Bedrövad. Agilitytävlingsutesäsongen 2016 är nu påbörjad. Nacka BK.

Ja, ni läste rubriken rätt; bedrövad är ordet som liksom fortfarande ringer kvar i kropp och själ. 

    Att det är så förbenat lätt att vara efterklok!!

Säsongens första tävling som "på pappret" lät så bra; förutom den fina utsikten där på Nacka BK, så började large-klassen inte förrän på eftermiddagen. "... tidigast kl. 13.45" som det så fint stod i PM:et. Passar ju mig perfekt, morgontrött som jag ju är.

Hmpf! Höll ju på att komma sent i alla fall...
    Min vana trogen blir min planerade avfärd - för mig på ett totalt ovetande sätt - nästan en halvtimme försenad. Jag fattar inte hur det går till!!
    Sen när man kör där på... Essingeleden.. (är det väl?) så är det värsta typ stillastående köer, som dock lättar sen när man hamnar i underjordens tunnlar.
    Ha! Sen när man så fint svänger in på Nacka brukshundklubbs ganska smala infartsväg, så fint kallad Apportvägen, så ser man parkerade bilar ända framme vid vägskälet. "Jaha..? Var ska man parkera? Törs man sig på att köra in, månntro? Äh, jag testar.", funderar jag och rattar in på den nu ännu smalare vägen på grund av raden av parkerade bilar längs vägkanten..

 STOPP!! *suck* Där precis innan kurvan före backkrönet, när det bara var den sista biten kvar till sjävla parkeringen/vändplanen så blev det möte. Så där stod vi ett slag likt Robin Hood och... vem det nu var han mötte på den där bron, Vi började dock inte att fäktas eller brottas, men vi rusade motorerna för att visa att "min bil är minsann starkare och större än din". :)
    Till slut steg "min motståndare" ur sin bil för att "medla" (eh?). "Du får backa!! Jag har barnvagnar bakom min bil!", uppmanar hon mig. "Öh? Jag kan inte heller backa. Jag har en bil bakom mig!", protesterade jag i min tur. Då ropar hon bort till denne: "Du måste backa!!"

Okej, jag är inte världsbäst på att backa. Speciellt inte på världens smalaste väg kantad av en rad tätt parkerade bilar på ena sidan och ett djupt dike på den andra. Behöver jag även nämna att vägen svänger även något. Så om jag nu skulle klara av att backa rakt bakåt, så var det inte att rekommendera. Flertalet gånger kom jag fel ömsom åt det ena hållet (vill inte råka repa de parkerade bilarna) ömsom riskabelt nära asfaltskanten där gruset inväntade före "dikestupet". Buskgrenar repade orovarslande billacken och fönstren. Lite då och då fick jag lov att stanna, för att köra framåt, för att rikta upp bilen rätt igen - under alla närvarandes kritiska (?) blickar. Eller så var det beundrande blickar. ;) 

Till slut, efter en hel del vånda, kom jag i alla fall fram till brukshundklubbens parkering - och fick typ ställets bästa parkeringsruta! Tack parkeringsvakten! Om jag får säga det själv, så var jag väl värd den. :) 

Vacker utsikt på Nacka BK.

 

 Agilityklassen

Pingu och jag har startnummer 2. Till min lättnad så ser jag att arrangörerna kör så att det enbart är de närmsta startande/målgående som är där vid start- och målfållan. Ja, det går liksom inte annars; det är lite trångt där vid buskagen som omringar typ halva agilitygrusplanen.

Pingu tjuvstartar med råge. Jag blev helt överrumplad, hann knappt ta steg från honom innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Dum som jag är (?) så hänger jag bara på. Ja, dumt med tanke på framtida starter. *suck* Pingu som ju förut var riktigt duktig på att sitta kvar, men det var då det. För nåt år sen, alltså.

För att göra historien något kortare, så blev det 15 fp, varav två vägran (ja, det kan ju inte vara fler, liksom) och så nåt till.. kontaktfältmiss, rivet hinder? Tja... jag vet inte. Mitt närminne är inte som förr. 

Efter målgång har Pingu fin kontakt med mig; vill ha sin speciella tävlingsboll att leka och kampa med (läs: dra sönder i småbitar). Jag berömmer, men har bestämt att inte ge honom bollen förrän han är i koppel och tjudrad. Vill inte riskera att han far iväg med bollen i mun och ställer till oreda runt hela tävlingsområdet.
   "Eftermålgångrutinerna" går som på räls: Pingu är glad. Jag är glad. 

Pingu och jag går först en liten kort "gå av"-vända innan vi går bort till bilen för att hämta Zafir som har fått vänta i bilen. Ja! Jag har inte (ännu) lärt honom att vänta i hundbur. *suck* Ja, jag skulle ju det. Började så bra. Men... Sen rann det liksom ut i sanden. Han sover gärna i buren och så, men har ju inte ännu börjat stänga dörren. Ja, ja...

Vi går först en liten rastpromenad i skogen intill bilen innan vi tar oss in på tävlingsområdet. Zafir drar som en idiot när vi tar oss fram på stigen in i skogen, alltså värre än Pingu! Jag tvekar först om jag verkligen ska låta Zafir följa med bort till vårt läger borta vid agilityplanen, men förnuftet säger att jag måste ju träna lillgrabben hur man uppför sig på tävlingsplatser som är fulla med liv, folk och fä.. och så en hel del främmande hundar. Det gick helt okej. Zafir var bara lite gruffig i början, men han lugnade sen ned sin osäkerhet.

"Men!! Hallå! Vad är det här?!! Det står en hundbur väntande där storebrorsan har huserat om i!", upptäckte Zafir när vi kom fram till vår lägerplats. Detta är alltså inte samma hundbur som står uppe hemma i vardagsrummet.

Så här blev det i agilityklassen: en åttonde plats av 33 startande (med tiden 48.88). Helt okej. *glad* Speciellt med tanke på tiden det tar att "rätta till" två stycken vägringar, fast man ligger förstås helt i lä med tanke på vinnande 37,22.

 

Hoppklassen

 Pingu har startnummer 4. Vis av agilityklassens värsta tjuvstart, så har jag bestämt att nu ska minsann inte hundskrället tjuvstarta. Medan vi väntar på vår tur, så är Pingu jättenosig. 
    Sen går vi fram till starten. Nja... jag går fram till starten, Pingu kravlar sig fram i gruset med nosen i backen. Jag får efter lite tjat upp nosen och sen hela Pingu upp i sittposition. Han sitter tjusigt kvar medan jag tar steg in i banan. Jag vänder mig om för att att säga "Kör!". Jag säger "Kör!"....

Hundkräket sitter kvar! Som förstenad. "Men... "Kör!", uppmanar jag förundrad och överraskad. Hmpf! Då åker nosen i backen och det nosas runt hindret istället. Jag lyckas förhindra honom att ta det första hindret i motsatt riktning, och vi kör banan... i typ ett... kanske två hinder. Pingu är inte med. Han är totalt borta och flamsig. Jag försöker ändå (diskade)... men det blir mest flams, men han tog slalomet rätt och med fart (väl?). Vi tar hinder lite hur som helst... Sen kom den där hiskeliga målrakan - som är längs banans hela bortre långsida (alltså typ 35 meter) i svagt uppförslut, i grus...
   Det går förvånansvärt bra med Pingus framåt-släpp över hopphinder och genom däck, men där vid sista hindret, så är jag helt utpumpad. Pingu väntar in mig. Jag ropar lite uppgivna "Fram! Fram!". Pingu skuttar över det sista hindret. Jag har nu typ slappnat av.
    DUMMA, DUMMA MIG!!" Hur kan jag vara så urbota dum i huvudet..?!!!

Pingu skiter fullständigt i mig. Han har bara "den goda, spännande luktfläcken" i huvudet. Han rusar iväg runt sekretariattältet innan jag ens hinner blinka. Jag ser honom inte!! Vart tog han vägen?!!! Spontant ropar jag fotbollstermen "Akta rygg!!" istället för hundskrällets namn. "Akta rygg!!", ropar jag åter igen i panik för att varna de andra runt om. Nu ser jag Pingu kuta fram till starten där nästa ekipage står beredd för sin start. Ett kort gruff jyckarna emellan innan inroparen kommer till undsättning och ryar bort Pingu. Han "lyder" direkt. Kutar istället in i banan för att nosa runt. Jag ropar ilsket på Pingu som nonchalerar mig totalt. Domare Malin (klubbkamrat) motar Pingu lite mer diskret mot mitt håll. Pingu blir infångad av mig.
    Skamset går jag därifrån. Jag vill bara försvinna från denna jord.

Dock inväntar jag ekipaget som Pingu störde. De nollar sitt lopp *lättnad* (det visar sig sen att de kom fyra med pinne). Innan jag hinner be om ursäkt säger matten att det är okej. Jag ber ändå om ursäkt och gratulerar till nollat lopp. 

 Fast jag egentligen bara vill försvinna i intet, så går jag efter en stund bort till bilen för att hämta Zafir. Han ska vänjas med tävlingsvimmel. När vi tre går bort till vårt läger så inbillar (?) jag mig att alla vi passerar tar vida svängar runt oss. "De skyr oss?", tänker jag, "De skyr hon med mördarspanielarna." Vill bara försvinna.

Zafir och Pingu kollar in slutet av tävlingen (där de flesta nu har åkt hem).

 Jag fick åter frågan om att kastrera Pingu. "Du funderar fortfarande inte om att kastrera?" Mitt svar var ett snabbt "Nej." av flera orsaker...

• För mig känns det fel att genom kirurgi operera en fullt frisk hund för att jag ska kunna tävla agility, som ju är en lek (om andra gör det bryr jag mig inte om det minsta. Det är deras val.) Det skulle vara skillnad om jag var beroende av hunden i jobbet.  

• Pingu lider inte på något sätt. Möjligtvis lider jag och möjligtvis oroar Pingu mina medtävlande. Vilket jag självklart inte vill. Men om Pingu inte funkar; att han inte är "agilitymatrial" så får jag helt enkelt skippa att tävla. Punkt. Inget mer med det. Vi kan köra agility hemma på klubben för oss själva och ha kul. Pingu fungerar alldeles utmärkt i vardagen.

• Ni kanske inte tror det, men Pingu är vid vissa situationer en ganska osäker jycke som visar rädslor. Med en kastration kan detta bli värre. Spirous skottberördhet blev värre efter kastrationen (fast jag vet såklart inte om det berodde på det). Jag vill inte riskera förvärra Pingus osäkerhet. Man vet vad man har, men inte vad man får.

•  Med Spirous hemska "kastrationspäls" väl i minnet vill jag inte riskera att få Pingus lättskötta päls "förstörd".

• Med Linus jobbiga inkontinens (jobbigt säkerligen för oss båda) väl i minnet (eventuell bieffekt av kastrationen) vill jag inte riskera det jobbet igen.

 Självklart behöver det inte bli dumma bieffekter, men... kanske...

"Men det är väldigt oroväckande att han söker upp andra hundar så där." Ja, ett rungande ja!! Håller med. Fast... är vi säkra på att han verkligen söker upp för att mucka gräl? Nä, jag är det i alla fall inte. Jag tror (!) att det är en kombination: Pingu känner intressant lukt/luktfläck, söker upp lukten. Där står en hund: "Är det en söt tös?", undrar han. Om det är det: flirt. Om det inte är det: gruff. 
    I just det här fallet, igår, så började ju det hela med noseriet runt första hindret. Just där var luktkällan. Och nu stod en hund "i vägen".

Självfallet skulle jag, när Pingu inte startade när jag sa "Kör!" utan började nosa istället, helt enkelt kopplat honom - och gått från planen. Som sagt, att det är så förbannat enkelt att vara efterklok!! *ånger*
    Fast å andra sidan, så lär han sig inte mycket av detta, men... han lär sig inte mycket av att flamsa runt heller, och speciellt inte om han kommer i gruff med andra stackare och sabbar allt för dom.

Efter tävlingen funderade jag hit och dit om jag verkligen bör starta de nästkommande tävlingar man har anmält sig till...?
   Har god lust att helt enkelt lägga av. Tävlandet, alltså.

Senare på kvällen gick funderingarna mer åt hållet, att jag precis som jag faktiskt hade tankar om redan innan dagens bägge lopp, och även fick tipset av en funktionär efter ödesloppet, att be om hjälp vid målgången att mota en eventuell rymmar-Pingu till mig. Jag kommer (om jag startar) göra så; be någon mota efter målgång, men om man inte känner nån vid tävlingen..?

Sen, sent på natten, fick jag tränar-idéen att hysta ut typ tusen leksaker efter sista agilityhindret för att träna Pingu att det är förbjudet att göra nånting annat än att hänga med sin matte efter målgång. Alltså träning likt rallyns frestelser, som i Pingus fall inte enbart är "Åttans frestelse" utan även alla spännande luktfläckar som ju finns "out there".

Bilden är från i veckan då vi hade rallykurs. På min önskan slängde vi ut alla leksakerna på banan i ett försök att iscensätta intressanta luktfläckar. Det gick ganska bra, men inte perfekt. Foto: Katarina Nyman.

Ja, dessa hundar... Man kan inte leva utan dom, inte heller med dom... typ. Hur var det nu? Ska jag sälja dom och införskaffa mig ett par sköldpaddor istället? De är rätt söta de med!

Ett skrytinlägg... enbart för Inger. Hehe!

När jag tidigare idag läste ett inlägg på Fejjan som fick mig att osökt bli påmind om detta gamla, ej publicerade, blogginlägg från... tja.. det borde vara två somrar sen, med tanke på vilka hundar som syns på bilderna. Jag har lite för ofta en benägenhet att påbörja inlägg - för att sen tröttna, eller helt enkelt glömma bort att jag påbörjat skriva dom.
   Men nu när jag läste Ingers - lite lätt smått komiska (för alla än hon själv, typ) - Fb-inlägg om hur tokigt och dumt saker kan gå, speciellt när man har bråttom.

Jo, den här sommardagen för typ två år sen - när jag i lugn och ro (Hehe!) satt och slöade i soffan, så förirrar sig en lite talgoxe in i rummet, där förutom jag själv även fyra hundar, modell apporterande fågelhundar rumsterade (jo, pudlar användes ju faktiskt till sånt i "forntiden").

En rädd liten stackare som inte fann vägen ut igen.

Lugnt, men hastigt, öppnar jag fönster på vid gavel. Då kunde inte Pingu falla för frestelsen att bryta mattes "Sitt kvar!"-kommando. Nyfikenheten tog liksom överhand.. övertassen.

"Men vad är det för en lattjo fladdervippa som flaxar runt i rummet?", undrar Pingu-ynglingen (ja, detta utspelade ju sig för cirka två år sen) förundrat.

Men "Envisa Kerstin" dyker upp; Pingu ska sitta kvar mitt på golvet medan talgoxen panikflaxande letar sig ut...

... som ni ser så gör även Spirou likaså...

... och Wilbur... kommentarer överflödiga. :)

Nu har talgox-stackarn lyckats flyga ut. Linus har "vaknat till", sent omsider.

"Hm? Vart tog min nya fladdrande lill-kompis vägen, månntro? Hen verkade ju så lattjo att leka med, ju!", suckar Pingu uppgivet.

Skämt åsido, jag minns att jag blev förundrad över hur lydiga (!) ens hundar ibland överraskande kan vara vid händelser som lätt kunde blivit smått kaotiska. Eller vad säger du, Inger? Mohahahaha!

Sorry!! Hoppas ditt "talgoxe-kaos" snart enbart blir ett komiskt minne blott.

Och hur har det gått med "Gå fint"-träningen, då...

... som jag påbörjade - åter igen - efter (under alla år) flertaliga försök?

Hmpf! Det är min enda kommentar om det. ;) 

Eller... Tja, ibland går det bra, och då tänker jag framför allt på Pingu, men... Äh! Finns det nåt i vår närhet som är mer intressant än matten, så skiter dom väl i mig!!
    Jag tyar inte med att vara konsekvent, helt enkelt, så jag får skylla mig själv; jag är helt enkelt inte "gå fint"-träningsmaterial som hundägare. Punkt slut. Och så är förresten mitt livsmotto: "Det är aldrig för sent att ge upp." :) :)


 Nu till bilderna som jag tydligen laddade hit för rätt länge sen. Detta blogginlägg borde egentligen publicerats före de två senaste inläggen... Vi får se vad, vilka bilder, som kommer upp när jag scrollar ned. *fniss*

Det här tror jag är en bild när min (senaste) "gå fint"-träning pågick. Visst går de fint!! Hihi! Nä, bilden visar att de minsann får nosa också, mellan "gå fint:arna".

Titta! Här är bilden tagen under en "gå fint:are". Haha! Zafir bryr sig inte mycket om koppel, vare sig hans eget eller Pingus: "Äh! Vem bryr sig!"

Vilka sötisar, va!! Vad jag minns så fick vi bilmöte, och då fick de lov att vänta vid min sida, och då blev de visst bländade av solen. Mina fina sötisar!!

Jaha..? Då har vi hamnat i skogen.. Hm? Undrar varför denna bild? Tja.. det är hur som en ganska vanlig syn: Pingu spanar bortåt i fjärran och Zafir tuggar träpinne.

Zafir bär sina pinnar med omsorg.

"Men hallå?! Nu har du väl kommit lite väl långt ifrån?", tänkte vi båda två. :) Zafir, som fortfarande bär på sin pinne, har börjat bli lite mer kavat i skogen.

Jag föredrar när han går så här bara några meter ifrån.

"Meeeen! Va´ du är långsam, matte!! Man får ju vänta i flera timmar, ju!!", tycker Zafir, som har nada tidsuppfattning. Om nån undrar var Pingu är, så kan jag förtälja att han är där nånstans runt mina fötter; han lyder numera (1 mars-20 aug) under "fem-meters-radie-runt-matten"-regeln.

Nu (efter inläggpublicering) kommer jag ihåg händelsen!! Zafir och jag hade en liten "uppgörelse" där i skogen; vi båda vägrade att komma till den andre. Alltså, han ville inte komma tillbaka till Pingu och mig samt jag vägrade att gå ifatt Zafir. Kan meddela att vår oerhört envisa - och tysta - uppgörelse vanns av mig, matten; Zafir traskade besegrad tillbaka. :)

Hm..? Vi har nu hamnat hemma i soffan.. Varför denna bild..? Jo!! Nu vet jag! Jag vaknade till från en tupplur, och upptäcker att Zafir har baxat upp dynan från hundburen/kojan som alltid står uppfälld i vardagsrummet.

Tydligen ansåg Zafir att soffans kuddar inte längre dög utan ville ha det ännu mjukare under sin rumpa.

Man kan förstås även sova i fåtöljen vid fönstret också.// Hundnörden som absolut ska ta bilder på sina hundar jämt och ständigt: "Åh, vad söt han är när han...! (välj vilken vardagssituation som helst) Det måste jag ta bild på!" Behöver jag nämna att fotominnet i mobilen snart är slut? Ja, i "den riktiga" kameran är minneskortet definitivt slut (och man skjuter upp "problemet" till sen).

Nu till nyare bilder...

Nu har vi hamnat utanför dörren på jobbet. Zafir har fortfarande samma strategi när det gäller dörrar (se tidigare blogginlägg från nångång förr). Efter jag tar av kopplen, så går han bort för att sätta sig på fel sida om dörren, så att han sen fort som attan måste kila runt dörren för att komma fram till själva dörröppningen när jag öppnat. Sen stannar de båda så fint och inväntar mitt "Varsågod!".

Nytagen bild från jobbet. Apropå hundnörden som tar bild på allt. Undrar hur många trappbilder jag har? Men de såg ju så söta ut... och man ser hur mycket lille Zafir har vuxit. Fast de båda var sötare precis innan jag fick upp mobilen. Då satt Zafir med framtassarna uppe på golvet. Synd att jag inte hann ta bilden tidigare.

Promenad till eller från jobbet (jag tror mer på från). Ingen av hundarna gav gräsandparet ute på bryggan den minsta notis. Är de verkligen tvättäkta fågelhundar?

"Nä, fantasifakefåglar ska det va!!", tycker Zafir, som här har hittat denna halvgamla fågel som i sin tur har övervintrat under snön ute på tomten.

"Men hallå!! Jaga mig!! Vi leker tafatt, vetja!!", inbjuder Zafir Pingu, som dock avböjde pojkspolingens önskan.

"Ni är urtrista, ju!!" Zafir sitter lite uppgiven och tycker Pingu och matte är tråkiga.

"Då leker jag väl själv, då!!", stretar Zafir upp fantasifågeln upp på den gamla fallfärdiga, utegrillen. Undrar vad de lekte där uppe, Zafir och fantasifågeln?

Pingu vet minsann hur den gamla fallfärdiga utegrillen ska användas; som godistiggeristen. Matte faller alltid för frestelsen att bjuda på godis. Undrar förresten hur många "hund-uppepå-utegrill-bilder" jag har? Ehum? *harkl*

Finkillarna! <3 <3 (bildkommentarer egentligen överflödiga)

Zafir har idag hjälpt/stjälpt till på Österåkers brukshundklubbs städdag

Vi börjar dock blogginlägget dagen före städdagen...

 Bilderna är från en sån där "vardaglig go´stund"; fin, medgörlig och (nästan) färdignytrimmad hundvalp uppe på trimbordet medan solen skiner utanför och på stereon ljuder Beatles "Dear Prudence" på full volym.

PS. Det är bort-rakad/-effilerad päls från halsen som har fastnat på tassarna. :)

En populär godistiggeriplats... och matte faller för deras uppsyn typ varje gång. Effektivt godistiggeri.

På morgonen efter Zafirtrimmeriandet så bara mååååste jag fixa till "rakskarven" på halsen. Jag som tyckte jag var relativt noga när trimmeriet begav sig dagen före, men pyttsan. Amatör!! (likaså fotoamatör, som synes med tanke på frånvaro av skärpa i bilden)

Och "Stig Helmer-tofsen" vägrar jag fortfarande att ta bort. Hihi! Den får hänga kvar ett litet tag till.

Zafir tyckte det var fullkomligt normalt att bli tillklippt och effilerad uppe på utebordet.

Här är ett försök att ta en bild medan Zafir satt tjusigt uppe i hammocken och gungade. Det gick så där. ;) Det komiska är att varje gång Zafir-valpen gör något som har den allra minsta antydan till liknelse med agility så tänker jag: "Det här bådar gott för agilityframtiden!". Hammockgung och gungande agilityvippbräda, typ samma sak. Kuta upp- och nedför branta dikesrenar = A-hinderforcerande osv, osv.

Nu har vi kommit fram till dagens städdagsbilderna!!

Arbete pågår.

Eftersom Zafir ofta visar osäkerhet mot främmande hundar och folk, så var ju denna trevliga - och soliga - städdag som perfekt att låta Zafir mingla runt.

Fram och tillbaka kutar båd´ männ´skor och fä.

Tafattlekarna stod som spön i backen!

Lilla Trixie, 7 månader, uppskattade dock inte alltid ungpojkarna Zafirs och Aslans uppvaktande.

"Hallå!! Är det korvgrillning på gång? Då vill jag va´ me´!!", visar Zafir. Tant Arwen håller ett öga på valpvaskern.

Zafiren blev dock strax tjudrad. Observera hans nya fina halsband med oranga (!) inslag som matchar hans tantecken... typ... nästan... väl.. om man har lite fantasi.

 Zafir kikar lite mot tant Arwen som tar ungspolingen med ro. Zafir uppförde sig helt som sig bör.

Min vana trogen kollade jag noga om stupröret var ordentligt fastsatt innan jag band fast jycken i det. Man lär sig av sina misstag fast det var typ hundra år sen Keaton drog en parkbänk över halva appellplanen utan att ta någon större notis om sitt ankare. "Äh, det tar emot lite. Det är bara att ta i lite mer, så går det ändå.", ansåg Keaton som absolut ville vara med sin matte och ha skoj ute på planen.

"Hiva ned spanieln i soppåsen!!", ropade folk i sin desperation över att få slippa spanielpatrasket springande som en tätting runt benen. Sagt och gjort. Nä! Jag skojar bara. Zafir uppförde sig som sagt som sig bör för att vara en liten fem månaders valpvasker.

Här pågår uppletande... av skräp runt planerna.

 Strax efter denna bild blev tagen så testade jag om lilla Zafir vågade sig på att forcera helt riktiga agilitytunnlar...

Jaaaaa! Det gjorde han!! *lycklig och stolt matte* :) :) :)