Pingu-blogg!! :)

Hemma i soffan för en tid sedan...
 

 Alla springrar jag känner har massor med prickar både här och där; på nosen, på tassar och på mage.

 Varför kan inte jag få ha en massa prickar? Titta på min nos! Det finns bara två ynkliga prickar. Jag vill ha fler!!! Hm? Hur ska jag fixa det..?

Någon dag senare, på jobbet...

 

Titta matte!! Jag har fler prickar! Nja, ett helt streck av prickar! De har bara vuxit dit av sig självt. Va fint, va?!! *mycket stolt och nöjd*

 Nääää! Jag har inte alls använt den. Det var Mia (mattes arbetskompis) som hade tuschpennan. Det var hon som rita´ mig på nosen. Vadå? Jag trängdes inte alls och ställde mig envist mittemellan henne och lådan när hon skulle skriva dit en massa tråkiga siffror på den istället för att leka med mig.

Jag tycker det är snyggt med fler prickar, jag! Förresten, ser du "Stig-Helmertofsen? Snyggt, va!! Den matchar så fint mina krulliga mustascher. Hihi!

Stig-Helmertofsen och öron är numera trimmade. Och de fejkade prickarna har försvunnit av sig själva. Mattes anm.

En morgon som den i morse. I tisdags morse, alltså.

Vi kastar oss rakt in i handlingen - direkt!

Klockradion tjuter. "Näe, det kan inte vara sant!", tänker jag, och låter den fortsätta att väsnas ett bra tag till. Wilbur ligger och snarkar i min famn. Vi trängs tätt intill varandra i soffan. Han använder min arm som huvudkudde. I "gengäld" håller jag reda på att hans högra bakben inte glider nedför soffkanten. Jag håller ett stadigt, men lätt grepp om den. Jag tror att Wilbur uppskattade bakbensstödet. Ingen av oss vill gå upp.
   Lite då och då morrar Wilbur lite. Nej, inte åt mig, utan åt Pingu som står och glor på oss en halvmeter ifrån soffan. Han vill att vi ska gå upp. Pingu vill ha frukost. Ibland hör jag ett annat morr, men ovanfrån soffryggstödet. Det är Linus som protesterar när Pingu kommer för nära. "Äh, lägg av!", morrar jag tillbaka mot Linus, och säger samtidigt till Pingu att gå att lägga sig. Bägge två lyder. (!)

Spirou håller hela tiden koll på oss alla, men han är något mer diskret. Fast om jag drar mig alltför länge (i hans tycke), så kommer han och lägger sitt huvud rakt på mig. Men i morse funkade det inte för honom - jag hade ju Wilbur där som en skyddande sköld. Hehe!

Wilbur, a.k.a. skyddande sköld. :)

 

Till slut kom vi alla upp på benen i alla fall. Sent omsider. "Nej! Jag har ju inte hängt upp tvätten, ju!", utbrister jag tyst för mig själv, när jag kommer på att tvätten ligger kvar i maskinen från kvällen innan.  Jag har egentligen inte tid med det nu, ju! Men... fixa, fixa, fixa.

Efter tvättupphängning och sedan sedvanlig morgonprocedur, så är vi till slut utanför dörren. Vi är sena. Jag går i rask takt bort för att öppna grindarna medan hundarna gör vad de nu gör så där på morgonen. Jag skyndar tillbaka och öppnar bildörren så att Wilbur och Linus kan skutta in.... då hör jag att en häst (med ryttare, förstås) är på väg att passera grindöppningen - med grindarna öppna på vid gavel!

    "Var är Pingu?!", tänker jag och ser mig hastigt omkring. Jag upptäcker honom genast, på exakt samma sekund som han i sin tur upptäcker den passerande hästen som skrittar lugnt förbi.

Samtidigt som jag vrålar "Piiiingu!!!", så störtar han i raketfart bort mot grindhålet. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en. Jag hoppades - innerligt - att hundkräket skulle vara så indoktrinerad att bara kunna springa fram till grinden, så att han av ren vana skulle stanna upp vid grindhålet. Pyttsan! Nä, hundkräket fortsätter ut på vägen, efter hästen - vilt skällande. Jag rusar efter - vilt vrålande "Piiiiingu!!!"

Det som absolut inte får hända har just hänt. Det finns typ tre saker som ens hund absolut inte får göra, och en av dessa tre saker är att jaga och förfölja hästar, speciellt inte när de har en ryttare på ryggen. Precis detta händer - precis nu.

Samtidigt som jag fullt vrålande ränner efter ryttarekipaget med skällande hundkräk efter, så tänker jag tre saker:
1. Vilken utskällning jag kommer att få, och hoppas att inte hästen kastar av ryttaren och att de skadar sig.
2. Vad gör Spirou, Wilbur och Linus? Kommer de ränna efter? Tänk om det kommer en bil..?
3. Jag har absolut inte tid med det här.

Häst med ryttare med efterhängande skällande byracka försvinner bakom vägkröken... De har alltså kommit en bra bit bort... men hästen - med ryttare - kommer tillbaka. De har vänt.
    När jag kommer fram (flåsande) så ber jag såååååååååå mycket om ursäkt. Ryttaren säger att det är lugnt, och förklarar att hästen är mycket hundvan. "Det syns att han (Pingu) vet att han är i onåd!", fortsätter tjejen uppe på den höga hästen, som står helt lugn och stilla, fast Pingu rusar runt och skäller. "Vad duktig du är!!!", säger jag med eftertryck till hästen - och till tjejen som sitter ovanpå. "Till skillnad mot vissa hundar!!", fortsätter jag menande medan jag försöker få fatt i min ohängda hund. "Jag trodde han skulle ge upp, så jag fortsatte bara, men.... ", förklarar tjejen.

Högbent hästhov.

Under den korta stund jag var där intill hästekipaget så tror jag att jag bad minst fyra gånger om ursäkt - minst! Vad jag skämdes! Och det ska jag också göra!!
    Det som gör det ännu mer skämmigt, är att jag tror att ungefär samma sak hände i skogen för typ ett halvår sen. Det borde ju varit samma häst med samma ryttare, som sa samma sak när jag bad om ursäkt å min byracka till hunds vägnar. Jag menar det kan väl inte finnas så många bruna, stora hästar som har sån hundvana och med en matte som är så snäll, lugn och förstående - trots denna ouppfostrade odåga till jycke som springer runt i cirklar och vrålskäller.
    Jag skäms så in i norden, så det är nästan att det skulle kännas bättre om jag hade fått en utskällning.

När jag - och Pingu - sen ska skynda tillbaka, så tar jag ett stadigt tag i springer spaniels inbyggda "koppel", det vill säga dess långa öron. Jag ville absolut inte riskera att han gjorde en helomvändning och rusade efter hästen - igen. Det som då händer är att Pingu slänger sig ned i backen, så att örat sträcks och han skriker ut sin smärta (?). Nu kanske hästtjejen tror att jag slog honom eller nåt. "Han vet att han är i onåd", sa hon ju, och nu kanske hon tror att jag var dum mot honom; *suck* att jag inte bara har noll koll på jycken, jag är även en värdelös och elak matte också. "Inte undra på att jycken inte vill vara med henne", kanske hon tänkte. *dubbel-suck*

Ja, ja... 

Spirou hade kommit sakta efter oss. Han möter upp oss, och vi vänder hemåt. Jag har nu lossat "örongreppet" på Pingu, och fattat "nackskinn"-greppet istället. Pingu går nedhukande intill mig; han gillar icke "nackskinn"-greppet. Vi möter en bil, men ingen hund blir platt.

När vi kommer tillbaka till gårdsplanen, så står två förvirrade pudlar och ser vilset runt omkring sig. "Öh, vart tog hon vägen, den där matten?", undrar de båda var för sig. Fort som bara den ser jag till att alla hundarna kommer in i bilen, så att vi - mycket försenade - kan åka till jobbet....... Bakluckan går inte att stänga!!!!

Varje vinter så strular bakluckan, men den har skött sig - hittills - denna vinter - tills just denna morgon! Men efter att det har varit kallt, blivit lite varmare - och sen kallt igen, så är det kört (tydligen). *suck*

    Det är tur att man ändå har grindar i bak. Så med halvstängd baklucka åker vi i väg mot jobbet - mycket försenade - med en ilsket röd dum lampa på instrumentbrädan som skriker: "Bakluckan är inte stängd! Stäng den!!", samtidigt som ett dumt, irriterande pip ropar oavbrutet: "Stäng bakluckan!!". Jag veeeeeeeet!!! *mycket ilsket* Det hela typ påhejas av kupébelysningen som envist lyyyyyyser och antyder lite mer diskret: "Hörru... Bakluckan..... den är inte ordentligt stängd. Har du möjligtvis... märkt det?" SUCK!!

Resten av strulet denna morgon; bland annat traktorer som kör i slow motion, rödljus och annat oflyt, tänker jag inte ens nämna.

Trixet att kunna gå fint i koppel

Jag har länge tänkt skriva om detta, min fina, söta, duktiga kräk till hund som stundom lystrar till namnet Pingu. :)

Han är nu snart två år gammal (24 mars), och hans kompetens i att gå lugnt vid min sida med ett halsband runt halsen och ett så kallat koppel mellan honom och mig är.... stundom (!) under all kritik - fortfarande.

Fast.... å andra sidan; han är ju enbart - snart - två år. Jag tror att alla mina hundar har varit bedrövliga i "gå-fint-i-koppel"-konsten tills dom blivit typ tre-fyra år.

Ja, det märks en gemensam nämnare här: jag.
    Jo, och hundar också, förstås. Dragiga hundar.

Alla mina jyckar är mycket utåtagerande; mot intressanta dofter, mot mötande hundar och en å annan katt eller hermelin. De är också mycket nyfikna på snokar, grodor (fast mest paddor) och hiskeligt farliga ormar samt en del ödlor.

    ... och en å annan myra.

    Man kan säga att hela världen är full med grejer och saker och varelser som är rätt så mycket mer intressantare och roligare att nosa på än mig, deras matte. "Äh, hon är ju där man sätter henne hela dagarna långa, ju!", resonerar de. Ibland försöker jag dock överraska dom med att skoja till eller att ta kommandot över promenaderna. Hmpf! Det är ju skoj - i typ två sekunder. Sen övertar doftintresset istället och Pingu (med de andra i släp) slänger sig ned i dikesrenen för att riktigt gotta sig i doftparadiset.

Haha! Minns den där gången efter jobbet då vi promenerade mot bilen. Jag har alla fyra hundarna med mig där jag går på trottoaren. När vi ska korsa utfarten från P-huset och Preem, så samlar jag ihop byrackorna närmare mig (speciellt Pingu). Av någon anledning så är Pingu alltid sprängfylld med koppeldrag just när man ska korsa vägar. Jag blir tokig! Det är tydligen alltid en extraordinär intressant doft på andra sidan vägen! Detta "fenomen" händer alltid när vi ska gå över en väg. Det är liksom heller inte riktigt läge att vara envis "promenadledare" vid dessa "korsa-trafikerad-väg"-tillfällen. Man vill liksom inte bli tillplattad av de fyrhjuliga vidundren som far - förhoppningsvis - förbi en.
    Vid just detta tillfälle så var det inte alls lämpligt att stanna och lukta på denna superdoftfläck - eftersom det kom bilar från alla håll och kanter. Pingu är vid min vänstra sida i kort koppel medan jag går med bestämda och raska steg över P-hus- och Preem-utfarten. Pingu kollar hela tiden ömsom mot dikesrenen på vår högra sida och ömsom upp mot mig - han ber om lov. De andra tre hundarna bara följer med - som väluppfostrade hundar brukar.

 
    När vi har kommit på behörigt avstånd från biltrafiken (med råge bortom koppellängd) så inväntar jag Pingus ögonkontakt medan vi går. Han ska få gå till dikesrenen och lukta på "blommorna". Jag får hans blick alldeles strax. Jag säger "Varsågod"....

Ja, gissa nu vad som händer? Suck!

Jo, ungspolingen.... slänger sig - med all sin 26-kilos kraft - framför mina fötter, gör sen en supertight sväng tillbaka (!) mot vägutfarten och fortsätter bortåt med full styrka mot den tydligen såååå intressanta doftfläcken. Jag var helt oförberedd! Jag far runt som en sån där pinne med ett snöre runt som man kvickt drar i och sen så roterar den ett tag tills den slutligen faller omkull. Ja, jag höll mig faktiskt på benen och jag tror att de andra hundarna också gjorde det, men det var på ett hår när.

Suck! Här försöker man vara pedagogisk, bejaka hans vilja att (ibland) göra rätt och vänta in hans "öppnande av kommunikation" och som belöning får han mitt "Varsågod". Suck! Ändå så blir det helt fel. Inte sjutton hade jag en tanke på att han fortfarande hade samma doftfläck i skallen!
    Men jag förstår honom. Han trodde förstås att mattes varsågod-ord gällde doftfläcken han tänkte på - inte de tjugotusen andra doftfläckarna - som fanns just där bredvid - som matte tänkte på.

Jag?

Filmtajm!! Fast enbart för riktiga hundträningsnördar.

Kommer ni ihåg att jag och jyckarna började träna lite trix för ett tag sen? Nu har vi inte tränat så hiiiimla mycket; det blir mest så där lite spontant när man råkar gå förbi köket, typ. Jag är ju lat, ju. Så med andra ord så har vi inte kommit så långt precis. Det är ju lite märkligt att ju mer man tränar desto duktigare blir man. Visst är det konstigt? Man kan liksom inte alltid förlita sig på ens tur.

"Eh... till saken. Strunta i alla brasklappar, latmask", tänker ni, "Var är filmsnuttarna?"
    Ja, ja.. Tjata inte! Nu är filmsnuttarna lite för många - och framför allt ett par stycken är alldeles för långa, så för att ni inte ska tröttna, så kan ni ju roa er med att kritiskt kolla - och räkna - hur många gånger jag är typ ett halvår sen med själva klicket, och hur många gånger jag missar helt och hållet att klicka när jycken gör exakt det jag vill. *suck* Är man klickproffs eller är man? Not! Men spela roll, för jyckarna och jag har kul ändå.

Här kommer Spirou-filmsnuttarna.
     Jag kan ju inte bestämma mig för vad jag vill använda: jämfotaframbens-skutt eller stepp med framtassarna?

Här klickas framtass-stepp.
Jag höll egentligen på att laga mat, men passade på att köra lite träning medan fläskkotletterna fräser i stekpannan. Vadå bara göra en sak i taget? Vadå att jag inte kan koncentrera mig på hundträningen när jag hör att det är hög tid att vända på fläskkotletterna och att de håller nästan på att brännas vid? ;)

 Men här blev det jämfota-skutt. Spirou verkligen älskar att träna konster och trick. Han blir som en yster unghund till sinnet. Han som annars är så lugn och sansad.

Här är Spirous lååååångfilmsnutt..
Oj, så många roliga saker han gör som jag gärna skulle vilja klicka in för att kunna använda dom till nåt; han stampar med tassar med lite olika varianter, ruskar på huvudet, nyser osv. :)
På slutet av filmsnutten så kör vi igenom gamla trix - och Spirou loves it!!

Här kommer Pingu filmsnuttarna.
    Först vill jag typ förklara mitt tänk. Jag är absolut inget shaping-proffs. Haha! Jag kan inte ens bestämma mig för hur jag ska stava till det; att shapa eller att shejpa, det är frågan?
    Pingu tappar lätt motivationen, därför så om han börjar tendera att tappa, så börjar jag liksom "om igen"; jag klickar att han sitter ned, och när han lyfter upp frambenet - och så är vi på banan igen.
    Jag försöker sen vara kall och hoppas att han ska råka få frambenet på eller i närheten av nosen för att kunna klicka det.
    Det kommer bli en nätt balansgång mellan vänta ut rätt beteende, men inte för länge så att han tröttnar och helt lägger av.

Just det, Pingu ska alltså skämmas. När jag lärde Spirou samma konst, så satte jag en liten tejpbit på nosen för att "rikta in" tassen mot näsan. Men när jag testade det på Pingu så visade han en sådan ovilja och obehag, så jag bestämde mig för att försöka shejpa in skämmas-konsten "all the way". :)

 Här är en spontan trick-träninsstund medan jag lagar mat.

Nu har vi börjat med att nosen ska böjas ned - annars inget klick. Han böjer tyvärr nosen lite åt fel håll.... och tassen är inte i närheten; den viftar uppe i luften åt andra hållet. Hm? Jag känner mig faktiskt lite osäker hur jag ska fortsätta. Fast det är nog bara att vara kall och invänta att han ska råka nudda tassen mot nosen eller kanske först få tass och nos närmare varandra. Jag vill heller inte ha så mycket viftande och vinkande med tassen. Ja, ja.. det går nog.

Den här filmsnutten är nästan som en hel låååång långfilm. Men ibland kan det bli så, och ibland kan det vara värt det. 

Hm? Jag är fortfarande något skeptisk mot ljudet i filmsnuttarna, om det verkligen är riktigt synkat. Vid några tillfällen ser man hur till exempel Pingu slår med tassen mot golvet, men smällen kommer typ en halv sekund efter. Eller är det jag som är dum? 

 

 

La ni märke till hur ovårdade Spirou och Pingu var på deras första filmsnuttar? Det var länge sen Spirou och Pingu var så där lurviga. Och sen när jag äntligen trimmar dom, så - min vana trogen - så gör jag det halvdant. Det behövs justeras lite här och där; Pingu borde bland annat effileras mer och jämnas till runt bringan samt vid öronfästena och Spirou har tofsar som sticker ut lite överallt.

    Detta är mig i ett nötskal; att aldrig göra nåt ordentligt hela vägen. Det gäller både trimning av hundar och att träna in nya trix. ;)

    Men det är nog så att jag tycker tydligen inte att målet (att trixet sitter eller att jycken är färdigtrimmad) är det viktiga - utan vägen dit. Och vem har bråttom?

    Hm? Fast å andra sidan så vore det ju skoj att få till det ordentligt. Jag vet ju att det är himla roligt att kunna visa upp ett fulländat trix - och en fullt ut färdigtrimmad och vacker hund. Så skärpning, Kärran! "Ja, ja... sen..." *suck*

Slutligen Linus-filmsnutt...

Visst har han blivit duktig, lillpysen!!

Pingu och Linus sitter "på avbytarbänken" medan Spirou tränar. Visst ser dom lyckliga ut medan de väntar på sin tur?

Asså, det är såååå lätt att hoppa över Wilbur-trixträning. Tyvärr. Han ligger kvar ute i vardagsrummet i sin (?) sköna soffa, och snarkar. Han pockar inte på. Jag skäms. Fast nu ikväll så "slängde" jag ut Spirou och Pingu på tomten (för en stunds godissök) och väckte Wilbur ur sin kvälls-slummer. Han fick en liten kort stunds klickerhjärngympa - och han verkade uppskatta träningspasset. Hihi! Eller så var det godiset.

    Jag lovar att komma med en "Wilbur, 15 år, träningsvideo" inom kort.

Det där var mig en uppfriskande skogstur!!

Fast det hela börjar med Wilburs, Linus och min nya "lördagstradition" - att gå en liten koppelpromenad i "city" på morgonen. Nja... vissa skulle kanske mer kalla det för förmiddagen.. Ja, ja...

Den femtonårige pudeln tar genast kommandot och leder flocken. :) Wilbur räds ingen snö han inte. Hehe! Eller så är det så att han inte ser snön för allt det vita som är i vägen.

 Oj!! Här var tanken att ta en bild på hans snöiga nos, men jycken skuttade jämfota rakt upp mot kameran. Jo, han kan fortfarande! Fast han skuttar och hoppar inte lika ofta som förr. Fattas bara annat.

Okej, ett nytt försök. Här kommer snönosbilden...

Visst är han söt! Min lilla pudelkille.

 "Men hallå? Blir det nå´ godis, eller?!", sneglar Wilbur mot vänsterhanden.

 Tänkte ta en bild på Linus också, men... han ska bara kolla in allt annat än mig.

Till slut så fick man till en Linus-bild i alla fall. Han är faktiskt ganska söt också - fast han är (alltför ofta) "ganska" odräglig.

Hihi! Wilbur lekte spårhund igen - i djupa snön, gull-ungen!

(Hm? Kan man kalla en femtonårig jycke för "gull-unge"? Jo´rå! För han är min gull-unge.)

Väl hemma igen, så fick pudlarna "husarrest" eller rättare sagt, de fick "vakta huset" (låter i alla fall något trevligare, även om Wilbur och Linus tycker det är husarrest) medan ESS:en fick sig en skogstur.

 Som vanligt så kutar Pingu lite grann i förväg. Fast han håller sig (allra oftast i alla fall) inom min tänkta radie runt mig. Ingen hund får rasa omkring hur som helst.

 Spirou skuttar förväntansfullt upp på den första godisstenen. Men var är Pingu? Ser ni honom?

 "Men hallå? Vad håller ni på med? Vänta på mig!!", utbrister Pingu...

... för även Pingu vill ha godis.

 Pingu har nu fortsatt bortåt på stigen, men Spirou... bara efter ett par meter - så hittade han en till godissten. Haha! Är han sugen, eller? (Och vilken matte är det som faller var enda gång!!)

 Och som av en "tillfällighet" så är Pingu...

 ... tillbaka igen. :)

 Ser ni vart Pingu har tagit vägen nu, då? Vi förstorar bilden...

 Väl kamouflerad gömmer han sig bakom en klen liten gren.

 Det är inte bara Pingu som gömmer sig - utan även stigen (eller det är nog mera en rådjursstig som jag brukar följa). Om inte Pingu hade sprungit före så att jag nog inte riktigt förstått hur stigen egentligen går. En massa snö har liksom dolt den. Vid barmark är det inte en uns av tvekan att stigen går där mellan småträden.

 Jaha! Så var Spirou sugen igen. När man går runt busken så sitter jycken och väntar på den lilla godisstenen.

 "Hit me´ godiset!", visar Spirre lite försynt.

 Pingu kommer farande i ett huj...

... men han avbryter godisstenuppskuttet - för han fick nos på nån intressantare doft i snön.

 Nu har vi kommit in till "träskmarkerna". Jag går försiktigt, känner trevande med foten om underlaget håller. Jag har ju inte gått på den här stigen på länge, så jag vet inte riktigt hur mycket vatten det egentligen är nu för tiden, och den där förrädiska snön döljer sååå väl. Till och med Spirou valde att gå min omväg runt "träskhålets" utkant.

När jag tar den här bilden, så tänker jag att jag kanske, måhända, möjligtvis är lite dum som håller på och fotar när marken är så här blöt och förrädisk. Men nöjd med denna bild, så stoppar jag - för säkerhets skull - ned mobilen i fickan igen. Haha! Det var nog bra det, för...

Plötsligt så missbedömmer jag underlaget där jag sätter ned min ena fot med all dess tyngd. Marken försvinner under mina fötter. Det var inte mark jag tog steg på - utan svag is. "Träskmarken" var över knähöjd djup. Mina nyinköpta Kuoma-stövlar med högt skaft läcker in dyvatten - bara för att vattnet går upp till mina knän. Duh!

Haha! Och så tappar jag balansen - ramlar RAKLÅNG i dypölen - TVÅ GÅNGER!!! PLADASK!!!!!! x 2

När jag kommer upp på fötter, så är det första jag tänker på - mobilen! Raskt upp med den ur den dyblöta fickan, och ned i bröstfickan istället.

Scrolla upp till "träskmarks"-bilden igen. Nu mera är det inte så mycket vit snö där längre... bara så ni vet.

 Det syns inte riktigt men hela jackan var dyngsur efter ha kravlat med mig i den iskalla dypölen. För att inte tala om mina byxor.

Jag vred ur vantarna - och brunt, äckligt dyvatten rann ned på den vita snön.

 Spirou höll sig sen intill min sida. Han kanske tyckte det var bäst att försöka hålla reda på den där klantiga matten, så hon inte ställer till det igen.

Jag blev förövrigt förvånad över att man inte blev kallare än så - efter ett (ofrivilligt) vinterbad - mitt i skogen. Jag skrattade bara åt eländet, tänkte att det kan knappt bli så mycket värre (läs: blötare) när jag sen kom till nästa "träskmark". Blöta kläder håller ändå värmen mer än vad jag trodde. Fast det var lite stelt när man skulle kliva över stockar och sten. ;)

 Medan Spirou och jag begrunnar min plötsliga blöta klädsel, så bryr sig Pingu nada. Han har hittat intressantare saker: skogsdofter djupt under snön.

 Jaha, nu är vi tillbaka till de (näst) första godisstenarna...

 ... där Pingu råkade missbedömma underlaget/stenblocken - snön dolde "avgrunden" väl. Hehe! Skrattar bäst som skrattar sist. Bilden är tagen direkt efter Pingu kravlade sig upp igen. Hehe!

 Smutsig, dyig, blöt, isig och snöig. Ja, blöt var jag ända upp till magen.

 

Wilbur och Linus undersökte mina byxor noggrant. "Va´ i all världen pysslade ni med i skogen egentligen?!"

Ja, nu fick jag i alla fall jackan nytvättad. Och det var ju bra. Men.... vad ska jag nu ha på mig medan den torkar? Nä, får väl hålla mig inne de närmsta dygnen.

Nej, jag har vare sig torkskåp eller torktumlare.

Jag måste ju berätta...

.... om det här!
    Det var alltså igår, torsdag, på jobbet. Jag slinker över till fikastället mitt emot vår butik för att kvickt inhandla årets första semla. Jag vet att min jobbarkompis är nere på lagret, därför har jag noga uppsikt över den nu lite av mig "övergivna" butiken. Precis innan jag har betalat min semla, så ser jag att en äldre man går in i affären. Han går direkt fram mot disken. När jag återvänder till butiken så håller Mia på att expediera mannen.
    När han har gått berättar Mia att hundarna hade vrålskällt (!) och det var därför hon hade kommit upp från lagret för att se vad som stod på. Jag var helt ovetandes eftersom ljudet från jyckarnas skall inte hade nått ut till mig där jag stod borta vid fikaställets disk (vilket är lite märkligt). Mia och jag undrade varför hundarna hade vaktskällt; hade mannen gått bakom disken? Detta tyckte jag var osannolikt, eftersom jag så gott som hela tiden såg mannen; han skulle aldrig ha hunnit runt disken under den korta tid jag inte hade uppsikt över honom (eller de andra i butiken).

Under tiden vi funderar på vad som egentligen hände, så upptäcker vi att Pingu ligger och darrar. Han riktigt, riktigt darrar av spänning. "Vad är det med dig?", undrar jag oroligt. "Mår du inte bra?", frågar jag. Pingus darrningar bara eskalerar. Nu darrar han över hela kroppen. Mia sätter sig ned på huk bredvid Pingu, och talar lugnt med honom. Pingu, i sin tur lägger sig ännu närmare grinden och puttar bestämt nosen mellan dörrkarmen och grinden...

 Pingu pressar nosen mellan dörrkarmen och grinden.

Pingus darrningar avtar inte. Jag öppnar grinden och lockar på honom, varav...

... Pingu slänger sig runt grinden i ljusets hastighet och spanar in i hörnet.

 Spirou är bara intresserad av min semla. Han bryr sig inte ett dugg om sin lillebrorsa eller vad han har fått span på.

 Både Mia och jag anar nu vad som har hänt.

 Spirous absoluta och totala ointresse av det som Pingu är totalt fängslad av påminner mig om följande gamla bild...

Bilden är från oktober 2010. Ser ni den lilla filuren intill Spirous fötter? Ja, jag minns att jag verkligen undrade om Spirou själv var medveten om vad som hände - när "den lilla filuren" kilade under hans mage, och till och med gömde sig ett slag bakom hans ena tass!!

 Den här bilden är tagen strax innan. Det är Gromit som nyfiket inspekterar vad som rör sig under köksbänken inne i pentryt på jobbet (de gamla lokalerna). Det var tack vare honom som jag blev varse det hela.

Ja, ni ser ju! Spirous mus-ointresse är total. Till skillnad mot Pingu som inte fattar varför ingen annan bryr sig!

Pingu låg så här lääääänge. Han har tålamod i alla fall.

En liten stund efter jag tog dessa bilder, så hör jag en liten tjej ute i butiken utbrista något. Hennes mamma frågar mig sen lugnt: "Har du sett vad ni har här? Ni har besök."

    Jag berättar om att hundarna hade skällt, och att vi hade misstänkt vad det berodde på... och nu hade vi beviset precis under våra fötter. :)

"Jaha, vad gör jag nu?", tänker jag tyst, men fattar ett snabbt beslut - att helt sonika fånga den lilla rackaren. Helst skulle jag velat haft handskar på mig, men det fanns liksom ingen tid till att leta reda på såna, så jag böjer mig ned för att fånga den lilla musen direkt i handen. På det tredje försöket så lyckas jag!!

 

"Jaha, vad gör jag nu, då?", tänker jag sen - där jag står ensam i butiken (förutom kunderna, då) med en liten vettskrämd mus i högernäven.

    "Åhhh, vad den är söt!!", utbrister den lilla tjejen, "Får jag klappa?!!". Jag ger henne tillåtelse till det och sträcker försiktigt fram handen med den vettskrämda lilla musen. När flickan far fram med handen mot musen så ser jag hur den lilla stackaren blundar och ryggar tillbaka - så gott den nu kan när den sitter fast som i ett skruvstäd. Flickan klappar den försiktigt. "Nu vill den nog vara ifred.", säger jag, "Den är ju vild. Den vill inte bli klappad. Flickan instämmer (tror jag).

    Jag blev dock något tveksam om hon förstod, då lill-flickan uppspelt frågar sin mamma: "Vad kostar den?!!!" :) Men mamman förklarar - åter igen - att det är en vild mus. Jag instämmer bestämt.

"Ja... Jag måste nog få lite hjälp med den här lilla...", säger jag till mamman, ursäktar mig och går bort till vår andra butik för att få lite assistans. Så med andra ord så går jag ut i inneköpcentrumets torg och promenerar några butiker bort - helt casual - med den lilla musen i handen. Jag döljer dock min nyblivna lilla vän väl i handen - både för dennes och de mötande människornas skull.

Inne i den andra butiken så möter jag Mia direkt. "Har du sett vad jag har här?", säger jag lite i smyg (så ingen av kunderna hör), och visar försiktigt vad jag har i min näve. Mia skrattar förvånat (och ruskar nog lite på huvudet åt mitt tilltag).

Vi går tillbaka till affären. Självklart så har vi förstås varit duktiga och rivit alla skokartonger. Medan Mia tejpar ihop en, så tar jag hand om en till kund som kommit fram till disken. Denne kund beundrar länge Spirou som fortfarande står bakom det främre (provisoriska) kompostgallret, och kollar in mig. Medan vi talar om hundarna, hur fina och trevliga dom är samt också om CD:n hon har beställt, så funderar jag på hur kunden skulle reagera om jag visade vad jag har gömt i min näve? Jag menar, hon verkade ju vara en sann hundvän; undrar vad hon tycker om möss?

Hur som helst, den lilla söta filuren fick komma in i den lilla söta skokartongen med lite skönt och mysigt silkespapper i. Sedan fick kartong och mus åka ryggsäck medan hundarna och jag promenerade till bilen (jag hade noga tejpat fast kartonglocket, som Mia självklart hade mycket noggrant gjort fina lufthål i). Jag var lite orolig (nja, inte mycket) att musen hade kommit ur sin fängelsekartong, och huserat om i ryggsäcken, men den hade skött sig galant i kartongen.

    Medan hundarna satt noga kvar på behörigt avstånd (nån meter bort), så öppnade jag skokartongen och ut skuttade en liten vilsen skogs(?)mus. Han/hon sprang iväg i snön. Hoppas att den hittade ett bättre hus att bo i så att den inte nu fryser om sina små fossingar. 

Ja, jag vet inte om det egentligen är snällt att släppa ut dom så där. Det kanske är barmhärtigare att ta ihjäl dom direkt? Fast å andra sidan, så länge det finns liv finns det hopp... eller... nä, jag vet inte.

PS. Det är alltså över tre år sedan vi hade möss i lokalerna, men det är sånt som händer. Det har ju blivit kallt ute, så då söker de sig in. Dummare än så är dom inte, de små liven. DS.