Rallyfunktionär, agilityträningstävling samt Happy Halloween!

Förra söndagen var jag rallyfunktionär under Österåkers HU:s mästarklasstävling.

Ni som känner mig vet att jag vägrar att vara inropare på agilitytävlingar, men på rallyn är det faktiskt helt okej, men ändå fortfarande lite utanför min komfortzon. Jag menar prata med okänt folk, vara lite påstridig och måhända störa deras tävlingsuppladdning samt lista ut vilken av alla dessa border collies har just det startnumret du letar efter.

Här under förra helgens tävling hade jag dock ibland liiite problem att finna rätt ekipage bland de cirka 50 startande. Alltså, jag tycker jag har en viss hundraskännedom, men  när det står "ej stambokförd i SKK", så kan det ju vara liksom vad som helst för hund... fast agilityindokrinerad som jag är, tänkte jag först och främst border collie-liknande jyckar.
    Jag blev "lurad" en gång... eller var det två gånger? Denne "ej stambokförda" jycke var mer lik en jaktlabrador än border collie. "Aha!", kom jag då på, inroparovan som jag är, "Duh! Det finns ju blandrashundar också, ju!" 😉

Jo, och så var det en rackarns aussie som såg mer ut som en bc, men jag slapp göra bort mig. I god tid kom jag på Cava och Lazy, två aussiar som inte är/var av den där mer "bastanta" aussiemodellen 

Apropå Lazy, som jobbade hos oss, så var det många kunder som när de såg henne där bakom disken, rätt som det var utbrast sturskt och självsäkert: "Det är en border collie, va?!", och vi svarade: "Nej, det är en aussie!", och de replikerade genast: "Men, det är en vallhund!". 😊
 Alltså, denna ovan nämnda korta konversation uttalades typ dagligen.

Min utsikt under tävlingsdagen; tävlande ekipage samt en fin inropartavla.

Jo, och så såg jag ryggtavlorna på tappert jobbande skrivare och domare.

Mina hundars utsikt under dagen var det lugna vimlet runt parkeringen.

Jo, mitt funktionärsuppdrag började redan klockan 9.00 på morgonen... Eh? Är det/var det nån som trodde på att undertecknad skulle vara där på plats vid sin inropartavla vid denna arla tid på dygnet? Nä, just det!
   När jag väl åkte hemifrån, mycket sen, tänkte jag/bestämde jag självsvåldigt, att de fixar det där själva. Mycket riktigt så ryckte en stand-in in, och som straff för min sena ankomst fick jag på vägen dit ta en avstickare till ICA för att inhandla ett par, tre prylar som behövdes till köket. En liter mjölk, 10 ägg samt vitlöksbröd.
    Vitlöksbrödet fick jag lov att sätta typ halva ICA på jobb för att hitta. Okej, det sistnämnda var en lätt (läs: ofantlig stor) överdrift, men två man behövdes, varav den siste gav en kontraorder, för det fanns inte alls där den förste hänvisade mig till.
    Sen, väl på rätt spår, så hittade jag vitlöksbrödet själv innan ICA-tjejen gjorde det. 😊

Domargenomgångbanvandring pågår på de två banorna. Det såg lite lustigt ut när de två grupperna gled runt banorna som varsin flock ute på vift.

Kort rastning av egna hundar medan banvandringen pågår nere på planerna.

Rätt som det var, medan jag satt där vid min inropartavla, så ser jag en svart jycke sitta precis utanför min bils öppna billucka.

"Eh? Vad tycker månntro Pingu om det?", funderade jag, och försökte lystra efter Pinguskall, men jag hörde inget. Jag bestämde mig för att det bara var en synvilla att den svarta jycken satt precis nedanför bakluckan. Den satt nämligen där faktiskt väldigt länge. Men jag misstänkte att den tillhörde grannbilen. Hur som helst var jag glad att jag hade tänkt till lite före; innan jag lämnade bilen skärmade jag nämligen för bilens hundgrindar.


Jo, på eftermiddagen kom jag på en tes!! 😉 Nä, det var nog mer en fundering. Här kommer den:

"Är småhundsägare mer trevliga än de med större hundar? Eller är det så att de med större hundar faller mer in i sin tävlingsbubbla än småhundsägare?"

Den mycket praktiskt lagda tävlingsledaren hade sett till att de flesta hundar i respektive grupp var i samma hopphinderhöjd, för att tävlingen skulle flyta på bra samt att man skulle slippa fixa hinderhöjden stup i kvarten.
    När gruppen där det var mest större hundar, så märkte jag att typ ingen inledde någon konversation med undertecknad, utan det var bara ett trevligt nickande att de var fullt beredda på att de var näste till start, och de fick ett trevligt samt tacksamt tummen upp till svar från mig.

I gruppen före, där det var mest småhundsägare, så pratades det en hel del, och de själva liksom kom på sig själva med ett "Oj!" att det var hög tid att värma upp och rätta till fokuseringen till tävlingsmode.
    Jag lyfte min fundering på Fb, och fick två rätt vettiga svar.

• Hundägare till större hundar har större krav på sig att hålla ordning på sin hund, och då hinner man liksom inte att samtidigt vara social.

• Är man tjurig mot en pyttehund så pekar den finger åt en, och tjurar tillbaka och går och sätter sig i bilen. Inte så smart på tävling, så ens påtvungna 😉 sociala kompetens fortsätter sen av bara farten till omgivningen. 

Visst ligger det nåt i det, eller? Men lite märkligt är det.

Efter att cirka 50 ekipage har tävlat samt banvandrat såg planen ut så här...

Tyckte det var lite sött och trevligt när jag råkade höra en tävlande säga till sin tävlingskompis vid den sista banvandringen: "Jag tänker mest på att vi förstör deras planer...". Gillar när folk är omtänksamma och tänker ett steg till; att det finns en dag (bildligt talat) efter de har åkt hem från tävlingen.

Ser ni "lercirkeln" till höger? Där låg åttans frestelse. 😊

Men hallå?!! Vad gör du där? Vad gör en iller inne på banan?!!! Det såg lite lustigt ut när taxen gick förbi. Den var inte många centimeter högre i mankhöjd än illern. 😊

Får jag presentera bästa kökspersonalen. Nisse och Izza.

Idag, söndag, Agilityträningstävling

Österåkershundungdom hade fått den lysande idéen att köra en träningstävling där överskottet går till Barncanerfonden. Vilket fint initiativ!! Är stolt över våra ÖHU:are!! 😊

Vädret kunde dock varit bättre... men ingenting stoppar våra hundungdomar, inte!
   Så eftersom planerna har blivit lite väl blöta och leriga på grund av det eviga regnande, så beslöt man att köra blåbärs- och hoppklassen borta vid den bakre planen. Med andra ord ett rackarns kånkande med hinder fram och tillbaka (jo, för dom måste ju efter tävlingens slut tillbaka igen).

Jag blev lite smått nostalgisk att åter se agility på den bakre planen, där agilitybanan var i fornstora dar, vid tidernas begynnelse. 😊

Tänk att vid soptunnan (syns knappt bakom inropartavlan) har Keaton blivit uppbunden typ tusen gånger medan man hade kurs eller tränade. Det var min favvohunduppbindningsplats. För den var stadigt förankrad i marken. 😉

    Glömmer aldrig den där gången jag var dum nog att binda fast honom i den där gula parkbänken vi hade. När Keaton tröttnade på att bara titta på, så kom han över halva planen med bänken dragandes efter honom. Han brydde sig inte ett skvatt. Möjligtvis tyckte han att det var nåt som tog emot lite, men vem bryr sig? Vill man fram till matte eller vad man nu vill till, så fixar man det. Oavsett vad man måste dra med sig på kuppen. 😊

Där containern står, stod då ett plåtskjul. Minns framför allt den där kursavslutningen då det ösregnade och vi klämde in oss därinne , fikade, och väntade ut regnet.

Tillbaka till idag...

Agilityklassen körde vi bara ett "stenkast" från den ordinarie agilityplanen. Nån måtta får det vara med hinderkånkandet!

Så här skrev jag på fejjan när jag kom hem:

"Nä, jag ska aldrig mer röra mig!! ( 😉 )Känner mig ganska slut i kroppen efter kyla, blåst, snöblandat regn och bärande av agilityhinder fram och tillbaka. Men de var de som bar absolut mer än undertecknad gjorde.
 
Är nyss hemkommen efter ÖHU:s agilityträningstävling (där överskottet gick till Barncancerfonden) i höstrusket.
Eftersom underlaget inte var det bästa efter allt regn, så körde vi Blåbär- och hoppklass borta vid den bakre planen (kände mig lite smått nostalgisk att köra agility där). Mao kånka hinder LÅNGT, men agilityklass byggdes bara ett stenkast från den ordinarie agilityplanen. Nån måtta fick det va med hinderbärandet. 😉 Bara Zafir fick köra (men Pingu var dock anmäld, matte var lat), och det kunde vi likväl varit utan. Zafir gjorde en "Zafir", om man säger så. 😉

Nu, i torra kläder, efter liten skogspromenad på vägen hem samt en koppelpromenadvända här hemma, så tänker jag inte röra mig en millimeter till."

Man kan även säga att  jag var glad att jag var klok nog igår att inhandla middagsmat till idag redan då, så jag slapp handla, trött, blöt, lerig och dan, efter tävlingen. Kan även tillägga att middagen smakade utsökt! 😊😋

Några bilder från igår och förrgår...

 Killarna är lite otåliga när det är dags att åka hem från jobbet...

"Ja, men matte!! Kom nu, då!! Vi ska dra från jobbet nu, ju! Sluta prata tråkjobb!"

"Hallå, matte!! Kom!! NU!!!"

Det blev en koppelpromenad längs en sträcka vi inte har gått på ett tag...

    .. och då upptäckte vi att kommunen har monterat upp ett par nya bänkar inklusive en liten plantering. Och visst är det skönt att kunna vila sina trötta ben och fötter lite här och där, fast...

... jag blev lite förundrad över placeringen. Utsikt över idrottsplatsen, men... den är liksom skymd av en vacker (?) återvinningstation.

... och en tämligen trafikerad genomfartsled.

Bara typ cirka 100 meter längre bort fanns nästa nya bänkplacering inklusive plantering...

... och där fanns i alla fall några trevliga träd att beskåda medan man vilar sina fötter - och ett övergångsställe samt passerande bilar, förstås.

Fast den märkligaste bänkplaceringen är nog dock denna. Sätter man sig där så sitter man bara några meter rakt framför lägenhetsfönstren på nedre plan. Man ser rakt in. Undrar vad de som bor där egentligen tycker om det hela?

Ja, ibland undrar man hur de tänker..

Men jag måste säga att jag blev riktigt glad i sinnet när jag sen åkte förbi den ena rondellen. Heja Österåkers kommun!! I love it!! 😊😊😊

Happy Halloween!! 😊

Agiltytävlingssäsongens två sista tävlingar, Nacka BK och Lidingö BK samt "Vargen kommer! Vargen kommer..."

Okej, ligger efter som vanligt...

Onsdag 11 okt. Per Jensen-föreläsning

Per Jensen, bra och underhållande som vanligt. Jag, sen som vanligt, vilket mest berodde på en ödesdiger liten felkörning som gjorde att jag sen fastade i värsta bilkön för att komma tillbaka, och sen när man väl var där på parkeringen, så hittade man inte p-automaten. Fast jag var i alla fall inte ensam, hade en "bundsförvant" som stöd när vi öppnade föreläsningssalens dörr lite trevande och möttes av Herr Jensens blick följd av de nästan nittio åhörarnas blickar medan vi kvickt och tyst satte oss bland de andra. 😌

Väl hemma igen, inspirerad av föreläsningen att (åter igen) testa "Do as I do"-träningsmetoden. Haha! Jyckarna fattade ingenting. Pingu bara körde den ena gamla konsten efter den andra; skämmas, gäspa, buga, backa etc. Zafir tyckte matte var urjobbig. I protest gick han och la sig i soffan... Hm? I och för sig är det vad matte oftast brukar göra, så han gjorde med andra ord helt rätt, men inte riktigt vad jag hade tänkt mig, liksom.  😏😊😊

Lördag, 14 okt. Pingus sista agilitytävling för säsongen, Nacka BK

En av de obligatoriska sjöutsiktsbilderna på Nacka BK. 😊

En disk och en åttaplacering - med typ tusen tidsfel 😉 - av 22 startande är mer än helt okej för mig. Min Agility-Pingu är tillbaka! Yes!! 😊😊😊 Haha! Visserligen precis lagom till tävlingssäsongsavslutningen, men vadå´ra!

Agilityklass

Om ni undrar varför det tar en sån himla tid innan vi startar loppet är för att jag roade mig (?) med att testa om jag kunde få den nyfikna Pingu-nosen upp från startens luktparadis enbart med muntliga kommandon. Tja, det gick till slut, men jag fick lov att köra olika röstlägen och fåniga läten.

Pingu är inte i "agilitymode" de första hindren utan börjar nosa mitt i alltihopa. En "aaaning" irriterande, men sen kommer han igång!! Fast han fortsätter sen sitt irriterande nosande i slalomet (och blir därmed så lååångsam). Jag försöker peppa upp honom med orden: "Sluta nosa! Sluta nosa!". Sen kom jag på att när vi kör nose work (bara som rolig aktivitet) så är kommandot just "Nosa!".

Påminn mig att genast sluta med att använda nosa-kommandon i agilityn, tack!! 😉😊

Pingu-grabben kommer sen igång, och då börjar han att vaffa. Ett tecken på att han är på? Sen klantar jag mig; drar mig bortåt för tidigt, och det läste minsann Pingu av direkt. Attans att han ibland ska vara så himla följsam! 😉 Så det blev missförstånd - och disk.

Men vi forstätter förstås som om inget har hänt. Öh? Tja, så kändes det typ när man försökte springa i det blöta gruset; kändes som om man inte kom nån vart.
   Pingu gör värsta svanhoppet på balansbommen - och jag gör om (!). Något som jag typ aldrig brukar göra (behöva göra?) på tävling. Men det här skuttet var lite väl mycket, så nu var jag duktig att inte släppa igenom ofogskontaktsfältsskutt. Är kanske lite väl övertydlig på andra försöket, men ville inte misslyckas.

Bild tagen av inhyrd loppfilmare. Närbild av staketet runt banan. Intressant och spännande bild! 😁

Hoppklass

Den här gången testar jag att med milt våld dra upp honom från startens luktparadis, men jag försöker göra det så kärleksfullt och trevligt som möjligt. Föredrar faktiskt detta i och med det då inte blir en långdragen tråkig konflikt oss emellan. Men... jag vet inte riktigt vad domarna tycker...?

Jo, om jag minns rätt så tjuvstartade Pingu i loppet innan, så denna gång var jag på att mota tjuvstartar-Pingu i grind. Jag var så på att jag först glömde bort vår "give-me-five"-rutin, men gick tillbaka för en "hand-tass"-smack. 😊

Haha! Sen kommer värsta panik-falsettvrålet från min sida!! 😀 Pingu-grabben var ju nosande på väg mot tunnelöppningen, med stor disk-risk.
   Inför slalomet lägger jag armarna typ på ryggen för att inte vara där och flaxa och störa; Pingu hittar slalomet finfint.

Haha! Sen klantar jag mig, men Pingu räddar situationen.
    Vid banvandringen fnurlade jag hur jag skulle handla de två hopphindren innan den blåa tunneln, och bestämde mig till slut hur jag skulle göra. Fast sen ser jag andra tävlande köra en variant som jag inte tänkte på, och bestämmer mig för att istället göra som dom... men då kom jag ju helt fel. Blev stillastående, glömde att fortsätta springa i linjen, typ. Fast Pingu grejar det ändå.

Sen tycker jag att Pingu borde väl fått en vägran vid hopphinder, men det blev inget. Sen klantar jag mig igen, och gör klassiskt generalfel; trycker Pingustackaren förbi den raka gula tunneln. Sicken klantmaja man är!! Men jag kom med för hög fart (Öh?), var alltför på och peppad och kunde liksom inte hålla tillbaka mig själv i min iver. "Mitt fel!!", ropar jag till Pingu, min agilitylagkamrat, när han undrande vaffar på mig. 😉😊

Pingu var med mig vid båda loppen efter målgång. Jag överöste honom med beröm samtidigt som jag bjöd honom på den ena kyckligköttbullebiten efter den andra. Fin-Ping! 💗

I resultatlistan står det en åttonde plats med 16fp av 22 startande. Pingus tid var 56 sekunder. Haha! Vinnaren kom i mål på ynka 35,09 sekunder. Ja, ja... BC vs ESS. Say no more!! 😏😊😉😊

Söndag, 15 okt. Zafir avslutar sin allra första agilitysäsong på Lidingö BK

Och han gör det - i hans mått mätt - med bravur! 😊

Hoppklass

 

Zafir är så söt i starten (syns inte på filmen). Han sitter där lite småcoolt och kollar läget. Ser i och för sig inte så taggad ut för agility, men han är söt. 💗

Med tanke på hur det såg ut i början av säsongen så är hans flamsiga nosutsvävningar nu mycket kortare, och han visar upp mer hindersug. Min lillkille!! 💖 Och han tog slalomet på andra försöket.

Agilityklass

 
Loppet börjar helt fantastiskt bra med att Zafir kör hela åtta (8) hinder på raken (!!!) utan några nosflamseriutsvävningar. Han har med andra ord slagit sitt personbästa!! Hurra!! 😁😁😁 När han började att tävla så klarade han av typ 3-4 hinder på raken. Så han har helt klart utvecklats.

Efter tunneln stannar jag upp för att typ "samla ihop" honom inför slalomet, men då fick han syn på GUNGAN!! "Men se där!!", tänker Zaf, "Gungan har vi ju inte tränat på länge. Det gör vi nu!!", smiter han iväg och tar gungan om och om igen. 😊😊 Jag hörde hur dom inne i sekretariattältet fnissade åt honom - och med mig. 😊😊
   När jag sen till slut får in honom i slalomet så missar han de två sista portarna, men jag bryr mig inte. Vill inte bråka med sånt på tävling i onödan, typ.
   Haha! Sen är han så fint på rätt kurs - i bra fart - rakt in i tunneln - men tvärvänder typ en centimeter från ingången bort ut från planen... men kommer strax tillbaka. 

Jag vill dock få till en lyckad målraka - men utan gungan (nån måtta får det ändå va´!) - och han svänger så fint följsamt till de två sista hindren och skuttar de så vackert i full speed.... men efter sista hindret så fortsätter han sitt skuttande - och gör värsta bästa flyyyygande svanhoppet över målfålleavspärrningarna. Jag ropar - och han tvärvänder - och flyyyyger med bästa svanhoppet tillbaka igen över avspärrningen, tillbaka till sin matte.
    Så synd att det inte kom med på filmen, men jag förstår fotografen. Zafirs extra flyyyygande skutt på slutet var nog ingen liksom beredd på. Antagligen inte ens Zafir själv.

Zafir kollade nyfiket och intresserat samt smått diskret in lägerkompis medhavda packning. När bilden togs vände han dock kvickt på huvudet.

Det var läääänge sedan jag var på Lidingö BK sist. Fick lite nostalgikänsla och blev påmind om både trevliga och några mindre trevliga saker. Hihi! Mer tänker jag inte avslöja. 😉😎 Men jag hoppas att de kommer fortsätta med agilitytävlingsarrangerandet.

Ett par bilder på en hundrasfrände.

Den här tjejen var riktigt duktig, men visade lite ett par gånger även upp "Zafirnosflamseriutsvävningar" lika oväntat och plötsligt som Zafir. Det ligger nog i spanielgenerna. 😏😊 Tjejen var cirka ett år äldre än Zaf, så jag förväntar mig att han kommer vara lika duktig som den här tösen nästa år.... Hm? Glömde för ett ögonblick att Zafir är en pojke.. Okej, då! Om två år kommer han vara lika duktig. 😀

Innan vi sen åkte hem så blev det en liten kort avstickare till en skogsglänta hemmavid.

Jo! Apropå skog..!

Känsligt ämne. Diskussionerna har gått varma på sociala medier med elaka glirlingar åt alla håll och kanter.

Håller fullkomligt med en Fb-kommentar som löd typ: "Det är int´nån idé att försök´ förklara för folk som inget begrip´."

 Trots det känsliga ämnet tänker jag - mot mitt bättre vetande - skriva nåt om detta, så om ni är folk som inget begriper, så kan ni sluta läsa redan nu. 😉

• Jag har full förståelse för oron, våndan samt skräcken över att det finns överhängande risk att finna sin boskap sargad eller dödad.
• Jag har full förståelse för oron, våndan samt skräcken över att det finns risk att ens hund/katt kan bli dödad.
• Jag har full förståelse för lantbrukarens ångest över ett gigantiskt merjobb på grund av varghotet.

Det jag däremot har svårt att förstå är att folk tar tryggheten för givet. De flesta av oss har faktiskt blivit lite bortskämda med att i princip aldrig behöva känna hot, med undantag av brottsoffer, människor i krigshärjade länder samt kriminella. 
    Om man tänker efter så lever alla andra varelser under ett mer eller mindre ständigt livshot. Det tillhör det naturliga. Faran finns där bakom ryggen på dom - hela tiden. Så att nu känna detta varghot är "bara" naturligt.

På nåt underligt (?) sätt tycker jag att det är nyttigt att känna detta hot, för ökad empati till andra, människor som djur.

Det jag inte heller riktigt förstår är hetsen. Ta´t lugnt! Tänk efter. Kalkylera sannolikheten med risken. Ska jag verkligen släppa min hund lös på detta ställe var platsen än månde vara; i skogen, hemma på tomten eller intill en bilväg. 

"Men vadå? Ska hunden aldrig få vara lös? Ska vi inte få träna våra hundar var vi vill? Vad är det för liv för våra hundar?!!" 
*suck* Jo, men... Du kan väl vänta lite med att träna sånt som kräver vida, kuperade skogar eller välj ställen där vargrisken är tämligen låg.

Men vadå? Det är ju snart dags för tävling. Måste träna!!!" Tja, vad är viktigast, tävlingen eller din hunds liv? *rycker på axlarna* Det kommer nya tävlingar, men din hund har bara ett ynka liv tillsammans med dig.

Det mesta går om man vill (!) se lösningar inte bara problem.

I skrivande stund pågår det skyddsjakt (denna text blev nedplitad för nån vecka sedan), eftersom vargarna/vargen som tassar runt häromkring inte uppför sig som en varg ska (skyddsjakten är dock nu över; en varg skjuten). Den är alldeles för oskygg för dennes eget bästa - och oss andra. Självklart har man rätt att skydda sig och de sina. Så gör de vilda djuren, så gör även vi. Även om vi gör det på lite olika sätt. Så...

   Håll ut! Vänta med skogspromenaderna och -aktiviteterna tills skyddsjakten är över. 

Ja, skyddsjakt. Det är självklart att man skyddar sitt hem och sin familj. Ursäkta jämförelsen, men precis som jag skyddar mig från att husmusen/mössen tar över mitt hem, så skyddar jag mina hundar från att bli påflugna av vad som än månde flyga på dom.
 

I och med att man har sett en varg komma allt närmare mitt hem så har jag ökat på vaksamheten. Det är egentligen inte så konstigt att vargen har flyttat på sig från Riala-skogarna. Vem vill vara kvar där om man hotar att skjuta på en? Dummare än så är inte ens en varg. 😉
   Imorse (nja, imorse och imorse, det var alltså nån vecka sen jag skrev detta) kom jag upp alldeles för sent. Jag hade minsann inte tid att vara ute tillsammans med hundarna under morgonkissningen, så... Jo, jag var med dom, men huttrande stod jag kvar uppe på altanen och borstade tänderna samtidigt som jag spanade runt. Och jag gjorde det gärna. För min egen och mina hundars skull.
    Jag funderade på hur jag skulle agera om - mot förmodan (?) - vargen skulle dyka upp. Vad har jag att sätta emot en varg? 

För ett antal år sedan var jag på besök i Kolmårdens varghägn. Det finns ohyggliga krafter i dom där muskelpaketen, och dessa Kolmården-vargar var ju bara halvtama vargar...

Först av allt; inkallning på jyckarna måste fungera DIREKT! Bra lydnad är med andra ord livsviktigt. Mina hundar bör nog inte vaktskälla och/eller hota den.
   Sen skulle jag göra det enda jag kan göra; skrika och gorma mitt avgrundsvrål och hota och kasta allt möjligt mot den. Jag blir lite förundrad över alla dessa filmer man ser på närgångna vargar.. Sluta filma! Skräm iväg den så gott ni kan istället!! Den har ingenting i våra samhällen att göra!! Skräm den, om inte för din egen skull - för vargens skull!!
   Okej, jag kan förstå att man vill ha vargmötsminnet på film. Filma en liten kort stund - sen SKRÄM!! Med allt du förmår.

Jo, så har vi den där Herr Geist med sin vargskrämselpropaganda "De sju stegen"... Nja, visst! Om man inte gör ett jäkla dugg för att freda sig och sitt hem, så skulle det nog bli som stegen beskriver. Så är det i alla fall med mina husmöss.. och ogräset.. och mossan utanför som sakta men säkert kryper allt närmare och upp på mina altanbrädor. Snart "tittar" den säkert in genom fönstret... 😉😊

 Visst är saker och ting mycket enklare utan varg runt om en (och inte lika dyrt när vi pratar om lantbruk), men man är anpassningsbar (mer eller mindre typ).
    Och man har ett val. Väljer man att bosätta sig ute på landet, så är det mer sannolikt (!) att man kommer stöta på vilda djur än om man bor mitt i centrum.

Ja, ja.. Hur som helst så är nu den ena vargen skjuten, och därmed har man (läs: jag) sänkt varghotgarden något.  Visserligen finns det alltid risk för att nån strykarvarg tassar förbi, så... Men that´s life, liksom.

Avslutning på agilitykursen

Titta vilken fin blomma jag fick av kursdeltagarna! 😊

 
I tisdags var det avslutning med skojtävling och denna gång även ett kort skriftligt agilityreglerprov samt "Vad vet du om dina kurskamrater"-test. Haha! Det sistnämnda var lite av ett skämt (personligt inside joke) av förekommen anledning. 😉
    Kursen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig eller är van med, men allt har något gott med sig. 

Jag själv lärde mig en del, och den största behållningen för egen del var en utav deltagarna som var en äldre "SBK-räv"i pensionärsåldern, med ett långt förflutet inom bruks och räddning, som med sin åtta-åriga lappska vallhund körde agility med bravur. 😊😊 Han berättade vid presentationen att han hade testat agility en (1) gång tidigare, nån gång på åttiotalet, och tyckte det verkade kul. Så nu var det dags - några decennium senare - att testa det lite mer. 😊
   Visst var alla deltagare duktiga, men den här killen stack liksom ut. Och jag måste säga att jag beundrar hans ödmjukhet samt öppenhet för olika träningssätt etc. samt även ett bestämt, men lite pillimariskt "Jag-gör-så-här-istället"-tänk med glimten i ögat. Jag gillar´t!! Så länge man har ett bra argument.

Ytterligare en anledning för min beundran är att han jobbar med räddning, som ju liksom är på riktigt inom hunderiet, till skillnad mot vad en annan pysslar med, som leker agility, rally och freestyle.
   Den här killen - och hunden - har nog varit med om mycket som en annan inte ens vill drömma om. Men det är rackarns tur att det finns folk som han - och hans hund. 

Det var ett rent nöje samt en stor ära att få ha detta ekipage på agilitykurs!! *gör en djup hovbugning* Synd att det inte blev tillfälle att säga det till honom.

Med ett fånigt leende på läpparna åkte jag från Sala BK

Det var agilitytävling på Sala BK förra söndagen, och jag åkte därifrån med ett fånigt leende på läpparna. Det kändes som vinst i alla tre loppen fast det stod två disk och en tiofelpoängare med en drös tidsfel på resultatlistan. 

    I det första loppet klantade Pingu sig, i det andra klantade jag mig och i det tredje klantade vi oss båda två, men vi gjorde det tillsammans!! Yes!! 😊😊😊 Min fina agility-Pingu är tillbaka! Bästa, bästaste Pingu!! 💗💗

 Få se om jag nu minns loppen...

Agilityklass A

Loppet kändes riktigt bra och som om vi var på gång, men vi blir diskade när Pingu far bakom ryggen på mig och tar A-hindret i förtid. Förstod redan vid banvandringen att den disk-risken fanns, men ändå så föll vi pladask i den. Jag visade uppenbarligen inte tillräckligt - fast jag tyckte jag tog i, men tydligen för sent. Pingu hade redan låst sig på A:et.

Om jag minns rätt så var det vid det här loppet som hunden som startade precis före oss använde löptiksmatta. Funktionärerna glömde att ta bort den, så Anneli som alltid är redo att göra ett handtag ryckte in och servade inroparen med löptiksmattsysslan.

Jag tror också att det var i det här loppet som jag blev tillsagd att gå in, men precis då så blev det dags för att banka fast gungbrädan. Och i och med att jag inte hade nån lust att stå där och vänta - med en kärlekskrank luktfläcksnosare, så gick jag tillbaka ut från banan och försökte hålla Pingunosen bort från luktparadiset runt startfållan genom att hela tiden röra på mig och jobba, jobba. När jag under vårt cirkulerande kikade in mot banan, så ser jag att domaren går bort för att rätta till en tunnel, och jag vänder ut igen. Sen hör jag speakern undra vart jag tog vägen (typ), så då gick jag tillbaka för att starta.
   Ja, så där kan starter strula ibland. Det ingår i spelet. Även sånt måste (bör) tränas. 😊

Här syns lillbacken mellan banan och klubbstugan.

Jo! Sedan efter målgång så tänkte Pingu först kuta bort mot en jycke som passerade uppe i lillbacken några meter från banan (tror att det var den som startade före oss, löptik?), men Pingu tvärnitade på mitt "Stanna!" och kom tillbaka till mig. Yes!! Pingu fick den ena kycklingköttbullsbiten efter den andra och tuggade (läs: svalde) lyckligt medan matte översvallade honom med berömmande ord.



Agilityklass B

Hm? Vänta det finns ju en filmsnutt! Måste kolla och påminna mig lite. 

Just det! Jag blev nöjd över att Pingu ändå fick till slalomingången fast vi kom lite tokigt. Sen efter tunneln där man skulle ta nästa hopphinder från andra hållet, så är jag så på att hinna visa att jag glömmer att kolla hunden. *suck* Klantmaja!! Tappa aldrig hunden!! Ja, ja, agility är ju plättlätt om man liksom kör den helt själv - utan hund. 😉
   Jag gör om hinderkombin och Pingu är på att ta hindret bakifrån... men han hoppar det aldrig, utan kör nåt typ av torrskutt, hundarnas variant av torrhandling? 😊
   Sedan efter gungbrädan så skippade både jag och Pingu att man egentligen skulle ta det näst sista hopphindret från andra hållet. Äsch! Vi var ju redan diskade, och jag var glad över att han ändå har bra målrakehindersug samt att han vänder upp mot mig efter sista hindret istället för att "hälsa på" folk och fä runt om.



 
Hoppklass

Pingu tjuvstartar för första gången för dagen. Han är nosig och flamsig de första tre hindren, sen får han fart (och börjar vaffa). Jag är nöjd över mitt handlingsval vid hopphinderkombinationen efter den första tunneln. Tyvärr klantar jag mig och börjar dra iväg mot slalomet innan Pingu har låst sig på det ena hopphindret (vägran), men jag står kvar och envisas. (duktig matte).
   Jag peppar på honom i slalomet. Har ju inte mycket att förlora, bara att vinna med att träna att få upp slalomfarten, och Pingu fixar slalomet rätt.
   Efter den lyckade ivägskickningen till tunneln så får jag ett ordentligt försprång i banan, och Pingu får fart under tassarna. 
   Det var nära att Pingu tänkte gena förbi den raka tunneln borta i hörnet, men i sista stund väljer han att forcera igenom den. Jag riktigt njöt över att se hans rätta och braiga val. Jag log inom mig där och då på plats i farten.Fina Ping!! 💗
    Sen blev det lite tokigt på slutet, jag hann inte med. Men spela roll!! Ingen tendens att fara iväg mot andra ekipage efter målgång. 

Idag var Pingu inte så intresserad av sin speciella tävlingsboll. Det var kycklingköttbullarna som var grejen. I alla fall när han blev matad med den ena efter den andra och godispåsen mitt framför nosen på honom.


 Apropå löptiksmattans vara eller icke vara, så spelar det för mig absolut ingen roll. Tycker ibland att det bara är lustigt/komiskt när den vänds åt olika håll så den ingnuggade löptikslukten ibland är upp mot luften och ibland ner mot marken. 😉

Stötte på en annan hanhundsägare som beklagade sig över löptikarna och det random vändande av löptiksmattan. Själv så bryr jag mig som sagt inte. Den störningen ingår liksom numera i spelet (precis som startstrul, se ovan). Inne på banan, under loppen, försöker jag handla och vara så på som om det vore tusen löptikar runt hela banan, och om (jag menar när 😉) Pingu hittar löptiksluktfläckar runt tävlingsområdet så jobbar jag inte mot dom - utan med dom a la life reward-stuk.

Ja, idag (förra söndagen) var jag glad när jag åkte ifrån tävlingen. Min fina agility-Pingu var ju tillbaka. Han som har varit "försvunnen" ett bra tag. Men jag vet minsann att det kommer komma bakslag. Det gör det alltid. Kämpa, Kärran!! 😊 Och bli inte alltför besviken när bakslagen kommer.

Tisdagskväll, så där vid 21.30-tiden på kvällskvisten

Just för att träna störningar så passar jag på att träna direkt efter agilitykursen. Då finns det god chans till trevliga utmaningar som godistappställen lite här och där samt alla go´lukter från alla kursdeltagarnas hundar.

Så praktiskt har man också hinderkombinationer färdiga. Det är bara att köra på och utmana båda sig själv och jycken i den nivå den är i. Pingu fick en del "ta-hinder-bakifrån"-träning och Zafir "ta-hinder-är-mycket-roligare-än-att-nosflamsarunt"-träning. Höjderna på hopphindren var för tillfälligt totalt irrelevant (läs: jag var för lat för att höja 😉)

Haha! För allmän kännedom kan jag förresten upplysa (!) om att brukshundklubbens automatiska planbelysning inte släcks kl. 22.00 (enligt infoskylt) utan kl. 21.50. 😉😊😊

 

Bild från i tisdagsmorse...

 Medan jag hastigt fixade det sista innan avfärd mot jobbet undrade jag varför Zafir gnydde utanför på altanen. När jag sen gick ut möttes jag av denna syn.
 

Jag hade kvällen innan hängt upp "den gröna pipormen" på tork på den öppna kompostgrinden, men Zaf hade tydligen i försök att få tag i den råkat stänga ut sig själv. 😀😀😀

Ett par till bilder på samma tema...

På jobbet. Zafir råkade hamna på fel sida när jag blev avbruten mitt i slitet att få en låda upp till butiksplan. När jag strax kom tillbaka igen så satt söt-Zafir tyst kvar, något undrande bakom lådan.

   Det här hände alltså förra fredagen, med andra ord innan hans ofrivilliga utstängning av sig själv hemma på altanen. Jag vet inte om han lärde sig nåt av det här..? Nä, knappast. 😊

Söt-Zafiren 💗

Jo, apropå Zaf...
   Han och jag hade egentligen agilitytävling nu i söndags (igår), men kombinationen att vakna för sent, regn, kallt och att Zafir ännu inte är tillräckligt tränad så stannade vi hemma för att avnjuta vår frukost inne i värmen istället. Vi lämnade WO. Ja, ibland så måste man ju låta de andra få en chans och vinna. Eh? 😉😊😊