sen... när det nu var...? Nån gång i senhöstas, typ. Brukshundsklubben måtte vara som ett nyöppnat tivoli för jycken.
    När bilen kör genom den där "vändplanvänstersvängen" så spanar jag nyfiket bort mot klubbparkeringen... Jo, den är alldeles tom. Jag har med andra ord hela brukshundklubben helt för mig själv :)

Direkt efter att Pingu har fått hoppa ut från bilen passerar en husse med nån stor hund på vägen bakom min rygg. Jag ser dom i ögonvrån, och iakttar Pingu samtidigt som jag stänger och låser bilen. Precis när jag hade tänkt säga nåt avdramatiserande, så ser jag hur Pingu tänker gruffa till, han har ragg uppe och han tar ett halvt steg mot den andra hunden... men han väljer att istället vända sig om och se på mig!! Gissa vilken hund som då fick rikligt med beröm!! :) :)

Berömmet tog dock tyvärr slut under transportsträckan bort mot agilityplanen... om man säger så. *suck*
    Fast... å andra sidan; han kunde ha varit värre, och jag jobbade envist med honom samt tillät att han fick undersöka doftfläckar om/när han först skötte sig samt bad om lov. Då blev det "Sitt!" och sen "Varsågod!". Och jag flyger efter som en vante, typ. *suck*

    Sedan nere vid agilityplanen var jag som en riktig igel på honom; Pingu skulle inte få tillfälle att smita iväg från mig. Tja... det lyckades relativt bra; han smet "bara" iväg typ två och tre fjärdedels gånger.. typ.

"Vadå "två och tre fjärdedels gånger"? Antingen smiter man iväg eller så gör man det inte, väl?", funderar ni. Ja, förvisso, men man kan också vara på väg att smita iväg - och sen komma tillbaka när matten ropar på en. Och då har man ju inte smitit, bara nästan och sen ångrat sig. Och det är ju väldans bra jämfört med att helsmita iväg och skita totalt i sin övergivna matte som står där och ropar och ropar och frustrerat mumlar några ej så väl valda ord. *harkl*
    Men han är allt bra klurig, den där Pingu-grabben. Vid den andra fjärdedels smitartillfället så stannar han upp mitt i sitt rymmartilltag, vänder sig om - precis som han gjorde gången innan och då kom glatt tillbaka - och jag berömmer lyckligt... men den här gången så vänder han bort - ratar totalt mina nyss glada tillrop - och rusar iväg, över hela appellplanen, över dikesrenen och nästan hela vägen bort till gungorna. *suck*
    Suckande går jag tyst - och besviken över min dum-hund - efter honom. Vägrar att tjata!! Som tur var hade jag varit klok nog att inte tagit av honom halsbandet, så jag går helt sonika lugnt bort och tar tag i halsbandet och för honom tillbaka till agilityplanen - utan att säga ett ljud. Han följer något sånär frivilligt med.

Jag är envis; vi skulle ju bara göra det sista innan vi avslutade det ganska korta träningspasset. Men jag ifrågasatte om vi ändå hade hållit på för länge? Var det därför han smet iväg, månntro?
    Fast jag vidhöll att vi båda skulle klara av "staket-kombinationen" och sen avsluta (som vanligt) med en gammal hederlig "släpp-övning" över en typ målraka. Vi fick till det.

Efter utfört agiltyträningsuppdrag, så skulle Pingu få sin riktiga belöning: att få nosa runt som han ville (i princip). *suck* Som vanligt missförstår jag min hund. *dubbelt suck*
    Jag inbillar mig att bara för att han var mycket intresserad av dofterna vid "ön" (en liten skogstypdunge mitt på alla planerna) när vi gick mot agilityplanen, som nu när vi ska gå mot parkeringen blir till höger om "ön" så kommer han rusa dit. Som vanligt så säger jag till honom att sätta sig ned och hans rumpa studsar nästan mot marken för han vet att ju fortare han sätter sig ned desto fortare så kommer han få sitt varsågod. Av nån anledning så hade jag kopplet på honom; tänkte nog (lite för ogenomtänkt) att det skulle hejda honom något. Ha! Så jag misstar mig - jämt och ständigt med den där jycken!!
    Efter mitt "Varsågod!" så rusar Pingu åstad - i 190 - till vänster om "ön", först bort mot IPO-planen, men ångrar sig och vänder - i full kareta - över bron istället bort mot den stora parkeringen. Kopplet far åt alla håll släpandes efter honom, och skramlar mot broräcket. Med hjärtat i halsgropen (måtte inte kopplet fastna nånstans) står jag - som vanligt - övergiven kvar... men jycken helvänder (!) när jag falsettropar på honom. Jag berömmer hejvilt och tar fram pipleksaken som jag har haft hela tiden i beredskap gömd i fickan (hade inte använt den vid agilityträningen). När Pingu upptäcker pipleksaken ser han i språnget överlycklig ut: "Jaaaaa! Min pipleksak som jag inte har sett på månader! Jippeee!!!". Hmpf! Ja, så kul var den... Efter cirka två sekunders rolig (?) dragkamp så släpper jycken greppet och följer sin spårnos på marken istället. "Öh? Vad där?!!!", avbröt han vårt urskojiga (?) dragkampslek. Hmpf!!!! Tala om att känna sig ratad. *suck, suck, suck* Vi (läs: jag) har stora problem med just belöningarna.... eller är det så att jag har totalt misslyckats med uppfostran; att han struntar fullkomligt i mig..?

Ja, ja... Fast själva agilityträningen gick ganska utmärkt. :)

Inväntar startsignal.

Sedan under bilfärden hemåt när jag funderade på vad som egentligen hände på vår träningsdebut för året, så fick jag en liten aha-upplevelse:
    Jag har ju förstått sen tidigare att Pingu tröttnar väldigt snabbt på leksaksbelöningar; måste byta leksak ofta för att den ska ha något värde för honom; den leksak som nyss var euforiskt rolig blir kvickt totalt värdelös. Andras leksaker är dock riktiga skatter. Tror och anar jag i alla fall.
    Det bör ju även vara samma sak med "life reward"-belöningarna, alltså att han får nosa på luktfläckar. Det är ju alltför ofta som jag tror att just därborta så finns den där mest spännande doftfläcken - bara för att jag har sett att han har mycket gärna velat nosa där nyss, men nu, en stund efteråt så är den ju "old news" - precis som med leksakerna.
    Men hur sjutton ska jag då kunna utnyttja hans typ enda äkta vilja som belöning? Jag vägrar att svära över alla dofter - för jag kan inte göra nåt åt dom - de finns där - vare sig jag vill det eller inte. Jag vill ju istället kunna utnyttja dom, men hur?

Hade för en kort stund funderingar på att koppla på en lång lina när det är "life reward"-dags, så att jag då får en viss chans att styra, men han rusar ju åstad så snabbt så linan riskerar ta slut - och då blir det ju ännu värre tvärnit än i vanligt koppel - och sånt gör ont i oss båda... Hm?
    Funderar även på om jag istället för "Varsågod!", som betyder: "Du får göra vad sjutton du vill" (fast under rimliga gränser) säga mitt automatiska/omedvetna "Så!", ord/ljud jag säger utan att tänka på det efter att ha först stannat jycken för att ta bort kvistar, ta bort fästing, torka tassar etc, som har betydelsen "Gör vad du vill, men du får inte rusa åstad hur som helst", typ.
    Hm? Jag vill ju inte "förstöra" varsågod-kommandot genom att först säga: "Du får!" och sedan hejda och säga typ: "Nä, jag lurades bara. Du får inte alls!!". Då finns det ju risk att han tappar förtroendet för sin matte och hennes kommandon, ju.
    Hm? *funderar*

Tjohooo!!

Innan vi åkte hem så fick även Spirou och Linus lufta sina tassar uppe på brukshundklubben. De tyckte också att det fanns många spännande lukter där.

När vi kom tillbaka till parkeringen igen upptäckte jag vilka fina vårblommor som var planterade där. Trevligt värre!! Tydligen (enligt Fb-kommentarer ;) ) fanns det fler blommor planterade uppe vid stugan, men jag tittade tydligen åt andra hållet när vi gick förbi på gångvägen intill stugan.

Samma ställe fast åt andra hållet. :)

Samma ställe med samma fina blommor fast med en extra fin hund i närbild. :)

Jo, apropå Pingu och "life reward"-stuket...
     Under mina senaste försök att få jycken att förstå att det är trevligare att gå fint utan att dra i kopplet, så använder jag ju bland annat dessa "Nu får du nosa"-belöningar. Och för att göra det lite enklare att komma ihåg så har jag bestämt att vid varje (typ) vägskäl här hemma i Stava så är det "nos-belöningsdags" (inbillar mig att det är fler spännande dofter samlade just vid vägskälen).
    Förra gången jag körde denna träning här hemma, så blev det lite tokigt vid just ett vägskäl.
    Pingu satte sig så fint på mitt kommando och inväntade tjusigt mitt "Varsågod!", fast - som vanligt *suck* - så var han inte alls inställd på samma gräsfläck som jag; Pingu far iväg i full kraft bort till nästa "vägskäl" (infarten till en skogsstig som genar till riktiga grusvägen). Jag blev helt överrumplad och hängde knappt med i andra änden av kopplet, och tappar/släpper det. Pingu fortsätter in på gångvägen (nonchalerar helt att matte inte längre är med), men kommer strax tillbaka (efter min inkallning) - med en något förvånad min: "Vadå? Du sa ju att jag fick, ju!!"

Nu idag, vid samma ställe eller rättare sagt vis av förra gången så sätter jag Pingu vid denna gånggenväg istället. Pingu sätter sig fint och alert samt inväntar tålmodigt och ivrigt på frikommandot.
    "Varsågod!", säger jag i min vanliga ton. Pingu sitter kvar (!) i samma ivriga och spända kroppshållning med ögon stora som tefat. "Varsågod!", säger jag åter igen i vanlig ton men förtydligar med handtecken. Pingu sitter fortfarande kvar med samma förväntansfulla och ivriga blick, som även säger: "Menar du verkligen det du säger, matte?". För säkerhets skull så kollar jag snabbt runt ifall det finns nåt där bakom min rygg som jag har missat, men nej.
    För en tredje gång så säger jag "Varsågod!", med samma tonläge men förtydligar åter med handtecken, varav Pingu FAR IVÄG I TUSEN KILOMETER I TIMMEN med sin matte släpande efter likt ett klumpigt ankare. Pingu spårar och spårar och spårar - ivrigt. Hans nos och hela kropp slingrar sig efter nåt (för mig) osynligt spår. Undrar verkligen vem eller vad som hade gått där före oss?

Till slut tröttnade jag på att vara ankare och helt enkelt stannade. Pingu blev tvungen att stanna han med där i andra änden utav kopplet. Han vänder sig om och går fram till mig. För att få stopp på spårandet droppar jag några godbitar på marken - i ett försök att "arrangera" ett spårslut. Det gick väl sådär; Pingu var fortfarande på spårhumör; han hade mycket bråttom framåt. Jag blev sur.
    När vi sen kom fram till fotbollsplanen så satte jag mig på en sten (precis som sist), men denna gång tog det längre tid innan Pingu kom på att man nu skulle slappa. Han till och med testade att voffa på mig: "Men hallå!! Vi ska ju fortsätta, ju!!!"
    Inte förrän en ryttare och häst hade passerat (den ena ovanpå den andre, kände att det var behövligt för ett förtydligande ;) ) kom han på att avslappning lönar sig. Hästkraken hjälpte tydligen till att få honom att "vakna upp" ur de ivriga spårönskedrömmarna.

 Resten av promenaden gick helt okej, faktiskt. Körde lite rallysvängar mitt på vägen lite då och då plus tränade "Stanna!" som han på sistone blivit sämre på, som förut var en av hans bästa lydnadskonster (läs: min nödbroms, som jag varit dålig på att belöna). Nu är "Stanna!" innött igen. :)

... och för resten fortsätter det som vanligt... typ

Det är ett tomrum där nu.. i soffhörnet.

Fast bilden här ovanför är från förut, då han fortfarande fanns här hos oss. Ja, du ser ju att Wilbur ligger där tätt intill sin matte. Anledningen att jag då tog bilden var för att visa hur fånigt det var; jag var intryckt i det andra soffhörnet, och så var resten av soffan helt tom.

 Det var även något ovanligt att Wilbur valde att ligga så nära; han brukade annars vilja ha folk och fä på behörigt avstånd, och om han nån gång låg så där nära - så fick man absolut inte störa honom med att vara ohyfsad nog att röra sig!! Om man ändå gjorde det så fick man höra ett varningsmorr: "Ska du sitta här intill mig så får du vara stilla, dumskalle!" Att det var han själv som hade valt platsen, att jag satt där först, har inget med saken att göra. Tyckte han, ja!! Jag brydde mig inte om honom; jag rörde mig så mycket jag ville (om jag nu ville det). Så det så!!

När jag letade bilder hittade jag den här! Spirou och Wilbur bredvid varandra. Den ena gråare än den andre. <3

Den här bilden är från sent på kvällen samma dag som Wilbur lämnade oss. Det tog inte lång tid innan soffans tomrum blev upptaget. Linus var först.

Det tog inte heller lång tid efter att Linus hade intagit platsen innan en viss Pingu absolut skulle också (!) ligga där. Och då blev Linus sur; muttermorrande så hoppade han ned från soffan.

Denna bild är från nån dag efter då Spirou bredde ut sig på det nu före detta tomrummet.

Fortfarande så ska det trängas i soffan. Spirou ligger bekvämt?

Pingu som hade lagt sig på andra sidan om mig, ligger i alla fall bekvämt.

När jag sedan reste mig upp så såg det ut så här på lite avstånd.

  
Jag måste väl erkänna att även om det är tomt efter Wilbur så är det inte enbart negativt. Ja, jag borde väl skämmas lite att jag tycker att mycket har blivit lättare, men det är nu helt klart en lugnare atmosfär här hemma. Jag behöver ju inte längre ha ständig koll på Pingu och Wilbur, och jag anar att även jyckarna känner på sig att flocken nu är lite mer avspänd.
    Fast reflexerna sitter i fortfarande (förstås). När jag sitter i soffan och jag ser i ögonvrån att en av jyckarna (vilken jag undermedvetet tror är Wilbur) reser sig upp för att byta plats, så instinktivt ser jag runt om var Pingu ligger och om jag behöver "vägleda".

Jag har även lite, lite dåligt samvete (antagligen helt onödigt) att Wilbur kunde haft det bättre hos mig; att jag kunde ha ägnat mer tid med honom. Visst, han hade det jättejättejättebra hemma hos brorsan. Wilbur var nog egentligen mer en enflockshund, och visst, det var svårt att kommunicera med honom när han var nästan helt blind och döv, men ändå. Det är bara bortförklaringar. :(
    Brorsan berättade att bara nån dag innan Wilbur dog, så hade han kört sin konsterserie: snurrar (åt bägge hållen), buga och toppade det hela med en nysning på kommando. Nja... "på kommando"... Wilbur kunde sin konsterserie typ utantill. Det här samspelet mellan Wilbur och mig fanns liksom inte riktigt på slutet - och jag tar det ansvaret på mig. Jag var dålig. Och då menar jag att jag tyckte/tycker det är roligare att träna Pingu än de andra jyckarna. Jag får ju mer respons från slyngeln, och han typ behöver det mer än gamlingarna, men.... nä! Jag håller inte med mig själv! Gammeljyckarna behöver också, fast kanske inte lika mycket och likadant. Jag var/är lat. Är inte värd att ha nån hund. Dumma mig!!

Bild från i julas. Wilbur öppnar sin julklapp.

Fast å andra sidan...
    ... så har mina jyckar nog det väldigt bra. I alla fall om man jämför med vissa andra stackare. För nån dag sen följde jag en Fb-tråd (som förhoppningsvis nu är borttagen) och... *skakar på huvudet*
    
Jag blev faktiskt riktigt upprörd. Varför skaffar sig folk hund? Varför sålde uppfödaren (eller liknande) jycken just till denna familj? De hade ju (tydligen, enligt en kommentarskrivare) redan innan omplacerat en annan hund för att det inte fungerade i familjen (vilket det tydligen nu gör hos den nya familjen, enligt denne kommentarskrivare).
    Okej, matten sökte i och för sig nu hjälp genom Facebook, och det är ju jättebra, men... hur tänkte alla inblandade - innan? Allra helst om de redan hade varit med om liknande förut?

    Och så blir man mörkrädd av en del kommentarer. Riktigt mörkrädd!!! Att sådana "råd" fortfarande ges - år 2015! Och hur de bara kan ge råd "så där bara" utan en endaste lilla aning om hur det hela verkligen ligger till.
     I och för sig så vet ju inte jag heller hur det egentligen ligger till hemma hos hunden (trådstarten var ju väldigt kort på info), men om det är som jag gissar (!) efter mattens beskrivningar i senare kommentarer; två döva vuxna, tre barn varav två med adhd-diagnos och "de är ofta högljutt hyperaktiva" (citat) samt en autistisk, därtill även två döva katter plus en 6-årig mellanpudel, som ska omplaceras (?) (som familjen inte har några problem med, om jag uppfattade det rätt), så är absolut det absolut sista den jycken behöver är att bli - ännu - mer skrämd "till lydnad", "för att veta sin plats" osv.

Problemet familjen har (förhoppningsvis hade) var att den två-åriga dvärgpudeln bits när den framför allt är i eller är i närheten av soffan, och att den blir "orolig" (citat) när barnen för liv (den har bitit 3-årig dotter, som nu inte längre vågar klappa hunden). Annars är hunden följsam med sin matte, och den ligger och myser med barnen när det är sängdags.
    Som vanligt så nämner trådskaparen inte alla omständigheter vid själva trådstarten. Där nämns enbart att "den dominanta" (citat) hunden bet henne när hon skulle "flytta" (citat?) jycken från soffan, och visar upp ett litet, litet blödande sår på ett finger på bilden (vilket faktiskt känns lite smått löjligt).
    Efter den sedan följande beskrivningen av familjesituationen så gissar (!) jag att hundstackarn inte alls är "dominant" - utan helt enkelt vettskrämd! Han försvarar sig så gott det går, och han tycker att soffan är en någotsånär fristad.

Jag undrar även hur det egentligen gick till när matten skulle "flytta" på hunden från soffan? Morrade den varnande innan? Hörde/såg matten i så fall det?

Keaton och Gromit bakom disken i den gamla lokalen.

    Detta påminner mig om en händelse för läääänge sedan på jobbet i butiken. En mamma med 3-4 ungar står vid disken och diskuterar inköp med de äldsta ungarna. Ett par av de yngre barnen går därifrån och för ett fasligt liv runt diskhörnet, bakom pelaren, där intill kompostgallret som var som en avspärrning vid disken för mina hundar tillika för utomstående ungar. Barnen slog och bankade mot grinden. Jag kunde inte begripa varför inte mamman sa till dom. "Hur kan man vara så respektlös?", minns jag att jag surt tänkte. Sen kom förklaringen: Mamman var döv. Hon hörde ju inte vad som var på gång. Jag skämdes över mina förgrymmade tankar när jag insåg hur det hela låg till. 
    Fast å andra sidan, så var ju barnen under hennes vuxna skydd och ansvar... Precis som mina hundar var/är undet mitt.
    Det hände ingenting. Det blev ingen incident - men det var för att jag såg till att det inte kunde hända nåt.

Ja, ja... Matten på Fb berättade att de har hittat ett eventuellt omplaceringshem till jycken (som är helt barnfritt). Hoppas verkligen att det blir så. För alla parter. Och visst, kanske hennes barn egentligen behöver en hund, men... då bör den nog vara en utbildad typ servicejycke, eller hur?
    Ja, ja... så fick jag ur mig det. Varför skrev jag om det där för? Det är inte mitt problem, ju.

Till nåt som är mitt "problem"... Öh? Nä, jag har inga problem. Så här istället ett par filmsnuttar där Pingu undrade om Wilbur har kommit tillbaka.
    Häromkvällen (eller när det nu var), så kände jag för att trippa tillbaka på memory lane och kolla in lite Wilbur-filmsnuttar. Pingu reagerade direkt.

  Om nån undrar vad Wilbur har för sig på filmen, så kan jag tala om att han är överlycklig över ett tuggben; han vet inte till sig av lycka över denna mumsiga skatt. :)

Wilbur ylar för att han trodde han var ensam och övergiven, men det var han inte... eller inte så mycket i alla fall; vi andra var ute på tomten.

"Matte pratar fast hon inte gör det?" Pingu blev helt konfys av detta mystiska fenomen. På filmsnutten är förresten Pingu själv som valp och förstås en mycket efterhängsen Wilbur.

Avslutar med ett elakt filmklipp. Hehe!

"Jo!!! Vi är hungriga! Vi vill ha mat! Fatta då, matte!!!!"

Pingu är extra lugn i filmklippet, men jag antar att han tycker matte är lite märklig med att stelt hålla den där svarta lilla lådan i ena handen.
Alla utomstående som enbart har sett Linus på promenad borde få se det här filmklippet där han skuttar vilt runt som värsta unghunden. :)