Mina hundar får aldrig gå ut och ha kul*

Det är lite mycket nu...

 Pingu hängde med som vanligt ut på lastkajen när jag för sjuhundraelfte gången slängde ett gäng lådor och kartonger....

Men Pingu!! Vi ska in och jobba nu igen. Kom nu!!

 

 "Nej, matte! Jag vill hellre sittta kvar här, och titta på det fina vädret. Gå in och jobba själv du.", envisades Pingu.

Fast matte envisades också. Moloken drog Pingu tassarna efter sig in till jobbet igen.

Nästa gång jag gick ut för att slänga tomkartonger, så släntrade Pingu med ut som vanligt. När jag vänder mig om för att gå tillbaka, så ser jag till min förvåning att P-vakten sitter på trappan som är där runt hörnet. Hans kaffemugg med tillbehör står bredvid honom. Han blundar och njuter av solskenet. Han ser med andra ord inte att Pingu smyger sakta, sakta mot honom...

    Jag förstår vad som strax kommer att hända. "Pingu!!!!", utbrister jag i lite smått panik. P-vakten öppnar ögonen - och hoppar till när han ser.... EN HUND i hans ögonhöjd bara ett par meter ifrån honom. Sedan skrattade han gott åt det hela. *puh*

Alla vårskorna är på ingång. Det är inte en, inte två inte tre kartonger och lådor - det är pallar - otaliga - fyllda till bredden - och höjden. Det blir trångt nere på lagret.

 Vid ett tillfälle när jag servade en kund mellan prismärkningen av inkommande vårskor, och jag rusade ned till lagret för att hämta maken, så ser jag nåt svart-vitt ligga och trycka i hörnet.

 Pingu hade gått och lagt sig där alldeles för sig själv. Hundarna har annars ganska gott om plats dels på "kontoret" strax bakom själva butiken och dels inne i pentryt, men det duger tydligen inte.

Nädå! Man ska knöka in sig i ett lagerhörn.

Hallå Pingu!! Vad gör du här nere i gångarna mellan rullhyllorna?

 Men Pingu, om du i alla fall hänger för dig själv här nere så kan du väl hjälpa till och märka upp alla grejer, va?!

 "Öh? Vadå? Ska jag jobba?"

"Nä, märka upp varor får du allt göra själv, matte! Människogöra pysslar int´ jag med, int´!"

 "Om jag ska jobba, så ska det vara här vid disken...."

 "... här skulle jag då domdera och ge order: "Märk upp den där! Flytta på den ställningen genast! Dammsug!! Damma, damma! Gå och hämta en kopp kaffe till mig!"

 "Ja, så skulle jag göra om jag skulle jobba människojobb.", säger Pingu bestämt.

 "Om det inte duger så får det va´!"

 Jaha, så blev Pingu utschasad ur butiken igen. Ner på lagret och jobba med dig, jycke!! Visa att du har lite armmuskler och vad du går för, bushund! Visa upp dina tetristalanger så vi får plats med alla lådor.

Men Pingu vägrar...

 "Suck!"

 "Jag får aldrig ha nå´ kul."

 Zzzzzzzzzzz

"Nu ska vi väl ändå gå hem?"

* Det får de visst det! Och annars när det inte är så himla mycket att göra på jobbet med alla vårleveranser (och folk är sjuka samtidigt som andra är på inköpsmässa), så får jyckarna träna lite grann bakom disken. Allra senast så blev det lite filtträning. Man måste ju passa på att göra läxan från filtträningskursen vi går på. Hur det går på den får vi berätta en annan gång.

En jobbardag som inte riktigt var som vanligt, men nästan

Egentligen har jag inte nåt att skriva om, men vad hjälper det? Man gör det ändå. För nån text borde man väl ha till bilderna som var från en jobbardag för en liten smärre tid sen när jag tog lunch. Alltså först jobbar man, sen tar man lunch då man tar sig ut från jobbets väggar, för att sen komma tillbaka till sin arbetsplats igen för att jobba några timmar till. Jag brukar alltså annars inte ta "lunch-lunch", utan jag slutar istället lite tidigare.
    Anledningen till att jag tog riktig lunch var för att nån var sjuk så det fattades folk (= personal) de sista timmarna/timmen i butiken.

Plötsligt när jag letar mig fram mellan alla hyllorna nere på lagret, så spatserar Spirou där i gångarna. Man brukar inte annars möta honom där nere på lagret. Spirre brukar mest sova sig genom arbetsdagen. "Hej Spirre!", sa jag glatt och lite förvånat, och jag fick några svansviftningar till svar.

Jag var ute på lastkajen för att slänga kartonger, och fina Pingu sitter i dörröppningen och håller vakt. Eh? Nä, han sitter nog bara där och kollar läget. Kanske han drömmer om att få vara ute i skogen istället.
Som ni säkert ser så ligger Spirou och snarkar i bakgrunden.

Nu är vi på lunch.
Under hundpromenaden så kom jag på att när jag i alla fall var ute och knatade så kunde jag ju passa på att flytta på bilen från infartsparkeringen till den lite närmare parkeringen, så man slipper gå så långt när man är trött och lat efter arbetsdagen. Och när man i alla fall var där på en lite mer öppen yta så passade vi på att träna lite.

Som vanligt blev det lite snurrar och cirklar, samt lite annat smått och gott, som rally- och freestylemoves, och förstås lite "sitt-i-grupp-fast-en-i-taget" medan den andre tränade följsamhet runtom som störning. Om jag minns rätt så blev det nog lite inkallning också rakt framför den andre som tränade sitta/ligga kvar.

Om jag ska vara riktigt ärlig så är den här bilden tagen nån dag efteråt. Den är arrangerad för att visa hur det såg ut där vi tränade en liten stund nån dag innan. ;)

 

Jaha! Nu ska jag erkänna att jag har varit olydig och olaglig. När vi sen skulle förflytta bilen den korta sträckan till den andra parkeringen närmare jobbet, så var jag lat. Jyckarna fick vara i baksätet. Spirou skuttade glatt och lyckligt in; han älskar att få vara i baksätet. :)

Pingu tvekade... "Vadå? Ska jag vara där? Där Wilbur brukar vara? Nä, det är nog inte riktigt rätt....", visade Pingu som först totaltvägrade att skutta in i baksätet. 
Det kan förstås också vara så att han känner till det där om lagar och förordningar.

Nu är det efter stängningsdags. "Men varför åker vi inte hem för?", undrar Spirre något otåligt.

Matte var ju inte riktigt klar med jobbet, så jyckarna fick vänta lite till. Pingu, han somnade han.

Sen när vi väl skulle dra därifrån så var Spirre försvunnen. "Varför kommer han inte för när jag ropar? Han som var så himla otålig för en stund sen?", undrade jag.

Ja, ni ser varför, va? Nån hade råkat hamna på fel sida om grinden. :)

Home Sweet Home.

Nu vet jag inte riktigt säkert om just den här bilden är tagen just den kvällen, men så här ser det ofta ut här hemma; vi alla som bor här, 2-som 4-benta, skyndar sig för att få en plats i soffan. Att det är bara Pingu och Wilbur på plats beror nog på att Spirou och Linus har varit med mig inne i köket - in i det sista - och kollat medan jag fixat kvällsfika. Om de brukar tigga? Svar: Ja.

Med andra ord tycker uppenbarligen de två att eventuella tappade smulor är viktigare än soffplatser. Fast å andra sidan så har ju Linus sin egen plats där uppe på ryggstödet, och Spirou har "sin" snurrfåtölj (som ingen annan vill sitta/ligga i). Dom platserna är ej att förakta. Tycker dom, ja.

Om en hundägares förtvivlade vanmakt om liv eller död.

Det här att vara djurägare är ibland inte alls så himla trevligt och kul. Något som vi alla nån gång blir tvugna att ta sig igenom är när djuret blir sjukt, gammalt eller i alla fall äldre. Allra oftast så hade man inte en tanke på sånt den där dan när man skaffade sig djuret.

Som ni kanske vet så är jag just nu i den där jobbiga situationen med en riktig ordentlig gammel-vovve, Wilbur - över sexton år gammal. Det jobbigaste är att veta när det är dags för det där ofrånkomliga absolut sista veterinärbesöket. Att hoppas (eh? typ) att jycken "klarar av det själv", alltså tar sina sista andetag hemma i sömnen - lugnt och fint - ska man väl inte förvänta sig. Nej, man måste (oftast) ta det ödesdigra beslutet själv. Vare sig man vill eller inte.

För en tid sedan så ringde jag faktiskt det där sista veterinärbesökstelefonsamtalet, men jycken piggnade till. Och då är det ju bara att lyda. Tycker jag. Jag kan inte ta livet av en hund som fortfarande vill trots att benen och kroppen inte alltid riktigt hänger med. Fast å andra sidan jycken kommer ju i princip aldrig ge upp. Inte envisa Wilbur, inte! Han kommer antagligen kämpa på i absurdum, och där måste ju hans matte ha förstånd nog att hoppa in och ta beslutet.

Det som krånglar till det, typ, är att när Wilbur är hemma hos brorsan (när jag jobbar) så är han mycket gladare och piggare än när han är hemma hos mig (på kvällar/nätter och helger). Det har till och med blivit så att jag nästan tvivlar på min bror när han berättar om Wilbur, men jag har fått ett par filmsnuttsbevis. ;)

   
 Vi, brorsan och jag, har nu funderat och analyserat och vridit och vänt på allting och kommit fram till att det avgörande som gör att Wilbur är mer på och pigg hos brorsan är antagligen att där har de mer dagliga rutiner, som till exempel att varje dag vid tolv så ska man gå ut på promenad. Basta!! Om brorsan är upptagen med jobb på kontoret och tappat tiden, så går Wilbur från sin soffa i vardagsrummet, knallar in till brorsan och helt sonika talar med bestämdhet om vad han tycker om husses tidsmiss. Wilbur visar tydligt och klart vad han vill. Jag menar, en hund som gör så har väl ändå inte tappat livsgnistan?
     Och i skogen så visar Wilbur - tydligt - att han har hittat en godissten, och dom ska man stå uppepå och få godis. Så det så!!
    Ibland så är stenen lite väl hög för att en över sextonårig pudelkropp ska lyckas skutta upp på. Då visar Wilbur mycket bestämt: "Hörru husse! Lyft upp mig!!". :) Ni ska veta att Wilbur har annars i hela hans liv ogillat att bli upplyft.


Med andra ord så är Wilbur som vilken hund som helst hemma hos min brorsa. Han har sina hobbies: godis och tjejer. Wilbur har till och med vid nåt tillfälle börjat studsa med en tennisboll. Däremot så är han något tveksam till att äta sin mat. "Nä, godis är godare!", protesterar Wilbur och spottar alltför ofta ut matkulorna som brorsan försöker maskera i korv etc.

Hemma hos mig så är Wilbur mycket mer passiv. Han sover mest uppe i soffan. Vad det nu beror på? Kanhända att han tycker det är för jobbigt och otryggt med de stora springrarna svansar omkring. Allra helst Pingu, som det ju har hänt incidenter med. Fast det var nu länge sen sist.
    Man kan ju undra varför kan inte Wilbur nu få bo hemma hos husse dygnet runt? Jo, brorsan är oftast inte hemma på kvällarna, och ensam... Det vill Wilbur absolut inte vara!




Nu så vet man ju att den där sista dagen kommer allt närmare, och nåt jag absolut inte vill är att jyckens sista minuter är fyllda av kalabalik, jämmer och elände samt stress vilket ju är en risk om han dör hemma (om han inte får somna in i sömnen vilket nog är lite önsketänkande... typ). Att få lugnt och stilla under ordnade former få somna in med hjälp av en veterinär är att föredra - även för mig, matte. Jag fasar om det blir stress, rädsla och oro. Vill inte.

I morse (nja, förmiddags) så började jag fixa iordning min frukost. In med O´boyen i micron medan jag brer mackor. Precis när jag skulle lägga på pålägget på den andra mackan så hör jag en duns inifrån vardagsrummet. Oroligt avbryter jag mina frukostförberedelser, och går in för att se vad som hände. Wilbur ligger nu och krampar nedanför soffan. (De andra tre hundarna är ute på tomten.) Jag drar fram Wilbur så jag kan hålla om honom. Vant (!) kollar jag in klockan, 10.48. Ja, man har vanan inne från fina Grompan. *suck* Medan jag håller desperat om den krampande Wilbur så funderar jag på hur jag ska göra? Kommer han dö nu? Hur länge kommer han krampa? Ska vi behöva åka in akut medan han fortfarande krampar? Ska jag försöka leta reda på Gromits gamla stesolid? Men jag kan ju inte lämna honom krampandes medan jag letar.

Nu öppnas ytterdörren. Spirou traskar in. Han går nyfiket fram till mig och stackars högkrampande Wilbur där vi sitter på huk/ligger på golvet. Jag minns hur obehagligt Spirou tyckte det var när Gromit hade sina ep-anfall. Då gläfste och nafsade Spirou mot Gromit. Jag säger med min spelade lugna röst till Spirou att backa. Spirou backar och ställer sig en bit ifrån och iakttar sin matte och Wilbur. Linus kommer insläntrande genom den vidöppna dörren. Även han går nyfiket fram och nosar ned mot Wilbur-stackaren, men Linus går ifrån när jag säger till. Nu dyker även Pingu upp. "Öh? Vad gör ni?", undrar Pingu, men även han lyder när jag med min lugna (?) skådespelarröst säger åt honom att backa.

Det börjar nu bli obehaglit kallt inne. Därför så lämnar jag krampande Wilbur för att kvickt schasa ut Pingu och Spirou samt stänga och låsa ytterdörren. Linus fick vara kvar inne eftersom jag vet att han kommer antagligen att börja bjäbba utanför att han vill in. Ha! Nu så började han att varningsbjäbba för att Spirre protestvaffar utanför dörren. *suck* Det ska (bör) ju vara lugnt och stilla när jyckar krampar. Desperat försöker jag hyssja Linus. Till slut så lägger han av... när Spirou tystnade utanför.

Wilbur krampar fortfarande, men det märktes att hans kropp blir något lugnare när jag håller om honom (?). Efter ett par minuter slutar kramperna. Nu är Wilbur helt desorienterad. Jag håller honom i famnen. Efter nån minut funderar jag på om han vill göra ifrån sig. Jag bär honom i famnen, och försöker samtidigt öppna den nu låsta ytterdörren. Precis samtidigt så försöker Spirou att envist komma in. Vi båda drar dörren åt varsitt håll; jag drar dörren inåt för att få upp låset med en hand och Spirre drar dörren utåt för att få upp dörren så han kan komma in. I mitt skådespelarlugn försöker jag ta det stillsamt med stackars förvirrade Wilbur i famnen. Spirou släpper handtaget där utanför, och jag kommer ut.

Väl ute så irrar Wilbur omkring. Det hade ju också kommit typ en dryg halvdecimeter blötsnö under natten, vilket inte gjorde saken så mycket lättare. Jag spanar bort mot grindhålet. Jodå, det är typ en halvmeter plogvall vid vägen. Tänk om Wilbur börjar krampa igen, och vi måste åka akut? Vallen måste bort. Men vad gör jag med min irrande pudel? In med Wilbur i bilen. Där bak, bakom hundgrindarna, där Spirou och Pingu brukar vara. Jag låter bakluckan vara öppen medan jag går bort för att skotta bort plogvallen. Wilbur var förhållandesvis lugn i bilen.

När skottningen är fixad så får Wilbur så klart komma ut ur bilen. Han är hungrig. Precis som Gromit alltid var efter ep-anfallen. Jag bjuder på små godisbitar som Wilbur glupskt äter upp. Jag är försiktig, så han inte riskerar att sätta i halsen. Därefter går vi, Wilbur och jag, in igen.
    Wilbur irrar omkring och stöter i saker hela tiden. Han fastnar i prylar, trimbord och diverse hörn. Att det ska finnas så ofantligt många hörn i ett hus!!

Jag måste gå på toa. Vad ska jag göra med Wilbur? Jag sätter in honom i hundburen som står uppmonterad i vardagsrummet likt en hundkoja. Medan jag är inne i badrummet hör jag hur Wilbur hela tiden stöter in i hundbursväggarna. Jag skyndar mig. Wilbur hade dock inte så bråttom att kliva ut ur buren efter jag öppnat hundbursdörren.

Jag ville duscha. Var svettig och dan efter snöskottningen. Jag spärrar av i köket och flyttar undan diverse pantpåsar och annat tjafs. Jag skyndar mig på inne i duschen.
    När jag hastar från badrummet ut så ser jag att Wilbur-stackarn har "fastnat" under torkstället. Helt naken (!) lyfter jag upp stackarn i famnen och går in i sovrummet. Sätter mig med honom i famnen på sängen. Där sitter vi ett slag. Konstigt nog så fryser jag inte, helt naken som jag är. Fast å andra sidan så värmde Wilburs mjuka fluffpäls mig. När hans hjärta börjat slå lite mer normalt så får han fortsätta - under uppsikt - att irra runt i köket medan jag - kvickt - klär på mig.

Jag värmer på chokladen som fortfarande står kvar i mikron. Under tiden så fixar jag färdigt den andra mackan som legat och väntat nu i en timme på köksbänken.
     Spirou och Linus får komma in i vardagsrummet, Pingu fick vara bakom galler i hallen under tiden jag åt min frukost som ständigt blev avbruten av räddning av förvirrad Wilbur som irrade runt.

Efter allt som allt två timmar så var allt som vanligt igen. Medan jag var på ÖBK:s årsmöte så var jyckarna i bilen. Därefter gick vi en promenad i Österskär; först Wilbur och Linus och de båda var pigga som pelikaner. Därefter en lite längre promenad med Spirre och Pingu. Med andra ord, nu är allt som det ska igen.

Ja, vad att göra nu? Wilbur! Vad säger du?!

Ja, Wilbur, du bryr dig inte om att matte får hjärtsnurp, du! Hur mycket tyar en matte av?

Nedanför några nytagna bilder (till skillnad mot alla här ovanför), dock suddiga, från gårdagens sena kvickvisitspromenad i Fängelseskogen efter ÖHU:s årsmöte.

För en gång skull tog jag alla fyra jyckarna samtidigt... och det gick faktiskt över förväntan.

Pingu spanar ned mot Wilbur till höger (den svarta skuggan). "Får du verkligen vara på samma godissten som jag?", undrar Pingu-grabben.

Envisa gammel-Wilbur försöker lite tafatt att klättra upp.

Inte lätt att ta kort på Wilbur; han ska hela tiden vara intill ens fötter, vilket i och för sig är helt förståeligt med tanke på hans brister på både syn och hörsel.

Svanar och agilityträning... Den nya hundsporten? :)

Som vanligt på lördagsförmiddagen eller morgon som jag själv skulle kalla det för, så tar Spirou, Pingu och jag en lite längre promenad efter Wilbur och Linus korta dito.
    Förra helgen kom vi ju lite spontant till "Vildsvinsskogen", denna helg hamnade vi - lika spontant - på promenad längs sjön här i Stava.

Och vet ni vad!! Spirou tyckte det var jättekul att gå där. Helt plötsligt började han att trava förbi mig och trippade på i vild (eh?) Spirou-fart. Se bara på den högra bilden; han syns knappt för att han är flera meter före sin matte.

På den vänstra bilden står han snällt och helt självmant och väntar in sin långsamma matte.

Rätt som det var när vi stod där och hade en liten fotosession vid strandkanten så hördes ett hiskeligt hoande och tutande samt ett vinande ljud uppe i luften. Ett par svanar flög rätt över våra söta huvuden.



Självklart försökte jag kvickt och lite lätt desperat och på ren chansning att fota dom när de svischade förbi ovanför oss, men det var som förgjort.

Ser ni några flygande svanar? Nä, just det!

Lite besvikna gick vi därifrån, men... vad var det? Vad är det som hoar och tutar nu igen uppe i luften? Vad är det för vita skuggor som svävar runt för landning?

Vi skyndade oss tillbaka till sjön, och visst sjutton hade sångsvanarparet landat på isen.

Det var ett hiskeligt hoande och tutande ute på sjön.

Pingu spanade nyfiket ut mot svanarna...

... och Spirou spanade nyfiket mot sin matte. "Hur blir det? Blir det nå´ godis, eller?" :)

Bägge två stannade fint kvar intill mig - precis som lydiga hundar bör. :)

Senare på eftermiddagen så var det dags för agilityträning i Arningehallen.

    Mats hade med sig en klurig bana, alltså en banskiss på ett papper, inte hela banan bärande på sina axlar.

Hinder nr 1 stod mer till vänster, och mer rak i linje mot hinder nr 2. Hinder nr 3 stod inte som ett "rent staket" (ihop med hinder nr 2) utan några decimeter längre bortåt, som en liten extra svårighet för hunden att runda det, vi hade alltså satt nummerskylten på andra sidan hindret (inte som på banskissen).

I och med att utrymmet i hallen är något begränsad med en massa väggar i vägen, så fick det bli en liten komprimerad variant av banan; hindren fick lov att stå något tätare än vad det var meningen från början samt det fick bli ett 8-pinnars slalom - annars så hade vi fått lov att borra upp hål i väggen och utöka hallen med en balkong eller nåt. Jag misstänker dock att vi inte skulle hinna bygga upp nåt sådant på våra två timmars hyrtid i hallen. I alla fall om vi även skulle hinna köra banan också.

Eftersom både Rosie och Annika blev sena, mycket sena (föreläsning med bl a Per Jensen, som också jag ju ville gå på, om jag bara hade vetat om det), så var vi först enbart fyra stycken, och då får man köra allt oftare på banan. Man blev ju helt andfådd, ju! Och kul var det!!
    Under banvandringen så gick vi runt och ojade oss hur det skulle gå att köra; det var den ena kluriga hinderkombinationen efter den andra. Det var så pass att jag bara gick runt och skrattade åt utmaningen. Ja, jag gillar utmaningar när dom är precis så där att det kan finnas en möjlighet att det kanske skulle funka att bemästra svårigheterna.

Banan bjöd på både spring som bara attan för att hinna till rätt plats för att få till bra handling och mer trånga handlingsmanövrar för att inte stå i vägen för sin hund. Man fick jobba, jobba, jobba. Inte för nära. Inte för långt ifrån.

I en paus medan mina träningskompisar körde, så vände jag mig om och upptäcker att Pingu har lagt sig raklång på golvet. (!) Det var visst lite jobbigt även för en liten Pingu att köra denna bana några gånger.

Hihi! (matte skrattar rått åt sin utmattade hund. Fast det var strax efter full fart igen på jycken.)

När vi hade tränat oss mätta på banan, så körde vi den från andra hållet, alltså bakifrån. Haha! Om vi gick runt och skrattade åt den ena "omöjliga" hinderkombinationen efter den andra när banan körde som det ursprungligen var tänkt, så vart det nu etter värre. Här skrattades och skakades på huvudet åt handlingssvårigheterna. Det var riktigt kul! För skam den som ger sig.
    Och dra på trissor om inte både Mats och Ulrika nollar på första försöket med två varsina klockrena lopp!!

Något jag blev påmind om under kvällens/sena eftermiddagens träningspass:

•  Jag får inte "ge upp" meddetsamma när Pingu missförstår och verkar springa förbi hindret han egentligen ska ta. "Nä, du Pingu! Nu tar du hindret!", måste jag envist visa och plocka fram mycket mer "jäklar anamma" (som jag själv tjatar om när jag har kurs, men gör som jag säger, inte som jag själv gör, typ *harkl*).

• Jag måste låta bli att glömma att ge Pingu mer utrymme intill hindren, så att jag inte ställer mig i vägen för min stackars jycke. Eller rättare sagt, jag måste vara kvickare med fötterna för att bereda plats. Ibland (?) verkar mina fötter vara som fastklistrade i marken.

• Min timing måste sitta! Alltför ofta är jag antingen för långsam eller för tidig att visa vart jycken ska ta vägen (antingen så far jycken iväg till fel hinder eller jycken "vänder" och springer förbi rätt hinder). Att det ska vara så svårt att få till det... Fast å andra sidan är det ju kul med utmaningen att få till det.

Efter att vi hade kört banan några gånger så kom vi på att filma. Tänk nu på att Pingu var ganska trött och extra långsam. Det var också lite fuskigt för han hade säkert lärt sig hinderföljden.

Vid det tredje hopphindret från slutet, vid U-svängen till målrakan, så böjer jag mig djupt ned för att visa att nåt är på gång, du ska inte bara rusa rakt fram. Undrar om han fattar det? Eller om han skulle följa mig ändå? Man vill alltså få så tight sväng som möjligt för att spara tid. Skulle ha testat båda handlingssätten.
    En annan sak; hur långsam är jag egentligen? In real life - som jag inbillar mig - kutar jag som värsta sprintern, fast när man får se filmsnutten, sanningen alltså, så ser man att jag knappt rör mig, joggar lite lamt hit och dit. *suck* 

PRESS-STOPP!!

 Jag blev precis varse varför (nja, det kan vara en anledning) jag de senaste dagarna tänkt och saknat min Gromit så mycket. Det är ju hans födelsedag idag, ju!! Läste precis hans brorsa Albins inlägg på Fb. Grattis Albin!! :)

Grattis Grompan på födelsedan - where ever you are!!

(Jo, jag vet var han är, han står här hemma i bokhyllan)

Puss på dig, Grompis!! :) <3

Saknar dig så in i... <3

 Men hallå! Vem är det här?

 Jo, det är Pingu, Gromits halvssysterson.