Pingu tävlar rally - igen!! :)

Efter gårdagens rätt så jobbiga arbetsdag (lätt underdrift), så parkerar jag bilen nere vid grindhålet. Skulle ju bara - äntligen - få lite mat i magen, och strax därefter åka ned till jobbet igen för att fixa lite efter stängningsdags.

Hmpf! Efter maten... nja... typ, fryspizza (hela veckan har bestått av enbart nyttig (?) snabbmatsvarianter, denna fryspizza blev som pricken över i:et, typ), som typ aldrig ville bli klar, magen kurrade och protesterade mot att det tog "en sån tid" (enligt magen, alltså), så somnade jag ifrån alltihopa.
    Vaknar till vid två-tretiden på natten. Släpper ut hundarna på tomten (thank God for egen, inhägnad tomt), kommer på att jag har varken packat inför morgonens tävling eller fixat det där som jag måste göra innan butikernas öppning. Att åka ned till jobbet vid denna tidpunkt på dygnet (mitt i natten) lockade icke! "Nej, jag fixar det innan avfärd till tävlingen.", bestämmer jag, något tvekande, "Kommer jag verkligen fixa det?" Medan jag försöker bestämma mig hur jag ska få till det hela, så halvsover jag i soffan. Min tvekan gör att jag inte ställer in alarmet på klockradion; för jag hade ju inte bestämt hur jag skulle göra; åka och fixa jobbgrejen nu, mitt i natten eller fixa det direkt innan avfärd till tävling, eller kanske jobbgrej först och sen åka hem och packa. Det var ju också ett alternativ....

Jag vaknar med ett ryck. Det har ju börjat ljusna ute!!! Nej! Jag har försovit mig!! Klockan är mycket riktigt i ungefärlig tid med jag skulle gått upp - om jag inte skulle behöva fixa jobbgrejen...
    Medan jag morgonfixar mig och packar tävlingsryggsäcken, så avstår jag medvetet att se på klockan. Vill inte bli stressad - bara göra saker och ting kvickt och effektivt.

Haha! "Jag behöver i alla fall inte ödsla tid att öppna och stänga grinden.", tänker jag positivt (bilen stod ju kvar vid grindhålet) när jag och hundarna går ut, låser dörren och sen går bort för att hämta hundburar och stol från boden. Samtidigt passar vi på att ta en snabb rastningstur runt tomtägorna. Ja, kvickt och effektivt var det!

Bilen styrs åt motsatt håll än Roslagens BK, mot jobbet istället. Hundarna fick vänta i bilen medan jag kvickt - och effektivt, utan stress - fixar. Jag kollar inte på klockan förrän jag åter sitter i bilen. Vi far till tävlingen fem minuter efter tiden jag hade planerat vara på plats på Roslagens BK. "Äh, det där med banvandring är totalt överskattat!", tänker jag och minns mina forna agilitytävlingar. ;)

Jag och hundarna glider sen in på brukshundklubbens parkering, parkerar och låter hundarna och hundburar vara kvar. Jag tar bara med mig ryggsäcken med regbeviset och går raskt - men ej så särskilt stressat till tävlingsplatsen...
    Döm till min förvåning när jag upptäcker att de fortfarande håller på med banvandringen! Jag går och anmäler mig till funktionärerna, och de uppmanar mig (lugnt men effektivt ;) ) att gå banvandring, och att de tar vaccinations- och medlemskoll sen.

Banan var ganska kort (12 skyltar) och relativt lätt, och jag tyckte att det var lite synd att jag antagligen skulle behöva bryta banan för att jag inte har nån kontakt på Pingu-slyngeln. Jag menar, nu när den ändå kändes så (relativt) lättövervinnerlig; inga utdragna slalom- eller spiralerskyltar och bara en endaste "framför sitt"-skylt.

Jag hämtar Pingu - och han är totalt utflipprad. Först en snabb avrastning med en superdragig byracka i kopplet, som jag håller i ett vant och stadigt grepp. När vi sedan äntrar själva brukshundklubben så skäms jag över min pinsamt dragiga hund. Men... ja, ja... man får den hund man förtjänar. Jag får skylla mig själv.

Jag och drag-Pingu kommer fram till vår lilla "läger-plats", så försöker jag värma upp honom och få lite kontakt. Men det är som omöjligt. Han till och med lite då och då vägrar att komma till mig, för att sitta fot. Det är en liten fläck på marken (typ där strax intill vårt läger) som han vägrar att vara på; han skuttar över den eller försiktigt nosar mot den, som om det vore nåt läskigt där? Jag fattar nada. Detta beteende växlar han med att han drar mot hundar som passerar oss. Vi har knappt nån kontakt alls.
    Eftersom min plan är att troligtvis bryta mitt i banan, så vill jag ha nån kampleksak som är tillräckligt stor för att kampa med, men tillräckligt liten för att gömma i fleecetröjefickan. Jag kommer på att använda mina vantar. Visserligen är det mina favvo-vantar som jag inte vill ska bli förstörda, fast de är ju redan lite nötta och slitna, så de kan bli lite "slitna" till. ;) Medan jag försöker värma upp slyngeln, så introducerar jag den nya kampleksaken. Pingu tycker vanten är kul, men inte så där jättejätte-kul (allt annat runt om är ju mer intressant).

När vi väntar i startfållan, så får jag faktiskt någerlunda kontakt med hundkräket, och för en liten stund glömmer jag bort att vi strax ska in och tävla! Plötsligt ropar de på mig inifrån banan. Vi ska in! "Öh? Vadå? Redan nu?!", tänker jag - och genast tappar Pingu sin koncentration på mig; han sätter på näsan och dammsuger planen - hårt dragande i kopplet - på vår väg mot startskylten. "Ja, det här ser ju snyggt ut!", tänker jag ironiskt.

Envist vill jag få Pingu sitta fot snyggt innan vi äntrar planen. Jag lyckas, och vi tar steg över kantbandet mot startskylten. Pingu flyger iväg, men jag får tillbaka honom. Han sätter sig fot.
    Jag säger "Kom" och tar steg framåt, Pingu far iväg i hela kopplets längd (som vanligt på tävling, men ej lika vanligt på träning) för att nosa och undersöka stället. Envist kallar jag tillbaka, och tar till och med steg tillbaka i banan för att få till ett - i mitt tycke - hyfsad "läggande under gång", det vill säga jag struntar totalt i tävlingspoäng och avdrag hit och dit; jag vill bara att hunden ska var med mig.
    Vi får en massa "pos" och "bris" samt tusen "nos"* på de nästföljande skyltarna (3-4). Jag kämpar. Och efter skylt nummer fyra (långsamt tempo) så får jag kontakt!!!!!!!!!!! Och den håller i sig i "vänstersnurren", Pingus paradnummer under träning, som gick helt åt skogen förra helgen. Han bibehåller kontakten efter skylt sex (normalt tempo), så jag tar tillfället i akt att bryta vid skylt nummer sju - och han får ett tjohoo med vantdragkampbelöning - och ut från planen. Haha! Där han tappar mig igen. Nosa, nosa, nosa, dra, dra, dra.

Ja, ja... spela roll (jo, lite, eller rätt så mycket, eller något irriterande, eller nåt). Det kändes i alla fall som ett smart drag att bryta och få chansen att belöna medan vi hade flaggan i topp. Även om kontakten och flytet bara var i tre skyltar lång. Fast... det är betydligt bättre än ingen kontakt överhuvudtaget. Känns bra.

Bilden är inte från idag. Tyckte bara att jag borde i alla fall ha en bild på slyngeln som inlägget handlar om.

Efter vårt - mycket korta - bidrag i tävlingen, så får Pingu ligga och vänta uppbunden i markkroken (hundburarna var kvar i bilen) medan jag pratar lite med Veronica. Grattis igen till Ciders RLD N!!

    Pingu är faktiskt riktigt duktig på att vara tyst och lugn - när hans matte inte är i hans direkta närhet. Jag har uppenbarligen mycket dålig inverkan på slyngel-grabben. *suck*

Linus och Spirou samt Wilbur (utanför bild) äntrar Roslagens BK:s planer från "bakdörren". 

När Pingu och jag är tillbaka vid bilen för hemfärd, kommer jag på att jag borde passa på att miljöträna Linus igen. Så ut med tre hundar ur bilen, men Pingu fick stanna kvar. Linus uppförde sig inte så särdeles bra när vi äntrade planerna och han upptäckte alla andra hundarna, men det gick strax bättre. Innan vid rastningsstigen var han minsann hur duktig som helst.

Som vanligt så inmundigade jag min frukost under bilfärden hem. :)

* "pos" = ur position, "bris" = bristande samarbete, "nos" = jycken nosar istället för att samarbeta med sin förare.

Pingu har MH:at idag!

Först vill jag bara lägga till om gårdagens inlägg om Pingus rallylydnadstävling på Uppsala BK, alltså cirka knappt 45 minuters resväg, att han la sig inte ned en endaste gång i bilen - vare sig på ditvägen eller på hemvägen - han satt rakt upp hela sträckan - utan att ens en gång luta sig (som han annars brukar när han är lite småtrött). De andra hundarna (som bara hade varit hejarklack) låg och snarkade på hemvägen.

Jo, till saken...
    Idag har Pingu MH:at, och att det blev så var för att det var i närheten, Vallentuna BK, och att det först inte blev fullt. Då tyckte jag att det var lika bra att passa på, man vet aldrig när tillfället kommer igen.

Jag måste väl säga att över lag så uppförde Pingu sig som jag trodde. Det moment som han dock överraskade mig rejält var vid passiviteten (eller aktivitet, som det står i protokollet). Annars så brukar Pingu antingen uppfordrande voffa eller busigt och hejvilt dragkampa med kopplet om jag står still. Det brukar bara ta några sekunder innan han sätter igång, som till exempel nu idag när Louise, jag och Pingu stod och väntade inför hans MH-start; Pingu drog och slet i kopplet, och när jag tillrättavisade honom, så svarade han med voff och matte-tillrättavisningar: "Ja, men stå inte still här, då. Gör nåt, män´ska! Hitt´ på nåt kul!"
    Men på MH:et (passivitet i tre minuter, med andra ord: en hel evighet) så nosade han först lite förstrött runt mig, för att slutligen bara sitta still och glo på mig.
    Jag antar att han liksom behövde en liten paus i MH:andet efter att ha nosat in folk, lekt lite dragkamp med en okänd tjej och lite lätt jagat efter "lill-haren". Däremot när vi står still under tiden jag får instruktioner för nästföljande moment, så börjar han otåligt att voffa, alltså som han annars brukar göra. Han hade väl då fått sin lilla andpaus?

Alla bilder är från Grompans MH. Foto: Katarina Nyman.

 

Jo, apropå "lill-haren"...
    Vi fick först lov att göra om, för Pingu var helt försjunken i en doftfläck (nähe! Vad förvånande - inte!) när den lilla pälstofsen for iväg; han märkte nada.
    Vid nästa försök så kollade han nyfiket in den, och jagade lite lätt efter den, men inte förrän jag hade tagit ett steg mot den. Fast Pingu var nästan mer intresserad av själva konstruktionen av "lill-hare"-mackapären, ståltrissorna och vajern än själva "haren". :)

Vid skotten, så var det lite samma grej; han ville undersöka var oljudet kom ifrån. Visserligen vilt voffande och lika vilt nosande for han runt på stigen och runt buskarna för att leta reda på hur det hela gick till.

Det var nästan samma sak innan med "dumpe" och även ljudskramlet; först hoppade han högt, sen undersökte han.

Hu, vilka hiskeligt fula spöken!!! (alltså den vitklädda till vänster ;) )

 

Jo, apropå tester...
    Man ska nog ta alla tester med en nypa salt. Till exempel nu Pingus kryss i MH-protokollet vid "Aktivitet"; han fick en 2:a ("Är uppmärksam och lugn - står, sitter eller ligger"). Haha! Javisst, det var vad han visade upp idag - vid detta tillfälle, men det är såååå missvisande! Det är inte Pingu. Om han hade visat upp sitt rätta jag, så hade han fått en 4:a eller en 5:a ("Är uppmärksam med ökad aktivitet..." eller "Växlar snabbt aktiviteter under momentet...") Men mentalbeskrivaren kan ju inte göra annat än att beskriva det han/hon ser - hur fel det än egentligen är.

Pingu fick en 3:a på skotten, och det kanske också är lite missvisande. Jag uppfattade som om beskrivaren var lite tveksam innan hon bestämde sig. 3:a = "Riktar intresse mot skytten, publiken eller annat, men återgår till lek/passivitet". Visst, det var väl ju precis vad han gjorde, men jag misstänker att många tror/tycker att om man får en 3:a så är hunden skottberörd på ett negativt sätt; att den blir orolig eller rädd.
    Kanske Pingu var rädd, men han löste "problemet" med att försöka leta reda på "skott-källan" och reda ut "pang-oljud-mysteriet". I mina ögon så tyder det på en viss intelligens och sunt förnuft samt lite nyttig nyfikenhet.
    Eh? Det kändes mycket märkligt att skriva ordet intelligens i samma mening som springer spaniel. :)

I och för sig så kan jag ha fel, men jag har en känsla av att just skottbedömningen är lite "infekterad" eller vad jag ska kalla det för. Jag minns att efter Gromit hade kört sitt MH-test att några reagerade över att han hade fått en 2:a ("Avtagande kontroller under lek/passivitet. Därefter oberörd"), men det var ju ungefär så han hade uppfört sig, och jag ser inget "fel" i det, utan mer en vettig och sund reaktion till när det plötsligt pangar bredvid en. Jag vet inte, jag kanske har missuppfattat hela grejen?

Hihi! Gromit sprang också för att leta reda på skytten - och han fann honom. Hihi! Jag tror inte det var riktigt meningen. Hehe!

Gromit kollar kvickt in varifrån pang-ljudet kom ifrån. Hihi! Här så visste han, för han hade strax innan redan nästan varit helt framme intill skytten, som låg väl gömd (trodde dom, ja) under en gran.

 

Foto från Pingus MH kommer inom kort. Tack åter igen, Lousie för hovfotograferandet!

Pingu tävlar rallylydnad *harkl* på Uppsala BK

Idag bar det väg till Uppsala BK för rallylydnadstävling. När vi åker dit så har jag ett fånigt stort leende på läpparna, och en liten (melankolisk) glädjetår i ögonvrån. Samtidigt undrar jag om jag kommer vara i samma sinnesstämning sen när vi är på väg hem igen... :)

Allt går bra... alltså innan vi kommer dit. ;) Jag lyckas vara där i god tid, vackert och fint höstväder och allting är precis som det ska vara när man är ute och tävlar. Haha! Förutom den lilla detaljen att jycken är totalt hopplös. "Vadå? Rallylydnad? Eh? Aldrig hört talas om. Var är brudarna?!!", visar slyngel-Pingu. "Och den där killen..! Han ska inte vara här!", morrar (nja, visar mera) Pingu bestämt. För han tycker att alla brudar är hans brudar. Likaså med allt godis eller godisrester som råkar ligga kvar på marken.
    God-korven, med 75 % kött, specialinköpt för ändamålet ratade Pingu demonstrativt. Eller rättare sagt, han ignorerade den fullständigt. Jag skulle nog kunnat klämt in den i näsan på honom - och han hade inte märkt det. "Oj, det tar emot lite när man andas... Äh, skit samma! Var är brudarna?!", nosade och vädrade han runt, runt, runt.

Jag försökte ta en bild på Pingu när han ser på mig...

Tala om att det är frustrerande när man ju vet att jycken ju kan köra rally - men inte här och nu, inte med denna störning runt om. Man får väl hoppas att de flesta som var där mycket väl vet hur det kan vara... men lite skämmigt var det. Fast det bryr jag mig inte så mycket om, jag är van.

... men det var typ... omöjligt!!

När jag tänker på rundan (eh?) så här efteråt, så kan jag konstatera att jag var inte ett dugg nervös (som vanligt, alltså), så det är inte roten till problemet. Jag tycker och tror att jag jobbade som om jag vore helt alena där på brukshundklubben. Nja, när Pingu och jag skulle gå fram till starten, så var det lite pinsamt; för jycken hängde i kopplet, ignorerade mig totalt. Pingu hade bestämt sig för att nosa vid buskarna som var intill banan. Han hade inte tid att köra nån rallylydnad, inte.

Dagens bana.
 

Han satt fot vid startskylten, men sen for han iväg. Sträckt koppel i massor!! Jag får tillbaka honom, jag kämpar. Pingu utför de första skyltarna sådär. Sen barkar det åt skogen rejält.

Jycken ska vid den första spiralen absolut till de som sitter intill utanför kantbandet - vid varje varv som gick åt det hållet. Precis likadant vid den andra spiralen, fast då skulle han fram till domaren, skrivaren och bakskrivaren som stod precis intill - vid varje varv. Det är ju så typiskt! En av momenten som Pingu - annars - är riktigt duktig på är just vänstersväng; han bjuder så fint på mitt handtecken. Annars alltså. Här så la han inte den minsta notis om att jag visade nåt handtecken - eller att jag var med över huvud taget!!

 *Spana, spana, spana*, gjorde Pingu - hela tiden.

Jag hade ju en plan; att om (läs: när) jag tappar honom så ska jag jobba, jobba. Om jag tappar honom två gånger, så ska jag jobba, jobba, jobba för att få hans kontakt - då gör vi nåt lätt, belönar och bryter. Ja, ja... Det blev väl näääästan så. Tre skyltar klarade vi av utan att få några avdrag (skylt 4, 6 och 7). Hm. Skulle nog ha belönat och brutit där. Fast det är lätt att vara efterklok.

När det gick åt pipsvängen vid vänsterspiralen (den andra spiralen) så kämpade jag envist; byrackan ska för sjutton klara av det - fast domargänget står där precis bredvid. Min tanke var att vi, Pingu och jag, skulle sen bara göra en sak till på rätt vis - sen bryter jag. Nästa skylt (nr 9) var tre steg bakåt. Haha! Innan vi hinner komma fram till skylten så tar Pingu tag i den första spiralkonen och välter den lite nonchalant. Jag ställer helt resolut upp den igen - precis som om vi bara var där och tränade. Haha! Sen försöker jag gå fram till tre steg-skylten, men Pingu far iväg för långt fram. Jag tar om, går tillbaka till spiralens utgång, struntar helt i tävlingen. Kör istället 3 steg framåt. När jag får ögonkontakt med byrackan så tjoar jag till, belönar med kamptofs (som han knappt bryr sig om) och bryter. Pingu rusar bort till buskarna intill tävlingsbanan - och nosar!!

Just det! Haha! Vid banvandringen så kommer jag på att det är visst några skyltar som vi glömt träna på ;) - och det var just de två första skyltarna (sitt-stå och ligg-gå runt). Haha! Jag fnissade då lite för mig själv. Hihi! Det är ju för sjutton bara en liten tävling, inget att ta så himla allvarligt.

Jo, förutom när han plötsligt skuttar upp mot hundburen... för att spana in hundarna bakom oss - inte för att titta på mig!

 

Men tänk hur duktig Pingu var senast på rallykursen i tisdags (förutom den lilla "detaljen" att han helt plötsligt, utan minsta varning, flyger på en kurskamrats hund). Han gick med en sådan fin kontakt - trots störning runtom. Ja, ja...

När Pingu är klar med dagens "tävlande" (eller vad man nu kan kalla det för), så går jag princip direkt för att packa ihop och att åka hem. Jag tar ändå ut Wilbur, Spirou och Linus för en liten kort rastningsrunda runt brukshundklubben (Pingu fick vara kvar i bilen). Dels för att de behövde få sträcka på benen lite, men också dels för att passa på att träna Linus. Han var faktiskt jätteduktig!! Han gjorde knappt några utfall alls mot mötande jyckar (till skillnad mot när vi var där för ett par veckor sen). Det var bara vid ett tillfälle (hundar nära på varsin sida om oss) som han ballade ur totalt, annars så gjorde han bara antydan till surt bjäbb för att sekunden efter komma mig nära för godistiggeri. Duktig vovve!
    Ärligt talat så fanns det också en till egotrippad och fånig anledning till att jag ville röra mig runt alla andra hundägarna.... för att visa att jag faktiskt även har lydiga jyckar som kan uppföra sig. :) Om nu nån skulle bry sig.

Jo, vet ni vad Wilbur lyckas med? Haha! Stackarn lyckades att ramla ned i det djupa diket som avgränsar planerna. Precis innan vi skulle balansera på plankorna över diket, så tänker jag: "Hm? Det här fixar nog inte Wilbur." Innan jag hinner hejda Spirou (som gick först) och Wilbur, så kravlade han plötsligt nere i diket. Jag får dock upp honom illa kvickt, och sen tog vi träbron istället lite längre bort.

Självklart när jag precis har fått in alla hundarna i bilen, så hittar jag en till liten bajsplutt i bilen. Gissa vem! Han den där som vägrar skita utomhus (nja) var den skyldige. Men han är definitivt bättre på att knipa ute än inomhus, dumhunden. Så det var bara att gå bort och slänga bajspåse åter igen. När jag går bort till soppåsen - för fjärde gången (eller var det femte gången) - så ser jag Monika vinka glatt, och hon säger: "Jag har försökt få kontakt med dig, men du är ju så koncentrerad!" Haha! Ja, jag hade faktiskt gått runt där i min egen lilla bubbla, koncentrerad på mina olydiga - och lydiga - jyckar :)

Bilden är från när vi var på Uppsala BK för ett par veckor sen, då Pingu tävlade agility (? kan ifrågasättas om han verkligen körde agility, eller tävlade ;) ).

Pingu-träning eller Hyser agg mot Väsby BK?

Det är väl ändå märkligt. Nästan varje gång efter att jag och Pingu har tränat, så går tankarna till Gromit.  

    Ibland när alla fyra hundarna strosar runt på brukshundklubbens planer som lite nedvarvning, antingen efter träning eller efter kurs, så kan jag "se" Gromit fara runt som en brun-vit virvelvind. Jag minns speciellt ett tillfälle...
Det var skymning. Jag hade precis släppt ut alla fyra hundarna, men jag gick sen tillbaka till bilen för att hämta nåt. När jag sen igen går runt "buskhörnet" mot appellplanen så ser jag Gromit stå still och spana in mig. Men... det var ju Pingu. Det var bara det att han stod precis som Grompan brukade göra, med samma nyfikna uppsyn.

 Grompan spanar.

 Gromit vilar huvudet i bilen...

 ... samma bil, precis samma plats i bilen, samma vilande, men annan hund, Pingu, Gromits halvsysterson.

Bilden till vänster: Spirou och Grompan. Bilden till höger: samma plats, men med Pingu.

Förra helgen så var många av mina klubbkompisar och tävlade agility på Väsby BK, och som vanligt så la dom ut sina lopp på Fejjan. Nyfiken som jag är så brukar jag ju alltid kolla in deras lopp, men... innan jag tryckte på play-pilen, så tvekade jag.... och jag avstod.
    Först så förstod jag inte riktigt varför. Varför kände jag en obehaglig känsla av att se på filmsnuttarna med deras superduktiga agilityhundar? Det brukar jag absolut inte göra - förstås. Sedan kom jag på att tävlingen var ju på Väsby BK, som på nåt sätt - tydligen - påminner "för mycket" av mitt agilitytävlande med Grompan; det blev liksom för... mycket.

    Dagen efter så försökte jag igen, och jag till och med satte igång en av filmsnuttarna... men efter knappt halva loppet.... så stängde jag av; jag tyade inte med att se. Egentligen förstår jag inte riktigt varför...
    Fast kanske det är för att när Gromit och jag sist tävlade där så var det liksom första gången som det kändes att nu är vi på gång, nu börjar alla agilitydelar så smått falla på plats. Jag började se ljuset...

Agilityklass, Väsby BK, 28:e maj -11.

Hoppklass, Väsby BK, 28:e maj -11.

Om omplacering - igen eller En envis Kerstin - igen

Jo, varje gång jag bara har tränat med Pingu, så får jag dåligt samvete över mitt pensionärsgäng; de vill ju också ha roligt!! Men alltför ofta har jag varken tid, ork eller lust. Det är vid dessa tillfällen som jag önskar jag bara hade en endaste hund. Det är också vid dessa tillfällen jag tvivlar på mig själv; borde jag göra som en del andra gör - omplacerar jyckarna? Varför är jag så envis och behåller Wilbur, Spirou och lilla Linus? Jo, för jag inbillar mig att imorrn... då... ska pensionärsträningslusten vara framme, och - givetvis - för jag tycker så mycket om dom.
    Men frågan är: tycker de så himla mycket om mig, en tråkig matte som ägnar (i deras tycke?) alldeles för mycket med dum-Pingu, den där dumma och odrägliga slyngeln som matte envist har dragit med sig hem.

    Hmpf! Och vad gör jag just nu... istället för umgås och har roligt med dom? Jo sitter och "umgås" med min dumma dator. *suck* och bu på mig.

Nä, nu slutar jag med det här... återkommer om ett litet tag... 
__________________________________________________________________________________

Nu har det gått "ett tag" (läs: flera dygn) sedan jag skrev ovanstående text. 

En ljuvlig Wilbur-blick. Synd bara på den orakade nosen.

Okej, vi tar en hund i taget:
1. Wilbur.
Han varken ser eller hör mycket nu för tiden, och därmed är det rackarns svårt att träna med honom. Han är hela tiden på mig som ett plåster, och tigger - envist - godis (det vill säga när han inte sover eller om vi är på promenad). Visst, han kan fortfarande köra en snurr eller ett buga. Fast han tycker det är så himla onödigt:;"Hit med godiset - direkt!!! Sluta fåna dig med en massa slingrande omvägar och konster, matte! GODIS!!"

Wilbur är efter omständigheterna pigg, för att vara över 14,5 år. När vi är på promenad, bara vi två (eller i alla fall utan slyngel-Pingu*) så går han kavat framför mig, och intresserar sig för alla spännande dofter. Kanske denna doftvärld räcker för en gammal pudelgubbe ska vara nöjd med livet?

 Bästa Spirou. <3

2. Spirou.
Jag börjar misstänka att även han börjar höra dåligt, och kanske han även börjar se sämre (eller så mörkar han lite listigt). Spirou var ju förut så rackarns bra på skämmaskonsten och "se-fånig-ut"-tricket, men nu så är det random-play, typ; han bara kör och testar om det blir nån utdelning. Om detta beror på att han inte hör vilket kommando jag säger, så är min tanke att jag nu börjar med att alltid först kommenderar "sitt" (med handtecken) innan skämmaskonsten, men "se-fånig-ut"-tricket körs bara direkt för att Spirou ska förstå skillnaden.
    Det är samma "problem" (egentligen inget problem så, men..) med "magplask" (ligg med duns)- och "har-du-ätit-råttgift" (ligg död) -tricken; han bara kör - och hoppas. Jag kan ju ha olika signaler, men frågan är: Ser han tillräckligt bra för att se och förstå? 
    Backa, som han var mästerlig på förr, kan han knappt längre. Jag misstänker att det beror på att hans "bakvagn" inte längre är som den borde, och då vill jag ju inte nöta det. 

Sen undrar man om det verkligen spelar nån roll, om man är envis att det ska bli "rätt"? Jag menar; strunt samma, huvudsaken att jycken har kul. Eller ska man vara petig - och ordentlig - bara för att jycken ska förstå, få utmaningen, och få chansen att lyckas?

 Asså, det kan inte vara lätt att vara så liten, men det bryr sig inte Linus om ett skvatt.

3. Linus.
Han har verkligen utvecklats sen han flyttade till oss (det har snart gått ett år). Han verkar i alla fall inte ha några större problem med varken syn eller hörsel. Haha! Det är bara samarbetsviljan som det är värre med; "Hit med godiset! Sluta larva dig, istället-för-riktiga-matte!"
    
    Jag är helt säker på, att om jag bara la ned lite mer tid på Linus, så skulle han säkert kunna lära sig en hel del tricks och färdigheter (fot, ligg etc). Jag har faktiskt en liiiiten, pytteliten, tanke på att han ska få ställa upp på rallylydnads-KM:et. Men tiden flyger iväg. KM:et är redan om tre veckor. Oj, oj... Fast det skulle ju vara lite småhäftigt att en elva-årig jycke, som för ett år sen aldrig har satt en endaste liten tass på en brukshundklubb, visar framtassarna på KM:et. :)

  
*suck* Att jag inte kan vara mer träningsivrig - istället för att lata mig i bekväma soffan, och ge upp pensionärsträningen i förväg. Då skulle ju jyckarna vara världsbäst - på typ allt. Hade de bott hos nån annan så kanske de skulle ofta få rolig träningstid eller annat skojigt?

Hm? Fast å andra sidan, så är de ju alltid med - på ett hörn - när Pingu är ute på äventyrliga bravader. Det kanske räcker..? Ack, detta ständigt dåliga samvete!!

 På koppelpromenad.

Som ni kanske ser så voffar Pingu uppfordrande mot mig: "Hörru, nu har vi varit stilla i tusen år, ju!! Det är urtrist!!!!!!" (vi hade suttit still i kanske en minut).

* När jag går med alla fyra, det vill säga Pingu är med, så blir det alltför ofta dålig stämning i flocken - på grund av mig. Jag blir sur på Pingu för att han drar - och att han rycker nyckfullt åt alla håll och kanter - och alla hundarna tar åt sig - förutom Pingu. Därför går ofta Wilbur, Linus och Spirou sackande efter, och dragslyngeln Pingu drar och sliter före. *suck* Det finns alltså en anledning varför jag numera ofta delar upp promenaderna; en behaglig (mer eller mindre i alla fall) pensionärspromenad, och en rask och träningsfull slyngelpromenad.

Pingu tränar

Pingu och jag fortsätter - förstås - vår träning. Både agility och rallylydnad. Det sistnämnda går vi faktiskt nu kurs i på tisdagskvällar. Det var egentligen mening att jag skulle vara medinstruktör, men eftersom det till slut blev lite väl få kursdeltagare, så fick jag bli en sådan istället. :)
    Efter det andra kurstillfället (i tisdags) så gick det upp för mig varför folk går kurs! Hunden blir ju duktigare vartefter liksom. Märkligt!
Visst, Pingu var ömsom totalt odräglig (vid pauserna, passivitetsträning, ni vet *harkl*) och ömsom en helt underbar rallylydnadsjycke! Lite småfel lite här och där, men i det stora hela hade vi samspel och kontakt med varandra, trots störningar med andra hundar och alla dessa intressanta dofter överallt. Det var faktiskt riktigt roligt att känna ens hund hänga med en, som gör som man visar/säger; vi var som om vi vore ett team!

Det vanskas ju tävling nästa helg. Fast jag ska inte börja inbilla mig nåt, jag veeet hur det blir. *nosa, nosa, nosa*
    Idag så tog jag enbart Pingu med mig på promenad (pensionärsgänget fick sitt precis innan), och jag stannade spontant upp på en vändplan för lite rallyträning med hästbajs och spännande skog strax intill som STOR störning. Det gick sådär. Jag menar, om en sån liten störning gör att allt fallerar, vad ska då inte en tävlingsplats full med folk och fä göra? Helt plötsligt så kunde han inte ens en simpel "hit-ingång". *suck* Men jag fick till en hyfsad till slut, och förutom godis, så blev det skog-belöning.

Nästa helg ska vi till Uppsala BK igen, men då är det rallylydnadstävling.

Hahaha! Apropå "life reward"-stuket...
    I förrgår, efter ungdomsagilitykursen och hundpromenad, så blev det ett sent agilityträningspass fast jag egentligen skulle åka direkt hem. Agilitybanan stod där i den fina nattbelysningen och viskade frestande: "Kooooom hiiiit! Kooom hiiiiiiiiit!" Och man ska ju falla för frestelser, eller hur?
    Som uppvärmning först lite rally på appellplanen, där jag verkligen fick kämpa för att Pingu skulle få upp näsan från marken. Hans favvo-leksak var totalt värdelös som belöning. Men till slut fick jag till det. Jag måste vara på, på, på och även rask under fötterna. Jycken ska inte få en chans att doppa nosen i backen.

Sedan på agilityplanen så körde vi en kort bana av de hinderkombinationer som redan stod där. Det blev en ganska knepig sådan, med relativt svår slalomingång, bakombyte och tvära svängar. Pingu-stjärnan fixar alla svårigheter (men lite väl vida svängar här och där), min lilla Pingu-grabb! Tänk vad "lätt" allting är när man tränar själv. :) Samma sak tänkte jag i onsdags, då vi körde valda delar ur banan som fanns då (minus balanshindren). Visserligen missade han då den lättare målrakan, men det kanske berodde på att jag hade slappnat av, eller så var det för att det var rätt så mörkt just där.

Just det, life reward-belöningen...
    När jag i förrgår glatt ropar "Bra! Varsågod!" så kutar Pingu iväg i 190 bort, bort, bort. Ut från agilityplanen, runt det avgränsande fårstängslet, bort över hela appellplanen, längst, längst bort så stannar han upp - och nosar på sin tydligen mycket intressanta doftfläck. Haha! Jag hade ju sagt varsågod (= du får rusa iväg till din nos-belöning), så jag måste ju låta honom hållas. Jag hade dock inte räknat med att den externa nosbelöningen skulle vara typ en kilometer bort! (bildligt talat)
    Eftersom Pingu tar alltför lång tid på sig därborta, så går jag och hämtar tillbaka honom. Vi fortsätter agilityträningen - och varje gång jag glatt ropar "Bra! Varsågod!", så rusar han bort till doftfläcken lååååångt borta på appellplanen. :) Och sedan - faktiskt på egen tass - tillbaka igen till agilityplanen. Låååååånga belöningssträckor blev det! Pingu har helt klart fattat konceptet. Nu vet jag i och för sig inte om detta egentligen blev en sådan optimal träning - med dessa lååååånga belöningssträckor, men Pingu hade kul - och trött blev han. Han flåsade som en..... ganska andfådd, ung springer spaniel.

Pingu på upptäcksfärd.

Apropå balanshindren...
    Det går sisådär med targetträningen (mycket beroende på att jag själv tycker det är småtråkigt), men Pingu fattar grejen med targeten; man ska kuta dit, sätta tassarna på och vänta på mattes "Kör!", då får man rusa iväg till favvokampleksaken eller utslängd godis. Vi har även testat på balansbom-nedfarten; Pingu skuttar upp från sidan och sätter tassarna på targeten. Det funkar. Fast... vi har liksom fastnat där. Pingu tycker balansbommen är lite läskig, han har traskat över den förut, men nu vågar han inte riktigt.
    Därför så bjöd jag honom på en "leta-reda-på-nedfallna-träd-som-man-kan-balansera-på"-expedition idag på skogspromenaden efter rallylydnadsträningen på vändplanen.

Pingu och jag hade alltså som sagt lite kvalitetstid tillsammans, bara han och jag. Det sägs ju vara nyttigt och bra för samarbetet och relationen. Pyttsan! Trots mina försök att vara intressant och oberäknelig; tränade plötslig pipa-inkallning (funkade utmärkt de två första piptillfällena), tog initiativ till nya godisstenar med snurrtrick ovanpå (han fixade galant) och plötsligt avvika från stigen ut i "bushen" (jaha, ska vi gå här?) samt några "kom-och-balansera-här-på-trädstammen-så-får-du-godis"-inviter, så sticker byrackan - utan synbar anledning - plötsligt ifrån mig; han lämnar mig alena intill ett nedfallet träd. Så kul var det! *fnys*
    Jag passar då på att - åter igen - gömma mig, men lämnar kopplet kvar vid det nedfallna trädet. Denna gång var han borta i kanske cirka två minuter, kanske tre. Med andra ord; alldeles för länge! Mycket kan hända på tre minuter! Jag börjar ju genast att fantisera det ena värsta scenariot efter det andra; allt från det var sista gången man såg sin hund i livet till att jag blir polisanmäld för att jycken springer runt vind för våg.
    Pingu kommer dock strax (utan några incidenter, vad jag vet i alla fall) rusande förbi i full kareta, han viker av till höger till annan stig, tvärvänder efter några meter, rusar till vänster på samma stig, tvärnitar och springer sen direkt till mig (nonchalerade kopplet totalt) - helt cool-lugn. Jaha, så läskigt var det!
    Det här att jycken ska lära sig att hålla reda på sin flock genom att man gömmer sig har aldrig riktigt funkat på mina jyckar. Jag tycker mig istället se att byrackan blir bara mer självsäker på sin sökförmåga: "Äh, jag hittar matte och dom andra sen, ska bara först..."

Ja, ja... Efter att ha fått balansera på några trädstammar hit och dit, och vända och ha sig, så såg jag redan idag framsteg med hans balansförmåga. Alltid nåt.
    En dag kanske jag får honom att gilla balanshindren.

Apropå att Pingu är anmäld till MH som är om ett par veckor.; bilden är från slutet av juli, då Pingu blev skraj för den nedfallna konen, men till slut vågade han sig fram. Han är lite småfeg ibland. 

Messerschmitter!!! eller Jag, en sur och grinig kärring strikes back!

Nä, nu känner jag för att klaga..!

Hm? Vad ska jag börja med, månntro..?

    Jo, häromdagen, hundarna och jag går på den relativt smala trottoaren på väg mot jobbet, då en cyklist svischar förbi min rygg medan jag - hänsynsfull och laglydig som jag är - plockar upp efter mina hundar. Strax efter så ser jag en annan cyklist komma mot oss, cirka 20 meter bort...
    Okej... jag provocerar lite grann genom att inte genast gå åt sidan, eller rättare sagt; jag ger cyklisten en chans att visa mig att denne är fullt medveten om att man inte cyklar på trottoarer. Men nä då! Kvinnan fortsätter rakt mot oss, hundarna och mig.
    När hon är cirka 10 meter framför, så saktar hon in. Jag viker fortfarande inte åt sidan; hundarna och jag fyller upp den smala trottoarens hela bredd. Tjejen blir nu något tveksam...
    När hon är typ fem meter från mig, så tänker jag: "Äh, jag ska inte vara mer fånig än jag redan är.", och jag bereder väg åt henne (jag makar upp hundarna upp på gräsmattan intill).
    Haha! Men precis samtidigt som hon passerar mig, så kan jag inte låta bli. Jag menar, det var ju ändå tidigt på morgonen, och mitt morgonhumör, alltså... ;)  

"Eh? Är det inte lämpligare att cykla på vägen än på trottoaren?", säger jag lugnt, nästintill för mig själv, och pekar lite menande mot gatan. Cykelkvinnan fortsätter bortåt - på trottoaren, förstås.

    Hundarna och jag fortsätter - förstås - vår väg mot jobbet. Vi viker av från trottoaren, in på en gångväg. När jag sedan står där i godan ro och väntar på att hundarna ska nosa färdigt vid ett träd, så svänger cykelkvinnan upp på gångvägen och cyklar resolut fram till oss. "Vad sa du till mig?!!!", frågar hon ilsket. Tjejen har alltså bemödat sig med att vända, och att cykla ifatt oss. *suck* 
   "Vad sa du?!!", upprepar hon, mycket argt.
    "Jag sa att du inte borde cykla på trottoaren, utan på vägen!", svarar jag både förvånat och bestämt.
    "Va? Menar du att att jag ska cykla på vägen, bland bilarna?!!!!", svarar hon mycket bestört.Vägen vi talar om är alltså en mycket lugn gata strax intill centrum.
    "Eh? Ja....!", svarar jag nu mycket förvånad över hennes fråga. "Du får inte cykla på trottoarer, utan på cykelväg eller om det inte finns nån sådan, på vägen... bland bilarna, ja."
    "Det ska jag minsann kolla upp!", säger hon.
    "Ja, gör det...!", svarar jag.
    "Jag saktade ju ned, och jag cyklade inte på dig!!", upplyser hon mig surt.
    "Eh? Nä, du körde inte på mig... men... du får ändå inte cykla på trottoarer!", svarar jag fortfarande totalt oförstående.

Huuva! Att få den nosen på sig. Bläh!

 

Nu tar Pingu några steg mot henne, för att nosa och hälsa.
    "Håll dina hundar bort från mig!!!!!", ryter hon argt som ett bi, innan jag hunnit reagera mot Pingus tilltag.
    "Ja, det gör jag!", svarar jag samtidigt som jag redan har dragit Pingu till mig. "Hur som helst så får man inte cykla på trottoarer, utan cyklar gör man på vägen eller på cykelväg om det finns sådan."
    "Jag ska tala om för dig... att ni har inte bara mist en kund utan flera!!!", hotar hon innan hon vänder sin cykel, och cyklar iväg. 
    "Ha! Var inte så barnslig och fånig nu!", fnyser jag och ruskar på huvudet, mycket luttrad. Jag menar, det hotet har man hört flertalet gånger. *suck* Men folk brukar inte hålla vad de lovar... Ja, ja...

När jag sen googlar "cykla trottoar", så upptäcker jag, förutom att det jag redan vet; att man "förstås inte får cykla på trottoarer" (som det stod i trafiksäkerhetsverkets lilla guide för cyklister) att det finns två läger; dels de som avskyr cyklister på trottoarer, och dels de som helt medvetet bryter mot trafikreglerna. 
    Jag har faktiskt förståelse för bägge parter. Det är inte lätt med cykelvägar som plötsligt bara "försvinner" och sen (i bästa fall) dyker upp på andra sidan vägen istället. Och det är inte lätt att "tampas" ihop med bilarna, men... det är inte så lätt för fotgängare att "tampas" med cyklister som svischar förbi en på trottoaren heller.
    Jag skulle inte sagt ett dugg till denna cyklist om hon hade antingen cyklat ned på vägen när hon upptäckte mig eller klivit av sin cykel och lett den medan vi passerade varandra. Med andra ord; visat hänsyn och visat att hon var medveten om att hon faktiskt bröt mot trafikreglerna. Fast det visste hon ju inte, tydligen, vuxna människan.
   Men.. enligt henne, så skulle jag visst vara tacksam över att hon faktiskt inte cyklade på mig. ;)

Lite kuriosa: cykla på trottoar kan ge upp till 500 kr i böter.

Nä, nu känner jag för att klaga på nåt mer... vänta... 

    Jo, för nån dag sen så hade nån lagt upp nån bild på Fb på en stackars ihjälbiten hund. Hunden var styckad i bitar. Jag lider med hundägarna. Vem hade gjord detta illdåd? Jo, en varg. 
    Visst, det är otäckt. Naturen och verkligheten är grym. Fast jag tycker denna bild mycket väl kan jämföras med bilder på när människor styckar till exempel älg. Det ser precis lika otäckt och grymt ut. För att inte tala om fotografier på stolta jägare som glatt poserar intill sitt (stackars) byte; rådjur, vildsvin, hare, gädda eller vad det nu kan vara.
   Och ja, jag äter kött jag med, men för den skull behöver man inte typ skända eller håna djuret. 

Ett vilt djur, som jag - precis som med alla andra djur, stor som liten - visar stor respekt för.

 

Just det! Mer Fb-klagan...
    Jag kunde inte låta bli att kommentera att jag inte höll med vad som stod i en länk (som nån annan hade delat), och jag blev genast "attackerad" av en annan kommentarskrivare (alltså inte av den som hade delat länken); det var jag som var "roten till problemet", det onda. Hihi! Ärligt talat så kände jag mig därmed lite stolt, för om min åsikt är "den onda", så... bring it on! 
    Jag hade först tänkt ge en replik till kommentarskrivaren, men det blev inte så. Dels för jag just då inte hade tid, dels för att det antagligen skulle vara helt förgäves (jag är medveten om att jag troligtvis inte skulle kunna "omvända" personen ifråga), men mest för att jag inte vill att den där dumma länken ska spridas ännu mer. Ibland - oftast, kanske - är det bäst att hålla käft.

Haha! Nu kom jag på en till Fb...

    Jo, jag har alltid retat mig på såna där dumma inlägg typ; dela detta om du älskar dina barn etc. Öh! Har man barn, så älskar man dom, om inte så är det nåt som är väldigt fel. Och vadå "dela om"? Om jag då inte delar, är det då ett bevis på att jag inte älskar min barn, eller vadå? Jag begriper mig inte på dom där dumma och fåniga "formulären". Vad är vitsen med dom? Om du vill skriva nåt snällt till ditt barn - hitt´ på nåt själv! Nåt genuint, nåt personligt.
    Ni ska bara veta hur nära jag var att vara riktigt elak igår, men jag - med stor möda - lyckades hålla mina sarkastiska fingrar i styr.
    Någon hade länkat ett "plakat" där det stod: "Jag älskar min syster.... kan inte tänka mig ett liv utan henne..." och så "gilla och dela om du... " Nu råkade det slumpa sig att just igår var det min systers födelsedag, min syster som inte längre finns här hos oss (det är därför Linus numera bor hos mig). Ironisk som jag är, så hade jag en sån god lust att kommentera "dela om-plakatet": "Min syster dog förra året - och det går alldeles utmärkt att leva utan henne. (Man har inte mkt att välja på, liksom). :)
    Jag slår vad om att min syrra skulle ha skrattat gott och rått åt detta. Hehe!

Fler Fb-irritationer...
   Jag skiter, ja, jag skiter i vilken temperatur det är i den och den staden, samhället, orten eller vad det nu heter. Om - och då menar jag om - jag skulle vilja få reda på utetemperaturen nånstans, så kollar jag in nån väderkarta istället.// Sur och grinig kärring som faktiskt vet var "scroll-knappen" sitter - den används flitigt.

Ytterligare fler Fb-dumheter (från min eller från andras sida, välj själva)...
    Att man verkligen måste passa sig, välja sina ord varsamt och minutiöst, så man inte - trots sin enkla välmening - blir missförstådd och därmed blir offentligt hängd. Men man får stå sitt kast; har man gett sig in i leken får man leken tåla. Nä, ska aldrig mer kommentera nånting, nångång... någonsin. *harkl* ;)

   

Pingu tävlar agility! :)

Undrar förresten hur många som fattade att det förra blogginlägget med rubriken "Rosa" inte egentligen handlade så särdeles mycket om färgen rosa, utan nåt heeeelt annat?


Jag skjutsade Pingu till Uppsala BK idag. Han tävlade agility i Blåbärsklass (för jyckar som ännu inte har tävlat officiellt). Wilbur, Spirou och Linus fick följa med som hejarklack. Eh? Fast hejarklacken fick vara kvar i bilen (som stod i skuggan, så det så!). Pingu skulle ju bara köra ett ynka lopp, så det skulle ju inte ta så lång tid.

Min plan var detta:

• Komma dit i tid, så att Pingu skulle få tid att nosa av stället, och att vi skulle i lugn och ro "prata ihop oss".
• Ta med mig två "back-uper" i fickan; retrieverkoppel (för kvickt kunna koppla honom när (om) han löpte amok och minglade för intensivt med publiken) och en kampleksak (för att kunna glatt belöna honom om (när) han kom "självmant" tillbaka från publikminglet.
• Köra järnet, och vara på, på, på.

Haha! Som vanligt var jag typ en halvtimme försenad för att hinna med avnosning och "prata ihop oss" i "lugn och ro", men vi kom faktiskt i så pass god tid (och så var tävlingen "något" efter tidsschemat) så vi hann med "före-start-procedurer" ändå.

Jag pulade ned retrieverkopplet i fickan, men Pingus speciella favvo-träningskampleksak är för stor, så jag pulade ned en gammal, sliten kamptofs istället i en annan ficka. Med andra ord; jag var beredd för det värsta (typ).

Jag försökte "köra järnet", men som vanligt kunde jag ha gjort det bättre.

Här kommer filmsnutten med Pingus debut-tävlande i agility på Uppsala BK. Tack Ann-Marie och Krister för filmandet!

https://www.facebook.com/photo.php?v=666456806699813&comment_id=103890138&notif_t=like

Vi fick vänta en liten stund framför första hindret medan domaren rättade till lite tunnelingångar. Först sitter Pingu fint, och tålmodigt väntar på att få starta, men precis sekunden innan domaren visar startsignal, så lägger sig Pingu ned bekvämt tillrätta och börjar nosa framför sig. Fast jag fick upp honom rätt så snabbt.
    Han sitter fint kvar i starten :) medan jag som vanligt berömmer honom medan jag går bort till min utvalda startpunkt, och han startar på mitt "Kör!".... Han skuttar de två första hindren helt rätt... sen försvinner han bort i horisonten. :) (jag var alldeles för sen att visa mot rätt hinder, och gör det lamt och halvdant)

På filmen ser man att Pingu spanar in en passerande hund, själv var jag så pass koncentrerad på Pingu, så jag la aldrig märke till den. I alla fall registrerade inte min hjärna den.

Den gamla kamptofsen var ingen "hit" till belöning enligt Pingu (jag är inte förvånad), men den var nog ändå bättre än ingenting. Nästa gång (när det nu blir) ska jag fixa till en bättre belöningsleksak som lätt får plats i fickan. Jag är ändå väldigt glad över att Pingu inte minglade lika mycket som han har gjort på Sommarcupen. På filmsnutten ser man att han är lite osäker, törs inte riktigt mingla hela vägen ut, typ.

Jag är hur som helst mycket glad över att vi i alla fall fick till målrakan helt rätt, så att jag kunde belöna Pingu ordentligt, och att vi fick en liten trevlig belöningsstund tillsammans efter målet. :)

Nästnästa helg (väl?) ska vi till Uppsala BK igen. Då blir det rallylydnadstävling!! :)

Pingu visar att han vill in på banan igen. (läs: han visar att han vill in till Tosca och de andra söta tikarna i tältet bredvid)

Hejarklacken spanar ned mot agilityplanens folk- och fävimmel.

 
 
Vi åkte hem igen ganska direkt efter Pingus lopp. Men först fick hejarklacken (Spirou, Wilbur och Linus) en liten rastningspromenadsrunda medan Pingu fick vänta i bilen. Linus var helt rabiat (milt uttryckt) när vi kom runt till brukshundklubben, och han fick syn på alla hundarna. Nej, jag skämdes inte alls. *harkl* För mig spelar det ingen roll om hunden är pytteliten eller stor; jyckar ska kunna uppföra sig. Men just då så orkade jag inte träna Linus som jag borde. Jag var dum. Ångrar mig.

Vatten till alla vovvar.

 

Glad Pingu! Och en ganska nöjd matte bakom kameran.

Rosa

Hm..? Nu undrar säkert ni vad rubriken refererar till; är det en ko som heter Rosa, eller är det Rosa som är på bal? Eller är det kanske måhända färgen rosa?

Det finns många människor som gillar rosa (eftersom jag nu skriver med liten bokstav, så förstår ni att jag tänker på färgen). Även om jag personligen ogillar, nästintill avskyr, den rosa färgen, så tycker jag inte att alla andra ska sluta använda rosa byxor, rosa tröjor, rosa halsdukar, rosa väskor, rosa skor etc, etc. Om jag möter nån rosa person med rosamatchande kläder, så tänker jag bara: "Aha, hon/han gillar verkligen rosa. Så kul för henne/honom!" Inget mer med det.
    Fast jag själv, personligen, inte begriper hur nån kan gilla bläblekrosa. Jag menar, jag måste ju inte glo på rosa-personen; jag kan ju se åt nåt annat håll - och kolla in nån gråsparv eller nåt.

Sen så finns det förstås flera nyanser av rosa.. cerise till exempel. Cerise tycker jag är helt okej, faktiskt. Men tillbaka till rosa...
    Rosa har verkligen tagit över världen, kan man tycka... Det är väldigt vanligt att man möter dessa rosa människor, det rosa folket, the pink people. Ärligt talat... eftersom jag nu ogillar denna blekrosa färg, så tycker jag - ibland - att de rosa folket liksom har spridit ut sig till vansinne, tagit överhanden; de är överallt!! Ute på torget, inne på ICA, på badplatsen, i skogen, i joggingspåret, på gymmet. Ja, överallt! Det är nästan så man ser rött!!

Och det är inte bara rosa kläder, utan även rosa mobiler, rosa bilar, rosa brödrostar, rosa mikrovågsugnar, rosa barnvagnar, rosa, rosa, rosa. Jag tror jag blir tokig!

 "Ånej! Nu har matte blivit tokig igen!"

Nä, tacka vet jag förr! Då var det grått. Eller blått, eller svart. Svart är nog den vackraste färgen, tycker jag. Tänk dig svart ihop med lite lila (eller mörkblått). Det är vackert, det! Svart och lila är färgkombinationen som man kan lita på!

Nej, jag skojar bara. Och om jag tänker efter, så om jag bara kan se igenom det blekrosa skimret så är de flesta rosamänniskorna riktigt, riktigt trevliga.
    Jag har hört talas om att det finns de som likt mig ogillar rosa, men inte kan se igenom färgen. De kan bara inte! Hur de än försöker (?) De tror att alla - eller i alla fall de flesta - blekrosa människor är falska parasiter, typ. Och när de ska berätta om något dumt som har hänt, så bara måste de berätta att det var just en av det blekrosa folket som gjorde det där dumma (till skillnad om det hade varit någon annan, så hade färgen på kläderna inte haft något med saken att göra, då hade de bara varit dumma i sig själva).

Jag hyser lika stor respekt för de rosa människorna - the pink people - som finns därute, som de exempelvis svarta. Så länge de inte gör någon illa, vare sig inom sin egen rosasekt eller utanför, så har de min välsignelse och respekt. De gör mig ingenting; de lever sitt liv, sina dagar, i sitt blekrosa skimmer - och de är säkerligen lyckliga. Och jag med. :)

En liten fortsättning på Pingus bärplockande..

Kom på att jag hade några fler bildbevis på Pingus bärplockarstil...

Den där blåa fläcken mitt på huvudet är inte en av Pingus ordinarie prickar och fläckar. Plötsligt så var den där efter jycken varit själv ute på tomten.

Och så har (hade) han en till större blå fläck i nacken...

Hm? Det växer mycket blåbär där ute på vår tomt.. Finns det nåt samband, månntro?

Hur plockar Pingu blåbär egentligen?!! :)

 

Här har han plockat ett tuggben från hundbensbuskarna ute i den grönskande djungeln.

Nä, skojar bara. Han fick det utav mig.

Spirou och Pingu smaskar och njuter av sina tuggben.

Wilbur och Linus stannade kvar inomhus med sina tuggisar. Fast den här bilden har absolut inget med det att göra... förutom att Wilbur (med en hiskelig skäggig nos *skäms lite*) och Linus är på bilden.

Just det! Nu kom jag på... Har ju en liten filmsnutt med Wilbur när han uttrycker sin glädje över att ha fått ett tuggben. Han vet liksom inte riktigt vad han ska ta sig till med det; han vill antagligen både spara det och njuta och tugga på det. *suck* Samtidigt så bara måste man också hålla lite koll på vad de andra hundarna gör (han kollar snabbt ut mot dörren).

http://www.youtube.com/watch?v=fBkD3GVNfGM&feature=share&list=UU2FhMP97lTcnIcIJmu1ReSQ

En filmsnutt som inte vill komma hit. :(

Får se om jag lyckas... vänta, vänta, vänta....

Nä, nu ger jag upp! För det är aldrig för sent att ge upp. Bu!! :(
Gör ett nytt försök sen...
Nä, nu blir det så här istället. *länka, länka*