 |
| När till och med leksakerna strängt tillrättarvisar hunden. 😉 |
Kommentarskrivarna gick ibland ganska hårt åt sina motståndare, men i det stora hela så tycker jag faktiskt att de skötte sig helt okej. Man har liksom tråkigt nog sett värre.
 |
| Foto av kalender gjord av Liselotte Eriksson. |
Angående olika hundträningsmetoder, så tänker jag som följer, och jag ska försöka att inte lägga i några värderingar, men det är ganska svårt. Jag har koncentrerat mig på de två ytterligheterna, men självklart finns det även mellanting.
Vilken hundträningsmetod du använder beror - mest - på hur du vill att din hund ska vara.
- Om du vill att den ska mestadels gå bakom/vid din sida och invänta; att det alltid är du som tar initiativet till att ge den tillåtelse att göra ifrån sig, nosa, utforska omgivningen, leka etc.
eller
- Om du vill att hunden ofta själv får ta initiativet till att göra ifrån sig, nosa, leka etc inkluderat att gå bakom/intill din sida (den är intill dig för att den vill det).
När hunden gör något som ej är lämpligt (smita iväg, äta olämpliga saker, göra utfall etc) så spelar det egentligen ingen roll hur du bryter det oönskade beteendet...
- med ordet/ljudet "Nej!" (eller liknande).
- med att ropa/säga dess namn (ljudet).
- med att säga hundens namn (adressera) följt av ett "Nej!".
Det är ditt val. Det viktiga är att det funkar; hunden bryter (och tar kontakt med dig).
Frågan är vad som händer om hunden inte lyder? Får hunden en utskällning? Någon typ (grad) av fysiskt obehag? Man ignorerar, löser problemet akut (leder hunden därifrån, rensar själv ur munnen på den osv)?
Vid båda alternativen går man hem med svansen mellan benen för att träna mer.
Notera (!) att båda "träningslägren" har regler inom flocken, alltså hur man uppför sig (om det är tillåtet att sova i sängen, tigga, dra i koppel, mucka med grannhunden, tugga på brevbäraren 😉 etc). Man lär hunden reglerna bara på olika sätt, kortfattat: med positiv förstärkning vs med bestraffning (facktermen).
I min flock/familj så får man vara uppe på borden - om bordet är utomhus. Då är den enda regeln: "Inte röra/äta upp människornas käk!"
En viktig "detalj" som många glömmer är att ibland så bara måste man förhindra hunden att göra olämpliga saker (ex bita brevbäraren) då gör man helt enkelt det, utan pardon. Men detta har inget med att just träna hunden att göra. Man bara gör det nöden kräver. Hunden (och antagligen även ägaren samt ev andra inblandade) är i affekt; ingen av de inblandade, hund som människa, är kapabel att ta åt sig information/träning på ett vettigt sätt.
Självklart är det skillnad på olika hundindivider (samt hundägarindivider). Med andra ord är det viktigt att rätt hund kommer till rätt ägare... och att denna hundägare utstrålar trygghet, oavsett hundträningsideologi.
Sen har vi det etiska.
Hur är det rätt rent moraliskt att uppföra sig mot en annan varelse, i detta fallet en hund? Det är just detta som är det svåra och det blir för många människor så känsligt/obekvämt. Man vill ju inte utge sig att vara oetisk. Nu blir det ännu svårare att inte lägga någon värdering i texten...
En tillrättavisning ger hunden en känsla av obehag/oro (annars har den ingen effekt) till skillnad mot beröm/vägledning som ger hunden en glad/trygg känsla (annars har den ingen effekt).
För alla levande varelser är känslan av både glädje/trygghet och obehag/oro en naturlig känsla. Den ena känslan är något man eftersträvar och den andra något man helst vill undvika att känna. Med andra ord, är frågan om man vill låta hunden gå "Livets hårda skola" eller få "En dans på rosor"? 😉
Huvudfrågan är förstås hur långt får man gå innan hundträningen går över gränsen till oetisk? Och det gäller båda sidor av hundträningslägren.
Jag förstår fullkomligt att TV-programmet...
... inte var ämnat för att utbilda folk. Jag är även fullt medveten om att programmet har klippts ned till dessa knappa 60 minuter (vad har klippts bort?), men här är mina funderingar efter TV-programmet...
Hur tränade de dalmatinern? Sas det inte när ägarna lämnade in jycken till träningsstället att hundproblemet berodde mest på ägarnas agerande? Hur löser man det när hunden lämnas in till hundtränaren - ägarna är inte ens med utan de åker därifrån?
Angående den svarta hunden med resursförsvar (det syntes tydligt att matten var ängslig och nervös). Kursledaren visade upp ett mycket långdraget sätt att få hunden att "frivilligt" lämna ifrån sig den godisfyllda kongen. Helt tyst, utan några ord/kommandon satte man en mental press på hunden. Metoden kräver att hunden är kopplad (de hade för övrigt retrieverkopplet "åt fel håll", så att det inte lossar när man slackar på greppet, men det var förstås meningen, fast det hade åkt längre ned på halsen ändå, och då var det liksom försent att rätta till det 😉 ). Man måste också ha ett längre tillhygge av något slag för att markera en "gräns" mellan hunden och resursföremålet. Förstår inte riktigt hur det ska kunna genomföras rent praktiskt i vardagen? Om hunden inte är kopplad eller man inte har nåt tillhygga att ta till samt man är i en tidspress, dvs om prylen som hunden olovandes har tagit är i högsta grad olämplig för hunden att bita i. Allt såg lugnt och stilla ut, men jag förstår inte riktigt grejen. Även hunden såg förbryllad ut. 😉
Jag undrar också hur hundtränaren egentligen fick lugn på den ytterst glada och livliga jycken som for runt möblemang och drog i människornas klädsel. Ja, förutom det uppenbara att ta tag i halsbandet och bestämt dra ned hunden från sofforna. Jag vet förstås inte, men jag tvivlar på att den tidigare hundtränaren som ägaren hade konsulterat innan enbart rekommenderade dom att ignorera beteendet. Kan det möjligtvis vara så att ägaren råkat glömma bort det viktigaste: Att berömma/belöna när hunden gör rätt/som de vill att den ska uppföra sig samt att vara tydlig i sitt kroppspråk/-signaler?
Detta påminner mig om när Gromit (detta var alltså för länge sedan) alltid ville glatt hälsa genom att hoppa på min arbetskamrat när denne anlände till jobbet. Hon beklagade sig att Gromit inte slutade när hon bryskt puttade ned honom. Han bara hoppade envist och lika glatt på henne igen.
Jag sa åt henne att istället ignorera och samtidigt vända sidan till och att hälsa genast när Gromit hade fyra tassar på golvet. Det funkade alldeles utmärkt... Ja, det vill säga när jag hela tiden fick påminna jobbarkompisen: "Men nu är han ju på golvet.. Hälsa nu!!" Nädå! Man stod still och bara glodde och typ inväntade att han skulle skutta upp på henne igen. *suck* Men till slut så satt timingen även i henne, och vips! Gromit fattade vinken: Om jag har fyra tassar på golvet får jag (belöningen att) hälsa.
Det som är lite missvisande med hundtränare som är likasinnade och outbildade som tränaren som programmet handlade om är att det ofta finns en uns av riktigheter och sanningar i det de säger och påstår, och då blir det svårt för gemene man att tänka: "Jo, förvisso, men...". De ser eller hör inte de stora felaktigheterna - i och med de är kamouflerade i små sanningar.
Ex: Jag reagerade över hennes förklaring om den frenetiskt slickande hunden i sheltret: "... understimulerad fysiskt och överstimulerad mentalt.. Det finns ingen balans." Det lät ju proffsigt och bra, men... Vad menas med det? Hur kan en hund som är instängd i ett litet bås vara överstimulerad mentalt? Stressad möjligtvis?
Annat jag alltid blir lite konfunderad över är när jag läser kommentarskrivare på sociala medier som försvarar de som använder sig av förlegad och oetisk (?) hundträning med orden "... man behöver inte gilla allt utan plocka russinen ur kakan!" Men huvudfrågan är: Vill man verkligen stödja någon som utövar oetiska (?) träningsmetoder?
Ex: Såg en filmsnutt där hundtränaren sitter på en stor hund för att kunna klippa dess klor. (Jag är väldigt nyfiken på hur de fick jycken att lägga sig ned på golvet. Varför filmades inte även det för offentlig visning?) Jag hör tyvärr inte allt som sägs i videon, men något om att hunden nu är avslappnad för att tränaren är bestämd och visar styrka samt ledarskap. Nja, den munkorgförsedda jycken har nog mera gett upp (inlärd hjälplöshet, fackterm) där den ligger fastklämd under hundtränaren. Förvisso försökte den morrandes sprattla sig loss när kloklippningen kom till baktassarna, men efter lite batalj så gav den åter upp. Och visst, det funkar! Men...
Det är just det här som är grundfrågan: Vill vi ha en hund som "har gett upp" eller en som frivilligt låter sig "utsättas" för kloklippning och annan omvårdnad?
Observera att det är en helt annan sak om det är ett akut nödläge. Om hunden inte är tränad så kanske man (tyvärr) måste ta till fysiskt våld, hålla fast och sätta på munkorg (för allas säkerhet).
Rätt eller fel?
Många av de som är anhängare till den "hårda" träningsfilosofin ("åtgärdarna") anser att en hund måste lära sig vad som är rätt och vad som är fel. De utsätter ofta hunden för "fällor"/svåra situationer för att kunna "sätta dit den"/korrigera felbeteende, eftersom de tycker det är lika viktigt för hunden att veta vad som är fel som att veta vad som är rätt. Samtidigt säger de ofta att man inte ska förmänskliga hunden, utan behandla den som en hund - för hundens eget bästa.
Hm? Är det viktigt att lära hunden vad som är fel beteende?
För ett antal år sedan gick jag på en running contactsclinic (agility). Instruktören berättade att det gör inget om hunden lite då och då träffar fel på balansbommens nedfart (dock inte alltför ofta) för då märker hunden mer tydligt skillnaden mellan rätt tassträff (=belöning) mot fel (=utebliven belöning).
Frågan är om detta rätt- vs felbeteendetänk även kan appliceras på beteenden där det felaktiga är självbelönande, ex: mucka gräl med grannhunden, jaga hare, glufsa i sig söndagssteken från bordet?
Om hunden skulle roa sig med dessa felbeteenden så för att minska beteendet får den antingen...
- en tillrättavisning/korrigering (samt avlägsnad från självbelöningen)
- utebliven belöning (den har blivit hejdad och avlägsnad från självbelöningen).
 |
| *gulp* En fastklämd hare |
Vid tillrättavisning så gäller det att korrigeringen är tillräcklig hård så att hunden tycker det inte längre är värt att fortsätta felbeteendet.
"Böterna" blir för höga - det vill säga om den "åker fast"/blir påkommen.
 |
| Nu blev det trassligt värre!! |
Frågan är dock fortfarande: Förstår hunden vad som är rätt eller fel? Har hunden någon slags moraltänkande? Hm? Hur var det nu med att man inte ska förmänskliga hunden..? 😊
Eller handlar det helt krasst om konsekvens, hunden tänker: "Vad får jag mest vinning av? Jaga hare eller att avstå?"
 |
| När man ser ljuset i tunneln. |
Hm? Varför jag plitade ned detta blogginlägg? Tja, inte vet jag! Jo, förresten! Jag kan bli lite smått irriterad över påståendet att den "mjuka sidan" inte har några regler för sina hundar. Jag förstår inte varför de inte skulle kunna ha det bara för att de - framför allt - inte jobbar med korrigeringar?
Vadå? Hur jag själv tränar min hund? Jo, jag är väl nåt mittemellan (och en del tycker det är värsta sortens hundtränare); är lite halvdålig på både korrigeringar och belöningar. Önskar dock att jag vore bättre på det sistnämnda...
