Att omplacera sin familjemedlem

Det här blogginlägget har plitats ned under en längre tid, för att sen fått tid att "mogna" i tyst opublicerat läge.

 

Ja, det här trodde man ju aldrig att det skulle behöva hända en. Att vara tvungen att omplacera sin familjemedlem. *suckar* Min bästa fina Rupert. Vill inte!! 😢

   Men det här går ju inte längre! Inte bra för nån av oss, Rupert, Zafir eller mig själv. Och mår inte jag bra, mår inte heller mina hundar bra.

Om du inte redan har läst förra blogginlägget, så gör det, så ni fattar nåt. 😉 Och ja, jag försöker i alla fall att åter vara kortfattad (men det är väl ingen som tror på det 😏 ). Faktum är dock att jag skriver inte allt, vill inte yppa något som kan uppfattas som negativt om typ tredje person, vare sig numera ovänner (?) eller vänner. Man ska inte heller glömma att det är skillnad mellan person och gärning...

Hur gör man? Rent praktiskt. Jag fick hjälp av Ruperts uppfödare, som ju borde ha mer erfarenhet än vad jag har. Jag menar, jag har absolut ingen erfarenhet alls av att välja rätt valpköpare. Vad man ska tänka på - och även rent juridiskt och med försäkringsbolag och sånt.

Hur som helst så kom vi överens då jag lämnade tillbaka Rupert att vi väntar med själva omplaceringsprocedurerna tills Rupert varit hos sitt bokade återbesök på Albano.
   Veckorna går och så var det dags för återbesöket. Frakturerna hade läkt, tungbenet hade blivit lite snett, fast det är inget som kommer ge obehag. Vuxentänderstatusen var dock mer oviss. Det behövdes ny tandröntgen några veckor senare (när tänderna vuxit färdigt). Allt detta sköter hjälpsamma uppfödaren. Självklart går allt på min försäkring, och jag erbjöd mig lämna/hämta...

I och med jag visste att uppfödaren hade fullt upp med andra måsten och även gått och blivit sjuk, så erbjöd jag mig att åtminstone hjälpa till att gå promenad med min Rupert och då passa på att träna honom lite.
   Och ärligt talat, så erbjöd jag mig inte enbart för att vara hjälpsam - utan även för egen egoistiska del; jag ville ju få träffa min valp. Jag saknade ju honom så.

Vid ett tillfälle så slumpar det sig att vi båda är med på en rallylydnadsträning på brukshundklubben. Jag hoppades att Rupert skulle vara med, men han var kvar hemma. Jag sa inget. Ville inte lägga nån ytterligare press på henne. "Vi ska nog hitta ett bra för-alltid-hem till Rupert", bedyrade uppfödaren tryggt.


Och tiden går och så var det dags för omplaceringen. Uppfödaren hade lagt ut en fin annons på Springerklubbens hemsida.
   Tre spekulanter hade svarat, och vi hade bestämt möte med den ena av dom (23:e feb). Det var där och då medan vi väntade på denne som jag fick reda på att det fanns ytterligare två spekulanter; en som bodde uppe i Norrland, vilken vi båda tyckte det var lite väl långt bort, och så en som bodde bortom Västerås...




Denne vi nu väntade på bodde i Stockholmstrakten, typ.... och hon är en hel timme sen..!

Medan vi lite förundrade väntar och väntar, så passade jag på att umgås och träna lite spontant med Rupert.

Ja, jag hade ju inte sett honom på hela tre månader!! Min Rupert!! 💗
  Han var lika underbar och lättlärd som jag mindes honom.

Till slut så kommer omplaceringsvalpspekulanten. Det visar sig att hon hade blivit påkörd av grannen!

Tja, jag tyckte hon verkade trevlig och så, men... det var nåt som gjorde att jag tvekade något.


















Vi hördes av på telefon nån dag efter och pratade lite mer. Och jag blir ytterligare lite mer tveksam.
    Senare på kvällen undrar jag över messenger vad uppfödaren tycker och tänker...

Dagen efter så sms:ar jag valpspekulanten för att få höra hur hon resonerar. Ärligt talat kände jag lite panik där och då, men jag försökte dölja min oro väl, om jag hade sabbat omplaceringstillfället.

  Haha! Och efter jag skickat sms:et så upptäcker jag att jag har ju sms:at till en stationär telefon! Har inget mobilnummer. Då ringer jag och pratar in meddelandet på telefonsvararen istället.😉


  Uppfödarens hundar har börjat löpa. Ingen bra kombo med en Rupert-tupp bland alla hönsen. 😉 Vi bestämmer att jag hämtar hem Rupert på lördagseftermiddagen.

  Innan hade jag typ övertalat bror och brorsdotter att de ska få äran 😉 att få vara hundvakt.

 Zafir hos brorsan i Österskär på typ heltid, och medan jag jobbar fick Rupert vara hos brorsdotter i Åkersberga. Jag kan berätta att det vart ett hiskeligt åkande fram och tillbaka med hund hit och annan hund dit, men det funkade.

Planen var att Zafir och Rupert inte skulle behöva träffas. Inte ens se varandra.
   Men ifall mina planer skulle haverera, så hade jag för säkerhets skull inhandlat en annan typ av munkorg, en i tyg, som jag alltid hade med mig i jackfickan - ifall att.

   Jag tränade Zaf att bära den. Passar på när vi är på promenad och han är fokuserad på annat och inte tänker så mycket på den. Fördelen med tygmunkorgen var att jag kan bjuda på godbitar medan han fortfarande har den på sig. Den funkar bättre än den andra munkorgen, och  så kunde den vikas ihop och få plats i jackfickan. Den var ständigt med ifall mina minutiösa hundvaktsplaner skulle braka samman. Men den behövdes aldrig plockas fram i skarpt läge.

På fredagen ringer Rupertspekulanten...

   Det var nästan ett lite kusligt telefonsamtal. Hon föreslog saker precis innan jag tänkt föreslå dom; att hon får ha Rupert på prov över helgen, att hon hämtar Rup hos uppfödaren på lördagen och sen lämnar tillbaka honom hos mig på söndagskvällen.

Haha! Gissa om det blev stressigt för mig sent på söndagskvällen!
   Direkt efter agilityträningen jäktade jag hem till brorsan för att lämna Zafir, matskål, påse med mat, flexikopplet samt nyinhandlat bilbälte. De två sistsämnda prylarna bara ifall att.

Sedan skynda hem för att passa tiden för att ta emot ett stycke Rupert. Haha! Nu igen så förekommer valpspekulanten mig. När jag kör in på min väg så ser jag en bil stå utanför mitt grindhål. Jodå! Det var hon, men nu var hon istället en kvart för tidig! 😉

Rupert och valpspekulanten, som bodde vid stora grönområden, hade haft det jättretrevligt och bra över helgen. Hon var helt klart intresserad. Tyckte Rupert var så trevlig, men hon måste först förhöra sig med hunddagis.
   Själv reagerade jag lite över att Rupert hade fått åka bil i baksätet utan bilbälte (men jag sa inget) och så hade hon glömt att ta med sig maten som hon hade fått med från uppfödaren.  Man ska väl vara glad att koppel i alla fall var med. 😏 Med andra ord hade jag nu enbart fodret som Zafir går på, men det fick duga och höll tummarna att Ruperts mage klarar den snabba matomställningen (vilket den gjorde).

Det kändes först lite märkligt att jag - hundens ägare - behövde fråga valpspekulanten, som bara haft honom över helgen, hur Rupert är att ha lös etc. Jag hade ju inte träffat honom på cirka tre månader. Mycket händer på tre månader med en liten valpskrutt.

Det var så trevligt och mysigt att få tillbaka sin valp.. eh? jag menar hund igen. (1:a mars)

Tror nog att Rupert själv tyckte det var trevligt. att få mysa i soffan med matte. (1:a mars)

Mys och zzzzzz. (2:a mars)

 

 

Det var lite spännande att få se hur Rupert skulle reagera när han klev in i sitt gamla hem. Skulle han visa tvekan och otrygghet? Men nä då! Han bara klev in.
   Ännu mer spännande var det sen på tisdagskvällen (3:e mars) när vi tog en sväng ned till jobbet. Skulle han komma ihåg vilken dörr som var vår dörr i den långa korridoren..?

Jomenvisst!! Så klart han kom ihåg det!! Han visade tydligt vilken dörr man ska in igenom. Min fina Rupert! 😊💗 (bilderna är förstås arrangerade i efterhand)

Nej, jag vill inte omplacera min valp. Jag är tvungen.

Inne på jobbet.

Just det! Tidigare på måndagen hade jag kvickt och lite desperat åkt för att inhandla ett koppel!! Kändes lite lustigt att man helt plötsligt var i behov av koppel. Jag menar, valpselet och kopplet som han hade haft förut hos mig var ju nu för litet.och kopplet för klent (uppfödarens lånekoppel skulle lämnas tillbaks på måndagskvällen)

På promenad och obligatorisk godissten. (4:e mars)

Jag blev glatt förvånad över att Rupert mindes hur man uppför sig uppe på trimbordet. Fast han hade nog "tjuvtränat" även hemma hos uppfödaren, antar jag.. Jag passade på att trimma tassar och klippa klor. (5:e mars)

"Men Rupert! Vi är klara nu.", men...

Som synes så ville han upp igen. 😊💗 Okej, ja, bilden är arrangerad i efterhand, men han ville upp igen och då hade jag ju inte mobilen i handen.

Det här med pälsvård och kloklippning är en hjärtesak för mig. Det ska vara trevligt på trimbordet - för både hund och matte. Därför ska det här tränas minst en gång i veckan - för bådas skull.

Den sista promenaden i Stavaskogen tillsammans med Rupert. (5:e mars)

Ni känner igen godisstenen, va?

Varje dag denna vecka, så efter att Rupert fått sin längre promenad så bar det av att åka iväg för att gå ut med Zafir (Rupert fick då vänta i bilen).

   För att krångla till det ytterligare så hade brorsan/hussen gått och blivit krasslig, så det blev tyvärr inga långa skogspromenader med husse som annars var ganska brukligt.

Här sitter Zafir och jag och filosoferar över livets nycker och bakslag. (5:e mars)

Nja, Zafir spanade nog mest in dessa två krabater.

Alltså, varje gång jag skulle ta en närbild på svanen så visade han mig rumpan. Han moonade mig hela tiden. Dumma svan! Dumma elände att Zaf och Rup inte funkar tillsammans. Dumma, dumma... allt!!

Man skulle kanske kunna tro att jag skulle vara arg och besviken på Zafir, men nä. Han kan inte rå för att han är som han är. Däremot måste jag säga att jag är förvånad över att han - som annars är så beskedlig - kunde/kan visa upp en sådan hårdhet.

Men titta! Fick till en bild på hela svanen ändå.

På måndagen får jag ett sms från valpspekulanten..

... där hon berättar att hon känner sig hängig och att hon saknar Rupert otroligt mycket samt att hon kommer höra av sig som dagen efter....

... vilket hon inte gör.

På onsdagen får jag infallet...

 ... att kolla om Ruperts omplaceringsannons på Springerklubbens hemsida är borttagen...

   Och upptäcker att det finns hela tre stycken "Omplacerings sökes"-annonser, varav den ena låter helt fantastisk perfekt! De har ESS sen förut, men två har nyligen gått bort. Den ena av ålderdom och den andra på grund av sjukdom vid bara ett och ett halvt års ålder. Nu har de en trygg (och kastrerad) tik på 14 år. Hundpassning funkar under arbetstid i och med matte jobbar dag och husse natt. Och så meningen som nästan avgjorde allt: "Vi anpassar livet efter hundarna.." Där föll jag direkt, men också av medlidande av att de mist en så ung hund, alldeles för tidigt. Stark igenkänninsgfaktor. Tycker de är värdiga en glad, sprallig och helt underbar liten Rupert.

Jag skickar iväg ett mail - och får telefonsamtal nästan direkt! "Ja, när det gäller sånt här måste man vara på genast!", förklarade den nya Rupert-mattespekulanten.
   Jag berättade lite kort Rupert-läget med Zafir-attack, veterinärbesök och att det finns en till spekulant som har haft Rupert på prov över helgen, men ännu inte har hört av sig om besked.

  Den nya Rupert-spekulanten (som tidigare hade sett Rupert-omplaceringsannonsen på Springerklubbhemsidan) och jag bestämde att mötas på fredagen. Det visar sig sen att de hade ju tidigare kontaktat uppfödaren angående "Omplacering finnes"-annonsen; det var ju dom som var "bortom Västerås"! Där fick man en "Aha!"-upplevelse! 😊 (och en tyst undran varför inte..)


Alltså, jag säger bara en sak!

Ett tecken på en bra hundägare är...

... att när man träffas så ligger all fokus på hundarna.

 När matten, hussen och deras Hulda kommer gående på min uppfart så är vi helt koncentrerade på våra hundar när de hälsar på varandra. Enbart snabb ordväxling om med eller utan koppel. Hulda och Rupert tycks gilla varandra. Sen, efter en liten stund.. "Oj, vi kanske ska hälsa också!!", utbrister matten glatt och lite ursäktande, typ. 😊

Den sista promenaden med Rupert i "Innanbegravningsplatsen"-skogen. (6:e mars)

Tror inte Rupert själv tyckte det kändes nå´ vemodigt. Han ville bara ha godis.

Av nån anledning, vilken jag nu har glömt så åkte vi därefter till "Brorsans skog" (eller Näs-skogen som nog alla andra kallar den för). Jag minns inte varför, men kanske jag bara helt enkelt inte ville åka hem.

Min fina Ruppe! 💗

Ruppisen! 💓

Rupert rusade fram och tillbaka i skogssluttningen. Min fina Rup! 💔

Minns att jag lite desperat ville få till en riktigt fin "sistapromenaden"-bild... Nja, det gick inget bra, liksom.

Tidigare på morgonen hade han en liten mysstund för sig själv i hundburen med snuttefilt.

Snutting-time (filmsnutt från 24:e nov).

Vi kom bra överens, de nya Rupert-spekulanterna och jag. Det kändes så rätt!! På flera plan. 😊💗 Rupert fick följa dom hem på prov. Tack vare tips från en träningskompis om att skriva inackorderingsavtal, så hade jag förekommit och printat ut ett sådant. Samtidigt hade jag äver printat ut Ruperts journaler (tips från uppfödaren) både från Albano och Vallentunakliniken, så de kunde få läsa allt hemma i lugn och ro.

"Vill du att vi skickar bilder eller vill du helst slippa..?", frågade nya Rupertmatten innan de for hemåt. "Bombardera mig med bilder!!", avbröt jag glad över omtanken.

Det var dock en lite märklig känsla när man ser sin hund åka iväg i någon annans bil. Sorgligt, men även känslan av lättnad.

Den här bilden kom sedan lite senare...

Rupert på väg till sitt (förhoppningsvis) nya för-alltid-hem. (6:e mars)

 

Någon timme senare kommer det ett sms

Det var den förste omplaceringsspekulanten, hon som skulle höra av sig för fyra dagar sen. Sms:et löd: "Hejsan! Kom just hem varit på babyshower. Kan Rupert vara hos mig lördag å söndag?"

Öh? What?, ruskade jag mycket undrande på huvudet medan jag läste om sms:et ett flertal gånger. Vad menar hon?

Jag ringde direkt upp henne och förklarade läget: "Nu blir du besviken men..." Hon tog det bra. "Man måste visst vara snabb när det gäller sånt här..." Hon förklarade att hon fortfarande inte hade löst hunddagisproblemet.
   Tala om att jag är glad att det inte blev denne som fick Rup. Alltså, vadå "Kan Rupert vara hos mig över helgen..." Vad tror hon? Att Rupert är till för att lånas ut när det passar? Duh!
    Jag förstår inte. Varför...?

Men titta bara! Rupert har ju nu bara bäst!!

Viltspår har han hunnit med och gått valpkurs och varit på andra roliga äventyr hos denna aktiva familj.

Fina killen! 💗 Bilderna här ovanför, foto: Åsa Göransson.

Men vad sa Zafir..

 ... när han kom hem från att bott hos brorsan i nästan en hel vecka?

Ja, aldrig trodde jag att jag skulle kunna känna en sådan glädje över att åter få höra Zafirs vidrigt hemska "Viärhemmaigen"-gnällskallylande när vi körde in genom grindhålet!
   En sån känsla att åter få höra oljudet, att ha min fina Zafir hemma igen! Alltså, det här gnällfalsettskallylen som han kör varje gång vi kommer hem brukar annars göra mig vansinnig, men nu... Min fina Zafir. 💗

En filmsnutt från när vi kom hem. (6:e mars) Zafir var sååå nöjd. 😊 Han nosade kvickt igenom hela huset vad som har hänt sen sist.

Sötaste och bästaste Zafiren. 💗

Tja, men jag själv då..?

Ja, visst är jag glad att Zafir åter igen är glad och harmonisk, men får väl erkänna att jag själv är vemodig. Vetskapen att jag aldrig kan skaffa mig en valp så länge Zafir finns känns bittert. Hur klarar man sig utan hund? Har ju alltid haft minst två stycken för att ha en i "reserv" ifall att.
   Och innan nån säger: "Men skaffa en tik då!", så kontrar jag med att jag vill ju inte ha en tik - plus faktum att även en tik är valp innan hon blir en tik. Kan inte utsätta vare sig valpen, Zafir eller mig själv för det igen.

Nu efter det här med Zafir vs Rupert var det en tid jag inte kunde se en valp. Varje gång valpbilder kom upp i Facebook-flödet så scrollade jag fort förbi. Kunde inte med att se dom. *jojagärbitter*
   Antivalpkänslan försvann ett slag. Var till och med och hälsade på tre helt underbara valpar - alltså enbart för nöjets skull. Men... nu ett antal veckor senare så är jag tillbaka till att jag vill inte ens se dom. Det gör ont.
   Och numera, när man råkar se nån promenera med två eller fler hundar ute på stan, så stinger det till i hjärtat. Dom kan - men inte jag. *tyckerdetärorättvist*

Då och då så slår saknaden efter Pingu till - som en käftsmäll.

Hundträningslusten är totalt väck! Den har runnit ut i slasken. Tur att man hade bokat upp vinteragilityträning i Arninge-/Väsbyhallen. Annars hade man väl aldrig lämnat sin bekväma plats i soffan och blivit ännu tjockare än jag nu är av alla chokladpraliner man stoppar i sig och colan man dricker upp. Samtidigt är jag fullt medveten om att man måste träna för att komma nån vart, men jag faller hela tiden för slapparfrestelsen.. Det är ingen idé att sätta emot. Det går åt helvete ändå, liksom.

 Men var glad över den hund du har, män´ska!, läxar jag upp mig själv. Jo, häromdagen så gick det upp för mig att jag ska vara glad över att Zafir inte är den agilityhunden jag önskar. Ja, alla mina hundar som har varit bara bäst - dom dör ju eller så hatar den äldre hunden så man måste lämna tillbaka. Ja, jag är glad att Zaf är som han är, annars hade han väl dött även han... med min otur när det gäller hundar. Ja, ni hör ju hur bitter man har blivit!

Jag kommer ingen vart när det gäller mina hundar. Är lika dålig som när man började för tusen år sedan. Känner mig omsprungen och varvad - om och om igen - av andra, som förut var rookiesar.

Jo, den där rallyträningsdagen jag skrev om tidigare...
   När jag och Zaf äntrade brukshundklubben så tänkte jag just det: Att jag har inte kommit framåt nånting alls under alla år som gått; har samma dragande rymmarochsmitarhundar som sen tidernas begynnelse. Ville bara vända och åka hem igen. Jag skämdes. Fast jag stannade kvar. Fick jycken igenom rallybanan riktigt hyfsat - men kopplad.

Äh, jag lägger av med all hundträning- och tävling. Blir en helt vanlig hundägar-Svensson. Det ska bli så skönt..

Rupert, On The Top of the World. Den sista bilden medan han var min hund. Av hela mitt hjärta hoppas jag innerligt att han har funnit sitt för-evigt-hem. (6:e mars)

Men... Rupert som var så helt perfekt!! *suckar djupt*
    "Men varför omplacerade du inte Zafir istället? Zaf som ju inte riktigt är den (agility-)hund du söker?", tänker du.
   Skulle aldrig kunna göra mig av med Zaf. Min fina Zafir! 💖 Och vad är jag som hundtränare om jag inte får till det? Kan väl inte skaffa hund efter hund efter hund om det inte går som man tänkt sig?

Nä! Upp till bevis, Kärran! Det får ta den tid det tar.
   Haha! Som ni märker så vacklar jag mellan känslan att totalt ge upp till att lite då och då så tänds gnistan att vi kan!! Jag själv är min värsta fiende, typ.
   Och visst så gick en del agilitybanor riktigt hyfsat bra under vinterträningen.

Öde brukshundklubb precis innan skymmning. (10:e april)

 Jag har typ tvingat mig att träna. Korta stunder. Åter igen börjat om från början. Ett par kvällar, precis innan skymning, när vi i alla fall var i närheten av brukshundklubben så åkte vi dit, Zafir och jag. Vi hade inte varit där på evigheter!
   När bilden här ovanför togs hade vi tränat freestyle lite kort. Jag spanade några gånger bort mot den lockande agilitybanan, men ratade den. Var så orolig att åter igen bli besviken. Det var säkrast att låta bli. Tyar inte med att bli besviken åter igen. Freestyle-träningen hade ju gått så bra. Vi var båda glada - Zafir och jag.


  Om min (eventuella) väg tillbaka fortsätter i nästa blogginlägg.

 

Hoppas, hoppas att Rupert har hittat sitt för-evigt-hem...

Rupert-date, 22:a maj

Vi träffades, promenerade (läs: blev brutalt dragen efter Zafir som fått vittring på sjön 😖 ), grillade och fikade på Härjarö naturreservat, en mycket trevlig plats. Vädret var till och med vackert.

Det var kul att se att Rupert tycks komma ihåg sin forna matte - han hälsade glatt på mig när jag klev ur bilen. Men också trevligt att se att han tyr sig till sin nuvarande matte och husse.
   Han visade inte heller någon oro eller tveksamhet gentemot Zaf.

Rupert och Hulda.                                         Fin-Rupert.

Zafir uppförde sig helt godkänt när det gällde Ruppe. Fast när det gällde koppelpromenad så fick han helt klart underkänt.

Det förhoppningsvis sista veterinärbesöket, 17:e juni

En tand som blivit tokig (missfärgad) efter käkfrakturen har opererats bort.

Rupert var pigg och glad när vi hämtade ut honom.

Jag själv var också glad, men kanske mest över att det bara var en tand som behövdes dras ut. Det hade nämligen varit lite olika tankar och funderingar från lite olika veterinärer om detta. Den här sista är ändå tandspecialist, så  jag väljer att tro på henne. Till de andras försvar så kunde de i och för sig inte veta tandstatusen förrän tänderna vuxit klart... och så har vi det här om glaset är halvtomt eller halvfullt... 😕


Veterinären påpekade ett par andra saker om Ruperts tänder och mun, som man bör hålla lite koll på, men som jag uppfattade det har det inget med käkfrakturen att göra.


Det var trevligt att få träffa Ruppisen igen - och hans matte förstås 😊. Det var kändes dock lite smått "småskavigt".
   Man är ju alltid orolig när ens hund ska sövas, och man är alltid nyfiken hur hundstackarn ska uppföra sig när den kommer ledsagad ut från uppvaket/straxhämtasavdelningen. Ska jycken bli glad att se en? Kommer han vara påverkad av narkosen etc?
   Nu tillkom det även vilken matte kommer Rupert gå fram till?

Alltså, vi båda mattar ville nog överrösa honom med klappar och smek, men vi båda tog lite steg tillbaka för att släppa fram den andre. Med all rätt så hälsade Rupert på sin nya matte först, sen tog jag över. Passade på medan tillfället varade.

När nya matten gick in igen för att hämta nåt, så ville Rupert absolut efter - vilket jag ser som ett gott betyg för de nya ägarna. Eller rättare sagt; förhoppningsvis snart nya ägarna - även på pappret.

En tand mer eller mindre.. Äh! Rupert saknade inte sin tand (17:e juni).

 

Lite omplaceringstankar...

Jag har svårt att begripa mig på folk som kan omplacera sin hund av fri vilja. *funderar ett slag*

Okej, jag har viss förståelse för kennelfolk som har som "livsuppgift" att föra hundrasen vidare och planerar - och är inställd - redan från den är valp att den ska bli avelstik och efter ett visst antal kullar ska omplaceras till nån annan för att ge plats till nästa avelstik. Man kan liksom inte ha hur många hundar som helst hemma.
  Och så har vi dom som använder sina hundar som "verktyg" i jobbet, jakt eller på de professionella tävlingsbanorna. När jycken blir äldre och inte längre kan prestera eller av andra anledningar inte håller måttet, så "morsning och goodbye". Ett nödvändigt ont, kanske? För man kan inte ha hur stor hundflock som helst.

Förtydligande: Jag är fullkomligt övertygad om att hunden själv kommer trivas i sin nya familj, det vill säga om man har valt rätt omplaceringsfolk.

  Det är ens egna känslor jag funderar över; att man vill omplacera sin hund. För mig är det "lagt kort ligger", "i nöd och lust, ´til death do us part". "Jag är vid din sida - all the way - från valpåldern, genom den jobbiga slyngeltiden, dom bästa hundåren till ålderns höst och så slutligen det där hemska sista veterinärbesöket. Jag är där."
  Jag skulle känna lite av ett svek; "Nä, nu har jag tröttnat på dig, så då skickar jag iväg dig till nån annan".

Även om man gör det för hundens eget bästa, så känner jag personligen lite som ett misslyckande.

Den ädla konsten att släppa taget...

Så var dagen här. Dagen då lille Rupert.. (nja, han är nu en ettårig slyngel) även på pappret ska bli deras hund. 

   Tid bokades för veterinärbesiktning innan den stora dagen. Öh? Men ett par dagar innan besiktningen ringde dom från djurkliniken och rekommenderade att vi skulle besöka ett annat djursjukhus istället där det finns en ortopedspecialist. Detta på grund av Ruperts digra journal och skadehistorik. Plus i kanten för den lilla kliniken att de tänkte efter före. 

Ny tid (29:e juli) hos det större djursjukhuset fixades, så själva Rupertköpekontraktskrivandet fick skjutas upp ett par veckor till. "Utan anmärkning" stod det typ överallt sen på besiktningspappret förutom det vi redan visste, det vill säga tandstatusen. Det allra bästa stod dock längst ned: "En mkt trevlig o fin hund!" 😊💖

 

 Vi bestämde att vi åter skulle träffas på Härjarö naturreservat, vilket ligger ungefär mitt emellan deras hem och mitt. Där fikade vi och hade allmänt trevligt samt fyllde i Ruperts köpeavtalspapper. 

 

Haha! Jo, detta papper har även det en liten historia...

 

Jag gick in på SKK:s hemsida för att hitta, ladda ned och "sno" ett köpeavtal... Eh? Men var i all världen finns det, då?!! Till slut så insåg jag att de har ju dragit in det på grund av att det utnyttjas av oseriösa hundkrängare för att utse sig vara seriösa när SKK:s namn är tryckt på avtalet.

 

 Självklart hade jag väntat med att "lätt ladda ned" (pyttsan) pdf-filen till på fredagskvällen. Tyckte jag var i god tid i och med vi hade "köpedaten" på söndagen. Hela två dagar innan, ju!! 😏 

 

Först så började jag leta runt på nätet efter nåt hundköpeavtal att ladda ned, liksom vad som helst, men hittade inget vettigt. "Varför fixade jag inte det här förut för?", tänkte jag panikångrigt. Mitt försvar var att det var ju så enkelt att hitta inackorderingsavtalet, ju.

 

 

 

"Du får väl göra ett eget, då!", sa brorsan, och gav mig mod att fixa själv. Sagt och gjort. Måste säga att jag är otroligt stolt över mitt helt egenhändigt fixade köpeavtal där jag hej vilt trevade mig fram genom diagram och streck samt ickestreck både vertikalt och horisontellt. 

 

Skapad helt från scratch! (med hjälp av Open Office-program) *fånigt stolt*

 

 

Nu är det klappat och klart. (2:a aug). Både bokstavligt och bildligt talat. Rupert är nu deras hund, även på pappret. Fast... han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Känslan när man åker därifrån var... blandad. Dels en lättnad att det är över, men också en känsla av... saknad, vemod... Nu är det... som det är.

   Vi kan träffas igen. Avståndet är inte för långt.

Lunginflammation!!

Stackarna har inte hunnit haft hunden som sin i ens en vecka, så går Rupert och får lunginflammation!! Över 40 graders feber, slö och vill inte äta! Ja, om inte den höga febern hade visat att nåt är fel, så var ju matvägran beviset.

   Rupert fick sova över på Strömsholm med dropp (tja, han är ganska van att vistas på djursjukhus), men redan dagen efter så var han bättre. Röntgen, prover och sen diagnosen lunginflammation. Med lite piller i kroppen så sjönk febern raskt ned och han är pigg och glad som vanligt igen. *puh*

Jo, det var ju det där att släppa taget... Ni ska veta hur oroligt det var att sitta här hemma och inte veta vad som händer. Man vill ju inte vara en tjatmaja. Det är ju nu deras hund. Men till slut kunde jag inte låta bli. "Hur går det?", undrade jag över messenger - och fick genast svar om läget. 😉 Senare kom glädjebeskedet att Rupert är sig själv igen. 😊 😊💓