Kärlekskrank :)

Hihi! Vad jag gillar rubriken.
    "Vadå kärlekskrank? Efter vadå?", funderar ni lite smått nyfikna. Ja, det kan ni få reda på om ni orkar fortsätta läsa. Inte annars.. och det skulle i och för sig inte vara nån större förlust. För er, alltså!

Vad jag just nu åtrår och är kär i är.... agility. Hihi! Ni trodde nåt annat, va?
    Det är förstås något olämpligt att ha en sådan agilitylust när det är vinter och snö överallt. Jag vill ju kunna åka ned till brukshundklubben så där spontant när som helst på dygnet, och köra ett kort (eller längre) pass. Dumma vinter! Dumma snö! Dumma is! Dumma!!

 

Nä, nu under vintern blir det istället träning i Arningehallen typ var fjortonde dag inkluderad tidspress; både för ankomst och utgång. Och det är ju inte heller gratis precis som det skulle vart om det var sommar och grönt och vårigt och fågelkvittrigt... och regnigt och halt och dant. Eh? Sommar är förstås inte alltid bäst, liksom.



Sluta babbla! Till saken, tack.

I fredagskväll hade vi vårt senaste agilitypass som inkluderade go´fika. Det var ju ändå fredagskväll. Det var rackarns kul, och då menar jag faktiskt framför allt själva agilityträningen. Man är dock lite kluven när vi inte är hela gänget; tråkigt att inte alla kunde komma, men kul för att då får man ju mer tid ute på banan. Hm? Dilemma, det där.

Flitiga Rosie hade med sig en mycket utmanande längre hinderkombination samt en klass 2-bana som var rackarns flytig fast den hade flera kluriga handlingsmöjligheter. Ja, Rosie bar alltså inte med sig hela banan utan ett papper där banskisserna var nedritade på (läs: nedprintade, vi lever i alla fall på 2000-talet). Nån måtta får det väl ändå va med flitigheten!! Bära hela banan på sina axlar. Det skulle se ut det! När det redan finns hinder lättillgängliga i hallen.
    Uppfinneserika Ulrika byggde även upp en mindre kombination - helt utan mall på nåt papper - i ett hörn som blev över. Denna "skikt-handlings-övnings-kombination" var svår, vilket det ju också var dess mening. Att kunna skikthandla är urskoj! Vilket vi absolut inte kan - ännu.

Sniffa, sniffa. Nosa, nosa.

Det var väldigt nosigt i fredags, och det berodde antagligen på tappade godbitar (alltså inte löptiksdofter) eftersom även Sheena var rackarns nosig. Jag såg till och med Pingu knapra i sig en liten godbit. Jag bryr mig inte så mycket om att ens träning nu blir (för-?)störd, utan skjuter bort de onda tankarna, och plockar istället fram "Nu får vi bra störningsträning"-tänket.
    Det är dock såååå frustrerande när man inför banspringarstart är så på med en "jävlar anamma-inställning" där man står och taggar framför första hindret: "Nu ska vi köra järnet; tjoff, tjoff, tjoff bara" och sätta hindren perfekt... och jycken skuttar ett hinder... sedan far han och hans spårande nos bort "i fjärran". Grrrrr
    Nä, bort med de onda tankarna, kalla in, belöna en ändock bra inkallning och nytt försök. Fast en gång sa jag faktiskt åt hundskrället på skarpen - när jag tog honom på bar gärning på väg bortåt: "Nu får du faktiskt skärpa till dig! Vi håller på med det här nu! Faktiskt!!" Och så glad belöning efter utförd agilityskuttande.

Jodå, vi kan ha kontakt ibland, Pingu och jag. I alla fall med en godbit i handen. ;)

 
Jo!! Vid vår lilla uppvärmningen, innan vi äntrade själva tränings/banområdet, så körde vi som vanligt lite rally- och freestylemoves. Pingu körde bland annat "Nolla" (cirkulera runt mig) i en rasande fart utan att jag behövde visa mycket, och när vi testade "Nära" (fot på höger sida) var han också så på, och han gjorde då lysande, tighta "Kurva" (högersväng i högerfot). Visserligen fortfarande med godishand, men ändå.
    Han tyckte allt var så skoj! Hans ögon var nu åter igen så där euforiskt gnistrande. "Matte, jag kan! Jag vill! Jag kan!!"
    Han fixade även finfina "Zacka" (backa mellan mina ben medan jag går baklänges - med stoooora steg). De första två stegen funkar nu jättebra, men vi har alltid svårt för det tredje. Haha! Nu i fredags så stod han i rätt position för det tredje steget, men han backar inte, och jag ser hur han försöker, men... "Öh?", undrar jag. Sen känner jag att jag står på hans svans! Han måste alltså ha satt sig ned, typ och jag lyckats trampa på svansen. Inte undra på att han inte kan backa då!! När han sitter fast. Pingu pep inte eller på annat sätt visade att matte står på honom, utan han bara: "Öh, det går inte backa... eller att gå framåt. Jag sitter fast mellan mattes ben!" :)
    Hur som helst var det urskoj att han var så med mig trots störningarna runt om.

Nu lite agilityhandlingssnack...
    I den där rätt så svåra hinderkombinationen var det en riktig svår passage vid de tre sista hindren: från en lång tunnel (med andra ord har man lite tid att placera sig för de nästkommande hindren) till ett hopphinder som skulle skuttas mot dig (den låg i naturlig linje från tunnelutgången, men samtidigt så måste man ändå hinna visa att jycken ska hoppa det) sedan ett vanligt rakt hopphinder, men sen skulle hunden ta en rak tunnel - med ingång från det bortre hållet. Med andra ord så var tunnelns utgång i naturlig linje från hopphindret. Är det nån som fattar?
    Det var inte lätt inte, vare sig att försöka få hunden ta rätt tunnelingång eller att försöka förklara i skrift. Så därför fick jag den lysande idén att försöka få in banskissen hit - och efter lite kämpande - så gick det! Fråga mig inte hur det gick till.

    Vi pratar alltså om passagen 9-12.

Jag försökte att gasta "PINGU!!!" det värsta jag kunde vid precis rätt ögonblick; inte för tidigt så att han sprang förbi hopphinder nr 11, men inte för sent så att han redan låst sig på tunnelutgången,(nr 12) och rusa in där.
    Vid det andra försöket (om jag minns rätt) fick jag till det, men det kändes inte bra. Och så fick jag ont i halsen av mitt GASTANDE.

Rosie kom på det självklara:
    Jag rusar på av själva attan medan Pingu är i tunneln, men glömmer inte att visa på hopphinder 10. Efter han tagit det, så påbörjar jag i språnget ett framförbyte redan mellan de två hopphindren (10-11)  för att visa Pingu i god tid att nåt är på gång. Detta är ju så självklart, men inte var det lätt att springa och typ ta sidosteg samt sen baklänges utan att ramla. Fast det funkade!! Det såg nog inte snyggt ut, men vadå? Med lite mer träning, så.
    Jag gillar när man får feedback och andra infallsvinklar av sina träningskompisar. Självklart tar man inte till sig allt (och ibland så har man redan tänkt göra det som föreslås men man misslyckades i praktiken). Vi har ju olika hundindivider och vi förare är ju också olika. Som exempel så behövde träningskompisarnas "mer lyhörda och följsamma" BC inte detta ovan nämnda framförbyte, utan där räckte det (oftast) med att föraren ropade till lite, fast med rätt timing förstås. Hur blandisen Zack gjorde minns jag faktiskt inte. Zack och Pingu är annars väldigt lika i sitt flamsiga och alltför ofta "frånvarande" närvaro (mentalt, alltså) ute på agilitybanorna. ;)

 Här är det Gromit som ruuuusar bort i fjärran.

Apropå olika handlingvarianter...
    I starten på banan vi körde sen så handlade jag även denna gång annorlunda än de andra. Orsaken till min variant är för att Pingu brukar till 99 procents säkerhet alltid skutta första hindret - och sen bara rusa rakt in i banan och ta några extra hinder - innan han sedan kommer tillbaka till mig och kör resten prickfritt (typ). På denna bana så skulle hinder 2 och 3 tas som en U-sväng för att sedan rusa mellan dom till hinder nr 4. Jag var ganska säker på om jag skulle göra det mest "normala"; att som förare ta innerkurvan, och typ nästan bara stå still, likt ett nav i ett hjul, medan jycken tar hindren runt som en cirkel.
    Jag var helt säker på att om jag skulle göra så, så skulle Pingu rusa rakt fram till hinder 4 direkt efter hinder två. Med andra ord helt skita i vad matte visar. "Vadå? Det är ju starten, ju! Då ska man bara ruuuusa rakt fram. Så har jag alltid gjort!!", resonerar Pingu.

Hur jag istället gjorde?
    Jo, jag ställde mig vänd mot Pingu intill hinder nr 2. Fortfarande "stillastående" och vänd mot hinder 1 visar jag med överkroppen mot hinder nr 2 och när han i vild springer spaniel-fart forcerade det, så ropade jag och visade mot hinder 3 fortfarande vänd åt samma håll - för att verkligen poängtera att vi ska hiitåt (inte ditåt mot hinder nr 4). Pingu springer alltså för en liten stund bakom min rygg. På grund av detta (att han är bakom ryggen på mig) så vet jag ju inte hur han egentligen tar U-svängen, tight eller far han ut? Det viktigaste dock att han inte tar fel hinder, i detta fall hinder nr 4.
    Dumt nog glömde jag fråga de andra hur det såg ut. Inte heller kom jag på att testa att handla på annat sätt. Om det blev nån skillnad?

Om jag ska vara helt ärlig så finns det en till anledning till min handling; jag tycker det är kul att testa sånt som är liiite extra finurligt.

Just det!
    Nu kom vi osökt in på mitt handlingstänk.
Förutom att jag tycker det är kul att köra sådana där extra handlingsfinesser, alltså enbart för mitt eget stora nöjes skull, så är min grundtanke att jag gör allt jag kan för att min hund ska lyckas förstå vad jag vill; med hjälp av mitt kroppspråk/signaler, min riktning/rörelse samt min röst.
    Med andra ord, om min hund inte fattar (efter två försök), så ändrar jag genast min handling. Anledningen till detta är att jag vill inte riskera att jycken i ren frustration går upp i stress. Jag menar, agility är stressande nog ändå; att skutta, hoppa och rusa i 190 är stresshöjande. Jag tycker det är onödigt att lägga till ytterligare en (eventuell) stressfaktor.
    Självklart så är alla hundar olika, vissa mer stresståligare än andra.

Shapingvariant av agilityhandling, alltså att hunder får testa sig fram medan man själv är mer eller mindre passiv, kör jag enbart under hinderinlärning (alltså ett hinder i taget).

Tillbaka till banan vi körde...
    Det var en jätterolig bana med flera handlingsmöjligheter och med ett riktigt bra flyt. Jag bara älskar känslan när allt bara stämmer; sidbytena sitter som en smäck och jycken fattar precis hur banan ska forceras. Älskar det!! :)

Här kommer banskissen som jag bara har plitat ned efter minnet. Måste ju stila med att jag numera - tydligen - kan få hit banskisser. ;)


Haha! Det tog ungefär en kvart eller två innan jag fick hit banskissen, men nu är den här... och jag har fortfarande inte en aning om hur det gick till. :)