Va?!!! Är valpvaskern redan fyra månader!!

Helt plötsligt i måndags (tror jag det var) så vaknade jag till med ett ryck! Varför? Jo, jag kom plötsligt på att valpen har ju hunnit bli hela fyra månader "gammal". Så där bara!! Ja, både att jag kom på det "så där bara" mitt på ljusan dagen och att tiden har kvickt som attan runnit iväg.

 Det är liksom hög tid att visa lillpyret att världen består av mer än de vanliga promenadstråken. Så efter jobbet (som är mitt i centrum) beslöt jag att vi skulle ta oss en tur över torget. Fast först tog vi en "liten omväg" bort till Runö backe (är typ nån kilometer från centrum). "Det är nog säkrast att se till att båda jyckarna är rastade ordentligt innan vi strosar runt ute på torget.", resonerade jag lite snusförnuftigt samt vis av forna erfarenheter. ;) 
 

Här har vi satt oss på en bänk (jag satt på bänken, hundarna intill, för att vara petig) för att i lugn och ro kolla in torgfolkvimlet.

Bägge hundarna tog torgvimlet med ro.

På väg mot infartsparkeringen och bilen, så hälsade vi på hos dessa två figurer...

Zafir tyckte först att de verkade något suspekta, men den misstänksamheten gick över på två röda sekunder...

Zafir fick vittring på ett infryset nypon (eller liknande) på marken som tog hans intresse istället.

Liten valp på stor parkering.

Jaha, så var denna dags lilla äventyr slut. Precis innan avfärd hemåt.

Nästa dags "efter-jobbet-promenad" tog vi borta i Österskär för att vidga lillvalpens vyer.

Pingu skuttade upp på godissten sin vana trogen.

 

Lille Zafir insåg direkt sina begränsningar; försökte inte ens komma upp på den stora stenen... 

... eller så var allt annat runt om mer intressant än en urtrist gammal godissten.

Sådana har man ju liksom sett förr, liksom.

Plötsligt fick "fotografen" en snilleblixt; man kanske ska ta bilden så att sjön syns i bakgrunden! Istället för ett grått gammalt högt staket. :)

"Att det ska vara så himla svårt att få bägge jyckarna att glo åt sin fotograferande matte?!", muttrar jag här surt, men till slut så glor de faktiskt båda hitåt, men då blev det "blixtögon" istället. *suck*

Nu har vi kommit ner till strandpromenaden. Zafir, den apporterande fågelhunden, lägger dock inte märke till svanarna intill oss. Nä, han lyssnar på det märkliga ljudet från isen som skvalpar i vattnet. Ja, denna renrasiga apporterande fågelhund var mer intresserad av skvalpljudet, joggare, flanörer, löv, kottar och en å annan väldoftande grästuva än livs levande fågelfän.

"Men vad är det som låter?", undrar Zafir.

Öh? Är inte det här samma bild som ovanför? *kollar noga, noga* Hm? Nä, svanarna har här flyttat på sig, men det har inte Zafir; han lyssnar fortfarande nyfiket på isskvalpet.

Pingu kollar däremot in svanarna.

"Men vad fasiken är det som låter?", funderar Zafir som förhäxad.

Nu får "fotografen" åter igen en snilleblixt! "Ja! Nu ska jag ta kort medan bägge hundarna poserar framför svanar, skvalpis och den Stockholmska skärgården en sen eftermiddag när himlen börjar rodna i fjärran..."

... ja, Zafirs svanstipp kom i alla fall med. :)

"Men hallå! Har ni sett!! Det är ett gäng svanar därute!!", upptäcker Zafir plötsligt.

Här försöker "fotografen" att ta en bild på den rodnande solnedgången samt valp och svanar...

... men nä! Kameran uppfattade inte den vackert blodröda himlen och sjön lutar. Finlands skärgård är nog nu i ebb och torrlagd eftersom allt vatten har runnit in i Österåkers kanal. :)

Ny dag, och ånyo dags för en "efter-jobbet-promenad"...

Men vänta! Vi har inte kommit från jobbet än, ju! Det är ett rännande i trappan; först bära ned valp, och sen upp igen för att hämta prylar, men samtidigt se till att valpspolingen inte kutar upp igen; det är en evighetsmaskin i trapprännande.

Titta, vad vi sen stötte på när vi äntligen kom ut från jobbet!!

Vilken lattjo pryl, va!!

Den stod där helt plötsligt mitt i vägen i en liten vattenpöl mitt i gatan (nja, vid vägkanten egentligen... om man ska vara mer sanningsenlig).

Först vart Zafir misstänksam mot "monstret", men sen vände han den ryggen. Pingu gjorde detsamma.













Nu är vi framme vid bilen igen... Jo, är han inte världens fulsötaste valp? Den där Zafir.

"Jag kan hålla kopplet helt själv! Så det, så!!"

Innan vi åkte hem tog vi en liten avstickare bort till brukshundklubben. Så nu har Zafirtassarna debuttraskat över hans första appellplan samt agilitydito.

Vi kollar in agilityboden.

Vi kollar in storebrorsan Pingu, agilityproffset, medan han kutar upp på "babybalansen".

Vi kollar in hopphinderstöd... eller rättare sagt; grästuva under hinderstödet.

Tja.. är man på en brukshundklubb så ska man väl träna nåt också...

... så först tränade jag lille Zafir att kunna sitta still och vänta medan Pingu tränade lite torr-rally precis intill...

... och sen fick de byta plats - för det är så man gör när man tränar hund. Alla hundar får lika mycket tid och träning. Rättvist ska det va´!!

Denna (urtrista) passivitetsträning är guld värd... sen. *suck* Jyckarna bara måste kunna det här - annars blir denna matte skogstokig!!! Eller rättare sagt; allt blir såååå mycket enklare när det funkar att bara byta hund "så där bara" - utan att behöva gå ända bort till bilen för att göra hundbyte.

Hur det gick? *fnissar lite medan jag tänker efter* Jo, först höll "denna matte" just att bli "skogstokig"...
    Ja! Det tog typ två sekunder (hann inte ens ta ett halvt steg bort) så hade Zafir lyckats trassla in både hans egna fyra ben i hans eget och Pingus koppel!! Jag menar; hur lyckas man?!!! Och det var typ totalomöjligt att trassla ut ben, valpmage och huvud - utan att först lossa båda kopplen från respektive halsband. *suck*

Sen gick faktiskt denna mycket korta passivitetsträning väldigt bra, men ännu har nog inte valpen fattat att det lönar sig (får godisregn) om man är tyst och stilla tittar på medan brorsan har roligt. Förresten så kan jag berätta att det funkar väldigt bra hemma i köket, då den hund som "sitter på avbytarbänken" får tålmodigt vänta bakom ett löst kompostgaller (och får godisbelöning lite då och då). Funkar det hemma i köket, så ska det snart funka här på brukshundklubben också... hoppas jag...

Fastspänd i baksätet, dags för avfärd hem.

Jo, Zafir har som sagt - helt plötsligt - blivit fyra månader "gammal". Han har vuxit, inte bara kroppsligt, utan även mentalt. "Plötsligt" så hör man inte (läs: bryr sig inte) längre när matte ropar. "Nä, jag ska bara först!", visar han lite "trotsigt" och bara fortsätter sitt nosande.
    Det var lite "kul" (egentligen inte) att se när vi var där på klubben och båda jyckarna faktiskt smet från mig med kopplen släpande efter. Pingu kutade först iväg över den öde appellplanen, och Zafir efter. Fast Zafir stannar dock till efter halva planen och kollar in sin matte. Självklart passar jag då på att kalla in honom... och han kommar farande som ett jehu med kopplet släpande efter. Ja!!! :) Fast lika kvickt stack han iväg igen efter storebrorsan. Ja, ja... Så mycket var man värd.

Ja, jag har ju sett tendenser att valpen kollar mer in storebrorsan än sin matte, exempelvis vid dörrar; han inväntar att Pingu (som i sin tur inväntar mitt "Varsågod!") ska börja röra sig istället för att kolla in sin matte. Så vi tragglar det, bland annat varje morgon vid jobbdörren. För att verkligen förtydliga för Zafir vad som gäller så låter jag Pingu få gå först, och inväntar en förlösande blick från Zafir. Jag tror nog att lille Zafir har fattat grejen. Alltså vid jobbdörren. ;) 

 Jo! En till sak som han nu kanske har börjat fatta! Att det är matte som är tryggheten; om nåt är läskigt: gå till matte. När han precis hade kommit hem till mig, så kutade han ju till huset, upp till altanen, om han blev rädd för något. Men eftersom jag ju inte alltid har hela huset med mig vart än man går, så tycker jag det är bättre att mina jyckar anser att matte är den ständiga tryggheten (inte bara ständiga, utan även mer mobila, mer mobil än huset  i alla fall).
    Så jag blir så glad (!) varje gång Zafir blir rädd (eh?) - och numera spontant söker sig till mig. Till exempel när Pingu har läxat upp honom eller när nåt är läskigt ute på promenaden, exempelvis vissa mötande människor eller hundar. 

Just det! Främmande hundar...
    Han är lite smårädd för en del främmande jyckar, eller de flesta om jag tänker efter.

 Mötte häromdagen en stor jycke - som demonstrativt la sig ned och vägrade röra på sig till sin mattes förtret - och lille Zafir tyckte den stora lurviga klumpen var otäck. Så pass otäck och skrämmande så att han morrade åt jycken. Ja, jag hörde inte morret - utan kände vibrationerna i kopplet. Zafir stod som paralyserad av synen av den stora, lurviga klumpen några meter framför oss. Zafir ställde sig sen bakom mig. Duktig hund! Eller rättare sagt; duktig matte, eftersom jag sa åt honom att komma intill mig, istället för att stå där och morra för sig själv.
    Vi stod kvar och pratade (alltså den andra hundens matte och jag) i lugn och ro en liten stund, för att avdramatisera det hela. Pingu var inte med, så jag kunde gå fram och hälsa på den nu sittande främmande hunden. Fick en ingivelse att kanske locka fram lille Zafir, men eftersom jag inte riktigt litar på denna hund (har mött den tidigare flera gånger, och då har den gjort utfall mot mina hundar) så avstod jag - som tur var! När vi skulle fortsätta vår promenad, så gjorde den främmande hunden ordentliga utfall mot Zafir meddetssama som han började röra sig. "Han tycker så mycket om valpar!", hade matten bedyrat bara några minuter innan. Ja, ja... Nu såg matten något besvärad ut, stackarn.

Hm? Nä, måste nog åka upp till brukshundklubben lite då och då bara för att låta valpspolingen få se lite olika sorters jyckar. Synd att valpkraken är liten just nu när det liksom är lågsäsong på klubben.

Alltså agilityfolk! Vilken soppa!!

Trots att jag misstänker att agilityfolket är såååå less (och besvikna) på soppan så faller jag för frestelsen att skriva några ord om diskussionen som har pågått i ett par dagar i sociala medier. Okej, så kortfattat som jag möjligtvis kan...

Bakgrund (all fakta är typ hörsägen, har ej dubbelkollat själv utan bara läst i Fb-kommentarer):

 Det är regelrevidering på gång.
    Det har varit två remissomgångar, vilka har blivit utskickade till landets alla "agilityklubbar" av alla de slag (man har t o m efterlyst fungerande mailadresser på Fb till klubbar där mailen har studsat tillbaka).

 Svenska Agilityklubben har även skickat ut en enkät, en typ folkomröstning, till dess medlemmar angående storleksklasserna, där förslaget om fem klasser vinner med en knapp majoritet.
 Efter den andra remissomgången, där "enbart" hälften svarade, med andra ord: man tyder detta - förstås - med att de flesta är nöjda, så skickar Svenska Agilityklubben in förslaget till SKK för klubbning.

En nöjd liten kille.

En inte så nöjd liten kille. (som vaknade upp när grinden redan var stängd)

Frid och fröjd... Nä!! NU - sent om sider - vaknar några som vill ha tre storleksklasser till!! Och vad gör dom?
 Jo, det geniala (not) att starta upp en hemlig (!) Fb-sida för att typ bakom ryggen på Svenska Agilityklubben samla in namnunderskrifter/en protestlista med avsikten att skicka in direkt till SKK

Ja, redan här gör ju "5-klassers-protestarna" sig själva en hiskelig stor björntjänst; hela ideén med en protestlista är ju att man vill ha så många namnunderskrifter som möjligt - då borde man väl för sjutton gå ut i offentligheten och lobba för sitt tyckande och tro.
    Nä, då! Istället så blir man så där lite i smyg inbjuden av Fb-vänner till "hemliga gruppen". Väl inne i gruppen blir man ombedd att läsa det fastnålade dokumentet (det som sen ska skickas till SKK) och att sen skriva på (skriva sitt namn i kommentarsrutan). Man får inte ställa några följdfrågor: Take it or leave it, alltså. Så här står det i "hemliga gruppen":

"Förtydligande: Detta är inte ett diskussionsforum. Endast en namninsamling för alla oss som inte vill ha fem storlekar i framtiden. Vi har även poängterat att majoriteten ser att vi sänker hinderhöjden för dagens storleksindelning.
Vi kommer att ta bort alla diskussionskommentarer och hänvisar till andra forum eller kanske sin egna tidslinje. Givetvis får man skriva en egen kommentar som typ att man t.ex. önskar lägre hinder.
Har man frågor om dokumentet kan man gärna PMa mig men jag kör ingenövertalningskampanj för tre storlekar utan alla får tycka det dom tycker :) "

Lite längre ned bland kommentarerna står:

"Hej Alla!
Om ni vill skriva på men inte gjort det ännu så gör det gärna. :)

All info hittar ni i det fastnålade inlägget och i bifogat dokument.
Har ni frågor PMa mig!

Känner ni fler som vill skriva under så lägg till dom i gruppen så godkänns dom. Jag godkänner enbart dom som är tillagda av någon som skrivit under - detta enbart för att det inte ska komma in massa människor som ifrågasätter vad vi tycker. Det får dom göra på andra forum. :)

Ni som hamnat i denna grupp men inte håller med får gärna lämna gruppen."

 Okej, jag förstår tanken, men nej... Det funkar inte! Självklart kommer "Den hemliga gruppen" att läcka ut - och det kommer bli ett ramaskri - för är det nåt folk inte gillar så är det när andra går en bakom ryggen. Visste man inte bättre så skulle man kunna fantisera ihop att gruppen är nån slags konspirations- och/eller kupperiförsök (sic) mot just Svenska Agilityklubben... och att de som skrivit under har blivit förda bakom ljuset.
   Ja, ramaskri blev det! Minst sagt!

Själv så tycker jag att "Den hemliga gruppen" mest kan liknas med nån sekt... Man får inte ifrågasätta, alltså ställa följdfrågor, bara hålla tyst och skriva under. Lyda admin blint - annars blir du utkastad. Eller som admin så fint skriver: "... ber vi er lämna gruppen.". ;)
 Enligt hörsägen har flera blivit utkastade för att de ställde följdfrågor och andra slängdes ut - utan att de hade kommenterat nånting alls? Nä, sektvarning, säger jag. :) (bäst att lägga till en liten smiley)



 
Visst, Svenska Agilityklubben skulle säkert kunnat skött saken ännu bättre. Tänker då framför allt på folkomröstningsenkäten där alternativen kunnat varit tydligare/bättre.

 




Nu mina tankar om just folkomröstning...
   Det är ett sabla gissel!! :) För folk har en böjelse att rösta med hjärtat - inte hjärnan. De allra flesta orkar inte riktigt heller att sätta sig in i sakfrågan - och de har kanske inte heller riktigt möjligheten att göra så.
    Vet ni förresten om att det var en folkomröstning om huruvida vi skulle ha högertrafik eller inte - och inte-alternativet vann!! Titta nu ut på en väg eller gata, är det höger- eller vänstertrafik därute? Ångrar du på nåt vis att den dåvarande regeringen (efter ett antal år) gick precis tvärt emot vad den svenska majoriteten tyckte. Ja, för det är ju nu högertrafik. Det märkte du väl när du tittade ut genom fönstret?

Varför de röstade för att bibehålla vänstertrafiken?
 Tja.. jag antar för att man inte riktigt satte sig in i frågan, för att man är orolig för det okända, det gamla välkända känns tryggare, "så har vi ju alltid gjort och det har gått så bra så..." (nej, vi hade faktiskt högertrafik i automobil-"trafikens" begynnelse, och enligt Trafikverkets hemsida så sänktes trafikolyckorna markant efter att vi slutligen fick högertrafik) - och så har vi förstås dom som röstade emot högertrafik på grund av omkostnaderna för själva omläggningen (som i och för sig enbart var en engångskostnad).

Tillbaka till agilitytjafset...
   Det skapades en omröstningstråd i en av de stora Fb-agilitysidorna (som faktiskt också är hemlig, men av skälet att slippa spamflöde). Jag är övertygad om att flera av de som nu röstade för 5-storleksalternativet klickade i sin röst i ren vrede över hur "det hemliga 3-storleksgänget" har skött saken. Alltså, de röstade med hjärtat (i skrivande stund står det: 5-storlekar v.s 3-storlekar 271 - 160). Jag var själv nära att göra så, men väntade med mitt klick till efter jag läst alla argument för och emot. Just det! Det är väl så man bör göra...

Ensam på en liten sten kan göra sig hörd.

Vill du förändra något? Gå då med i Svenska Agilityklubben (alltså i det här fallet). Gå ut i offentligheten och argumentera för din sak. Var beredd på följd/motfrågor!! Det är ingen häxjakt! Man vill bara förstå hur du menar och tänker. Argumentera! Var saklig. Lämna hjärtat hemma under huvudkudden. Har du inte tillräckligt vinnande argument? Gå hem och fundera ut flera (eller ge upp). Följd-/motfrågor är inte personliga - det är enbart sakfrågor. Inget annat! Dina vänner/medmänniskor tycker om dig ändå.

Vad du absolut inte gör är att sitta tyst och vänta i minst ett år (de olika remissomgångarnas tid) - och sen när den demokratiska processen är färdig protestera i en hemlig grupp! Tala om att göra sig själv en gigantisk stor björntjänst!!

Okej, vad tycker jag? I sakfrågan, alltså. ;) 
    Eftersom jag inte ännu (!) är medlem i Svenska Agilityklubben (anmälde mig dock för några veckor sen, väntar fortfarande på inbetalningskortet*), så kunde jag förstås inte sätta mig in i omröstningsenkäten. Nä, för är man inte medlem får man liksom skylla sig själv. Just det, ja!!

Jag har dock nu - tack vare denna agilitysoppa - satt mig in i sakfrågan genom alla Fb-kommentarer och jag tror mest på... fem storleksklasser, därför att:

• Det går inte att få till mångfalden annars. Alltså de allra minsta hundarna (i small och i large) bör ju också kunna få vara med utan att behöva hoppa överdrivet högt. Om man bara enkelt sänker hopphöjden i de tre befintliga storleksklasserna, så blir hopphöjden för de med högre mankhöjd i respektive storleksklass ingen höjd alls att skutta över, typ. Nej, det blir inget bra! För att få till "humana" hopphöjder till - de flesta (!) av - de olika hundstorlekarna så är nog (!) fem storleksklasser det bättre alternativet. En del hundar i nuvarande mediumklass, de med mankhöjd mellan 43-45cm blir dock largehundar, och - tyvärr - därmed tvungna att skutta högre än nu. 

• Tre-storleksförespråkarna tror att det kommer bli större arrangörsproblem med fem storleksklasser, men dessa argument har blivit jämnade platt med marken.

• Och så har vi förstås norrlandsproblematiken där klasserna redan nu (tydligen) är ganska små. Med fem storleksklasser blir dom ju ännu mindre. Hur kul är det, liksom?! Nej, det är förstås inte så roligt, men... av två onda ting, så...  och som en kommentarskrivare föreslog: Slå själv ihop två storleksgruppers resultat så känns det bättre - för din egen vinnarskalles skull. (Förhoppningsvis kommer tävlingsdeltagande öka med fem storleksklasser. Eller så får vi alla flytta upp till Norrland! Det är ju så vackert där med fjäll och sånt och våfflor med hjortronsylt. Hade det inte varit för snön och mörkret, så... ;) )

• Och så har vi det här med pinnarna... Alltså uppflyttningspinnar, inte träpinnar. "Nu blir det ju färre pinnar att erövra när klasserna blir mindre!!". Nej! Det blir faktiskt precis tvärtom. (uppflyttningspinnar delas ut procentuellt av startfältet och avrundas uppåt) "Hm? Men det känns svårare. Så det så!!", muttras det. 

Att läsa kommentarer angående mindre startfält i respektive klass är faktiskt lite småkomiskt... En del säger: "Men då måste man ju vinna för att erövra pinne! Det känns ju typ omöjligt! Inget kul alls!!" och andra säger: "Att vinna över ett litet startfält känns ju hur enkelt som helst, ju... Hur kul är det på en skala?!! Inget kul alls, alltså!!" Ja, ja.. två sidor/tänk på samma mynt; hur ska dessa två kunna enas? :)

Förhopp(!)ningsvis med fem storleksklasser blir det fler som ställer upp att tävla när hopphöjderna blir mer hoppvänliga för framför allt de mindre hundraserna. Enligt kommentarskrivare ökade tävlingsdeltagandet när vi gick från två storleksklasser till nuvarande tre. Självklart vet man väl inte om det framför allt berodde på storleksindelningen.

Med fem storleksklasser finns det förstås även frågetecken och nackdelar, ex: internationella tävlingar (som ju har annan storleksindelning), nationella lagtävlingar (måste skapas nya lag?) och krångel (?) med att då ska väl hunden mätas om igen?

Dogfight!!

Jo, jag glömde! (Eh? Var det inte jag som skrev i början att jag skulle fatta mig kort?)
    Ja, en liten lustig detalj är ju att "Nej-sidan" inte riktigt talar om vad de vill. Vilka hopphöjder vill de egentligen ha? Och folk skriver under bara så där. Ja, förstås! De vill inte - det är bara det de är säkra på. Duh!! ;) 

Om nån skulle vilja fördjupa sig mer i denna agilitysoppa, så länkar jag till två hemsidor som står på varsin sida om soppskålen: Ja-sidan och Nej-sidan. Nej-sidan har (i mitt tycke) fler brister i sin "bevisföring" än Ja-sidan. Fast å andra sidan "Nej:arna" är ju bara intresserade av att säga just "Nej!". ;) (ja, jag retas)

Okej, då! Jag ska vara rättvis och förtydliga att det "Nej:arna" mest oponerar sig mot är (väl?) Svenska Agilityklubbens remissförfarande, men... nä. Protesten avslås (av mig alltså), man har haft all tid i världen och möjligheten att få sin röst hörd.
    Kan dock förstå bitterheten över att förlora med knapp marginal.. Ja, att komma tvåa är att vara den förste/störste förloraren. (Visst var det väl Jimmy Connors som sa dom bevingande orden?)

Det ska bli intressant att se hur det här kommer att sluta. 

Är grinden redan tillbommad och stängd?

* Ett antal dagar efter jag skrev detta inlägg så öppnade jag brevet från SKK, som jag var övertygad om att det var SKK-medlemsförnyelse, men det var ju inte det - utan inbetalningskortet för medlemskap i Svenska Agilityklubben, ju! *shame on me*

Oj!! Vad med bilder!

Jaha! Då ska vi se om jag kommer ihåg varför dessa bilder togs...

Lille Zafir är hopplös. "Jag vill upp på trimbordet!! Det måste vara min tur nu!!!", gnäller, hoppar och protesterar Zafir samt försöker dra ned Pingu genom att ta tag i hans svans.

En liten bildkavalkad från en vinterskog nära mig.

Lille Zafir som veckan före helt på egen tass kom på hur man klättrar upp på bergsknallen hade denna dag helt glömt bort hur man gör. Jo, upp gick bra, men hur sjutton kommer man ner?!! Fast Pingu "visade" hur många gånger som helst var man kunde hasa ned, så nä: "Jag törs inte!!", visade Zafir. Jag fick till slut lyfta ned honom.

Pingu visar däremot upp lite balanskonster uppe på bergsknallen. Han fick tydligen för sig att matte hade gömt godis i barken.

Pingu (och jag) har ju fått lite "bakläxa" att vara lös och fri i skogen. Ja, inte för att Pingu jagar vilt - utan löptikar! Så han får numera enbart röra sig inom en fem-meters radie runt mig, men just här fick han lite dispens... fast man ser hur han spanar bortåt.

Nu har vi hamnat i Arningehallen för lite agilityträning...

Zafir var jobbig och skrek i protest när matte inte var i direkt närhet. Till slut tyade jag inte mer... Zafir blev förskansad in i bilen istället så matte och alla de andra fick lite lugn och ro.

Tjohooo!

Hm? Är inte dom här bilderna typ urgamla? Äh, hur som... Vi träffade på lilla söta granntjejen Hedda i skogen. Det var urskoj!! Observera att Hedda löper ej (kastrerad). Otur, Pingu! Hehe!

En något sömnig Zafir i bilen.

En söt Zafir med pinne i munnen.

Ja.. du..? Varför dessa bilder? Det började snöa och förstörde allting..?

Pingu kollar in snön som faller ned på hans rygg.

En urlyckligt euforisk Pingu som har funnit världens bästa skatt...

Zafir är avundsjuk...

... för det är Pingu som har skatten; en gammal övervintrad strumpa.

Lite tafatt-lek med Pingu först med strumpan i munnen.

Sötkillarna poserade helt på eget initiativ.

Jaha! Helt plötsligt har vi hamnat på jobbet. Lille Zafir som inte längre är så himla liten sträcker ut sig.

En sovbild från bilen. Matte var och handlade, men tänkte till lite grann innan hon gick från bilen och bäddade in en eventuellt lite frusen valp. Det blev varmt och skönt under filten.

Poserande hundar i skogen - igen.

Det enda Pingu har i huvudet är löpisar. Vet inte om det här är samma skogspromenad som när vi mötte Asta, löpande berner sennen-tös. Därav kopplet. ;)

"Var är hon... min bedårande fästmö?", spanar Pingu. Zafir testar hur knapriga ljungkvistarna är.

Nu har vi hamnat i Arningehallen igen för agilityträning. Pingu var jätteduktig!! :) Dock inga actionbilder.

Lillkillen Zafir har visst vuxit, eller hur?

Men han är fortfarande för liten för att gå nedför trappan. Uppför knatar han på. Han blir sur om jag försöker hejda honom, men nedåt.. "Nä, det törs jag inte!!", visar han, och det är väl lika bra det. Fast han börjar bli ganska tung att bära.

Sötaste Zafir i stan!!

Haha! Och varför har jag tagit den här bilden, då? Jo, Zafir ligger med huvudet vilande på sin tass. *ler åt en mattes fåniga fotoiver*

Först bär man ned valpen, sen går man upp igen för att hämta alla prylarna, men innan är det bäst att sätta dit gallret - ordentligt - så inte valpen kutar upp igen. Ibland känns det som värsta evighetsmaskinen för att ta sig ut genom jobbdörren.

Efter-jobbet-promenaden.

Vi tar alltid en liten runda innan vi går till bilen borta på infartsparkeringen.

Zafir har en åtrå att kuta upp- och nedför alla dikessläntrar. Detta är ibland nåååågot irriterande för en lite trött matte efter jobbet, men hon försöker att tänka att detta rännande är bara bra inför framtida agilityträning - och jycken tycker det är kul.

Och vad betyder det här då? Den här synen möttes jag av när jag kom in i köket.

Vad vill Zafir säga mig? Att maten smakar skit? :)

När man tittar upp så ser man två jyckar sitta och glo på mig. Vad vill dom, månntro?

Vissa glor mer än andra... Vad vill han?

Ja, dessa förfinade varianter av godistiggeri.

På jobbet - igen!

"Matte! Vad gör du därnere?!!", undrar Zafir. Men visst har han vuxit!!

Lillkillen är inte så himla liten längre. Behändigt när man ska sätta på kopplet; man slipper numera böja sig dubbelvikt.

"Men matte kom då!!" Och så var det dags att gå hem igen. En leksak ska alltid vara med.

På promenaden efter jobbet...

Plötsligt skuttar Pingu upp på stenar - och sandlådor - som han aldrig gjort förr.

Och lillkillen kör sina släntrejs.

Nu har det blivit morgon igen. Dags att åka till jobbet...

Den här synen möts jag av typ varje morgon efter jag har varit och öppnat grinden...

Två hundar som är totalt oförstående när jag ropar att vi ska åka bil: "Vi vill stanna kvar hemma och leka på tomten istället!!", tvekar de båda.

Jaha, så var man hemma igen efter jobbet...

Finkillen i baksätet. Nu har han förstått att man inte får hoppa ut hur som helst; man måste vänta till matte säger "Varsågod!"

Zafir trivs uppe på trimbordet. Så klart att han gör! Där finns ju det speciella trimtuggbenet, ju!! Han bryr sig knappt om att jag vrider och vänder på honom, klipper klorna eller borstar och kammar överallt på hans kropp.

Nu igår så tänkte jag att Zafir skulle gå ut och kissa innan det var hans tur, så när Pingu var klar så gick vi glatt bort mot ytterdörren för att kasta ut en näve godis för lite sök ute på tomten. Pingu rusar ut... men vart tog Zafir vägen?
  Jo, han hade tydliget gjort en helomvändning, och sprungit tillbaka till trimbordet. Där satt han under bordet och gläfste uppfordrande: "Men jag då?!!! Jag vill också bli borstad och kloklippt, ju!!" Så han fick som han ville... men först gick jag in i köket för att hämta det obligatoriska "trimtuggbenet", så att det så där lite magiskt redan låg uppe på bordet och väntade när jag lyfte upp honom.
    Zafir snappade åt sig tuggbenet i farten medan jag la ned honom på sidan utan några protester. "Nä, varför ska man protestera för när man har värsta fina tuggbenet i munnen?", anser Zafir.

Nu slutligen: Filmtajm!!

Det har faktiskt tagit mig två år att lära jycken skämmaskonsten. Ja, jag har inte hållit på i sträck, det var nog en liten paus på nåt år däremellan. ;) 

Vi fastnade när vi kom till att få upp tassen mot nosen. Jag testade "tejp-tricket", alltså att fästa en liten tejpbit på nosen, så jycken typ automatiskt tar upp tassen för att få bort tejpen - och så klickar man. Det hade funkat med Spirou, men det gjorde det inte med Pingu. Nä, för han tyckte det var så obehagligt. Dels när jag böjer mig över och trycker dit tejpen (han ryggade undan) och dels att något sitter på hans nos. Han blev helt blockerad över detta obehagliga när han typ desperat försökte få bort eländet så han inte ens hörde klickerns klickljud. Jag bytte till en mer högljudd klicker, men nä... kanske någon reaktion över klicket, men det var knappt. Jag tjoade och berömde överväldigande, men nej... obehaget över tejpen tog överhanden... övertassen?

Samtidigt så ifrågasatts jag hela grejen; varför göra något så onödigt när jycken inte tycker det är skoj? Skämmas-konsten kanske helt enkelt inte passar Pingu, funderade jag och nära på la av helt, eller det gjorde jag ju, i nåt år eller två. ;)

Jag testade sen att ibland varva med att emellanåt bara låtsas sätta dit tejpen på nosen (nu ryggade han inte längre), och det funkade någon gång ibland; han tog upp tassen mot nosen fast det egentligen inte satt nån tejpbit där, han gjorde det bara som en reflex, typ.

Ja, sen för att göra en lång historia liiite kortare: Plötsligt en kväll så föll poletten ned!

    Det lustiga var att det var vid samma träningspass som Zafirs "give-me-five-polett" plötsligt föll ned på plats. Innan hade han varit totalt oförstående, inte fattat nånting, men nu så pang på handflatan med tassen med ett bestämt tjong!! :) 

Puh! Oj, vad det här blev långt! Men nu är jag (nästan) ifatt alla bilder. *pustar ut*