Om omplacering - igen eller En envis Kerstin - igen

Jo, varje gång jag bara har tränat med Pingu, så får jag dåligt samvete över mitt pensionärsgäng; de vill ju också ha roligt!! Men alltför ofta har jag varken tid, ork eller lust. Det är vid dessa tillfällen som jag önskar jag bara hade en endaste hund. Det är också vid dessa tillfällen jag tvivlar på mig själv; borde jag göra som en del andra gör - omplacerar jyckarna? Varför är jag så envis och behåller Wilbur, Spirou och lilla Linus? Jo, för jag inbillar mig att imorrn... då... ska pensionärsträningslusten vara framme, och - givetvis - för jag tycker så mycket om dom.
    Men frågan är: tycker de så himla mycket om mig, en tråkig matte som ägnar (i deras tycke?) alldeles för mycket med dum-Pingu, den där dumma och odrägliga slyngeln som matte envist har dragit med sig hem.

    Hmpf! Och vad gör jag just nu... istället för umgås och har roligt med dom? Jo sitter och "umgås" med min dumma dator. *suck* och bu på mig.

Nä, nu slutar jag med det här... återkommer om ett litet tag... 
__________________________________________________________________________________

Nu har det gått "ett tag" (läs: flera dygn) sedan jag skrev ovanstående text. 

En ljuvlig Wilbur-blick. Synd bara på den orakade nosen.

Okej, vi tar en hund i taget:
1. Wilbur.
Han varken ser eller hör mycket nu för tiden, och därmed är det rackarns svårt att träna med honom. Han är hela tiden på mig som ett plåster, och tigger - envist - godis (det vill säga när han inte sover eller om vi är på promenad). Visst, han kan fortfarande köra en snurr eller ett buga. Fast han tycker det är så himla onödigt:;"Hit med godiset - direkt!!! Sluta fåna dig med en massa slingrande omvägar och konster, matte! GODIS!!"

Wilbur är efter omständigheterna pigg, för att vara över 14,5 år. När vi är på promenad, bara vi två (eller i alla fall utan slyngel-Pingu*) så går han kavat framför mig, och intresserar sig för alla spännande dofter. Kanske denna doftvärld räcker för en gammal pudelgubbe ska vara nöjd med livet?

 Bästa Spirou. <3

2. Spirou.
Jag börjar misstänka att även han börjar höra dåligt, och kanske han även börjar se sämre (eller så mörkar han lite listigt). Spirou var ju förut så rackarns bra på skämmaskonsten och "se-fånig-ut"-tricket, men nu så är det random-play, typ; han bara kör och testar om det blir nån utdelning. Om detta beror på att han inte hör vilket kommando jag säger, så är min tanke att jag nu börjar med att alltid först kommenderar "sitt" (med handtecken) innan skämmaskonsten, men "se-fånig-ut"-tricket körs bara direkt för att Spirou ska förstå skillnaden.
    Det är samma "problem" (egentligen inget problem så, men..) med "magplask" (ligg med duns)- och "har-du-ätit-råttgift" (ligg död) -tricken; han bara kör - och hoppas. Jag kan ju ha olika signaler, men frågan är: Ser han tillräckligt bra för att se och förstå? 
    Backa, som han var mästerlig på förr, kan han knappt längre. Jag misstänker att det beror på att hans "bakvagn" inte längre är som den borde, och då vill jag ju inte nöta det. 

Sen undrar man om det verkligen spelar nån roll, om man är envis att det ska bli "rätt"? Jag menar; strunt samma, huvudsaken att jycken har kul. Eller ska man vara petig - och ordentlig - bara för att jycken ska förstå, få utmaningen, och få chansen att lyckas?

 Asså, det kan inte vara lätt att vara så liten, men det bryr sig inte Linus om ett skvatt.

3. Linus.
Han har verkligen utvecklats sen han flyttade till oss (det har snart gått ett år). Han verkar i alla fall inte ha några större problem med varken syn eller hörsel. Haha! Det är bara samarbetsviljan som det är värre med; "Hit med godiset! Sluta larva dig, istället-för-riktiga-matte!"
    
    Jag är helt säker på, att om jag bara la ned lite mer tid på Linus, så skulle han säkert kunna lära sig en hel del tricks och färdigheter (fot, ligg etc). Jag har faktiskt en liiiiten, pytteliten, tanke på att han ska få ställa upp på rallylydnads-KM:et. Men tiden flyger iväg. KM:et är redan om tre veckor. Oj, oj... Fast det skulle ju vara lite småhäftigt att en elva-årig jycke, som för ett år sen aldrig har satt en endaste liten tass på en brukshundklubb, visar framtassarna på KM:et. :)

  
*suck* Att jag inte kan vara mer träningsivrig - istället för att lata mig i bekväma soffan, och ge upp pensionärsträningen i förväg. Då skulle ju jyckarna vara världsbäst - på typ allt. Hade de bott hos nån annan så kanske de skulle ofta få rolig träningstid eller annat skojigt?

Hm? Fast å andra sidan, så är de ju alltid med - på ett hörn - när Pingu är ute på äventyrliga bravader. Det kanske räcker..? Ack, detta ständigt dåliga samvete!!

 På koppelpromenad.

Som ni kanske ser så voffar Pingu uppfordrande mot mig: "Hörru, nu har vi varit stilla i tusen år, ju!! Det är urtrist!!!!!!" (vi hade suttit still i kanske en minut).

* När jag går med alla fyra, det vill säga Pingu är med, så blir det alltför ofta dålig stämning i flocken - på grund av mig. Jag blir sur på Pingu för att han drar - och att han rycker nyckfullt åt alla håll och kanter - och alla hundarna tar åt sig - förutom Pingu. Därför går ofta Wilbur, Linus och Spirou sackande efter, och dragslyngeln Pingu drar och sliter före. *suck* Det finns alltså en anledning varför jag numera ofta delar upp promenaderna; en behaglig (mer eller mindre i alla fall) pensionärspromenad, och en rask och träningsfull slyngelpromenad.