Tränar trick. Filmtajm.

Rätt som det är så har hundarna och jag börjat träna in trick. Vet inte vad som har hänt? Varför jag har helt plötsligt ryckt upp mig från mitt "slutat-helt-att-träna-hund"-dvala vet jag inte, men jag vet att det är bra. Alltid nåt.

Pingu ska få lära sig att skämmas. För det tycker jag att han behöver göra, med tanke på alla bus-streck han stundom hittar på.
    Det är ändå lite märkligt att förut när jag introducerade klickern för Pingu - så var han helt frågande och jättetråkig. Visade ingen motivation överhuvudtaget: "Jaha... det låter klick när man får godis... So what?". Jag är van med att se att jycken tycks få ett lyckopirr i magen vid klickljudet. Pingu är den första hund jag har varit med om som inte gillade (läs: inte blev jättemotiverad) när man klickade in hunden (och han gillar ju godis).

Vid targetträningen (för agilitybalanshindrens kontaktfält) så skippade jag klickern efter ett tag, körde mitt muntliga "Yes!"-beröm-ord istället, som tycktes fungera minst lika bra, om inte bättre (varför då envisas med klickern?). 
    Jag la också märke till vid targetträningen att han uppskattade inte riktigt godiset; det funkade bättre med lek med leksak - då tände han till.

För bara cirka nån månad sen (Eh? Undrar om man verkligen kan lita på mitt tidsperspektiv?) så lärde jag Pingu att backa på kommando, och då körde jag mitt "Yes!"-beröm när vi shejpade fram bakåtsteg. Det verkar nästan som efter det så har han förstått shejpingkonceptet; att om man testar lite olika saker, så får man matten sin att bjuda på godis..
    När jag tidigare försökte klickerträna och shejpa in nåt trick, så blev det bara pannkaka. Pingu blev frustrerad, fattade ingenting, orkade inte tänka och det var inte roligt - för nån av oss. Även när vi bara körde pyttekorta träningspass, så blev det bara tråkigt och dumt. "Jaha!", tänkte jag lite besviket "Jag har fått en hund som inte klarar av att shejpa!" Fast ack så fel jag hade.
    Men för cirka en vecka sen då jag fick mitt trick-träningsryck, och testade med klickern - så jag har nu plötsligt en fullt fungerande klicker/shejpingbar hund. Pingu behövde visst mogna till sig lite

Bild på en typisk mogen hund.

För att träna in "skämmas", så skulle jag ju kunna sätta en tejpbit på Pingus nos för att få honom att lägga tassen mot nosen, men det är "fusk" ;) . Pingu och jag kör inlärningen "the hard way"; shejping from skratch, det vill säga:

1. Klick när han bjöd på att sitta ned. Han testade ju allt möjligt: backa (förstås, eftersom det är det senast inlärda konsten), ligga, stå helt still och glo, buga (till min stora förtret, vill ju även lära honom det, men vill inte krångla till det och klicka två trick samtidigt) och "nolla" (cirkulera runt mig, freestyletrick som vi nyligen börjat träna med handteckenhjälper).
2. Klick när han bjöd på att sittandes röra någon framtass.
3. Klick när han bjöd på att röra vänster framtass (bestämde mig för vänster tass eftersom det var den han först rörde spontant, Pingu är tydligen "vänstertassad").
4. Klick när han håller vänster framtass högt och helst still i luften (här är vi nu, ungefär).

Lite synd att jag inte filmade träningen från scratch för att se utvecklingen.

Min klickertiming är under all kritik, men det tycks funka ändå. Min avsikt var att klicka så att han förstår att han ska hålla kvar tassen uppe i luften; att inte vifta och vinka med tassen, men jag tror hela tiden att han kommer hålla tassen uppe en halv sekund till - vilket han inte gör. Så jag klickar istället, pinsamt för många gånger, när han tar ner tassen. 

Jag kände mig också fånigt stel och dan bara för att jag visste att det hela filmades. Ibland tänkte jag på kameravinkeln, om hunden syntes och sånt - istället för att koncentrera mig på jycken och träningen.
Haha! Bortförklaringarna till min urusla klickertiming haglar! :)

Nästa steg (5) är att jag sätter en liten tejpbit på nosen, för att få honom att rikta in tassen dit (istället för upp i luften).
Det näst sista steget (6) är att klicka när han rör tassen mot nosen utan tejpbiten, och slutligen klick när han håller tassen still mot nosen. Klart!! :)

Spirou shejpar in nån slags jämfotaframbens-skutt. Hm? I och med att jag själv inte är riktigt säker på vad jag är ute efter, så blir hans träning lite svår - för båda parter. Fast det struntar Spirou i.

Linus, som jag hade gett upp för ett tag, trickinlärningsmässigt alltså, tränar "cirkel" (medsolssnurr). Han lärde ju sig "snurra", dvs motsolssnurr faktiskt mest tack vare brorsan. Även där hade jag gett upp, men så en vacker dag - efter ganska lång, nästan överdrivet lång tid - så bara funkade det. Och nu så är det samma sak med "cirkel". Det räcker numera att jag "handtecknar" högt över hans huvud (förut så fattade han ingenting om jag inte hade godishanden precis framför nosen på honom.

Wilbur körde en latmansträning liggandes i soffan. Jo, han kan stå upp! Wilbur är en pigg och glad snart femtonåring, som traskar i skogen och hittar ständigt nya godisstenar att skutta upp på - om de är i femtonårigpudelpensionärshöjd. 


PS. Jag tänker inte kommentera hur stökigt jag har det. :) DS.