Såsom jag minns det.... Historien om jobbet

 Detta blogginlägg börjades att plitas ned i slutet av mars -26. Sedan har det tillagts minnen som kommits på vartefter samt en del bilder som har hittats i efterhand (framför allt vid tömningen av vårt föräldrarhem. Ja, allt på en gång, ett långsamt farväl... )

 

 

 Med stor reservation att jag kan minnas fel. Till en början var jag inte ens född, så först är det berättelser som jag lyssnade till som ganska ung, liksom. Och minnet ska man aldrig lita på.

Min pappa har ofta gjort saker och ting på sitt sätt. Envis som synden och påhittig utan pardon. Ett exempel: Farsan  berättade lite då och då om att han gick med på att konfirmeras, men enbart för att inte göra hans föräldrar (alltså min farfar o farmor) besvikna. Min farsa var helnykterist. Stolt berättade han för oss barn (ej döpta 😊) och resten av hans omgivning när ämnet kom upp att han vägrade smaka av vinet under nattvardscermonin. Undrar om det verkligen var sant.? 😉

 Farsan berättade om när han  jobbade på.. Lindblads (?), Nymans (?) Antar att det var några fabriker av något slag. De hade nån form av spritlotteri. En gång råkade han vinna. Han hällde ut spriten mitt framför ögonen på sina arbetskamrater. Det var inte uppskattat. 😊

 Han hade också (bland annat) jobbat som lastbilschaffis. Bensinen kostade då 23 öre (!) litern. Men i och med han var chaffis så fick han rabatt; 17 (eller var det 19?) öre litern. 😃 Lite skillnad mot nu för tiden.

 

 

 

Som jag minns efter berättelserna så köpte han under en period hus som var renoveringsobjekt (han byggde även hus från scratch), och efter han fixat till så sålde man huset för att sen se sig runt efter nästa. Det var nog en ganska småjobbig tid för familjen som då också hade tre små barn (alltså mina tre äldsta syskon) som sprang runt på upptäcksfärd bland renoverings- samt husbyggstöket. 😅

Farsan hade sedan en cykelverkstad i Bollstanäs. En lokal blev ledig på Rotsunda torg. Den ville han ha. Men det fanns ett förbehåll; att man skulle öppna en skoaffär. Då gjorde han det. 😃 

 Så han och min mamma öppnade sko, cykel och sport med en liten avdelning leksaker samt radio och TV-affär. Ja, TV-sändningarna i Sverige hade nyligen startat. Så självklart så hängde man ju på det.

Tja, det var så det började. Nångång i början av 50-talet. Kanske det t o m var exakt 1950.

Sen öppnade man skoaffär borta i Hägernäs av nån anledning. Min storasyster (med sin collie Tarzi) flyttade till lägenhet, 14 våningar upp, i höghuset bredvid. 

 

 

Stormarknaderna börjar poppar upp. Obs (eller var det Bra) stormarknad öppnar i Rotebro. Frågan var nu, kommer Rotsunda torg bli helt ute?  I början av 60-talet (oktober -59 för att vara exakt, enligt bild här ovanför) öppnar familjen butiker borta i Åkersberga. Undrar varför just Åkersberga? Två lokaler, en radio-TV-cykel-butik i hörnan av Storängsvägen 11, och i mitten av kvarteret öppnas skoaffären. 

Storängsvägen 11.

Jag är ganska säker på att det här är den lilla hörnbutiken på Storängsvägen. Mitt minne från butiken är dock att disken är placerad till höger om entrédörren (inifrån sett, alltså bakom fotografen.). 

På den tiden hette butikerna så fantasilöst, men vanligt efter dåtidens tradition, Åkersberga Skor, Åkersberga Cykel och Sport samt Åkersberga Radio och TV. Tänk att telefonnumren fortfarande användes i nutid. Tja, med lite modifikation, typ.

 

Vi sålde även lite kläder!

Familjen lägger ned butikerna i Rotebro och Hägernäs. Nu är det Åkersberga som gäller. Min äldsta storebrorsa var TV-reparatör samt hade hand om skivavdelningen. Hehe! "Avdelning" är nog en något överdriven beskrivning med tanke på den pyttelilla hörnbutiken. I det minimala utrymmet bakom själva butiken samsades TV-mekandet med min näst äldsta brorsas cykel- och mopedverkstad. Behöver jag även tillägga att där rymdes också ett fikahörn. 😊 

Min storasyster jobbade i skoaffären med min mamma, som även skötte kontoret som var hemma i bostaden.

En till skobutik öppnas i en källarlokal i typ samma kvarter (orkar inte gå in på detaljer). Den fick namnet Skolagret. 
Butikerna får i gemene mans mun smeknamnet "Artur och fläsk". 😊

 

I början av 70-talet (1973?) byggs ett innecentrum i Åkersberga som får namnet Skutan (inspirerat av Österåkers kommuns logga. Fler byggnader runtom får namn med samma tema; Skeppet, Kajutan, Pråmen, Färjan, Bojen, Ruffen, Fyren etc). Självklart så flyttar även familjens butiker in till innecentrumet. Skobutiken och Radio-TV-Skivor delar en större lokal med en mellanvägg som avgränasar de två affärerna. Sportaffären får allra först en egen mindre lokal, men flyttar senare till en något större. Allt i centrumets bottenvåning.

 Jag minns att vid den här tiden var det många som flydde från Chile och kom till oss i Åkersberga, och även de ville ju ha en TV - precis som alla andra. Utan redig kreditupplysning (eller annan back-up) så gick vi - med farsan i spetsen - med på att skriva vanliga, simpla köpekontrakt. Det var trevligt att möta så många tacksamma människor. Det var lite av en win-win-situation för båda parter. (Och ja, Parneviks dikt "Invandrarna" stämmer.)  

 

Undertecknad har nu kommit in i bilden. 

 En dag kunde inte min yngsta storebrorsa komma till jobbet i Radio-TV-Skivbutiken. Hm? Jag, som hade börjat med kontorssysslor efter att ha gått ut plugget, blev tillfrågad om jag kunde hoppa in. Tja, jag hade ju upptäckt att kontorsjobb med en massa siffror och papper (haaatar siffror och papper!) inte riktigt var min grej. Så jag sa "Jo, men det kan jag väl göra..." Något tveksamt. Jag var ju då ganska blyg och tystlåten av mig. Att tilltala främmande människor... Nä.

Farsan ger mig en snabblektion i hur kassaapparaten funkar. Sen lämnades jag ensam (!) i butiken. Jag minns att jag fick en utskällning av min allra, allra första kund. De frågade efter Les Humphries Singers, och jag försökte leta upp dom bland vinylskivorna. "Hm? Undrar om det står under L eller H?" Jag kollade under båda bokstäverna, men jag hittade ingen skiva. Så jag improviserade och antog att den var slut, och att den kommer nog in igen. Jag gjorde nog inte nåt självsäkert intryck. 

Dagen efter (?) kom brorsan tillbaka. Han lärde mig allt.

 

Finns det inga manliga expediter?

Jodå, den meningen fick man höra dagligen. Det finns ett gammalt kåseri på min (gamla) hemsida som handlar just om detta, "Finns det inga manliga expediter?!". Nu tycker man det är helt otroligt att det är möjligt och sant. Att det kunde vara så. På den tiden. 

 

Skobutiken på markplan.

 

Några år senare flyttar både Sportbutiken och Radio/Skivbutiken till varsin större lokal. Sportbutiken till Kappahls fd stora lokal. Fortfarande i centrumets nedre våning. När Nordeas (då Nordbankens) gamla lokal på centrumets markplan blir tom så öppnar vi en till skoaffär där. Det var vår storhetstid! Vi hade fyra stora butikslokaler i bygdens lilla innecentrum!

 

En del av Skivaffärens skyltfönster.

  

Skivbutiken blir skolungdomens ställe att hänga på. Vi har kul. Vi småretas med dom, och dom småbusar tillbaka. Minns speciellt när byns två värsta Bowiefans flyttar om bland vinylen (CD:n var ännu inte uppfunnen). I smyg skyltar/frontar de med Bowie-skivor runt h-e-l-a butiken.

  Nu kom jag att tänka på när nån ställde Elvis-pappfiguren, som var i naturlig storlek, bakom disken när undertecknad hade kvickt smitit iväg in på lagret. Ja vadå´ra? Expedit som expedit. Eller när de skämtsamt ändrade vår dricksmugg till en insamling för att brorsan skulle klippa sig. Alltså, helt otroligt att folk till och med la sedlar i muggen. 😊

Jo'rå, det fanns dom som snattade och stal också. Minns den småtrevlige stamkunden som det sen visade sig att han stal kassettband. Så förlägen han blev när han blev avslöjad.  

Olika ungdomsgäng florerade också runt centrum, och förstås även nere i Skivaffären. Det fanns tillfällen när man fick liksom medla mellan skinnheadsen, invandrargängen samt punkarna. Hos oss var alla välkomna - om man skötte sig.

 

Och så har vi A-lagarna. Minns killen som blev förbannad för jag hindrade honom att stjäla en packe skivor (en kund hade hintat mig). "Man borde slå in pannbenet på dig!", hotade han samtidigt som han skuggboxade näven framför ansiktet på mig. Han hade en tänd cigarett i handen, så askan föll över mig. Senare fick jag reda på att hans öknamn var "Mördaren". Hade därefter ingen större lust att möta honom allena en mörk och stormig natt...

Nu kom jag på samhällets kändaste A-lagare. När han var nykter (typ) var han hur trevlig som helst. Om han såg mig passera ute på torget så ropade han "Eriksson!!" högt och glatt så alla närvarande vände sig om. Högljutt lovordade han min äldsta storebrorsas förmåga att reparera TV-apparater. Om A-lagarkillen däremot var onykter så kunde han bli väldigt otrevlig. En dag när jag var själv i butiken, så hotade han att välta disken över mig för att han tyckte att brorsan inte hade skött sitt jobb. Jag blev dock aldrig orolig, för disken... var tung. Han hade aldrig orkat rubba den.  

Apropå TV-reparationer. Min äldsta storebrorsa var mycket duktig på att laga apparater, men han var också en mästare på att inte ta ordentligt betalt. "Äh, det var lätt gjort. Vi tar... tja.. två hundra!", kunde han tycka. Det var illa när man fick lov att övertala kunderna att hämta sina reparerade apparater. De trodde inte på oss att den faktiskt var lagad. "Två hundra? Det måste ju bara vara grundavgiften!", protesterade dom, "Det är omöjligt att den är klar!!".

Vi andra i butiken tyckte dock att brorsan överdrev sin prissättning. Alltså, en lagad fjärrkontroll inklusive nya batterier - samt hemkörning (!) till priset: 20 kr. Ett fyrpack batterier kostade då 28 kr. 😃
Vi kunde ibland i smyg när brorsans prissättning var helt uppåt väggarna (under 95 kr) sätta dit en etta före. Ingen reagerade. 😊

Just det! Alla dessa julaftnar! Självklart jobbade man alltid på julafton. Det gjorde förstås även TV-mekar-brorsan. Butiken stängde tidigare, men det gjorde inte brorsan. Av någon märklig anledning så ville folk att just på julafton skulle deras TV-apparater uppföra sig perfekt. Butikstelefonen ringde i ett. Desperata människor. "Han måste hinna komma till just mig! Vi kommer ju få gäster...!" Man hade god lust att föreslå: "Men passa på att umgås med gästerna istället för att glo på TV:n..." Ärligt talat tror jag att några gånger så sa jag det.

Sen har vi dom som envist ansåg att brorsan skulle komma just till dom för att "... vi känner honom...", sen i nästa mening fråga var han bor... 😏 Jag tror att en gång så sa jag "... det spelar ingen roll om du känner Kungen eller Jesus själv... han hinner inte!" 😖

En julafton visade brorsan sin lista på folk som hoppades att han skulle hinna till före kl. 15.00 (till Kalle Anka). Av längden på listan förstod man att det var en omöjlighet. 

Brorsan var även en mästare på nödlösningar. Jag vet inte hur många julaftonar som vår familj var utan eller med en "undermålig" TV. Jo, brorsan lånade helt sonika ut familjens TV eller lånade reservdelar från den (jag vet inte vilket jag tyckte var värst). Jag minns speciellt en julafton då platsen där TV:n i köket brukade stå nu plötsligt gapade tom när man kom hem från jobbet. Enbart en lös koaxialkabel vittnade att där brukade en TV stå. Man går istället in till vardagsrummet för att kolla Kalle Anka... och får se en liten 12 tums svart-vit TV stå provisoriskt på en stol framför 28 tums färg-TV:n som hade bakstycket borttaget samt nätsladden urdragen. 

TV-mekbrorsan själv kom hem så där vid 18-19-tiden och låtsades vara förvånad över våra protester över bristen på TV samt att maten faktiskt har kallnat. 😉

 

Denna skulle inte till oss. De skulle "bara" vända inne på vår lilla lastkaj. Hehe! Det gick inte så bra, men till slut så löste det sig, med assistans av tre personer och ett trixande hit och dit.

Åkarna

Ett annat kapitel är alla åkarna. Oj, hur många gräl man har varit med om! Det var lika komiskt varje gång det kom en "nyexaminerad" som ännu inte visste hur man rent praktiskt i verkligheten hanterar leveranserna. Man hjälps liksom åt. Alla kollin ska räknas av oss - innan vi skriver på nåt! Man dumpar inte en fullpackad lastpall på lastkajen och sticker därifrån. Som sagt, man hjälps liksom åt. Ofta uppstod en diskussion med de nya. "Here we go again..", tänkte man tyst. Men snart så kom  de in i rutinerna. Tänk vad trevligt det då blev! Sedan var det alltid lika tråkigt när en väl upplärd åkare bytte jobb eller gick i pension. 

Haha! Nu minns jag åkaren som hade en tid jobbat med körningar till annan plats, men nu kommit tillbaka. Man hälsade glatt på varandra när man åter sågs igen. Han med orden "Dig kommer man ihåg. Du med din humor och med din vassa tunga!" 😁

 

Hittar tyvärr inte någon bild på den "riktiga" skivaffären, men det såg ungefär ut så här fast bättre.

 

Skivbutiken glansdagar

Brorsan (min yngsta storebrorsa) är påhittig och framåt. ABC 80-datorn föds. Brorsan lär sig på egen tass att programmera. Hihi! Jag minns den första datorn som hade ett simpelt kassettband (!) som minne/lager/hårddisk/mjukvara (eller vad det nu heter). Efter var tionde kund fick man pausa - för då "spelades" de senast sålda skivorna/filerna in på kassettbandet. //Hon som - som synes - har föga kunskap om datorer och programmering.

Datorerna utvecklas (från "nymodigheter" som floppydiskar till disketter av olika slag och USB-minnen), och även så gör brorsans skivprogram. Skivbolagens säljare blev mäkta imponerade över vårt skivprogram. Det var t o m bättre - var mer avancerat, hade mer användarvänliga sökmotorer etc - än deras "Grammotex" (eller vad det nu hette)!  Vår butik var norrorts största skivaffär!

Vi hjälper de lokala banden att sälja sina egenproducerade skivor. Nu minns jag när Coca Carola promotade sin då senaste skiva genom att köra ett kort liveframträdande i vår butik. Vilket ös!! Vår granne, den annars så lugna och trevliga skomakaren, blev fly förbannad för "det plötsliga oväsendet". 😊

Apropå kändisar (eller jag mötte Lassie) så har bland annat följande gästat våra butiker (i kronologisk, typ, nja, inte alls, ordning): Rockfolket, Gösta Linderholm (de båda för signering av skivor), Di Leva (då ihop med Bergas största Bowie-fan), Jarl Kulle (han ville beställa skiva, och jag var mer fokuserad på själva skivbeställningen än att se vem jag pratade med och frågar efter namnet, och han svarade helt lugnt och lite myndigt: Jarl Kulle), Bosse Parnevik, Stellan Skarsgård (ville inhandla barnskor, han plockar fram en gammal sko ur bakfickan för att visa vilken storlek det inte skulle vara 😉), Olle Adolphson (inhandla skosnören, men vi hade inte rätt färg, så han svarar: Äh, jag letar reda på ett vanligt snöre istället), Johan Kinde, Eskobar-folk, Erik Ekstrand (ganska nyligen), Sickan Karlsson (jättejättelängesen på Storängsvägen), Ewa Roos, Tommy Nilsson. Jo! Mark Strong glömde visst sin tomma papperskaffemugg. Den tog vi hand om. 😉 Äh, nu kommer jag inte på några fler.

Just det! Så har vi också de där efter konsert-backstagemötena som skivbolagen bjöd in en till. Dessa "som-artist-bli-vallad-runt-för-att-hälsa-på-butiksinnehavare-och-liknande-klientel-som-artisten-aldrig-mer-kommer-träffa-igen"-möten är en märklig företeelse. Men ett kul minne för en annan. För att nämna några: Brorsan och jag har skakat tass med både Tina Turner och Joey Tempest. Haha! Liiite olika på kändisskap, va? 

Roligast var dock efter Bryan Adams-konserten när jag (brorsan var inte med denna gång) var där backstage bland en massa okänt folk som stod i en rad längs väggen, och så kom Bryan in tillsammans med en kille som vallade runt honom samt presenterade en i taget. Grejen var bara det att "presentatören" visste inte vem jag var, så när de kom till min tur - så hoppade han helt sonika över mig. Bryan Adams tyckte nog att det var lite oförskämt, så han stannade upp och med ett stort, varmt leende och med eftertryck så hälsade han trevligt på mig. "Presentatör-killen" reagerade, men fortsatte bara sin presentatörtur till resten av raden.

Och så Rocktåget!! Ja, vi åkte med på tåget ett par år. Det var mycket trevligt! 😊🎵

 

 

Skobutikens fina rykte spred sig till grannkommunerna, inklusive Stockholm (!). Folk åkte hit, från när och fjärran, enkom för att inhandla sina skor hos oss. Det fanns till och med en familj som bodde i USA, men som besökte Åkersberga på semestern - och hade då som tradition att passa på att inhandla ett gäng skor till hela familjen.

Storasyrran designade och byggde egenpåhittig inredning till skoaffären (förutom att vara inköpare tillsammans med morsan). Vår fina butiksskylt är syrrans verk. 

Sportbutiken hade också ett mycket gott rykte. Min mellersta storebrorsa var vida känd över nejden för sina proffsiga cykelreperationer. Också till en billig penning.

 Fast alla gillade förstås inte oss. Jag minns speciellt en man som vrålade ilsket utanför sportbutiken: "Man borde ta sju tums spik och spika igen dörren utefrån!!" Jag anar att han och min farsa inte var riktigt överens om något. 😉

 

Vi var ett familjeföretag, men inte enbart med tanke på min egen familj. Det har varit flera generationsskiften bland de som jobbar hos oss, vilket är jättekul och trevligt. Vill speciellt nämna vår eminenta skoinköpare (efter att syrran slutat jobba, också en Eriksson, men inte släkt). Hennes mamma jobbade även hon hos oss, från att hon var tonåring till långt över pensionärsåldern, och flera har gjort detsamma. Tydligen har vi gjort nåt rätt när det gäller personalen. 😊

 

Tiden går. 

Sportbutiken och min mellersta storebrorsa väljer att lägga av. Han öppnar en liten men särdeles uppskattad cykelverkstad vid hans bostad. Lite back till square one med tanke på hur farsan startade allt. Numera är brorsan däremot pensionär på riktigt.

 

Nedervåningens butiker rivs för att göra plats för ett gym. Till vänster syns den forna skobutiken och till höger Radio/TV-Skivaffären. I förgrunden är Wilbur, mellanpudel. :) 

Den gamla nedre ingången till Skutan innecentrum. Vår sportaffär låg till vänster i bild. Här skymtar bara de stora skyltskåpen.

Skutan innecentrum byter skepnad. Nedervåningen ska bli ett gym. Vi flyttar upp till markplan med sko- och skivbutiken. Radio/TV-avdelningen läggs ned.

 

 

 

Efter några år byggs den kombinerade sko- och skivbutiken ut och den andra skobutiken flyttar in. Nu har vi bara en butik. Allt blir enklare och mer lättjobbat. Det mycket sorgliga för ens personliga del är dock att den så mäktiga CD/DVD/Spel-butiken typ sakta dör ut. Det var en sorgens dag när jag slutligen laddade upp min allra första personliga Spotifylista. Suck!

 

Sen kom pandemin och dess efterdyningar samt inte mycket till vintrar och en vår som knappt blev av (vem köper vinter/vår-skor om det inte är nån snö eller vårfågelkvitter, liksom). Butikernas alla skoinköp är nämligen nästan ett år i förväg. Med andra ord har man inte en clue hur nästa vinter - eller vår - kommer att bli. Näthandeln sprider ut sig (och folk är fräcka och ber om vår gratisservice inkl tillgång att prova skorna, sen frågar man helt ogenerat efter artikelnummer för att sedan inhandla skorna på nätet). Förutom detta så blir alla omkostnader (hyra m.m.) allt högre och högre. 

I förra veckans (v 12 2026, 26 mars) lokalblaskas hörna kallad "Veckans nyhetsnotiser" stod:  "Anrik skobutik har gått i konkurs... butiken, som drivits av ett familjeföretag, grundat 1951, öppnade i Åkersberga år 1961."
 

De senaste åren var vi bygdens äldsta företag som fortfarande var igång.

Men nu till slut gick det inte längre. Nu är det över... eller?*

 

 Det har varit både sorgeligt men trevligt att få läsa alla vänliga kommentarer i de lokala Facebookgrupperna. "Ånej!! Var ska jag nu köpa mina skor?!!", "Alla mina skor är inköpta där...", "En institution har gått i graven.", ".. minns när man som barn handlade på Storängsvägen... hos Artur och fläsk" osv. I skrivande stund är det uppemot med råge över 200 - chockade och sorgsna - kommentarer i olika Facebookgrupp-trådar, bland annat dessa två (som är offentliga):

Inlägg i "Nya Åkersberga aktuellt". 

Mitt i Södra Roslagen. 

 

Men... var var ni den senaste tiden? Rent fysiskt i butiken? Hm? Fast, om man räknar efter, trots att ni är så många, så räckte ni ändå inte till.
 

Ett stort tack till alla som har jobbat hos oss under alla dessa år. Ni är verkligen guld värda! Även ett stort tack till alla trevliga kunder! 

  

Ja, ja. Självklart även ett stort tack till ens familjemedlemmar. Vi grälar ibland, men, ni vet, syskonkärlek. Vi var sju stycken i familjen (pappa, mamma och fem ungar). Nu är vi tre kvar - förutom syskonbarn, förstås. 😊

 

Avslutningsvis bjuder jag på ett par gamla anekdoter:

• Jag var själv i butiken. Plötsligt ser jag en mus (!) bland skohyllorna (det var när det fanns ett café intill vår butik). Jag får infallet att helt enkelt fånga den med händerna (jag antar att jag först hämtade ett par handskar). "Jaha! Och hur gör jag nu då?", funderade jag där jag stod med den lilla musen i mina knutna händer. För att få lite hjälp går jag bort till vår andra skoaffär på andra sidan av innetorget. Jag armbågar mig fram mellan kunderna. Haha! De skulle bara vetat vad jag hade i nävarna. 😃 Mina kollegor fixade fram en tomkartong med mjukt fint papper i. Så den musen fick det bekvämt innan vi släppte ut den.  

• En kund hade beställt soundtracket till O Brother, Where Art Thou? Oturligt nog så kommer kunden in i butiken för tidigt innan leveransen hade kommit. Men strax efter hon gick ut, så kom paketet. Jag hade råkat notera att hon hade gått in på de offentliga toaletterna. Så jag rusade ut dit, men ingen stod där i "förrummet". Jag visste inte heller hennes namn. Så vad gör man? Inte hade jag tid att stå och lurpassa på henne. Så jag håller upp dörren på vid gavel och ropar in - högt och tydligt - "O Brother! Where Art Thou!!!" Hon kom ut direkt. 😁

//Den nu inte längre lika blyga flickan

 

Gissa om man blev förvånad när man upptäckte denna video på Facebook. Ett stort tack till Lennart Witoslaw.

Tribute-filmsnutt. 

 

Tack även till  Popskolan. Minns nog när ni, då ungar/ungdomar, hängde i Skivaffären. 

 

PS. Otroligt att jag lyckades skriva all denna text utan att nämna ordet hund en endaste gång!  Eh..? Men.. nu... Ånej!! Attans!! 

Några gamla bonusbilder från förr:

Den gamla skobutiken på övre plan.

 

Den kombinerade sko- och skivbutiken, övre plan.

Nu är den där runda soffan (eller vad det nu var för nåt) borttagen. Dessförinnan var det ett ovalformat kafë på denna lilla plats. Numera är där ett litet järnvägståg för barn att åka runt med. 

Alltså, den disken! Den borde varit k-märkt. Full med klistermärken från förr. Zoooma!! Nostalgi till max!

 

 

Skoaffären på nedervåningen.

I bakgrunden på andra sidan innetorget är Radio/TV/Skivaffären.
 
 

Sen kväll i Radio-TV-Skivaffären, flytt pågår.

 

Nu är lokalerna tomma i väntan på gymbygget.

"Vi har flyttat upp en våning! (uppför rulltrappan och till vänster.)"

Nu är alla butiksväggar samt rulltrapporna borta.

Pingu och Spirou samt BYGGARE BOB!!! (inside joke) hälsade välkommen till butiken.

 

 

* Vår eminenta skoinköpare och min brorsdotter i samarbete med Axelda öppnar 15 augusti en egen skobutik på... Storängstorget.  Det är litegrann tillbaka till hur allting började. I alla fall på Storängsvägen, Åkersberga. 

Notis i lokaltidningen. 

 

Det är väldigt tråkigt och sorgligt att det slutade så här. Det enda sveket och den  jag hyser agg emot är centrumledningen. "Toppen!" (inside info.)

 

 

 

 

 

 

 

jk 

 

Min gamla "Åka-på-tävling-pepp-CD"

 OS 2026 är slut. OS fick mig att tänka på och minnas tävlingar med mina hundar. Haha! Vilken jämförelse va?!! 😄 

Tankarna kom speciellt när OS-deltagarna defilerade på målrakan. Det fick mig att minnas den där agilitytävlingen i Arningehallen. Pingu vann (!) det första loppet. Vid nästa lopp så är publiken verkligen med. De hejar och lever med med oss två på banan. Vi är felfria när vi kommer till målrakan.... Men Pingu missar målhindret (jag minns inte om han rev eller sprang förbi, helt irrelevant)... Publiken utbrister ett spontant och unisont "Neeeej!!". 

Jag däremot bara njöt av själva banan och att få höra publikens inlevelse. Att vi blev diskade (tror jag) brydde jag mig inte om ett skvatt. Pingu fick beröm i massor! Vad gör ett ynka sista hinder när hela banan flöt på? Ok, jag erkänner. Jag är ingen vinnarskalle. 😉
 

Sitter nu idag här hemma i soffan och råkar av en händelse lyssna på min "Win!"-CD som jag inte haft anledning att lyssna på på evigheter. Jag minns och visualiserar hur det var på väg mot tävling, på plats och på vägen hem igen.

https://open.spotify.com/playlist/3nXK4ocRUR6tL2S3K0YnGG?si=3e276b40135a4bb5

Sätt gärna igång spellistan och mata fram låtarna i takt till ni läser nedan.  😊

1.    Lägger i CD:n i bilstereon. Kör ut genom grindhålet med bilen fullastad med hundburar, pirra och grejer,, och svänger sen höger ut på 276:an. (Fleetwood Mac, Tusk)

2.    Kör genom Rosenkällas väglabyrinter. Suggestivt. Nu är vi på gång. (Patti Smith, Gloria)

3.    We will rock ya! (Queen, We Will Rock You)

4.    Vänta bara... (Magnus Uggla, Vittring)

5.    Rock ya!! Ös på 'ba! (Iggy Pop, Louie Louie)

6.    I'm back! Ta skydd. Världen/tävlingar needs controversy... it feels so empty without me. (Eminem, Without Me)

7.    Hehe! Hybrisvarning. The cover of the Agilitybladet. 😎 (Dr Hook And The Medicine Show, The Cover Of The Rolling Stone)

8.    I'm the greatest!! (Ringo Starr, I'm The Greatest)

 9.    Champion! (Queen, We Are The Champions)

10.    Går mot startfållan. Sätter hunden framför starthindret. Inväntar domarens startsignal. Tar av halsbandet. KÖR!! KÖR! KÖR!!! FRAM! IGENOM! GUNGAN!! FRAM, FRAM, FRAM!!!! Eufori efter målhindret. GODIS! KLAPPAR! HEJAROP!! (Fatboy Slim, Right Here, Right Now) 

 

 

11.    In the grooove! *klapp, klapp* Flyyyger! Flyt! Flyyyter över agilitybanans alla hinder. It's so good to be two, min hund och jag. Teamwork! (Junior Jack feat. Robert Smith, Da Hype)

12.    LYCKA!! Ren lycka! Tillfälligheternas spel. Snurren satt! Kom lite fel, men satte det ändå. Ren lycka! (The Beatles, I¨ve Just Seen A Face)

13.    Lyckokänslan goes on. *sjunger för full hals i bilen* Falskt som sjutton, men vem bryr sig!! Diskade lopp, men vilka fina lopp vi ändå fick till. (The Monkees, Daydream Believer)

14.    Pingu, min Pingu. Minnen av alla tävlingar vi körde tillsammans. Jag slet mitt hår. Blev gråhårig. Alla klubbkompisar som hjälpte till runt banan. Vi gjorde det! Med alla bollar intakta. Det var då det. *tårarna flödar nu nedför kinderna* (Coldplay, Viva La Vida)

15.    Triumfens ögonblick. Jag minns när vi åkte hem ut från parkeringen så flödade denna låt ur bilstereon. Pingus första pinne. Helt otroligt! Och vi hade vår lägerplats intill löptikarnas. Träning ger färdighet. (Vangelis, Chariots Of Fire)

16.    It's the end of the world, men äsch. I feel fine. (REM, It's The End Of The World As We Know It) 

17.    Ramlar. Snubblar. Hit och dit. Reser mig upp, och ramlar igen. *gråter igen* Tar mig upp, och ramlar igen. Upp! (Håkan Hellström, Ramlar)

18.    I feel fine. *njuter av den första distade gitarren i introt* (The Beatles, I Feel Fine)

19.    Njut- och trivselkänsla. Who am I to blow against the wind.. Tillfredskänsla. (Paul Simon, I Know What I Know)

20.    Drömmar. Svänger av in på 276:an. Nu är jag snart hemma igen. (Cranberries, Dreams)

21.    Suckar bedrövat. Varför? "Nä, nu säljer jag hundarna och skaffar mig en sköldpadda istället." Nothing works! Jag kunde likväl ha stannat hemma. Men... kanske... om jag... Hm? Jo, det ska jag testa. Kanske vi fixar det..! *tårarna rinner igen* (Coldplay, Fix You)

22.    Hehe! I'm an asshole! 😁 (humor is da shit) "Maybe they're right when they tell me I'm wrong... Nah!!!... You'll now you really are an asshol? ... Shut up and sing the song, pal.. I'm an asshole and I'm proud of it." (Denis Leary, Asshole)

 

Edit. Någon dag senare.

Det här var alltså hur jag typ dagdrömde, fantiserade, visualiserade och mindes dåtida tävlingar medan jag satt hemma i soffan och lyssnade på CD:n. Mest kom minnen från Pingu upp. Därför är det bara han som nämns och är på bilderna.

 Ni kanske tycker att jag typ glorifierar honom, men när man bara får leva ett halvt hundliv (Pingu dog plötsligt och helt oväntat efter en operation vid sex års ålder för nu snart åtta år sedan) och han var min hund som nått längst tävlingsmässigt, så blir det lätt så.

 Jag älskar självklart alla mina andra hundar också, änglahundar som nu levande. Zafir är min åttonde hund. Ännu vid liv och pigg och glad. Han fyller (förhoppningsvis) elva år i höst. Ja, just det. Man ska aldrig ta något för givet. 

Zafir och jag roar oss numera mest med freestyle, rally och hoopers samt lite nosjobb också (nw, olika sök, nåt spår) - för det tycker han nog är allra, allra roligast (men tyvärr inte hans dumma matte 😉 alltså jag). Fast bara till husbehov, typ. Tävla har vi inte gjort på evigheter.

 

kl 

Hundnördigt - igen. Denna gång en fundering om förväntan.

 Varför är det så fult eller fel att hunden har en förväntan? Varför är det fint och rätt när hunden är lugn och helt nollställd? När den har... inga känslor... är ett tomt... skal? 

Bara för att jämföra. Ja, jag själv är ju också ett flockdjur och har typ samma/liknande känslor som en hund, men lite på ett annorlunda sätt och av andra orsaker, men ändå typ samma.

 

Ett exempel från ens vanliga vardag:
Det är nedräkning på jobbet. Det vill säga en timme kvar till stängning. Med andra ord, jag har en förväntan på att snart få åka hem. Min känsla, min förväntan, är en positiv känsla; snart är det dags. Jag känner mig smått peppad.
 

Nu slår klockan stängning. Jag känner en positiv lättnadskänsla när jag stänger butiksentrén och packar ihop mina prylar. Min hund är förväntansfull när han ser mig plocka undan jobbprylar. Han uttrycker sin glädje när jag tar fram kopplet. Vi båda är glada över att vi får gå ut. Vi går vår promenad mot bilen

.
På hemvägen stannar vi till för att handla middag. När jag passerar matvarubutikens entré känner jag en positiv förväntan att just den maten jag nu har önskat mig ska finnas. Jag känner en glädje när jag hittar det jag önskar. När jag inväntar att de som är före mig i kassakön ska bli klara känner jag en förväntan att snart ska jag få åka hem och äta min mat.

Tillbaka i bilen. Nu har jag en förväntan att bilen ska starta och att jag snart kommer vara hemma och få äta min middag. Bilen startar, och jag känner en positiv känsla att snart ska jag få sätta mig i TV-soffan och se mitt favvo-program medan jag äter min middag. Jag har med andra ord - som sagt - en förväntan på att få göra något trevligt: Få mat i magen, få underhållning samt avkoppling.

Alla dessa små förväntanskänslorna är ju som en positiv och trevlig krydda i vardagen. Varför ska vi missunna våra hundar denna småtrevliga känsla?

Dock, om maten hade varit slut i butiken eller om bilen inte hade startat eller om det varit elavbrott när jag kom hem så hade jag fått en negativ känsla. En besvikelse. En "utebliven belöning".

Allt hade plötsligt känts tomt och innehållslöst. Varför vill man att ens hund ska känna tomhet?

Ok, de menar att hunden ska känna sig tillfreds samt harmonisk (eller "balanserad" ett ord som många "anti-förväntan-folket" ofta väljer. Själv ryser jag av obehag av det ordet).

Hm? Tja, tillfreds och harmonisk kommer hunden väl känna sig när den är mätt, har fått rolig aktivitet och nu kan få sova tryggt i sin soffa/bädd. Harmonisk kan den väl även känna sig vid aktivitet.

 Varför ska inte hunden få känna denna positiva "förväntanskrydda" i sitt liv? Är den mer harmonisk utan förväntankänsla? Är en lugn hund mer harmonisk än en som visar glädje? Varför måste ens hund "hela tiden" vara lugn? Är glädje oharmoniskt? 

Varför är det mer rätt och fint när de är nollställda vid exempelvis promenaderna? Varför ska de göra tränings-/vardagsmoment "bara för att"? Lyda dig "bara för att du är du"? Är du så himla egotrippad? 
 

 

Under en hunds vardag så gör den oftast inget annat än inväntar sin matte/husse. Varför ska hunden inte få visa upp framtassarna och hitta på lite eget? Jag menar då inom vettiga (hund- och människo-) ramar.
 

Har jag missuppfattat hela "en-hund-ska-inte-känna-förväntan-grejen"? 

Hundträningsnördigt

(november -25) 

 

Varför allt detta tjat om att hunden ska vara lugn och "balanserad" samt göra saker "för att du är du" (alltså hundägaren)?
 

 

Min önskan är att jag vill ha en glad och trygg hund.

  Jag vill att den ska göra som jag säger, men jag bryr mig inte om om den gör det för godis, lek, klapp etc eller för att den gör det för att just jag säger åt den att göra det jag nu vill att den ska göra. 
 

Jag tycker det är tråkigt att man ibland får uppfattningen att vissa tycker att det är fel om en hund är lydig för en godbit etc och inte bara för att lyda just sin matte/husse. Men om en hund är lydig för en godbit - och det funkar - är det ändå så himla fel? Ska folk som inte har "det där hundigt extra" i sig inte få ha hundar?
 

Okej, jag kanske tar det lite personligt. Mina hundar lyder mig helt klart bättre om/när jag har en godbit i handen. Men å andra sidan, så har jag haft egen hund sen 1990 och jag tycker att det har väl gått ganska bra ändå. Jag tycker om man är så himla noga med att hunden ska lyda "bara för att" så är man väldans egotrippad. 😉 Som sagt, så länge som det funkar - vad är problemet? 

"Men om du har glömt godiset hemma då? Hur gör du då, då?" 
  Öh? Att glömma godiset är som att glömma hunden. Det finns bara inte. Och för att vara petig, jag skrev att de lyder bättre - inte att de inte lyder alls. Just det, ja!

Jag vill (!) att hunden plötsligt kan hitta på eget. Att den visar framtassarna. Att den har en egen vilja. Jag vill att den ibland får för sig lite busiga påhitt - och så skrattar vi tillsammans (förhoppningsvis).
 

Men självklart ska den förstås hörsamma, lyda mig, om/när jag säger åt den att göra nåt annat.

Jag blir "skogstokig" om min hund skulle få för sig att gå jämte mig längre stunder på promenaden. Detta förklarar varför alla mina hundar har varit dragiga.

Jag vill se och beundra hela min fina hund (vilket jag ju inte kan om den går där klistrad tätt intill min sida). Jag vill se den nosa runt. Jag vill se att den uppskattar promenaden. Jag vill se att den aktiverar sina sinnen. Om/när det blir på bekostnad av att den drar i kopplet eller att jag måste lite uttråkat vänta in den, så tar jag det. Och ja, jag har ett kommando som lyder "Bråttom!". 😉

 

Visst, vi har våra egna regler i min lilla flock/familj. Exempelvis:

• Det är "dödsstraff" 😉  på att skutta ur bilen innan mitt "Varsågod!" (jo, det kan faktiskt bli dödsstraff på det... )

• Det är förbjudet att ta nåt från ett bord. Hunden kan däremot ofta få en belöning för att den "höll sig på mattan", dvs för att den inte föll för frestelsen att sno mattes macka. En hund gör det som lönar sig.

• På promenaden. Om vi har stannat upp för en kort klapp- och smek-stund, så får hunden inte bara fortsätta gå utan att först ge mig en kort frågande blick "Ska vi fortsätta gå nu?". Om hunden skulle tjuvstarta så står jag bara envist kvar, slår ut med armarna och säger "Nä, nu fuskar du!". Hunden kommer tillbaka; och vi gör om, ett nytt försök.

• Kommandot "Kvar!" ska lydas tills matte säger nåt annat. Om inte, så blir matte grinig och sur - på sig själv och tänker: "Måste träna mer på det här!". Det samma gäller inkallning.

Jo, visst kan jag bli sur och arg på mig hund - men det har inget med hundträning att göra. Ömsesidig respekt gäller. Vi är schyssta mot varandra. Vi har en "deal". Vi jobbar tillsammans. Har ömsesidig respekt.

Nåt annat som man ofta hör är att ens hund inte ska ha någon förväntan. Hur sjutton får man bort den? (Och för all del varför?)

Man blir uppmanad att åka iväg nånstans och låta hunden vara. Den ska inte få göra nåt alls.

 Hm? Okej, ska man alltså ta bilen, åka iväg nånstans och sen sitta kvar i bilen? Jag menar, om jag tar ut hunden ur bilen så får ju hunden en förväntan direkt. Eller rättare sagt, så fort jag öppnar bakluckan! En förväntan att få nosa, titta, vädra nya dofter. När sjutton ska man få rasta hunden? 😀
 

Min grundregel: Det ska vara roligt att ha hund. Det ska vara roligt att vara hund.

 

Det goda ledarskapet

 

 (följande text antecknades augusti -25)

 

 I ojämna mellanrum blossar det upp... fighten mellan de två (?) hundträningslägren... 

Alltså... Jag gillar att läsa om hur "den andra sidan" tänker. Jag är dum nog att vilja försöka förstå hur de resonerar. Det som förundrar mig är:

1. Jag förstår inte när de pratar och tjatar om "det goda ledarskapet". Nu när ordet "ledarskap" har (oförtjänt?) fått en dålig klang - varför så envist fortsätta använda det?  
Varför inte vara mer smart och välja ett annat ord eller undvik det överhuvudtaget,, så fler vill fortsätta lyssna och kanske till och med hålla med?

2. Varför tar de inte till sig modernare forskning?
Att beröm, glada tillrop, belöning, smart träning i förekommande syfte etc höjer individen som därmed vill göra rätt och känner sig glad och stolt. 
Att tillrättavisningar, utskällningar, hårda ord, hårda tag och/eller utebliven belöning sänker de flesta individer. Jo, det finns de som blir taggade; "Jag ska minsann visa...!" Men då gör de rätt i en känsla av typ "hämnd" istället för i pur glädje samt samarbetsvilja.

3. En till sak jag inte riktigt begriper är att "Ledarskapsfolket" kan absolut använda sig av belöningar, men det nämns bara lite snabbt i förbigående i enstaka meningar. Krutet läggs däremot på att förklara tillrättavisningarnas förträfflighet - i långa stycken.  Är det måhända ett försök att bevisa för de själva att de har rätt? 
Men hur dessa tillrättavisningar rent konkret ska utföras nämns dock så gott som aldrig. Beror det på att de är smarta nog att  förstå att det är bäst att låta bli att berätta..? 
Slutligen...

4. Något jag nog aldrig kommer begripa är varför så många (finns även i "det andra lägret") inbillar sig att det är förbjudet att säga ordet/ljudet "Nej!". Att de tror att det inte finns några regler, att det inte finns några förhållningssätt i ens flock/familj. 
Om man nu blir osams i flocken/familjen så är det inte hela världen i och med flock-/familjekänslan är förhoppningsvis så pass stark; så den tål en kort stunds osämja. Men strax blir man vänner igen.

Fin relation

(sept -25) 

Intervjuar mig sjäv:

- Har du ett gott ledarskap över din hund?
- Öh? Det vet jag inte. Ledarskap..? Hm? Jag är.. helt enkelt hans matte! *rycker lite på axlarna*
- Vad innebär det då att vara hans matte?
- Eh? Rent juridiskt, det är mitt namn som står på köpekontraktet. Dvs det är jag som är ansvarig över allt han hittar på.  Det är också jag som lär honom grejer som underlättar för mig samt saker som är roligt även för honom, vilket i förlängningen också underlättar för mig...

 

Ovan är en frågeställning (som jag plitade ned sept -25) inspirerad av diskussioner på en känd hundcoachs Facebook-sida,(prata om att folk väljer att missförstå och känner sig obegripligt kränkta), där han uttryckte sina erfarenheter som följande (citat):

"Den som har en fin relation med sin hund pratar sällan om ´ledarskap´. Den som ofta pratar om ´ledarskap´ har sällan en fin relation med sin hund."

 

 (Blev faktiskt positivt överraskad av hans insikt. 👍 )

Läser igen min låtsas-intervju här ovanför. 

Haha! Med andra ord anser jag att jag har en fin relation med min hund, vilket nog de flesta tycker att de har med sina hundar - oavsett vad hunden själv egentligen tycker. Ja, vem vill erkänna att de har misslyckats, liksom. 😉

 

 

 Följdfråga:
Vad innebär en fin relation?

Zafir svarar:

En fin relation mellan matte och hund är att jag får frukost, lunch och middag precis hur många gånger om dygnet som jag vill. Och jag får skälla så högt och GÄLLT hur mycket jag vill och känner för. Och så får jag kuta hur jag vill i skogen. Och så ska matte ge mig hur många tuggben som jag vill. Flera stycken samma dygn. Så fort jag tuggat i mig ett så ska hon bjuda på ett till. Det samma gäller godis. Och så ska vi mysa i soffan och ligga nära varandra. Och så ska hon borsta mig så där mjukt när jag är uppe på trimbordet och ge mig godisar och få middag igen fast jag nyss fick det. Och så ska jag få gå ut när jag vill - även när vi är på jobbet. Och så ska jag alltid få flirta med mina fyrbenta kollegor - även när de löper. SPECIELLT när de löper. Förresten så ska jag få flirta med alla tikar jag möter. Och så ska jag få springa utan koppel hur jag vill ute på gatorna. Och så ... 

Jag, matte, avbryter nu min hund.

- Men Zaffe, hur skulle det gå? Om du fick göra allt det där? 
- Det skulle gå alldeles utmärkt!
- Nä, du skulle bli platt när du går mot rött ljus på övergångställena. Det räcker inte med att du bara trycker på övergångställeknappen, du måste även invänta grönt ljus. Du skulle bli tjock och fet så du inte orkar vara ute så länge som du tydligen egentligen vill. Du skulle  bli skjuten av markägare. Du skulle bli biten av okända hundar som tycker du är en ful typ, osv, osv.

Zafir funderar...
 

- Hm? Tror du, matte?
- Jag veeet! Jag är ju din matte.
- Äsch...

(Hund-)möten och passager

 Hoppar direkt in i olika möten och passager tillsammans med min hund. Inte i kontinuerlig ordning utan hoppar hit och dit i tiden i takt hur mötena poppar upp i minnet.

Ok, jag är inte alltid bäst. Minns hundmötet mitt i gångtunneln på min väg mot jobbet. Jag vet att Zafir - före detta (?) utfallshund - har haft issues mot denna blyga och försynta springer spaniel.

Den mötande hunden går och gömmer sig bakom sin husses ben. Jag är övertygad om att Zaf kommer gå förbi, så jag har tagit upp godis i handen (för dagen små ostbitar) för att vara beredd att belöna min före detta (?) byracka. Jag håller ostbitarna i samma hand som kopplet. Zafir kommer givetvis att uppföra sig väl....

Vilket han icke gjorde! Zaf kastar sig med all sin kraft mot den andra hunden, tvärs över gångvägen. Osten som nu är halvsmält i handen gör kopplet halt. Kopplet gliiider i handen. Självklart kommer det förstås också en cyklist precis som Zafir gör sitt utfall. Cyklisten blir nu tvungen att tvärnita så däcken tjuter mot asfalten. Jag skäms.

Det här ovan var för några år sedan. Nu (!) anser jag att Zafir verkligen är en före detta utfallsjycke. Men jag är numera alltid mer beredd. Men ifall jag ändå skulle misslyckas, så... Tja, man är inte bäst jämt. 😉 Jag blir numera inte lika besviken och bedrövad om det går åt skogen. Jag tänker bara att nästa gång, då ska vi lyckas, Zafir och jag.

Anledningen att ovanstående nämns här är för jag veeet. Jag vet att man ibland kan misslyckas. Det viktiga är att man lär sig, tränar och kommer ihåg till nästa gång.

Nu till de andra hundägarna, de där som man ju möter lite då och då...

Okej, vilken ska vi börja med?

Zafir och jag är på väg mot jobbet. Går på promenadstråket som går parallellt med kanalen. Bortom bron som vi ska gå över går en husse med två små lurvisar. Båda är lösa. (!) Jag tycker mig se att den ena är en valp. Valpen upptäcker oss. Denne går med kavata och bestämda steg rakt mot Zafir och mig. 

Zafir ogillar valpar. Det är något som jag bittert vet, och jag chansar inte. Jag ropar till hussen. Det enda som nu hände är att den vuxna hunden också kommer farandes mot oss. *suckar* Jag skulle kanske ha varit tyst...

Zafir gör en stark markering mot den ena hunden som typ "duckar" och hoppar undan. Hussen har nu precis hunnit fram och han hivar kvickt den jycken som nu är närmast Zafir upp i famnen. Den andra motar han bort med benen. Zafir och jag går lugnt därifrån. 

Cirka ett år senare. Samma scenario, jag och Zaf är på väg mot jobbet. Jag ser på avstånd hussen gå över bron  Han har - som vanligt - sina två små lurvisar lösa (jag har sett dom flera gånger tidigare, men på behörigt avstånd, hundarna är alltid lösa). Hussen går och pratar med en kompis. Medan vi kommer allt närmare funderar jag på hur jag ska reagera om de två småjyckarna kommer springande mot oss. Ska jag göra "utfall" och skrämma iväg dom? Hm? Alltså precis det jag inte vill att Zafir ska göra. Nä, det är nog inte en jättebra strategi...

 Precis innan vi kommer att mötas, så tycker jag mig se att hussen med de små lurvisarna verkar ta omväg bakom parkbänkarna. Bra! I och med det så går jag bara längst ytterst på motsatt sida av gångvägen, och inte i en båge ända ut i gräset mot kanalstrandkanten, typ.

Haha! Nä, hussen går hitom parkbänkarna - och hans nu unghund går med bestämda och kavata steg mot Zafir och mig. Hussen ropar "Kom hit!". Den lilla lurvisen kommer allt närmare oss. "Kom hit!!", ropar han nu med allt strängare röst. Den lilla lurvisen bryr sig inte, men stannar upp något. Zafir och jag går med raska och bestämda steg bort därifrån. Zafir är jätteduktig. Han får beröm. 

När vi sen vänder upp mot bron, sneglar jag bortåt mot hussen - och upptäcker att den lilla lurvisen hade följt efter oss. Jag ser hussens och hans kompis ryggtavlor lugnt gå bortåt - utan att vända sig om och kolla om hans hund kommer efter. De är nog minst 25-30 meter ifrån varandra. Nu stannar den lilla lurven upp, vänder och springer ikapp sin husse.

Jag fattar inte hur hussen vågar! Alltså, han borde ju ha kommit ihåg oss. Och förutom det så är det ju en trafikerad väg precis intill. Visserligen är det en häck emellan, men den är mycket gles, på vissa ställen helt obefintlig samt så har den även öppningar för gångvägen. Häcken är hur lätt som helst att springa igenom för en liten lurvis ifall något skulle locka den mot trafiken. Exempelvis en annan hund (just det) eller fågel skulle ju kunnat gå där....

 

Gångvägen längs kanalen, en kväll, på väg mot infartsparkeringen.

 

Nästa berättelse...

Samma ställe. Jag och Zafir är åter igen på väg mot jobbet. Jag är sen. Självklart kommer vi möta den där hunden som är hur glad som helst - men så olydig. Zafir gillar honom inte. Matten har förutom sin bångstyriga hund även en sån där dramatenväska i händerna.

Jag ser dom redan på håll, så jag tar ut ordentligt avstånd och går bakom parkbänkarna. Då stannar matten. Hon vänder! Så nu går vi åt samma håll. Det var inga problem för mig, men hon har lite svårt att hålla reda på både yster slyngel och dramatenvagnen.

Jag begriper inte. Hon vet ju. Hon måste ju komma ihåg våra tidigare möten. Varför inte bara fortsätta framåt, eller åtminstone vänta en liiiten stund innan hon vänder, tills Zafir och jag har kommit ifrån dom?

Nästa historia är mest en fundering...

Åter igen är Zaf och jag på väg mot jobbet. Jag ser på avstånd att den äldre mannen med två små bjäbbiga jyckar sitter vid den nu berömda parkbänken. Okej, hans hundar är denna gång helt tysta, men de brukar alltid bjäbba mot Zafir.

En kvinna med rullator samt liten dvärghund är på väg att passera parkbänkarna. Ett annat ekipage med en något större hund spatserar raskt förbi oss allihopa. Den äldre mannens två bjäbbhundar är fortfarande helt tysta. Tills Zafir och jag passerar dom. 

"Bjäbb! Bjäbb! Bjäbb!". Zafir glor ogillande mot dom. Han tar sats för att göra utfall mot de två bjäbbisarna. Men det gör han inte - för han hejdade sig - helt självmant! Han får värsta berömmet från sin glada matte. Haha! För utomstående måtte det sett ut som om jag berömde honom för att han var på väg att göra utfall. Jag berömde att han hejdade sig och kollade in mig. Duktig hund!

Lite lustigt ändå att de två småhundarna helt klart hatar Zafir, men har inte så mycket emot andra hundar.

Apropå småhundar...

Åter igen är Zafir och jag på väg mot jobbet. Efter gångtunneln svänger vi av åt höger mot centrum. Där går en husse med en liten jycke.

 "Gå förbi!", uppmanar jag Zafir, lugnt och lite småglatt. Den lilla hunden gruffar och har sig varav hans husse säger ilsket åt sin hund att vara tyst. Samtidigt lyfter han helt enkelt upp sin hund i luften. Alltså med kopplet. Hundstackaren hänger i luften - i halsbandet!! Hunden fortsätter oavbrutet att gruffa, men rösten är på grund av halsbandets tryck mot stämbanden nu mycket skrovligare. Hussen går bortåt med sin hund hängande i luften i flera sekunder innan dess tassar åter får markkänning. Stackars hund, tänker då jag!

 

 

Nästa möte, typ samma tema. Zafir och jag på koppelpromenad här hemma. På långt avstånd ser vi att vi har nog ett möte på gång. Mycket riktigt så svänger de av mot oss. En matte med liten hund i ena handen, i den andra handen manövrerar hon en mobiltelefon. Denna matte körde typ samma "teknik" som föregående historias husse. Man lyfter helt enkelt sin gruffande lilla hund med hjälp av kopplet. Denna hund fick dock ha kvar sina baktassar på marken medan den fortsatte sitt gruffande. Matten fortsatte oavbrutet manövrera sin mobil med den andra handen. 

Alltså om det vore jag så hade jag kvickt lagt ned mobilen i fickan, förberett och pratat samt stöttat min hund genom mötet. Sen efteråt fortsatt med mobilen - om det nu var något viktigt, vilket ibland faktiskt kan vara - fast man är ute på promenad med hunden.

Okej, så har vi nästa hundmöteshistoria. 

Den utspelar sig också här hemma på koppelpromenaden. En matte med nån slags hund av "kamp/muskelhundsras". Som vanligt så förbereder jag Zaffe med orden "Gå förbi!" med lugn och glad röst. Till min glädje så ser jag att matten ägnar sin tid åt att träna sin hund. Hon pratar/kommunicerar med den medan den sitter vid vägkanten. Precis när Zafir och jag passerar dom hälsar jag glatt - och jag får ett leende "Hej!" tillbaka. "Vilka duktiga hundar vi har!", utbrister jag högt och lite glatt stolt. Detta hundmöte gjorde mig faktiskt glad. Jag fortsatte promenaden med ett stort leende på mina läppar.

Hihi! Kan hända att orsaken till att kamphundsmatten log glatt när hon hejade på oss kan bero på att jag även sa högt till Zafir "Vilken fin hund!" medan vi kom allt närmare. Det kan hända att kamphundsmatten hörde detta. Kan hända att hon inte är riktigt van att få höra sådana kommentarer... 

Shh! Jag ljög. Jag ska inte avslöja mina fördomar och även rädsla för dessa hundar. *viskar* Jag viskar för jag vill varken att Zafir eller matten ska höra mina ärliga tankar.

 

 

Nästa berättelse...

Jo! Härom dagen - den här gången på väg hem från jobbet. Zafir och jag går på trottoaren längs med P-huset. Vi möter en äldre man med rullator. Han skiner upp med ett stort leende när han ser Zafir. Han försöker hälsa på Zaffen - som oförskämt bara passerar honom. Jag ropar tillbaka Zaf. "Ska du inte hälsa?", säger jag glatt åt Zaffe, som nu artigt hälsar på den gamle mannen.

Mannen berättar att han har haft hund i hela sitt liv (men som jag förstod inte nu längre). "Hundar är livet det!", säger han med eftertryck. Jag håller med - också med emfas. 

Om jag minns rätt så mötte jag samma man även för cirka ett år sedan vid ungefär samma ställe, och vi hade exakt samma trevliga konversation medan han hälsade på Zaffen. 

Han påminde mig om för många år sedan när tre pensionärstanter, helt oberoende av varandra, ofta kom in till jobbet/butiken enkom för att hälsa på mina hundar. De bjöd mina hundar på godis, klappar och en och annan puss så deras glasögon blev alldeles neddreglade. Alla tre var nu hundlösa. De använde nog mina hundar som terapi för att dämpa deras hundsaknad.

 

Nästa hundmöte utspelar sig ett stenkast från min infart...

Zafir och jag hade varit på koppelpromenad här hemma. Vi var knappa 45-50 meter från vårt grindhål. Vi går faktiskt på "fel" sida av grusvägen, just för att vi ska ju alldeles strax svänga höger in till oss.

Rakt framför oss möter vi en matte med två stora hundar. Jag ser hur hon jobbar med sina hundar. De ska gå fint i kopplen - trots det stundande mötet med Zaffen och mig. I och med att matten behöver påminna sina hundar då och då så misstänker jag att de kan måhända ha "lite issues" angående hundmöten. 

I och med vi nu går rakt mot varandra, så får jag tanken att jag kanske bör gå över till motsatta sidan av vägen, och gå in en bit samt stanna på grannens infart och låta de passera medan Zafir och jag står stilla och inväntar att de går förbi, men... då kanske det blir svårare för dom än att Zafir och jag typ "försvinner" in på vår tomt.

Fast just för att matten och hundarna stannar upp lite då och då så inbillar jag mig att jag kommer hinna svänga in till mig och komma igenom grinden innan vi möts. När jag inser att så är inte fallet så försöker jag först gestikulera med handen och peka att vi ska in till grindhålet precis till höger (alltså åt vänster från mattens håll).

Fast hon fattar inte (förståeligt). Då ropar jag istället. "Vi går på "fel" sida för vi ska in där!", pekar jag. Varav hon ropar tillbaka bestämt samt något surt: "Vi går inte på fel sida!!"

"Nej, vi går på "fel" sida" för vi ska in där!", upprepar jag ropandes, men självklart kommer det en bil så min röst dränks i motorljudet. "Jag hör inte!!", ropar hon tillbaka. När bilen passerat så förklarar jag igen. Matten stannar upp. "Tackar!", säger jag och svänger in till mig. Innanför grinden kopplar jag loss Zafir. Han kutar genast upp på bergsknallen för godissök. När matten med de två hundarna lugnt och fint går förbi mitt grindhål säger jag "Vilka fina hundar!". Matten tackar. 😊

 

Okej, det var en massa möten. Nu kommer vi till passager...

Här (bilden nedan) har vi en dörr in till jobbet. För att komma in måste man blippa samt trycka en kod. Sedan har man cirka 20 sekunder på sig att ta sig igenom dörröppningen.

Zafir har bråttom. "Vi ska ju in och jobba!! Skynda, matte!! Men öppna dörren, då!!", gnyr han otåligt medan jag blippar, slår koden och försöker höra att dörrlåset klickar till, vilket inte alltid är så himla lätt att höra med tanke på sin högljutt gnyende jycke samt trafikbrus och järnvägen precis intill.

Bara för att försvåra dörrpassagen så trilskas ofta kodlåsmanicken, framför allt om det är minusgrader ute. Man får blippa, slå kod, blippa slå kod om och om igen tills den slutligen behagar låsa upp sig.

När man till slut kan öppna dörren så kastar sig Zafir i sin iver in genom öppningen. "Ja, jag har ju fått vänta i evigheter med du leker med den där blippmanicken istället för att bara öppna dörren!", gläfsar Zafir upphetsat. Jag bara åker efter Zafir, där jag sitter fast i andra änden av kopplet. Zafir får världens ryck i halsbandet när kopplet tar slut och det blir tvärnit. Ett obehag för oss båda. Jag är rädd om Zaffes hals.

Jag har läääänge tänkt att jag måste göra något åt denna dörrpassage. Så här kan vi inte ha det! 

 

 Händelsen som avgjorde att jag till slut tog tag i problemet var när jag förutom koppel, nyckelknippa med blipp och kodtryckande även bar på... något. Kommer faktiskt inte ihåg vad det var.

När dörrlåset äntligen behagade sig att öppnas (efter åtskilliga försök) så kastade sig Zafir - som vanligt genom dörröppningen - men den här gången höll jag kopplet i nyckelknippeblipphanden, som obönhörligt nu drogs med och slog i dörrposten och skrapade upp knogarna. Det gjorde ONT!! 

Nä! Nu får det vara slut på det här!! Men kan man lära om en åttaårig jycke som har denna ovana inpräntat i minst åtta år?

Jodå, det gick. Men den största utmaningen var just det där med tidspressen. Man har ju enbart cirka 20 sekunder på sig att ta sig igenom dörröppningen - innan det är risk för att larmet sätts igång.

Först upp med nyckelblippen. Kommendera "Backa!" eftersom Zafir har en benägenhet att stå med huvudet nästan tryckt mot dörren (som öppnas mot honom). Blipp och kod, lyssna efter klickljud som översköljs av trafikbrus precis intill, blipp och kod, lyssna efter klick osv. Samtidigt vara helt lugn så Zafirs otåliga gnyende inte eskalerar och överröstar ALLT.

*klick* Jag öppnar dörren, håller upp dörren med nyckelknippan fortfarande i handen (hinner inte lägga tillbaka i fickan) och ställer mig i dörröppningen samtidigt som jag säger "Kvar!". Jag säger sedan "Varsågod!" och Zaffe går lugnt genom dörröppningen. Så hade jag inbillat mig hur dörrpassagen skulle gå till...

Haha! Det där gick inte alls! Zafir tjuvstartade. Kastar sig in genom dörren. Nä! Ut igen. Stäng dörren innan larmet går igång. Blippa, slå kod, lyssna efter låsklicket, upprepa blippkodprocedur etc, etc. 

Nya försök. Blipp, kod, lyssna.. *klick* Jag säger "Kvar!", jag öppnar, håller upp dörren, ställer mig i dörröppningen medan jag håller upp vänsterhanden i ett tydligt "Stanna-kvar!"-handtecken. Zafir tjuvstartar igen!! "Jag har ju bråttom ju!!", visar Zafir oförstående samt otåligt. Nä! Ut igen. Stäng dörren innan larmet... osv, osv.

Om igen. Blipp, kod, lyssna... *klick* Jag säger "Kvar!", jag öppnar, håller upp dörren, ställer mig i dörröppningen medan jag håller upp vänsterhanden i övertydligt "Stanna-kvar!"-handtecken. Zafir lyssnar minutiöst. Min "Stanna-kvar"-hand visar sedan med en lugn och överdrivet tydlig gest mot mitt vänsterben samtidigt som jag säger "Här!"*. Zaffe går lugnt till min sida. Utan ryck i vare sig i sig själv eller i mig. Zaffen får en godbit. Yes! Yes!

 

* Här! istället för Varsågod! plus övertydligt handtecken. Tänk att en sådan liten grej kan göra en sådan stor skillnad.

 

Numera går denna dagliga dörrpassage som på räls. Ja, om det inte vore för det oberäkneliga dörrlåset och bruset från trafiken och tåget utanför som överröstar det efterlängtade låsklicket.  Numera hinner jag faktiskt ofta även stoppa tillbaka nyckelknippan i fickan innan jag öppnar dörren. 

Och ibland så behöver jag inte ens säga "Backa!" utan Zafir gör så helt på eget initiativ (så han inte får dörren i huvudet när jag öppnar, inte för att han skulle bry sig).

Zafir, lurvtuss, är lite kär. 😍

Nu de närmaste dagarna (misstänker att han är lite förälskad, många söta löpisar i omlopp) så har det dock blivit bakslag, men så är det med hundträning. Det är bara att ta nåt steg bakåt (bli tydligare och vara envis), så är man tillbaka på rälsen igen. 👍

Bonushistoria:

Det här var många år sedan. Zafir var slyngel. Vi tränade alltid vid varje hundmöte. Fram med godis för att associera främmande hundar som något positivt. Jag berömmer Zafir rikligt och glatt. Jag är helt koncentrerad på min hund som går fint vid min sida. Till min förvåning så upptäcker jag att den mötande hunden plötsligt är precis framför mina fötter. 😮 Jag snubblar nästan över den. "Jag vill också ha!!", tigger den förväntansfullt. Ja, den främmande hunden hade ett lååångt koppel.

Som tur är har inte Zaffe mycket till resursförsvar. 😉😊