Stor- o lillnosarna: Rallylydnadens dilemma samt en vintrig skogspromenad för nån helg sen

Det här kommer bli ett märkligt blogginlägg; vinterskogsbilder med mina hundar blandat med seriös text om, i mitt tycke, rallylydnadens dilemma...

Fråga mig inte varför jag tog bilderna här ovanför... *funderar ett slag* Jo, jag tror det var för att visa att Pingu faktiskt är intill mig, lös och dan, men är måttligt intresserad av sin matte (som i och för sig är urtrist). Ni minns väl att Pingu-pojken rymde från mig i skogen för några helger sen efter löptik... *harkl* (visserligen var han pyttsväck bara i några minuter, men det var låååånga minuter)... Nu är han under sträng uppsikt, inom en fem-meters radie runt mig.

Jo, till rallylydnaden... Hundsporten som jag tydligen älskar att hata. ;)

Det har ju i veckan varit diskussioner i sociala medier om bedömningen på tävling angående om man med ett allvarligt och koncentrerat ansiktsuttryck kan utstråla glädje och samarbete? I tävlingsreglerna står det så här: "Vid bedömning premieras ekipagets glädje, samarbete och positiva kommunikation..". Debatten handlade alltså om det verkligen är rätt att få avdrag för att man som förare inte ser så himla glad ut.

Hihi! Ni som känner mig/känner till mig kan säkert gissa vad jag tycker i frågan. *fnissar* Oj! Det där fnisset avslöjade nog mig direkt! Inte fnissa när det gäller allvarliga saker såsom tävling.

Okej, jag är allvarlig och seriös - trots fnisset.
För det första vill jag klargöra...

Jag beundrar "vinnarskallarna"; det är ni som driver sporten vidare, som får den att utvecklas.

Ta till exempel agilityn. Kolla in filmsnuttar från 80-talets VM (finns säkert på youtube). Alltså, dessa dåtidens VM-banor är som nutidens blåbärsklasser, typ. Ja, förutom dåtidens typ nästan livsfarliga hinder, då.

Hundsporterna behöver er, ni seriösa tränare/tävlande som har ett gediget engagemang samt satsar typ allt för att ta er till SM, VM och till mästarnas mästares stjärnhimmel.

Pingu skuttade lätt upp på bergsknallen med svikt i tassarna medan lilla Zafir förgäves försökte kravla sig uppför den nästan lodräta bergsväggen.

Jag tror nog att de flesta är överens om att det är de så viktiga rallylydnadspionjärerna som tar sporten framåt. Men vad sjutton har det med det hela att göra? Vilket ansiktsuttryck de har medan de tävlar? Och vadå?!!! Är det bara dom, pionjärerna, som brister (?) i att lyckas utstråla denna "glädje, samarbete och positiva kommunikation"?
Nej, nej, nej! Självfallet inte!! Meeen, jag misstänker att det är oftast just dom som platsar i "vinnarskalle-facket" som denna tävlingskoncentrationansiktsuttryck inbefinner sig. Och just för att de är vinnarskallar, så blir man ytterst arg/besviken när man får avdrag (för nåt så fånigt som) i bristen att utstråla denna önskade glädje.

Det jag menar är att spontan glädje och djup tävlingskoncentration är två saker som är ganska svåra att sammanföra. Fast det borde absolut inte vara omöjligt. Kolla bara in artister, dansare etc.

Lilla valpen Zafir förvånade mig att plötsligt få snilleblixten att rata den för honom omöjliga lodräta bergsväggen för att istället kuta runt för att något mödosamt kravla sig upp från baksidan. Speciellt eftersom Zafir aldrig förut gjort något liknande samt att stenen ju var ganska bred.

"Men vadå?!!", muttrar säkert en och annan "vinnarskalle", "Min hund är en hetlevrad individ, kräver tydlig handling/dirigering annars åker hen direkt upp i för hög stress - och det har ingenting med glädje att göra! Så det så!! Om jag berömmer högljutt och/eller har yvig handling så blir hunden frustrerad och bara skriker: "Jag förstår inte!!" Jag har kämpat länge med detta, och nu äntligen så har allt fallit på plats. Det som förr tycktes helt omöjligt. Jag måste ha mitt koncentrerade "tävlingsansiktet" på, annars... När jag tränar min hund försöker jag även efterlikna tävlingssituationen så mycket som möjligt, även hur jag naturligt ser ut i min koncentration vid tävling. Detta för min hunds trygghets skull. Ska man verkligen behöva ha ett falskt (? min komm.) påklistrat, fånigt leende för att inte få avdrag! Det är ju bara löjligt!!"

Jag kan inget annat än gratulera till tränings- och tävlingsframgångarna!! Fast jag kan ändå inte låta bli att spåna vidare i hundträningen:

Många just tävlingslydnadstränare/tävlande lär sina hundar att när matte/husse ser så där stelt allvarlig och koncentrerad ut så utför hunden konsterna/momenten som allra, allra bäst; hunden vet/har lärt sig att en stor belöning kommer alldeles strax: "DUKTIG HUND!!" följd av stående ovationer från föraren. Alltså ett rent träningstrick: Allvarligt ansiktsuttryck = lycklig hund.

Men... om man nu kan lära hunden detta, så borde man även kunna lära hunden tvärtom, om ni förstår vad jag menar; att den är som duktigast när föraren ser avslappnat glad ut. Att lära hunden utföra konsterna/momenten fast föraren har något yvigare handling. Man borde väl kunna vara tydlig fast man utstrålar glädje och har bestämda, men mjuka rörelser.
Man behöver ju alltså inte överdriva åt något håll (antingen högljudda ovationer eller stel kropphållning, utan nåt mittemellan), och ett litet leende på läpparna behöver inte heller vara falskt påklistrat utan kan ju vara genuint från förarens djupa träningshjärta.

Javisst! Det är självklart mycket, mycket, mycket svårare om man har en hetlevrad hund som alltför lätt kommer upp i dålig stress, men det borde inte vara helt omöjligt, även om det måhända kan kännas så. (Jag vet efter min lilla erfarenhet med mellanpudeln Wilbur där jag gav upp agilityn i flera år, men en dag tog jag mig i kragen - och grejade det! Det som sen så tråkigt satte stopp på det hela var korsbandsskador samt hans då höga ålder efter rehab-åren.)

Jag förstår absolut dilemmat man hamnar i om man tävlar både i tävlingslydnad och rallydito - speciellt om man har kämpat med att lära hunden att den är som duktigast och gör rätt när föraren har ett allvarligt ansiktsuttryck.

"Yeah! Jag kom upp!!", visar lille Zafir lite smått förvånad.

Obligatorisk poseringsbild.

Har absolut ingen aning varför jag tog den här bilden för?

Lille Zafir utforskar en annan bergsknalle - helt på egen tass.

"Tjohooo! Här kommer jag! Har ni saknat mig?"

Och så upp på bergsknallen i full fart igen. Pingu står lydigt kvar intill mig.

Tillbaka till rallyblabblet igen...
Själv så tycker jag att det är önskvärt/roligare när jag ser rallyekipage som utstrålar en sådan positivitet som får mig att småle över deras glädje och samarbete. Ja, just det! Rallylydnad är en bedömningssport. Take it or leave it, typ! Man betalar och tävlar för att få reda på vad just denna tävlings domare tycker om ens prestationer. Alltså, skönheten sitter i betraktarens (domarens) öga.
Är man inte överens med domaren? Du har då två val:
1. Gå hem och träna mer. Visa att du minsann kan! Att du kan "blidga" domarjäveln ( ;) ).
2. Memorera vilken domare det var; tävla inte längre för denna igen. Det finns säkert andra domare som tycker att rallylydnaden ska vara som du själv tycker.

"Men hallå?!!! Det finns ju tävlingsregler och riktlinjer som ska följas! Domaren får väl inte hitta på eget heller!!", protesterar ni.

Nä, visst! Det stämmer. Men fortfarande är det en bedömning inom riktlinjerna som är just personlig för varje enskild domare.

För nåt år sen var det många diskussioner om hur vissa rallymoment ska genomföras där momentbeskrivningarna var tvetydiga. "Äh, det är bara (? min komm.) att träna in de olika varianterna, och så frågar man sen på domargenomgången vilken variant just denne domare föredrar. Inga problem!", ansåg många (träningsnördar).

Borde det inte även fungera med att träna in att utstråla trevlig samarbetsglädje och att se avslappnad ut?

Jag menar, om man ska få lika fina poäng - trots förarens stela kropphållning och allvarligt koncentrerat ansiktsuttryck - så blir ju rallyn bara som gammal vanlig hederlig (åråldrigt tråkig ;)) tävlingslydnad fast med rallymoment istället. Alltså, inte mycket till skillnad mellan de två lydnadshundsporterna.

För mig (!) , det som utmärker rallyn till något speciellt är just denna utstrålning av glädje, samarbete samt positiv kommunikation genom förarens mera avslappnade och lediga attityd i dess handlingsrörelser. Hundens glädje är en självklarhet i alla hundsporter.

Som sagt: Skönheten sitter i betraktarens öga. Och ett litet leende behöver inte vara påklistrat - utan genuint direkt från hjärtat.

(Kom precis på att just idag är det "Alla hjärtans dag", så detta blogginlägg passar väl då bra just idag. :))

Nu är strax skogspromenaden slut. Lille Zafir har hittat världens bästa pinne, och han gör allt för att visa oss hur stolt han är och vilket kap han har gjort: "Haha! Ni har ingen pinne!!"