Spirou, min vän..

Precis som jag trodde så var det ingen som nappade på min träningsfunderingsfråga i förra blogginlägget. Frågan var faktiskt helt seriös, men folk har väl inte fantasi nog att kunna fundera om hundträning, oxfilé och hästskit. Äh, strunt samma!

><

För tillfället så slängs man mellan sinnesstämningarna.
    Ena stunden så har man som ett djupt, svart hål eller... som en gnagande knut i bröstet; känns som man aldrig någonsin kan bli riktigt glad igen... och i nästa stund så är man glatt pirrig av spänningen av tanken på den nya valpspolingen. Ja, man står ju nu främst i valpintressetingarkön. :) Och så nästa stund - igen - så blir man så där vemodig och sorgsen samt full av saknad...

Just nu sitter Spirou och jag och fikar och firar att han är hemma igen. Vi "pratar" gamla minnen och har det allmänt trevligt. Spirre "sitter" på bordet precis som på bilden. Fast annars är han inte längre sig lik, liksom, men det känns skönt att äntligen få ha honom här hos mig igen. (var alltså och hämtade hem urnan idag)

Men tänk att trots man är förberedd så känns det så i hjärtat när man ser djurskötarreceptionisttjejen komma med urnkartongen; jag fick knappt fram ett ord, ett tack eller nånting. Hon såg väldigt deltagande ut. Hon klappade mig på armen och sa: "Kör försiktigt.". 

Så det gjorde jag, körde försiktigt, alltså medan jag såg på fullmånen (fast i mörker då) och stereon på full volym och med den öppna kartongen med urnan på passagerarsätet. Ja, inte ska väl Spirre behöva vara instängd i en wellpappkartong, även om det är ett fint guldhjärta på den (hjärtat sitter nu på själva urnan).
    
 Så nu så fikar Spirou och jag som sagt här vid soffbordet, och talar minnen.

Som till exempel när Pingu var liten och söt.

Eller förr när man hängde med Grompan.

Och så Wilbur förstås!!

Åh, hela gamla gänget! Keaton, Wilbur, Spirre och Gromit.

"Och min fina tjej Lazy som jag hängde med på jobbet!", minns Spirou med lite förlägen stolthet. Lazy gillade nämligen inte Spirous morbror Keaton. "Nä, han kan likväl dö.", ansåg Lazy lite "försynt". Hehe!

Åh! Titta här!! Vilken skolklass i klubbstugan! Grompan, Spirou, Hjördis, Wilbur och Greta.

Titta här vad vi hittade!! Ett foto från agility-KM 2005. Tjohejsan vad det skuttas!!

Tänk vad kul det var när vi körde Leta cupen och Poängjakten!! Inte vann vi, men kul var det!

Vi fortsätter bläddrandet i fotoalbumet...

"Men Spirou, varför har du jämt så konstiga miner när jag ska fota dig med de få blommor som vi har här på tomten?", undrar jag nu där vi sitter och kollar gamla foton.

 "Ja, du matte. Den får du fundera på själv."

Hans koppel ligger (fortfarande) kvar på bordet. Har legat där... sen sist. Saknar dig så, Spirou!! <3 Kan inte riktigt förstå att jag aldrig mer får träffa dig.

Lite träningsfunderingar och ett urgammalt kåseri

Först ut en hundträningsfundering...

Tänk dig att du har en hund som är helgalen i... låt oss säga.. oxfilé... eller hästbajs om du tycker det låter mer vardagligt och framför allt billigare. Det finns ingenting i hela världen som slår eller är så frestande som oxfilén eller hästbajset.

Tänk dig att överallt du har tänkt träna din hund så är det utstrött med just oxfilé eller hästbajs. Ja, förutom inomhus, där är det både oxfilé- och hästbajsfritt, och även ute på altanen eller i trapphuset om du bor i lägenhet, men meddetsamma du går utanför dörren/porten så ligger det oxfilé och hästskit - överallt du går.

Din hund utför - hjälpligt - det du vill, vad det nu månde vara, ex lydnad (allmän/tävling), rallymoves, agility etc, men du vill få den mer samarbetsvillig, mer alert och mer fokus på dig samt visa mer glädje och kvickhet i utförandet.
    Det enda du har att belöna hunden med är några torra skorpor. Ja, i hundens ögon kan man jämföra korven, leverpastejen, köttbullen, kamptrasan, bollen etc med torra skorpor i jämförelse med all saftig oxfilé och väldoftande hästbajs som ju ligger där utspritt och frestar runtom era tassar/fötter.

Vad/hur gör du för att få jycken att utföra det du vill med fart och glädje?
    Om du har nåt finurligt svar får du gärna kommentera här - eller på Fb. Tackar på förhand!

Bilden på Spirou har absolut inget med texten att göra. Tyckte bara han såg glad och söt ut.

Häromdagen-ish, typ, så kom jag tänka på ett gammalt kåseri, "Klubbkamrater", som jag tydligen plitade ned i skrift i januari 2007 (alltså över åtta år sedan). Klicka på kåserilänken om ni orkar läsa´t, vetja!

Ett förtydligande: Kåseriet och hundtränignsfrågan har inte heller något med varandra att göra; det råkade bara slumpa sig att de hamnade i samma blogginlägg. Faktiskt!

Lite av besvikelsens dag. Rallylydnadstävling på Tyresö BK

Igår kväll skrev min snälla rallylydnadsträningskompis Rosie på Fejjan efter vårt genrep inför dagens tävling: "Pingu i världsklass". Haha! Visserligen var det en herrans överdrift, men ändå lite skönt att man åtminstone har ett vittne som sett att hundkräket faktiskt kan.

Jag har förresten under veckan vid rallyträningen börjat använda klicker och fokuserat allra mest på att belöna när jycken är tyst. Han frustrationsskäller nämligen... eller vad orsaken nu är att hundkräket ständigt voffar. Är det "Hit mé godiset, snålkärring!" eller "Varför irrar du omkring så där för, vimmelmatte? Visar hitan och ditan, går i cirklar och har sig. Var är agilityhindren? När börjar agilityn egentligen? Var är min tävlingsboll?!!" plus *nosa, nosa, nosa, nosa* och tusen SK (= sträckt koppel). Ja, alla intressanta dofter är ju inte alltid inom koppelavstånd. Duh!!

    Antiskällklickerträningen har gett utdelning! Så igår på genrepsträningen var Pingu - i princip - tyst hela banan.

Pingu visar hur det ser ut på Tyresö BK. Keaton och jag har för typ hundra år sedan tävlat lydnad där. Allt såg nästan ut precis som då. Det är lite lustig känsla det där att man plötsligt minns saker som man inte visste att man mindes. ;)

 Det var förresten sååå nära att vi inte skulle kommit dit. Först försover jag mig (vaknar inte av det hiskeliga klockradiotjutet), men som tur är skickade Rosie ett sms och undrade om jag har vaknat. Alltså av det försynta, svaga och korta sms-ljudet i mobilen som låg ute i hallen vaknade jag av, men inte det hiskeliga, enformiga klockradiotjutet nån meter ifrån mig. Tack vare sms:et vaknade jag med ett ryck!

 Det var ju också så himla typiskt att jag, moi, som har svårt att vakna om morgonarna ska bli lottad till den första gruppen, och få startnummer 7, och Rosie som inte har samma vaknaissues hamnar i den sena gruppen med ett sent startnummer. Det var likadant förra rallytävlingen.

  Otroligt nog så kommer hundarna och jag iväg enbart en kvart efter min planerade avfärdstid. Vi kommer fram till Tyresö centrum i god tid...

Om nån undrar hur det gick då Keaton och jag tävlade lydnad, så kan jag berätta att det gjorde det inte. Det gick helt åt pipsvängen! Jag tror vi la av helt efter den tävlingen.

... sen så åker jag fel - och jag är hel-lost in Tyresö!
    Ringer mobilnumret på PM:et, och en mycket vänlig själ guidar mig som värsta personliga GPS:en fram till deras brukshundklubb. 

Väl framme står alla och väntar. "Inte behövde ni vänta på mig!", utbrister jag med andan i halsen och ställer kvickt ifrån mig pirran och kränger av mig ryggsäcken. "Jag kan hålla din hund medan ni har domargenomgång.", erbjuder sig en funktionär vänligt. Tack!! :) 
   Efter domargenomgången skyndar jag bort till den vänliga hundhållar-funktionären. "Men... ska du inte gå banvandring?", frågar hon förvånat. "Jo, men du har väl annat för dig än att stå här och hålla min hund? Jag sätter upp hundburen. Jag har ju hela tio minuters banvandring, ju.", protesterar jag lite försynt och ganska jäktat. "Nej, jag har inget annat för mig. Gå banvandringen nu!! Och ta det lugnt.", envisas den vänliga funktionärstjejen. Tack igen!! Vilken service! :) :) 

 Vissa går det bra för. Grattis Rosie och Sharon för ytterligare en kvalificeringspoängare!!

Rosies söthundar Sharon och Sheena spanande efter sin matte.

Så här hade Pingu det. Hundbursmys med tröjan på.

Och jag myste med varm choklad under tiden Pingu myste i buren.

Det kändes lite konstigt att inte ha en Spirou-hejarklack med sig. Det var första gången, faktiskt. Ja, om man inte räknar med när hejarklacken har fått vara kvar i bilen. Nu var det Linus alena som hade bilvaktartjänst.

Är man rallytjej får man bre ut sig i mattestolen.

 Eh? Vadå? Hur själva tävlingen gick? Varför undrar ni det? Tycker ni att jag ska berätta? Okej...
    Rosie och Sharon fick som sagt sitt andra kvalificeringspoängresultat. Är det nåt mer? Vadå undrar hur det gick för Pingu och mig? Okej, då..!

 Här är resultatet. Hela 29 poäng mer än på KM:et förra helgen. *suck* Just det, ja! Jag har ju inte berättat om KM:et. Det kommer ett blogginlägg om det sen. Det kom ju en viss sorg- och tragikdag i vägen för lusten att skriva om KM:et. Men det kommer sen.
    På dagens tävling av 30 startande (antar jag) kom vi alltså näst sist. Det var nos, skall, oflytigt och kantigt. Bläh!

Läste ett blogginlägg av Maria Brandell igår kväll om "Den gyllene konsten att misslyckas". Ja, om det är nåt man är nedrans bra på så är det i alla fall det!! Att misslyckas. Det kan ingen ta ifrån en.

Men tala om att det är såååå frustrerande när jycken kan på träning, och är riktigt duktig med ofta god kontakt, men på tävling... Buuuuuu!

Och så det där evinnerligt tjatiga "Bra kämpat!!" Undrar hur många gånger man har fått den domarkommentaren?! När ska de bli ärliga nog och istället skriva: "Nä, ge upp nu! Lägg av!!"  ;)


Sen när vi kom hem blev det en lugn och avslappnad promenad i skogen som var extra tyst och trevlig. Man hörde knappt bruset från 276:an. Såå skönt!
















 Sen när man kommer in och sätter igång Fb, så kommer nästa besvikelse: Det blev enbart en hanvalp i den där kullen jag hade spanat på... Äh! Man vill ju liksom ha och välja på, att jämföra och så. Kanske ska vänta till sen i alla fall då..? *suck*

PRESS-STOPP!!

Här ett bildsvep över Pingus fantastiska voff-rally-runda idag på Tyresö BK. Tack, Rosie för bilderna!!
    Hihi! Det syns på nåt vis att det inte var en städad runda utan mer flamsigt om man kollar Pinguben som är i luften och öron som fladdrar. :) 

Faktiskt fin kontakt innan start. *kors i taket*

Och öronen fladdrar i vinddraget.

Nämen titta!! Han sitter still - och han ser på mig!!

Haha! Matte visar med hela armen åt vänster - och jycken visar framåt.

Pingus simultanförmåga: Nosa lite medan man ligger still när matte traskar runt en.

"Voff på dig, matte!!"

 Han gick faktiskt helt tyst - med god kontakt - den sista sträckan förbi målskylten och ut från banan.

 

Den första skogspromenaden och den första arbetsdagen... utan Spirou

En del bilder är man mer glad över än andra att de blev tagna... och denna är en av dom...

Spirou, Gromit och Keaton.

Eftersom ens förnuft säger en att jycken inte kan bli hur gammal som helst, så förstod man ju att en dag så kommer ju Spirou gå bort. Jag har länge fasat över den dagen. För i och med den dagen så kommer "treeningheten" vara till ända. Jag har alltid sett ett band mellan Buster, Keaton och Spirou.
    Keaton var ju "istället för" Buster som ju bara blev lite drygt ett år. Keaton fick sitt namn efter honom, och Spirou var Keatons systerson.  Så de tre hörde liksom ihop, som en länk mellan dom, en länk som hjälper en att minnas. Men nu är länken bruten...


I söndags tog Pingu och jag vår första skogspromenad... utan Spirou.

Ja, det fattas nån där till höger om Pingu på denna obligatoriska godissten.

Det är ju så här det ska se ut. Bilden är från augusti i år.

Fast egentligen borde det se ut så här. Spirre, Wilbur och Linus. Tripp, trapp, trull, typ. Fina Wilbur, det är bara ett halvt år sedan du lämnade oss. <3 Och Linus... han kommer nog överleva oss alla. *ler*

Vi fortsätter vår promenad i söndags...

I klarblå himmel traskade vi vidare.

 Lite då och då stannade jag upp, i min vana trogen, och vänder mig om, fast jag visste att att jag inte längre behövde det; alltså att vänta in min Spirre. Jag gjorde det ändå, för jag ville det. Och jag låtsades se Spirou nosa på nåt intressant, för att sedan trava ifatt oss på stigen.

Men där i skogen var bara Pingu och jag. Ja, Linus hade fått stanna hemma.

Sen kom vi till det där stället där Spirou alltid - med stor belåtenhet - traskade rakt ner i det vattenfyllda diket (typ) och med en njutning la sig ned i lervattnet. Man kunde riktigt se hur han tyckte det var så skönt att lägga magen i dyvattnet och svalka sig.

 Jag stod stilla kvar en liten stund för att åter få se honom traska i lerdiket inför min inre syn. Jag väntade in honom...

... men ingen Spirou kom skyndsamt efter oss för att komma ikapp. Stigen gapar tom... Men... om man ser riktigt, riktigt noga... visst skyndar han efter oss med smutsvattnet drypande ur pälsen och ser så där friskt sprallig ut. Där är också platsen där han ibland fick tokryck i tassarna - och bara for runt i snåren som ett värsta jehu.

På den där stenen var det alltid godisutdelning. När godiset var slut skyndade sen alltid Pingu raskt vidare, men Spirou dröjde alltid kvar in i det sista. "Men, matte... några fler godbitar kan jag väl få söka upp?", hoppades han, men travade sen efter oss när han förstod att det inte längre var lönt att försöka tigga till sig lite mer.

Sen kom vi till "specialstället", där det brukar bli godissök följt av en "bara vara" stund.

Samma plats, bara för nån vecka sen. Men då var dom två.

Plötsligt började Pingu noggrannt nosa runt bergsskrevan. Kanske hade de missat nån godbit förra gången vi var där, som han nu nosade upp?

 Att bara sitta stilla i en skogsglänta - och bara vara.

Efter en liten stund gick Pingu och la sig ned i mossan.

  Faktiskt så strax innan detta, så gjorde Pingu ett "varningsskall-utfall" mot något bortom träden. Något som jag inte är van med att han gör! På min tillsägelse hejdade han sig bara typ 10-15 meter ifrån mig, för att stå och glo och spana misstänksamt bortåt. Sen gick han helt spontant och la sig intill mig. Det kan man inte tro om min slyngel.

Jaha, och så var det dags för nästa godissten. Pingu sprang som vanligt före. Ser ni den gamla grenen som fallit till marken typ mitt på bilden? Pingu och jag skuttar/flyger/kliver lätt över den, men gammel-Spirou måttade alltid och valde att kliva över lite mer till vänster där det inte är lika högt. Fast ibland tog han en rejäl omväg till höger - runt hela buskaget - för att sen komma till stigen och återförenas med sin matte. Ja, han visste ju hur vi brukar gå.

Så var det åter dags för godisstenförtäring. Men det fattas ju en hund!! Han ska ju stå där i mitten, ju!

 Spirou har ju i alla år skuttat över skrevorna, för att sen under en liten period istället gå runt. Men den sista tiden började han skutta över skrevorna igen. Ja, det gick upp och ned för farbrorn, för att slutligen... ta slut.

Eftersom jag ändå är relativt klok, så har jag redan för en längre tid tillbaka börjat fundera på livet efter Spirou. Ja, man förstår ju att han inte kan leva hur länge som helst. Så ja, det kommer en till hund... sen.

    Efter Gromit som ju lämnade oss i förtid, skaffade jag ju Pingu rätt så snabbt. Det fanns så behändigt en tillgänglig och lovande kull till hands.
    Men det var dumt; kunde inte riktigt "bounda" ordentligt; var för full med sorg. Men jag ville ju komma tillbaka till agilityn så kvickt som möjligt, att lära upp en ny hund från scratch skulle ju ta 1,5 - 2 år innan man var tillbaka till tävlingsbanorna igen.
    Fast jag ångrar det nog inte riktigt...? Eller gör jag? Vad skulle jag ha gjort? Pingu är för övrigt bästa hunden (för det mesta), och faktiskt hittills min bästa agilityhund, vilket i och för sig beror både på att jag har blivit duktigare än förr och att Pingu är en bra hund - som också tycker om agility.

Jag har nu förstått/kännt att det är annorlunda när ens hund har fått bli gammal, har fått leva sitt liv. Den nya valpen - who ever you are - är ju planerad, typ den naturliga vägen; livets gång.

Så där på den första skogspromenaden... utan Spirou... gick jag inte enbart och sörjde och mindes, utan även funderade på valpen, på min nästa hund. Vad ska den heta? Jag vill ha ett namn som hedrar Spirou. Och jag fick nästan typ en "uppenbarelse". ;) 
    Länken (se ovan) är inte bruten, utan jag har fabricerat ihop en ny länk, precis som mellan Buster och Keaton.

 Keaton fick ju heta Keaton för att typ hedra Busters minne, och för att det är ett fint namn, förstås. Jag minns hur syrran och jag på vägen hem från kenneln med den åttaveckors "Storbläsen" i famnen spånade namn. Jag vet inte vem av oss som kom på Keaton först; jag tror nog att vi typ kom på det samtidigt och utbrast i kör: "Keaton!! Självklart!"

Ni som är allmänbildade vet vem Buster Keaton var, och det var alltid lika roligt sen när folk frågade om min valps namn: "Keaton... Jaha! Efter Buster, eller?". Och jag höll med, fast jag menade mest min hund Buster - inte stumfilmskomikern, men jag sa (oftast) inget.

Ja, i serien Spirou finns flera figurer. Marsupilami är förstås häftigast, men det går inte att ropa. Omöjligt. Jag har försökt. Likaså med Champignac. Jag menar, försök själva!! Och Nicke och Gaston är för vanliga. Så... om valpen är ett elakt litet hundkräk, så kommer den få heta... Zafir. Om valpen däremot är en näpen liten typ, så blir det Spip. Med reservation för att man ändrar sig. ;) 

  Bara så ni vet, så var namnet Pingu bestämt låååångt innan Pingu kom in i mitt liv; "Om jag nån gång skaffar mig en svart-vit springer spaniel så ska den få heta Pingu". Och så blev det.

   För övrig så var faktiskt också Spirou-namnet "på gång" i många år (!) innan Spirou kom.

Så när jag gick där i skogen, den första skogspromenaden... utan Spirou, så vandrade tankarna inte enbart i sorg, vemod och minnen - samt stor saknad, utan även framåt.. till nästa valpspoling, till nästa äventyr, till nästa lilla personlighet att få älska och värna om.... och att känna efter om man är redo. Och om Pingu är "redo"? Men han blir ju fyra år i mars.
    Jag vet nämligen att det finns en kull "i typ min närhet" som ska ploppa ut alldeles snart, och så såg jag igår att en till planeras till vår/vinter.

Jag vill ha en brun-vit. Tycker faktiskt att de är vackrare än de svart-vita (man ser ansiktsuttrycken bättre), men det är hårfint. Jag gillar Zafir-namnet bäst. Tycker det är vackert - och därmed passar att hedra Spirou allra bäst, och Spirre var ju också brun-vit... Fast Zafir passar bäst till en svart-vit... För visst är safir en blå ädelsten? *googlar* Just det. Hm? Spip-namnet passar bäst till en brun-vit... *funderar*
    Ja, ja, jag vet, utseendet är inte det viktiga - utan de inre egenskaperna och mentaliteten. Fast... dom inre kvalitéerna syns ju liksom inte. Där famlar man ju i mörkret, typ. 

><

Första arbetsdagen... utan Spirou.

    Innan avfärd mot jobbet i måndags, i sedvanlig morgonrutin, gick jag bort för att öppna (kompost-) grindarna vid grindhålet. Linus följde med precis som han brukar. Pingu syntes inte till - också precis som vanligt. Han brukar nosar runt i snåren och i gräset, minding his own business.

    Men sen när jag gick tillbaka på uppfarten så kom Pingu farande för att möta mig halvvägs - och för att hoppa upp med framtassarna och ge mig en "kram". Det har han aldrig gjort förut. Tyckte han månntro att det var lite konstigt att inte Spirou var där i morgonrutinerna?

Nu är vi på väg från infartsparkeringen mot jobbet - för första gången på åratal med bara en (1) hund.

Konstigt nog var vi i tid, så det blev en liten (smyg-) vända i parken. (smyg: innan nån kom för att skälla ut mig för att jag tillåter hundtassar beträda gräset. A-lagarna brukar förresten också gilla den här platsen, vilket jag förstår till fullo. *fniss*)

Jag liksom drogs in till gräsplätten. Den här platsen har ett litet speciellt minne för mig. Det var ju här man snabbrastade Gromit-valpen... och sen Pingu-valpen... som nu har blivit stor. Men här utan sin storebror Spirou. Jag, sentimental? Nä! Tycker ni!! ;)

Under den här första veckan på jobbet - utan Spirou - har Pingu legat i hundsängen och vilat mer än vanligt. Han ligger inte lika ofta vid grinden som han annars brukar göra. Varför? Saknar han Spirre eller är det bara för att hundbädden nu alltid är ledig?

Ofta så struntar han till och med att resa sig upp för att hälsa på de andra arbetskamraterna.

 Och hur är det med mig, då?
    Jo, saknaden är där, men sorgen kommer och går. Man blir påmind av nån bagatell. Man minns - och man vill minnas.
    I lördags, alltså "dagen efter" var det ju KM - och the show must go on, ingen idé att sitta hemma och glo. På KM:et hade jag liksom inte tid att tänka för mycket.

Fast när Pingu fick sin 2-placeringsprisrosett i agility-KM, lägre klass, gick tankarna - direkt - till Spirou, och ögonen tårfylldes. Precis som det ska göra. Spirre blev ju rallylydnadsklubbmästare 2012. Ett fint minne.

Sen i söndags kväll, två dagar efter, så fick jag nån släng av mindre panikångest; det enda jag ville var att sätta på mig jackan och ta bilen till Albano för att klappa honom. Fick ett sådant behov att åter få en sista gång få känna hans päls; "Jag hann inte ta farväl ordentligt. (och sen när han verkligen kommer tillbaka, så är han ju inte lika klappvänligt längre; mer hård och fyrkantig)".
    Men... så kan man ju inte göra, så... jag tog hans koppel istället och höll. Höll det hårt.

På måndag morgon, så smekte och snusade jag in på päls som jag har sparat. Innan jag gick ut för att åka till jobbet, klappade jag hej då till Spirou-kopplet som fortfarande ligger kvar på vardagsrumsbordet. Min bästaste Spirre-Spirou.

><

Nu idag, en vecka senare, så funderar jag... är man redo eller ska man vänta?

    Nyss så kollade jag faktiskt in info på hunddata... och man blir både full av glädjefull förväntan med ett stort JA på min "är-jag-redo-fundering", men även Hm..? Är det där verkligen bra? Ja, jag är ju absolut inte nån avelsexpert, och man kan ju aldrig någonsin veta säkert - inte ens uppfödarexperterna... förrän sen. Efteråt. När valpspolingen har vuxit upp.

Spirou, för över tretton år sedan. <3