 |
| Pingu på Waxholms BK. Foto: Fotograf Veronica Öström. |
Hej! Kommer ni ihåg mig? Det var ett tag sen sist... Men äh! Spela roll! Nu är jag och mina stornosar här igen. ;)
Det viktigaste som har hänt sen sist är... Vänta, nu ska vi se vad vi har för bilder...
Jo, i tisdags - förra veckan - var det avslutning på Sommarcupen...
 |
| Ett stycke Sommarcup pågår, det vill säga en serie agilityträningstävlingar i gemytlig cupform med betoning på att pusha fram rookiesar att våga börja tävla på riktigt, men förstås även för proffsen att passa på att träna finlir vid tävlingslika former. |
Om jag ska vara lite ärlig så hade jag innan årets Sommarcups början drömmar om att Pingu skulle prestera och få nån fin topp-placering eftersom det har ju börjat lossna på riktiga tävlingar, men... Haha! Den önskedrömmen grusades rätt snabbt. Disk, disk, disk osv...
Fast en delad sjätteplats i cupen är förstås helt okej, men med tanke på att våra ihopskrapade poäng nästan mest är resultat för troget deltagande, så är det inte så mycket att hänga i agilityjulgranen. Det räcker nämligen med att bara starta ett lopp så får man poäng i cupen; 1 poäng för deltagande, målgång utan disk genererar 2 poäng. Felfritt lopp samt vinst ger förstås de högsta poängen (3p resp 4p).
Det var ju bara att tänka om, ta sig själv i kragen, göra sitt bästa och bara njuta av loppen istället för att tänka på den slutliga resultatlistan.
Men (ärligt talat) så hade jag innan avfärd till de två sista Sommarcupsdeltävlingarna absolut ingen lust alls att åka dit, fast det berodde mest på att jag är lite tävlingstrött (det var ju så gott som tävling varje helg hela våren/försommaren) än på bristande resultat.
Det lustiga är att trots denna aviga inställning blandad med "Äh, spela roll! Går det så går det"-känsla när tidsbrist till uppvärmning inför ens egna lopp uppstår för man blev upptagen med funktionärsysslor såsom "lekmanna-domare" så kändes själva loppen sen riktigt bra och roliga. Älskar den där agilitykänslan med flyt, rolig handling och följsam (!) hund!! Ja, du läste rätt; Pingu kan vara en följsam vovve! :)
 |
| Nästa år, Zafir! Då får även du delta på vår Sommarcup. |
Haha! Apropå "lekmannadomare"...
Jag var ju banritare till det näst sista cuptillfället (eller var det nästnäst sista?). Vi har ju hela tre duktiga auktoriserade agilitydomare på hemmaklubben, så jag lämpade med varm hand över till proffsen med konsten att sen bygga upp baneländet efter pappersskissen.
Med orden: "Ni har full rätt till fri tolkning!" räckte jag över pappret med bankartan. ;)
Jag fnissade lite för mig själv när jag lite senare råkade höra den ena utbildade domaren säga lite menande till sin medhjälpare: "Frilansdomare..." när de försökte få till det med mått och linjer efter min skiss. :)
Haha! Det var nog inte meningen att jag skulle höra det, men jag gillar´t! Detta uttryck "Frilansdomare" kommer jag hädanefter använda mig av. :)
Men vadå? Jag, som är helt utan domarutbildning, ska inte kunna sånt här. Jag menar, om jag skulle kunna det, varför finns det då domarutbildningar överhuvudtaget? :)
Hur som helst så avslutades årets Sommarcup med en nöjd och glad känsla - trots två disk vid det sista tillfället. Båda sista loppen var med trevligt flyt och med den där äkta agilitykänslan, trots supernosig hund före starten. Tack för löptiksträningen!! ;) Det är en sådan seger att kunna bemästra detta eviga nosande!!
Lördag 13 augusti.
Agilitytävling på Waxholms BK
Efter (ett välbehövligt) tävlingssommaruppehåll var det då dags för officiell tävling igen...
Efter att ha funktionärat lite som tidtagare (där jag prickade in den elektroniska tidtagningen med beröm godkänt, fick till och med exakt samma tid ett par gånger. //Stolt tidtagare ;) ), så kände jag mig inte alls så tävlingssugen själv.
Det blev också lite tight med tiden mellan funktionärssysslan och Pingu-uppvärmning, men inga problem. Pingu hade ju startnummer 22 i vårt första lopp för dagen, med andra ord typ 20 minuter till vår start efter banvandringen, och det är ju typ en evighet att hinna kissa av uttråkad jycke samt motivera upp till tävlingsmode. ;) Jag är ju som bäst under tidspress, och jag skulle ju till och med vara med på banvandringen, ju. Så piece of cake, liksom! :)
Just det!! Vi hoppar tillbaka i tiden lite grann....
Jag önskade livet (!) ur mina två odågor till hundar när jag gick rastrundor mellan funktionärspassen; de båda var helt odrägligt nosiga samt drog stenenvist i kopplet. De båda var som att försöka hålla tillbaka två stadiga betongväggar som faller mot marken mot superintressanta luktfläckar (varför nu betongväggar skulle vilja nosa, vet inte jag, men så var det, faktiskt). Med andra ord; de var värre än någonsin. Jag skämdes över mina ouppfostrade hundskrällen samt min oförmåga att lära dom att uppföra sig i kopplen.
Men trots detta, så får Pingu och jag till tävlandet ändå. Ja, vi två tillsammans. Innan loppet fick han nosa runt som han ville varvat med uppstyrda och korta "Du får nosa när matte vill"-träningspass, då han måste följa mina kommandon ("Kom här! Sitt! *invänta ögonkontakt* "Varsågod!"). Det funkar bättre (för oss båda) när han får tillstånd att nosa av stället; då är det liksom gjort, nyhetens luktbehag är över.
Och så varva med rallymoves, inte enbart för agilityuppvärmningen utan även för stundande rallytävlingar. Finfint att typ träningstävla på ett riktigt tävlingsområde.
Agilityklass 1B
Startnummer 22. Kul bana. Pingu tjuvstartar så där precis innan jag tänkt säga mitt "Kör!". Jag släpper igenom. Dumt, men... Ja, ja..När vi är typ borta i banans vänstra bortre hörn, så stannar Pingu upp och spanar läääänge bort mot hundarna som är borta vid framhoppningshindren. Jag gastar: "PINGU!!! KOM HIIIT!!! PINGU!!! KOM HIT!!!" Det känns som om han står där och velar "Göra som matte säger eller smita iväg?" i minst en kvart. Pingu bestämmer sig sen för att... fortsätta med att köra agility. Tillsammans skuttar vi in i mål. :)
Haha! Tävlingskompis som råkade vara uppe på parkeringen just när vi körde sa att det hördes ända bort dit hur jag gastade och vrålade. :) Haha! Jag som beundrar de förare som kan tyst och fint handla sina hundar... Ja, ja... ;)
 |
| Titta! Han ser på mig!! Pingu och jag skuttar i mål. Foto: Kerstin Anderberg. |
Jag var så glad (och lättad) att han valde matte och agilityn istället för "publikmingel" så jag hade inte en tanke på nåt resultat. Jag blev minst sagt överraskad under banbyggnaden till nästa klass, när prisutdelnings-speakern ropar upp mitt och Pingus namn - och att vi nollade, kom på en fjärdeplats (av 34 startande) samt erövrade en pinne!!
Hur sjutton gick det till? Alltså med detta avbrott medan Pingu stannade upp och funderade mitt i loppet. Att det inte blev en massa tidsfel? Han måtte varit ganska snabb resten av banan. För första gången i världshistorien blev han inte den som snodde åt sig den sista pinnen, alltså den med den sämsta tiden - utan han hade den nästsista bantiden (av pinnplatserna). *kors i taket*
Fast om man skulle jämföra med den hund som vann loppet så var Pingu typ tusen år efter - så gör inte det ;)
Agilityklass 1A
Vi har startnummer 39. Även detta en rolig bana. Pingu tjuvstartar... så där precis innan jag tänkt säga "Kör!"... och jag släpper - dumt nog - igenom.Vet inte varför, men Pingu får "skällfnatt" i slalomet, och jag är dum och slarvig och visar inte honom tillräckligt långt tillbaka till slalombörjan. Efter två försök tar jag dock mig själv i kragen, lugnar ned både mig själv och Pingu för en mikropaus - sen fortsätter vi banan typ felfritt.
Jag är mer än nöjd över handlingen genom "U-svänghinderkombinationen": A-hinder, hopp och till en banantunnel, där jag gjorde nån typ av jakko-grej (som jag inte såg att nån annan gjorde, i alla fall inte vid banvandringen); det blev ett fint flyt utan missförstånd. Det fanns stor risk för att hunden tog istället fel väg/hinder efter hoppet; dels upp igen på A-hindret eller in i fel tunnelingång. Vad jag älskar när det är flyt!!
Nu vet jag ju inte hur det egentligen såg ut i verkligheten. Lite synd att inget lopp blev filmat... eller kanske det är tur. Nu kan jag fortsätta njuta av illusionen av känslan av flyt och fart. :) :)
Det blev en 14:e placering (av 37 startande) med hela 22,44 fp; en massa vägran (slalomstrulet) samt tidsfel och nån kontaktfältsmiss, kanske?
Hoppklass 1
Startnummer 2. Åter igen en rolig bana. Innan hade jag bestämt att vid denna start ska "Tjuvstartar-Pingu" inte få en chans att just tjuvstarta.När vi står där intill startfållan så råkar den söta flatcoated retrievern Ester komma spatserande, Pingus gamla kärlek, och Pingu upptäcker henne direkt. Ester, med matte, vänder dock och går bortåt längs med banans långsida. Pingu står som förstenad och följer henne med blicken - hela vägen lång. Han fortsätter sitt spanande medans de går längs med den bortre kortsidan av banan....
Nu ska vi in. "Är jag dum nu? Är det ansvarslöst att släppa honom?", velar jag lite medan vi tar stegen in till starten. Jag sätter Pingu, och gör vårt sedvanliga "give-me-five" innan jag kommenderar "Kvar!" och lämnar honom. Jag kollar in honom i ögonvrån. Överraskar honom med att gå tillbaka efter ett par steg bortåt, samtidigt som jag är liiiite orolig att han därmed ska missuppfatta att vi inte alls ska köra agility, men han sitter fint kvar. Jag berömmer, och lämnar honom igen efter att tydligt säga "Kvar!". Pingu sitter tjusigt kvar medan jag går bortom det andra hindret - och jag förekommer honom med "Kör!" innan han hinner tjuvstarta. ;)
Jag tror att jag aldrig har varit så på, jobbat så, som i detta lopp - speciellt därborta vid kortsidan där jag anade att Ester hade sin tältplats. Jag gastade "Pingu!! Här!!" eller vad sjutton jag nu gormar i stridens hetta som aldrig förr - väl timat när hundskrället fortfarande är i luften över hopphindren; han ska inte få en chans att ens tänka tanken att smita iväg. När han var i tunneln (som jag sen fick höra vette rakt ut mot Esters tält) ropade jag hans namn i rätt tid; ej för tidigt, ej för sent.
Det blev en vägran i slalomet även i detta lopp, men denna gång skärpte jag till mig och visade/hjälpte Pingu rätt utan strul.
Efter målgång rusar han dock från mig, bort in runt andra hundar. Jag gastar det värsta jag kan på Pingu-grabben - som inte drar fram till någon jycke - utan kommer snällt tillbaka till mig, kanske beroende av att han blev bortschasad? I så fall, tack för hjälpen!! :) Han fick rikligt med beröm. Jyckar lever i nuet.
Pingu kom 12:a (av 30 startande) med 5,66 fp (vägran plus 0.66 i tidsfel).
Pinnar och tävlingsresultat i all ära, men det som känns som den stora verkliga segern var det sista loppet - att han och jag, tillsammans - kunde köra agility trots förälskad jycke.
Tack alla ni som ställer upp som "målvakter" samt bortschasare runt banan "ifall att". Speciellt till er som utan att jag behöver säga till innan bara gör, som till exempel ber Ester-matten att "gömma" Pingus gamla kärlek bakom tältet när vi körde det sista loppet.
Observera att Ester inte löpte, men hon gjorde det en gång för typ tre år sen - och det glömmer inte Pingu i första taget. ;) (Ester-matten berättade sen efteråt att hon hade nyss löpt klart, Ester alltså - inte matten. ;))
 |
| Pingu spanar efter sin kärlek när han åter fick syn på henne. Bilden tagen en stund efter det sista loppet. |
Här en filmsnutt hur en kärlekskrank pojke låter. Han gnällde och gnydde ut sin trånande längtan.
 |
| Zafir fick träna på att vara i hundburen medan jag slappade lite och sen när jag packade ned tält och prylar. På bilden visar han hur han självmant går in i buren för att tigga åt sig lite godis. Han har numera inte heller nåt emot att jag stänger luckan. |
Det var kul att få se så många Sommarcups-ekipage som tävlingsdebuterade officiellt, och alla med bravur!! Några till och med fick prisrosetter med sig hem för vinst och nollade lopp. Stort GRATTIS till er alla för fina lopp!!
Väl hemma (efter ihopplockning av tävlingsområde, en kort jobbvisit samt El Maco-date) så där vid elva-snåret på kvällen blev det fototime.
 |
| Bildbevis. :) |
Dagen efter Waxholmstävlingen, på söndagen, var det ju klass 2 och klass 3-tävlingar på hemmaklubben. Egentligen krockade denna tävling med klass 1-tävling på Haninge BK, men jag avstod att anmäla mig dit. Det var dock ingen uppoffring på något sätt; dels så vill man ju vara på plats när det för en gång skull (typ) arrangeras tävling på hemmaplan, samt dels så är jag ju lite tävlingstrött - och jag tycker det var ett ypperligt tillfälle att få nöjet att få beskåda klass 3-ekipage, något som man som inkörd klass 1-tävlare inte är bortskämd med.
Nu för tiden är ju det väldigt sällan som det arrangeras klass 1 och klass 3 samma dag, vilket på ett vis är lite synd, för man lär sig mycket bara att se på hur andra kör - och det var min lilla baktanke för dagen: Watch and learn! :)
En tävlingskompis frågade på Waxholms-tävlingen om vi skulle till Haninge dagen efter, men förstod varför jag inte skulle dit. "Man kan låna ut sin hund också..", påpekade hon även lite menande med glimten i ögat. ;) Men nä! Pingu och jag är ett team, ett tvåmannalag. Man splittrar oss inte. Våra resultat och prestationer är ett teamwork, vi två tillsammans - inte någon annans. Så egotrippad är jag!!*
När jag satt där som hinderfixare på klass 3-tävlingen på hemmaplan, så blev jag både imponerad av de duktiga ekipagen, men dock även med en lite bitter smak i munnen. Alltså farten! Visst agility är fart och smidighet samt glädje, men vissa hundar har en sådan fart under tassarna att man sätter hjärtat i halsgropen. Speciellt om de råkar komma det allra minsta snett mot balanshindren. *gulp*
Jag blev även taggad där jag satt på min hinderfixarstol att faktiskt kanske försöka komma upp sig i svårighetsklasserna (Kors i taket! Vad är det jag skriver?!)
Det vore roligt att låta Pingu axla "Agilityklass 3-ESS:ens gloriösa mantel. Ingen nämnd, ingen glömd. Det skulle vara kul att få visa att även en klumpig ESS kan! Inte så mycket för resultatens skull - för vi har ingen chans att konkurrera med de superkvicka samt smidiga vallhundsproffsen. Jag menar, BC vs. ESS och ung idrottsatlet vs. tant i sin bästa ålder... ;)
Som sagt, det är tur att de roliga loppen på WBK-tävlingen inte filmades, så jag fortfarande kan glädjas av illusionen av Pingus och min fart, smidighet samt flytigt tjusig handling. :) :)
 |
| Idag är jag glad i min hund! :) Foto: Veronica Öström. |
* Plus att om något skulle hända, någon "incident" med min smitar-Pingu, så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det är illa nog när min brorsa lånar Pingu för promenader. //Hönsmatten som känner sin hund alltför väl.
