Trixet att kunna gå fint i koppel

Jag har länge tänkt skriva om detta, min fina, söta, duktiga kräk till hund som stundom lystrar till namnet Pingu. :)

Han är nu snart två år gammal (24 mars), och hans kompetens i att gå lugnt vid min sida med ett halsband runt halsen och ett så kallat koppel mellan honom och mig är.... stundom (!) under all kritik - fortfarande.

Fast.... å andra sidan; han är ju enbart - snart - två år. Jag tror att alla mina hundar har varit bedrövliga i "gå-fint-i-koppel"-konsten tills dom blivit typ tre-fyra år.

Ja, det märks en gemensam nämnare här: jag.
    Jo, och hundar också, förstås. Dragiga hundar.

Alla mina jyckar är mycket utåtagerande; mot intressanta dofter, mot mötande hundar och en å annan katt eller hermelin. De är också mycket nyfikna på snokar, grodor (fast mest paddor) och hiskeligt farliga ormar samt en del ödlor.

    ... och en å annan myra.

    Man kan säga att hela världen är full med grejer och saker och varelser som är rätt så mycket mer intressantare och roligare att nosa på än mig, deras matte. "Äh, hon är ju där man sätter henne hela dagarna långa, ju!", resonerar de. Ibland försöker jag dock överraska dom med att skoja till eller att ta kommandot över promenaderna. Hmpf! Det är ju skoj - i typ två sekunder. Sen övertar doftintresset istället och Pingu (med de andra i släp) slänger sig ned i dikesrenen för att riktigt gotta sig i doftparadiset.

Haha! Minns den där gången efter jobbet då vi promenerade mot bilen. Jag har alla fyra hundarna med mig där jag går på trottoaren. När vi ska korsa utfarten från P-huset och Preem, så samlar jag ihop byrackorna närmare mig (speciellt Pingu). Av någon anledning så är Pingu alltid sprängfylld med koppeldrag just när man ska korsa vägar. Jag blir tokig! Det är tydligen alltid en extraordinär intressant doft på andra sidan vägen! Detta "fenomen" händer alltid när vi ska gå över en väg. Det är liksom heller inte riktigt läge att vara envis "promenadledare" vid dessa "korsa-trafikerad-väg"-tillfällen. Man vill liksom inte bli tillplattad av de fyrhjuliga vidundren som far - förhoppningsvis - förbi en.
    Vid just detta tillfälle så var det inte alls lämpligt att stanna och lukta på denna superdoftfläck - eftersom det kom bilar från alla håll och kanter. Pingu är vid min vänstra sida i kort koppel medan jag går med bestämda och raska steg över P-hus- och Preem-utfarten. Pingu kollar hela tiden ömsom mot dikesrenen på vår högra sida och ömsom upp mot mig - han ber om lov. De andra tre hundarna bara följer med - som väluppfostrade hundar brukar.

 
    När vi har kommit på behörigt avstånd från biltrafiken (med råge bortom koppellängd) så inväntar jag Pingus ögonkontakt medan vi går. Han ska få gå till dikesrenen och lukta på "blommorna". Jag får hans blick alldeles strax. Jag säger "Varsågod"....

Ja, gissa nu vad som händer? Suck!

Jo, ungspolingen.... slänger sig - med all sin 26-kilos kraft - framför mina fötter, gör sen en supertight sväng tillbaka (!) mot vägutfarten och fortsätter bortåt med full styrka mot den tydligen såååå intressanta doftfläcken. Jag var helt oförberedd! Jag far runt som en sån där pinne med ett snöre runt som man kvickt drar i och sen så roterar den ett tag tills den slutligen faller omkull. Ja, jag höll mig faktiskt på benen och jag tror att de andra hundarna också gjorde det, men det var på ett hår när.

Suck! Här försöker man vara pedagogisk, bejaka hans vilja att (ibland) göra rätt och vänta in hans "öppnande av kommunikation" och som belöning får han mitt "Varsågod". Suck! Ändå så blir det helt fel. Inte sjutton hade jag en tanke på att han fortfarande hade samma doftfläck i skallen!
    Men jag förstår honom. Han trodde förstås att mattes varsågod-ord gällde doftfläcken han tänkte på - inte de tjugotusen andra doftfläckarna - som fanns just där bredvid - som matte tänkte på.

Jag?