Jobba på en lördag?!!!

Jag brukar ju numera inte jobba på lördagar (eller helger, för den delen, det vill säga röda dagar), men ibland så blir ju folk sjuka och veka (vilka veklingar, va!). Så då är det bara att infinna sig på sin arbetsplats.
    Förr i tiden var jag ledig på... torsdagar, tror jag det var (och söndagar = röd dag), men jag verkligen avskydde lördagarna. Riktigt, riktigt avskydde dom! Mycket folk på kortare tid, och de flesta är... nej! Fel! ... en del (alldeles för många för min "avskyr-lördag-smak") är snorkiga och ovänliga lördags-människor. Fråga mig inte varför dom är just så på lördagar!
    Man skulle kunna tycka att dagen skulle kännas kortare; att tiden går fort när det är mycket att göra. Hmpf! Pyttsan! Dan tar ju aldrig slut, ju!!

Linus liiider på jobbet. Han ville nog hellre skutta fritt omkring i skogen än att vara bakom galler.

Förutom min helgfolkskygghet, så är det rackarns skönt att vara ledig två dagar efter varandra; varje helg känns som en minisemester, ju!! :)


 Denna lördag, igår alltså, så hade vi lite problem med kontokortsterminalen; ibland funkar, ibland funkar inte. Jag blir så förundrad över hur folk, vanligt hederligt, normalintelligenta människor, kan bli såååå ställda. "Eh? Vad sa du? Går det inte betala med kort?!!!!!!", utbrister de förtvivlat och förvirrat. För hela deras värld har med ens rasat samman. Man kan inte betala med kort?!!!
    Vänligt - men bestämt (man är ju van att träna hundar) - säger/uppmanar man dom: "Bankomat finns precis utanför, mitt emot glassbaren! Om du inte har kontanter med dig, alltså.. "

Jag blir förundrad över att ändå så pass många då vägrar: "Nä, då ska jag inte ha den!" eller "Nä, jag går och handlar mat först...!" eller "Nä... jag måste... har inte tid... Kan du lägga undan? Jag kommer sen!" (vilket de sen sällan gör) Den värsta kommentaren/bortförklaringen var nog denna: "Nej! Jag fick så ont i halsen... måste gå..." (det är sant! Okej, hon hostade även innan hon fick chockbeskedet att vår kontokortsmaskin var precis just nu "out of order") Men vad är det som är såååå jobbigt att gå högst 20 steg extra?

    Ja, jag är nu lite orättvis, men... Ja, ja... det kan säkert finnas skäl till folks ovilja att använda bankomat-kontanter. De kanske -måhända - bara har krediten kvar, eller nåt (läs: de impulshandlade, och nu tänkte de efter om de verkligen behövde prylen).

"Vad pysslar du med där nere, matte? Hittar du nåt kul?"

Trappan ned till lagret. Om man tittar noga så ser man att kompostgallret till dörren har ramlat, och då vågade de inte följa med ned till lagret. Fegisar!

Självklart så fick ju kontokortsstoppen andra oönskade följder: växeln tar tvärslut! Så det är bara att tigga växel från här och var. Eftersom bankerna numera inte har några kontanter, så är det faktiskt rätt så knepigt nu för tiden. Alltså, jag är helt besatt av 20- och 50lappar!! Det är som värsta spelberoendet, ju! Eller missbruk av nåt slag. Så fort jag råkar se en tjuga så försätts jag i extas; jag börjar dregla, har svårt att hålla tillbaka mina sedelsökande fingrar. Ofta kommer jag på mig själv att jag sneglar ned i andra människors plånböcker, för att se om de möjligtvis råkar ha flera 20- eller femtiolappar. "Eh.. Du råkar måhända inte vilja växla...?", frågar jag försiktigt med dreglande blick mot deras penningsamling. Det finns risk att jag kan missförstås... *harkl*

Om matte inte vill leka och ha skoj, så roar vi oss med varandra istället.

Pingu och Spirou myser med varandra.

 

När jag gick ut för att slänga soporna upptäckte jag denna streber. Imponerande! Hur kan den överleva? Framför allt undrar jag varför vill man bo (växa) där, på lastkajen? Fast det är ju trevligt för oss andra; att få se lite blomster (?) bland all grå betong och sopcontainers ute på lastgården.

 Hur som helst, till slut så var arbetsdagen över, och vi - alla fyra hundarna och jag - förflyttade oss till infartsparkeringen för färd hemåt...

    Då vi hör en märklig speaker-röst eka i luften. Vad är det? Jo! Greyhoundbanan var igång. Haha! Här har man bott bredvid en hundkapplöpningsbana i... ja, är det 20 år, månntro? (googlade, invigdes 2000, så det är bara 13 år sedan) Är inbiten hundägare, men har aldrig, aldrig någonsin besökt stället. Man skäms faktiskt lite. 

    Så jag tog tillfället i akt, gick lite närmare och beskådade det hela för en liten stund...

Pingu kollar intresserat. Linus däremot fattar inte grejen. Eh? Det gjorde i och för sig inte Pingu heller. Eller jag...

Det var inte så många där på hundkappet. Bara några få entusiaster, det vill säga de tävlande själva*. Läktaren såg tämligen tom ut. Det kändes lite fånigt med speaker-rösten, faktiskt. Fast jag uppskattade den. Och de gjorde säkert de involverade. Medan jag - för första gången i mitt liv - kollade in hundkapplöpning så jämförde jag med bland annat min egen hundsport, agility (framför allt); alltså en bunt nördar som brinner för sin hobby, som i ur och skur hänför sig till något som utomstående knappt fattar grejen.

    Det såg lite fånigt ut, när de nu var så pass få där, men så kan det ju bli även på agilitytävlingar, speciellt vid de sista loppen vid tävlingsdagens slut. Lite nördvarning, alltså.

    Nu ska jag inte vara oförskämd och dissa en annan hundsportgren, men.... är det verkligen så hiiiimla kul att stå och iaktta sin hund springa? Jag menar, man gör ju inget själv; inget samspel, teamwork eller nåt tillsammans med hunden. Men det kanske är det som är grejen med hundkappet? Vad vet jag? Hur tränar man en hundkappjycke?

  

Pingu-valp sitter och drömmer om att bli en vacker greyhoundhund när han blir stor.

Avslutar med denna bild...

Bilden är tagen utanför jobbet. Nu för tiden så måste man (tydligen) märka sitt skräp innan man slänger det slarvigt på marken. Uppenbarligen var det dock några rökare där som inte gjorde det, så nu fixade jag märkningen åt dom. :) Så nu kanske de skärper sig till nästa gång. :)

* Glömde... Precis när jag "lastar" in mina fyra hundar i bilen, så ropar en tjej (tant) "Hallå! Ursäkta!", och jag vänder mig om. "Kan man komma in och titta? Det är så kul!", frågade hon mig ivrigt. "Javisst!", svarade jag (precis som om jag kunde nåt om det hela), "det är bara att gå in där." (pekar mot de stora öppna grindarna). Sen kunde jag inte låta bli att upplysa att det var första gången jag själv kollade in hundkapplöpningen - trots att jag har fyra hundar och befinner mig där. Visserligen inte några hundkapp-jyckar, men ändå (hon kanske inte såg nån skillnad; hund som hund, vet´ja!) :)