Det är i alla fall vacker utsikt där på Nacka BK... Utomhussäsong 2019 är nu igång. Agility på Nacka BK och SBK Sthlm-avd/Kista/Kymlinge

Det är i alla fall vacker utsikt där på Nacka BK... Vilket var den största behållningen för tävlingsdagen. 😉 Mer om tävlingshelgen längre ned på sidan.

 

Men innan tävling bör man träna...

Zafir på Waxholms BK för agilitybanträning. Bilden togs innan vi satt igång med träningen (läs: innan jag blev sur och besviken). I bilen på vägen dit looovade jag mig själv att inte bli besviken ifall... *suck* Funkade "jättebra". På vägen hemåt var det en moloken förare bakom ratten, men i bakluckan satt en glad och nöjd Zafir. 😊

Innan avfärd hemåt så tvingade jag dock mig själv att köra några enstaka hinder för att inte bli alltför nere, och den enkla hinderkombinationen funkade faktiskt helt okej... för att vara Zafir, alltså.

Onsdag, rallybaneträning samt lite agility med

Rallyträning... under bordet..?

Det var de här söta töserna som Zafir låg och spanade in. Prick-Lykke och Betty, vars mamma Lykke (!) löpte hemmavid... eller var det "moster" Wila som löpte därhemma? "Ja, ja.. Spela roll", tyckte Zafir med "romantiska" *harkl* blickar samt envis nos, "Det dofter hur som spännande och gott!!". Tack för träningen sa jag nöjt. 😊 Det som löptikresistent 😉 ska bli ska tränas i tid eller i alla fall när tillfälle ges. Foto: Inger Petersson.

Alltså, vi satt inte vid bordet och solade oss under hela rallylydnadspasset. 😎 Vi hade gjort en bana och det funkade faktiskt rätt så bra - trots lös hund (vid första rundan dock med koppel på, för att typ känna av jycken).
    Ja, ja... Får väl erkänna att jag vid ett tillfälle sa till hundskrället att skärpa till sig (läs: jag blev gramse, milt uttryckt), och sen så... skärpte han till sig.
   Jo, jag vet - och tror på - att hunden lär sig bäst på positiv förstärkning, men ibland så... typ räcker man själv inte till... så jycken hittar på eget (vädrar i luften och ignorerar mig totalt). När han sen efter den korta tillrättavisningen skötte sig galant så blev det beröm, godisutdelning (kul burk som skramlar godis medan man öppnar och skapar rolig förväntan) och massor med klappar samt efter berömceremonin fick man även belöningen att få vädra och nosa hur mycket man vill (typ).

Fast jag tycker det är lite tråkigt att behöva (?) surt tillrättavisa jycken.

När vi sen hade rallytränat klart...

Så hörde jag ett förföriskt viskande sus bortifrån agilityplanen...

Alltså, det gick inte att stå emot.

Zafir var ganska duktig, men kanske lite trött i huvudet efter rallypasset. Kändes dock skönt och lite avslappnat att med Zafir kunna träna obehindrat (läs: utan ständig oro eller hämtasmitarhundavbrott) medan två andra ekipage tränade agility samtidigt.

Som grädden på moset så spatserade ett coolt fasanpar rakt över appellplanen intill utan att min viltintresserade fågelhund brydde sig. Han märkte dom inte ens, trots att de pep till några gånger (eh, fasaner piper väl inte, de mera...  eh? ... vässkriar?). Men Zafir brydde sig inte, inte vad jag såg i alla fall.

Efter rally- och agilityträning så blev Zafir lite trött och tog sig en tupplur på jobbet.

Den här bilden är också från i onsdagen men på torsdagskvällen, efter agilitykursen, när vi stod på samma ställe så upptäcker vi att en GIGANTISK vildsvinsgalt (!) står och glor på oss. Det var skymningsljus, men den stod ungefär där jag har klämt dit en fet röd pil på bilden.

Hundarna märkte nog ingenting, men vi tre fyrbenta blev vettskrämda och funderade vad vi skulle göra. Vi hojtade till lite grann och den GIGANTISKA galten vände och tog några steg bortåt, men sen så stannade han upp igen och ställde sig för att iaktta oss... men sen så traskade den iväg bort i mörkret.
   Jag valde att inte själv träna nån agility med Zafir, och det var knappt att jag tordes gå en liten rastpromenad. Det här var faktiskt första gången jag såg ett vildsvin live; spännande, men... vill inte ha den närmare. Och vad i alla världen ska han in på brukshundklubben och göra?

Alltså, på vår brukshundklubb ränner alla möjliga djurslag. Det är rävar, fasaner, katter, huggormar och älgar samt en å annat mindre fågelfä som kråkor och möss... eh, jag menar måsar. Hundar förekommer faktiskt också. 😉

Fredag kväll, så där vid halv elva snåret....

Fick jag plötsligt för mig att bada hunden!!

Efter badet visade Zafir att han ville ut. Ni ser väl hur han viftar med svansen?

Hm? Bör jag skämmas när jag erkänner att det här var nog typ Zafirs andra bad i hans snart fyraåriga liv?

Men vad mjuk och len han blev. Man blir inte längre alldeles svart om fingrarna när man klappar honom. Lite fascinerande, faktiskt. 😉

Agilitytävling på Nacka BK, 27:e april eller man kan grina och memorera banan samtidigt

Som vanligt så är det utomhuspremiär på Nacka BK. Det kändes lite märkligt att åka iväg utan Pingu - och att bara behöva ta med en hundbur.
   Först ville jag inte sätta i tävlingspepp-CD:n i bilstereon. Tänker inte riktigt tävling - ännu - när det gäller Zafir; vi tävlingstränar fortfarande.
   Sen fick jag tanken att fixa en egen pepp-CD till Zafir... men sen kom jag på att jag kommer antagligen ha typ samma låtar, så... jag satte på den gamla pepp-CD:n och det gick så bra så.


Apropå musik... eller först! Jag lyckades komma exakt och precis till banvandringen! *kors i taket* Det var bara att gå direkt från bilen och glida in på banan till domargenomgången. Ingen jäkt och bra parkeringsplats fick jag; nära och under ett skuggande träd! (Sen när det var dags att åka hemåt, så var parkeringsvakten åter igen väldigt hjälpsam, kom rusande för att trevligt lotsa mig ut från parkeringsfickans nu ganska trånga utrymme. Stort tack för det! 😊)

Jo, apropå musik...
   Ofta har arrangörerna musik till banvandringen, och jag gillar det. Fast i lördags så bara kom det - utan förvarning - tårarna. Och jag låter dom komma. Man kan faktiskt memorera banan och gråta samtidigt. Inga problem.

Lite senare när det var dags för large-klassens banvandring så var ju musiken igång igen. Jag passade då på att käka frukost medan jag slött iakttog de memorerande large-folket och lyssnade på musiken... och så kom dom igen - tårarna. Ja, man kan äta frukost och grina samtidigt. Inga problem.

Han finns där. Plötsligt så slår saknaden till. Ibland när man minst anar det. Min fina Ping. 💙

Tillbaka till tävlingen...
   Vad var det jag sa? Jo, att den vackra utsikten på tävlingsplatsen var dagens största behållning. Dagens nästbästa behållning var att få träffa Zafirs systerdotter Doris, Emis dotter.

Hon var ju så bedårande söt!

Sen kunde jag ju inte låta bli att tänka på att jag kunde ju själv ha haft hennes brorsa.

Jag tackade ju nej, mest för att det låg fel i tiden. Jag var då inte redo.

Söt-tjejen!

När man ser den här bildkavaldkaden på Doris-valpen och Zafir så skulle man kunna tro att Zafir var måttligt intresserad av sin systerdotter. Det var ren lydnad som fick honom att sitta kvar. Egentligen ville han brutalt närgående nosa i rumpan på henne. Jag är dock lättad att Zaf, 3,5 år, ändå var lydigare än denna 3-4 månader gamla valpen. *puh* 😉

Den nästnäst bästa behållningen för dagen var att det gick i alla fall få fart på honom när jag håller leksaken i handen...

Hoppklass.

Min plan var att vilt och glatt tjoa till när han hoppar det första hindret, för att få fokus på mig istället för att nosa runt, men han ignorerade mig totalt. Jag blev lite orolig att han skulle rusa iväg upp i skogsslänten, men han kom tillbaka mot mig... men springer sen förbi. Dumma byrackeskrälle.

Agilityklass.

Ny plan: Jag skulle frivilligt diska oss genom att belöna med leksaken direkt efter första hindret. Jag tjoar glatt till och tar fram leksaken... men den oberäkneliga jycken bara fortsätter fram i banan och tar det andra hindret, gungan, och lämnar sin matte övergiven - och överraskad - kvar efter första hindret.

   Jag springer förstås efter och belönar i stället efter gungan.

Den här bilden är tagen av ett fotoproffs: @frida k. jansson. Haha! Man kan ju inte göra mycket annat än skratta åt Zafir-uslingen som hela tiden är oberäknelig åt det ena eller andra hållet; antingen full fart framåt över/igenom hindren eller nosflamseri i maklig takt runt omkring hindren.

Tjohooo!! Foto: Frida K. Jansson.

Jag var väl inte så himla glad efter loppen, speciellt det första loppet. "Jag ska sluta med agility!", muttrade jag uppgivet efteråt.
   Fast.. jag ger ju inte upp i första taget (inte i det andra heller, om man säger så... ), och så är han ju redan anmäld till ett antal tävlingar nu i vår. Vi kör dom. Sen får vi se.


Nä, nu får ni istället njuta av en fin sjöutsikt och söt hund istället för agilityaction.

Ser ni den gröna pilen och den vita pricken därunder? Det är en vacker svan. Självklart just när man tar fotot så dök den med huvudet under vattenytan.

Precis innan fotot togs så spanade Zafir in svanen med nyfiket intresse.

Nä, sjön lutar inte i verkligheten. 😏

På kvällen. Zzzzzzzz. Söt-hund snarkar sött.

Söndag, 28:e april, agilitytävling på Kymlinge, Kista, SBK Sthlm-avd. (kärt barn har många namn.. typ)

Så skönt med sovmorgon. Large- och X-largeklasserna startade tidigast kl. 14.00.
   Fast å andra sidan så var jag här hemma lite nervös över att typ glömma bort att åka dit, och därmed komma dit för sent ändå.

Det var två agiliytklasser och en hoppklass.

Agilityklass A.

Jag hade ju bestämt att köra "freestyle-mellan" (slutpose som han gillar) inför jag lämnar honom i starten (något som jag helt glömde dagen innan på Nacka BK) men ringrostig som jag är så klantar jag till det och trasslar in mig i koppel och hund, typ. 😏

Innan vår start hade jag velat lite vilken plan jag skulle ha: Ska jag belöna direkt efter första hindret för att typ påminna honom att vi kör agility tillsammans eller lita på att han tar balansbommen?

   Vis från dagen innan på Nacka, då han ratade min belöning och istället rusade förbi mig mot gungan, så bestämde jag mig för att inte belöna direkt.... *suck* Jag skulle ha belönat. 

Efter lite strulnosflamseri så får jag kontakt med jycken (visar leksaken i fickan) och vi kör på... Och plötsligt så är agility-Zafir ute på planen!! Var kom han ifrån? Det var bara att försöka hänga på. Kul!! 😊

Det var faktiskt så skönt att få visa att han faktiskt kan!!

(Det är ju oftast ungefär samma folk på alla tävlingar.)

Men visst är han ganska fin och söt. Nybadad och nu även med lite slarvigt vardagstrimmade öron från förmiddagen innan vi åkte till tävlingsplatsen.

Agilityklass B.

Struligt i starten igen. Nos och ofokuserat. När han kommer tillbaka på min inkallning så testar jag ett "freestyle-hopp" över mitt ben för att trigga igång honom lite. Han gillar ju freestyleträning skarpt. Kanske jag fick igång honom på det..? Men troligtvis inte.

Har dock lite funderingar att testa köra lite freestyle- och rallymoves inne på banan vid tillfälle.

   Sen springer han förbi slalomet, men jag är envis, och då fixar han det korrekt. Vi får till och med en liten applåd när vi skuttar i mål - fast superdiskad. 😊

Det andra örat på andra sidan är också fixat. 😊 Och förstås hals och byxorna där bak, vilket det sistnämnda var verkligen behövligt. Dom stod ut åt alla håll och kanter.

Hoppklass.

Tja, vad hände här då?

   Blev struligt i starten igen. Jag hade önskat att inroparen hade förvarnat mig liiite mer i förtid att det var strax min tur att gå in till start - precis som de andra inroparna gjorde så bra i de tidigare klasserna. Det fanns ju ingen speaker, så man förlitade sig helt på inroparna och inropartavlan. Nu blev det panik: "Du ska in NU! ALLA väntar på dig." Så det blev inga förberedande rally- eller freestylemoves, utan bara jogga in.

   Men jag ska inte skylla på det. Zafir var nog ganska trött i huvudet efter två lopp; han orkade inte fokusera på slalom, så vi tog närmaste vägen mot mål.

Nu när jag kollar på filmen... Ligger inte bommen på det sista hindret på marken? Inte var väl Zafir därborta och härjade och slog ned den?

Hur som helst känns det nu efter söndagens "lopp" bättre. Zafir kan ju när han är tillräckligt motiverad. Det gäller "bara" att hitta på hur man får honom att tagga till. Alltså, när det gäller agilityn.

I rallyn och freestylen så är han (oftast) för taggad.

Bilderna här är från efter en skogspromenad.

Visst är han fin, lill-grabben. 💗 Till och med dregelsträngen klär honom.

Nästa helg (alltså imorrn och söndag) agilitytävling på Västerås KK.