Den femtonårige pudeln tar genast kommandot och leder flocken. :) Wilbur räds ingen snö han inte. Hehe! Eller så är det så att han inte ser snön för allt det vita som är i vägen.
Oj!! Här var tanken att ta en bild på hans snöiga nos, men jycken skuttade jämfota rakt upp mot kameran. Jo, han kan fortfarande! Fast han skuttar och hoppar inte lika ofta som förr. Fattas bara annat.
Okej, ett nytt försök. Här kommer snönosbilden...
Visst är han söt! Min lilla pudelkille.
"Men hallå? Blir det nå´ godis, eller?!", sneglar Wilbur mot vänsterhanden.
Tänkte ta en bild på Linus också, men... han ska bara kolla in allt annat än mig.
Till slut så fick man till en Linus-bild i alla fall. Han är faktiskt ganska söt också - fast han är (alltför ofta) "ganska" odräglig.
Hihi! Wilbur lekte spårhund igen - i djupa snön, gull-ungen!
(Hm? Kan man kalla en femtonårig jycke för "gull-unge"? Jo´rå! För han är min gull-unge.)
Väl hemma igen, så fick pudlarna "husarrest" eller rättare sagt, de fick "vakta huset" (låter i alla fall något trevligare, även om Wilbur och Linus tycker det är husarrest) medan ESS:en fick sig en skogstur.
Som vanligt så kutar Pingu lite grann i förväg. Fast han håller sig (allra oftast i alla fall) inom min tänkta radie runt mig. Ingen hund får rasa omkring hur som helst.
Spirou skuttar förväntansfullt upp på den första godisstenen. Men var är Pingu? Ser ni honom?
"Men hallå? Vad håller ni på med? Vänta på mig!!", utbrister Pingu...
... för även Pingu vill ha godis.
Pingu har nu fortsatt bortåt på stigen, men Spirou... bara efter ett par meter - så hittade han en till godissten. Haha! Är han sugen, eller? (Och vilken matte är det som faller var enda gång!!)
Och som av en "tillfällighet" så är Pingu...
... tillbaka igen. :)
Ser ni vart Pingu har tagit vägen nu, då? Vi förstorar bilden...
Väl kamouflerad gömmer han sig bakom en klen liten gren.
Det är inte bara Pingu som gömmer sig - utan även stigen (eller det är nog mera en rådjursstig som jag brukar följa). Om inte Pingu hade sprungit före så att jag nog inte riktigt förstått hur stigen egentligen går. En massa snö har liksom dolt den. Vid barmark är det inte en uns av tvekan att stigen går där mellan småträden.
Jaha! Så var Spirou sugen igen. När man går runt busken så sitter jycken och väntar på den lilla godisstenen.
"Hit me´ godiset!", visar Spirre lite försynt.
Pingu kommer farande i ett huj...
... men han avbryter godisstenuppskuttet - för han fick nos på nån intressantare doft i snön.
Nu har vi kommit in till "träskmarkerna". Jag går försiktigt, känner trevande med foten om underlaget håller. Jag har ju inte gått på den här stigen på länge, så jag vet inte riktigt hur mycket vatten det egentligen är nu för tiden, och den där förrädiska snön döljer sååå väl. Till och med Spirou valde att gå min omväg runt "träskhålets" utkant.
När jag tar den här bilden, så tänker jag att jag kanske, måhända, möjligtvis är lite dum som håller på och fotar när marken är så här blöt och förrädisk. Men nöjd med denna bild, så stoppar jag - för säkerhets skull - ned mobilen i fickan igen. Haha! Det var nog bra det, för...
Plötsligt så missbedömmer jag underlaget där jag sätter ned min ena fot med all dess tyngd. Marken försvinner under mina fötter. Det var inte mark jag tog steg på - utan svag is. "Träskmarken" var över knähöjd djup. Mina nyinköpta Kuoma-stövlar med högt skaft läcker in dyvatten - bara för att vattnet går upp till mina knän. Duh!
Haha! Och så tappar jag balansen - ramlar RAKLÅNG i dypölen - TVÅ GÅNGER!!! PLADASK!!!!!! x 2
När jag kommer upp på fötter, så är det första jag tänker på - mobilen! Raskt upp med den ur den dyblöta fickan, och ned i bröstfickan istället.
Scrolla upp till "träskmarks"-bilden igen. Nu mera är det inte så mycket vit snö där längre... bara så ni vet.
Det syns inte riktigt men hela jackan var dyngsur efter ha kravlat med mig i den iskalla dypölen. För att inte tala om mina byxor.
Jag vred ur vantarna - och brunt, äckligt dyvatten rann ned på den vita snön.
Spirou höll sig sen intill min sida. Han kanske tyckte det var bäst att försöka hålla reda på den där klantiga matten, så hon inte ställer till det igen.
Jag blev förövrigt förvånad över att man inte blev kallare än så - efter ett (ofrivilligt) vinterbad - mitt i skogen. Jag skrattade bara åt eländet, tänkte att det kan knappt bli så mycket värre (läs: blötare) när jag sen kom till nästa "träskmark". Blöta kläder håller ändå värmen mer än vad jag trodde. Fast det var lite stelt när man skulle kliva över stockar och sten. ;)
Medan Spirou och jag begrunnar min plötsliga blöta klädsel, så bryr sig Pingu nada. Han har hittat intressantare saker: skogsdofter djupt under snön.
Jaha, nu är vi tillbaka till de (näst) första godisstenarna...
... där Pingu råkade missbedömma underlaget/stenblocken - snön dolde "avgrunden" väl. Hehe! Skrattar bäst som skrattar sist. Bilden är tagen direkt efter Pingu kravlade sig upp igen. Hehe!
Smutsig, dyig, blöt, isig och snöig. Ja, blöt var jag ända upp till magen.
Wilbur och Linus undersökte mina byxor noggrant. "Va´ i all världen pysslade ni med i skogen egentligen?!"
Ja, nu fick jag i alla fall jackan nytvättad. Och det var ju bra. Men.... vad ska jag nu ha på mig medan den torkar? Nä, får väl hålla mig inne de närmsta dygnen.
Nej, jag har vare sig torkskåp eller torktumlare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar