Sex orsaker varför jag hatar mina hundar

 

Här kommer min "Varför jag (stundtals) hatar mina hundar"-topplista...

1. Att de bara måååååste gå ut mitt i natten - i omgångar. Självklart följer alltid hela gänget med när den ena av dom "bara måste" gå ut. Frågan är att detta "måste" verkligen var så jävla "måste" utan mer "Nä, känner för att gå ut på tomten en sväng... (klockan 2-3 på natten och sen åter igen kl. 04.52) Hörru matte! Öppna dörren!".

2. Att de sen ska in igen - i omgångar - med ungefär 2-3 minuters mellanrum. Med andra ord när man har precis gonat in sig i sängen/soffan igen så är det dags att resa sig upp och släppa in det ena hundkräket efter det andra - snöiga och blöta och dana.

3. Att efter ha lärt sig - helt på egen tass - att öppna ytterdörren, men vägrar att lära sig att stänga dörren efter sig. Ja, det blir rysligt kallt inne under vinterhalvåret - om jag, hundarnas matte samt betjänt - inte är påpasslig. Och jo, dörren, dörrkarmen samt väggen intill är full av rivmärken. Ibland har jag kommit ihåg att låsa dörren, men hundkräket är envist. "Eh? Vad nu? Det har ju alltid gått förut..." *envist ryckande i handtaget samt skrapande* (Spirou)

4. Att de absolut ska vara i vägen. Jag går med bestämda steg i hallen mot köket. Hunden står i hallen, och vägrar flytta på sig - trots att den ser att jag går rakt mot den. "Öh? Vadå? Flytta på mig? Varför då? Du kan väl går runt." (Alla fyra hundarna, i alla trånga utrymmen, speciellt om man har bråttom)

5. Att de absolut ska vara högst två centimeter bakom en. Jag skottar snö, och då - väldigt ofta - tar man steg bakåt. "Yyyyyyl! Matte misshandlar mig! Hon sparkar ihjäl mig! Jag dööööööör!" Att hundskrället lär sig av sina misstag och slutar upp med att ständigt skugga matte när hon skottar? No way! (Linus, som lever och frodas trots att han har otalet gånger blivit "nedtrampad")

6. Att fatta att på promenad när kopplets längd har tagit slut (är spänt), och efter flera försök att - förgäves - ändå komma framåt trots det spända kopplet, så funkar det inte att ta världens sats och slänga sig framåt (Pingu). "Men hundskrälle!! Fatta nångång!!"

Nu tror ni att jag tänker avsluta med ett typ: "Men jag älskar dom ändå. De är helt klart värda besvären!" Och sen klämma till med ett fånigt <3.
    Pyttsan! Jag haaaaatar dom!!