Aj! Aj! Aj! Men det var värt det! Trots disk, disk, disk och... disk. Olandstraktens BK

Igår, lördag.

    Min vana trogen så kom vi dit nååågot sent. Min plan var annars att vara där när small-klassen började klockan nio. Haha! Tjugo minuter i nio (!) lämnar jag av Wilbur och Linus hemma hos brorsan. Enligt Eniro skulle det ta en timme och tjugo minuter att åka till tävlingsplatsen. Eh? "Har jag tur så hinner vi dit till Pingus klass... om vi har tur.", sa jag till brorsan innan jag - lugnt - stack iväg.
    Det som hade strulat till det för mig var att jag hade ju somnat ifrån typ allt kvällen innan, så på morgonen (när jag sent omsider vaknade till) så hade jag hängt upp tvätten, varav ett par underbrallor som jag skulle använda först hängdes på tork på fönsterbrädan ovanför elementet med hjälp av två blomkrukor (!), sedan torkades det sista med hjälp av hårtorken), åkte till jobbet för att fixa och även tankat bilen. Därefter pudelavlämning hos brorsan.

Väl framme på Olandstraktens BK hittar jag parkering en liten bit ifrån. Jag sitter kvar i bilen en liten stund. "Ska jag ta Pingu och rusa dit och kolla läget?, funderar jag. "Nä, jag orkar inte! Äh, jag packar istället först pirran och traskar dit och ser hur långt de har kommit.", bestämmer jag mig lugnt och lämnar bägge hundarna kvar i bilen.
    När jag och pirra rullar nedför backen mot tävlingsplanen ser jag att det är ju banvandring på gång... och hopphindren är i large-höjd. Hm.
    Jag parkerar pirran och går relativt lugnt fram till inroparen, och frågar. "Är det large som banvandrar? (jakande svar) Jo, nr 14 är här. Kom precis! Vet du hur mycket det är kvar av banvandringen? (nekande svar) Äh, det märks!", säger jag och hinner precis gå banvandring i ett varv innan speakern ropar att det är dags att gå av banan. Jag ställer mig vid sidan om och memorerar banan ett par gånger till från ringside. "Jag har nu cirka fjorton minuter på mig att hämta Pingu, rasta och värma upp... det borde vara lugnt.", tänker jag medan jag promenerar bort till bilen.

Obajsade (Pingu, alltså) och knappt uppvärmda - och bara har gått banan ett varv - kör vi sen loppet. Jag minns att när jag lämnar Pingu i starten, så tänker jag peppande: "Jag är kung av banan! Jag kan det här!!" 

 Agilityklass A

 Alltså jag tycker att det ändå gick helt okej; Pingu hade bra sug mot hindren, skuttade inte över kontaktfälten (även om han inte alls visade det beteenden som jag egentligen vill) och han kom direkt tillbaka när han körde sin extra sväng direkt mot mål. Det som ställde till det var gungbrädan.
    Jag är ändå nöjd över loppet; hade bra känsla. Och det allra bästa var: Knät höll!! Jag kände inte av dum-knät överhuvudtaget under loppet. :)

 Agilityklass B.

 Efter en lugn frukoststund var det strax dags för agilityklass B.
    Denna gång hade jag gått banan ordentligt. Hade lite beslutsångest hur jag skulle göra vid den korta tunneln i starten, kände för att testa "visa knytnäven i tunnelutgången" för att förhindra att Pingu (sin vana trogen) att flyyyyga in mitt i banan i en vid sväng, men skulle jag hinna med det?
    Nu behövde jag inte oroa mig för det - för Pinguslyngeln tjuvstartade. Jag velade i en sekund, men beslöt att köra på, vilket kanske var dumt. Speciellt med tanke på att gungbrädan var det tredje hindret; vi skulle ju med största sannolikhet i alla fall bli diskade där. Jag hade bestämt att om Pingu skulle vägra gungbrädan, så skulle jag frivilligt diska oss genom att vippa över gungan så att han bara behövde ta nedfarten. Jag misstänker att hans spring tillbaka mot starten egentligen bara var för att slippa i hans ögon läskiga vippbrädan plus att även få nosa lite intressanta luktfläckar, men han kom ändå tillbaka direkt.

    Jag är relativt nöjd med mina handlingbeslut; att jag väntade in honom efter tunneln innan slalomet, men glömmer i min glädje över att han hittar rätt ingång att mana på honom. Kanske det är därför han plötsligt skuttar ur slalomet. Jag gillar Pingus fart i slutet av slalomet (andra försöket); han tar faktiskt i. :) Blindbytet vid hopphindren innan tunneln satt fint. Pingu var däremot väldigt flamsig. Jag gillar mitt "Det där var väl inte fram heller!!" när Pingu flamsigt springer förbi sista hindret.

Varför var han så flamsig då - med tjuvstart och allt - och utan det där fina hindersuget som han hade i loppet innan?
    Kände han av att jag faktiskt kände mig lite nervös (!!) innan start? Och varför var jag nervös för? Var det för att jag hade hunnit gått banvandringen? Jag var inte alls lika taggad och fokuserad som loppet innan.

Hoppklass A

Pingu var extremt nosig vid starten samt något (?) ofokuserad, men han kör agility ändå. När vi kommer till slalomet så stannar han plötsligt upp och börjar nosa och vädra uppe mot slalompinnarna. Jag väljer då att skippa slalomet (det var ju relativt stor markeringsrisk) och bara köra istället för att envist traggla slalomet (han har ju absolut inga problem med själva hindret).

    Det måste vara i det här loppet som en hund i publiken gruffar till när Pingu kommer ur den gulblåa tunneln första gången. Jag tvekar faktiskt något att bli tvungen att handla honom åt samma publikhåll när han ska in i samma tunnel igen fast åt andra hållet, men det hände absolut ingenting. Jag menar, om nån gruffar mot Pingu, så skulle han sannolikt gruffa tillbaka. Brrrrr.

Lilla söta Tosca, en av Pingus förälskelser.

    Före sista tunneln så tänker han dra av planen (var det månntro lilla söta Tosca som hade förtrollat hans sinne? ;) Hennes "lägerplats" var typ dit han spejar.), men han väljer att fortsätta ändå, fast missar sista hindret - igen!! Flamshund!

Hoppklass B

Om Pingu var extremt nosig innan förra starten - så var han här superduper-mega-nosig inför denna; jag fick lov att ställa mig på luktfläcken för att få honom att sätta sig upp framför första hindret. Man kan se att han var inte så koncentrerad, han joggar mer runt banan än att springa den. Och efter målgång så var han helt borta, hade annat i tankarna än att ha en trevlig belöningsstund tillsammans med sin matte.

    Att vi diskade oss berodde (förstås) på mig; jag visade väldigt dåligt mot bakombytet, och jag ville inte strula och ta tillbaka, var glad att han ändå höll sig kvar på banan (med tanke på det intensiva luktfläcknoset innan start).

Tack Tosca-matten Ann-Marie för filmandet!!

Gissa förresten hur glad jag var att knät - fortfarande - höll. Kände inte av det under något av de fyra loppen, men värken kom sen... Ja, ja.. Det var helt klart värt det!!

    Väl hemma kunde jag knappt ta mig ur bilen. Och mitt i natten vaknade jag av hur knä med "omnejd" värkte. Äh, det blir nog bra snart. Lite överansträngning bara. Nog.

    Haha! Imorse skulle ni ha sett mig. Några citat från undertecknad: "Äh, det där att behöva böja på knät är överreklamerat.", "Är det nån som har en krycka... eller en rullator (sic)... eller en rullstol att låna ut?" :)

Jo! Vet ni vad som hände mer? Jag träffade på en Fb-vän så här i irl! Arlo-brorsan Kinos matte var där och hinderfixade. Alltid lika kul när sånt händer. :)

Jo! Glömde!! Precis när vi håller på att packa ihop, så upptäcker Pingu en ny kompis...

 Ser ni krabaten som Pingu upptäckte?

 "Tjena, kompis!! Vill du leka med mig?", undrar Pingunosen.

 Är det nån som hör vad filuren svarar?

 "Hörru! Hallå? Vad säger du där nere?"

 "Hallå! Viska i mitt öra! Vill du leka?"

 Äsch! Vilken tråkmåns till filur!!"

På allmän begäran...

... så kommer här bildbevis på vad jag nu har ställt till med....Titta bara!!

 "Öh? Vadå?", undrar ni medan ni tittar på Spirous slickande tunga.

 "Ja, va´ glor ni på?!", undrar Spirre.

Nu har Spirou blivit badad, och har torkat en liten stund. Då åkte hans tröja på. Ja, egentligen så är det hans ärvda tröja, som från början var Spirous morbror Keatons tröja. Keaton syns förresten på den översta bilden bakom på väggen.

 Men varför en massa bilder på Spirou?

 Nu är det nästa dag (i morse). Vi är på väg mot jobbet. Ser ni på Spirous ben? Det fattas!!!

 Nu är vi inne på jobbet. Ser ni? Hela hunden är ju nedrakad!!!! Så får man inte göra mot en tvättäkta springer spaniel, ju!!! Om man gör så skulle man ha valt en annan hundras - utan päls!

Haha! Jag retas bara. Luuuugn, mina vänner. :)

 Nu är det alldeles nyss. Vi har kommit hem från jobbet. Spirre är lite sprallig i sin nya look. Ja! Det går att vara sprallig även nedrakad.

 Två springer spaniels; en med massor med päls och en utan. Nja... Spirre har massor med underull. Det blev liksom så när han för ett antal år sedan blev knipsad där bak. Det fanns dumma tumörer där i påsarna. Hellre en ullig - och levande - Spirou utan tumörer än en normalpälsad (och antagligen inte så levande) med tumörer.

 Spirou är tolv år fyllda. Det syns på bilden, va?! Spralligt tiggande a ´la Spirou, det vill säga han gör den ena konsten efter den andra. Mobilkameran hänger inte med i svängarna.

 "Ja, nån gång borde det ju bli utdelning!", resonerar Spirre hoppfullt.

 Hihi! Titta!! Byxorna är väck. Den som inga byxor har, han få gå med rumpan bar. *fniss*

Men varför har jag rakat ned honom, då? Något som jag nog aldrig trodde att jag skulle göra.

    Jo, jag brukar ju, sen tidernas begynnelse, borsta/kamma jyckarna varje helg, men den senaste månaden så har det antingen varit tävlingar (och jag har inte tyat att sätta igång med pälsvård) eller så har det regnat (jag vägrar att borsta blöta hundar, likaså vägrar jag att först föna/torka innan jag borstar). Med andra ord, det har inte blivit nån pälsvård på evigheter, och då - som ett brev på posten - så har filttovorna växt fram. Ja, jag säger detsamma!! Mina hundar har (hade) filttovor!!!! Rejäla filt-tovor också! *kors i taket*

    Pingus var det inga större problem att reda ut, men Spirous ulltröja insåg jag direkt att det var inte lönt. Allra helst med tanke på vädret att det snart skulle bli likadant igen. Så lockarna föll.

Det tog emot, men jag resonerade att det måste ändå vara bättre för Spirou att få slippa att ha denna - mer eller mindre - ständigt blöta päls omkring sig. Hans ulltröja hinner liksom aldrig torka mellan regnvarven och dagg-gräset (ja, om jag inte ständigt fönar honom efter varje gång han har varit ute, och det skulle jag ju tycka vara kul - not).

Öronpälsen är dock fortfarande intakt - för efter badet så fick han självtorka. Tänkte att jag fixar öronen sen, men när sen kom så vart de blöta igen efter morgonkissningen dagen därpå.... och på den vägen är det - som synes.

Rallylydnad är - tusen - gånger svårare än agility!!

Förra helgen, på söndagen åkte Pingu, Spirou och jag till Bro-Håbo BK för rallylydnadstävlande. Samling och banvandring för Pingus och min start var inte förrän vid halv ett på eftermiddagen. Passade oss perfekt! Och vi kom faktiskt dit i god tid!
    Sen slutade tingestena att vara på min sida...:(

Tävlingen blev ett riktigt, riktigt bottennapp. Det var länge sen jag blev så här deppad och nedstämd efter en tävling. "Jag skulle ha brutit. Det skulle vart bättre", tänkte jag när jag mycket nedstämd åkte därifrån. Ja, så är det ju. Så länge man är kvar där håller man skenet uppe, men sen när man blir för sig själv i bilen...

Fast å andra sidan, jag får skylla mig själv. Det hade ju inte blivit så mycket störningsträning innan, och inte heller hade vi kört en hel bana på länge. Fast det sistnämnda, med koncentrationshållbarheten, hade nog inte spelat nån större roll - för Pingu tappade jag direkt.

 På bilderna...

 ... en fullt koncentrerad...

 ... och fokuserad...

 ... rallylydnadshunden Pingu. *harkl* och *suck*

Nybörjarklassbanan var inne i ett staketinhägnat område (deras lilla agilityplan, hindren stod i en hög utanför - och suktade mig). Med andra ord; om det finns staket, så finns det även buskage/dikesren, typ. Och i sådana samlas alla superintressanta dofter. Planen var ju relativt liten på bredden, så skyltarna typ rymde från kant till kant, med enbart en knapp meters avstånd till doftparadiset.
    Startskylten var placerad cirka en halvmil från grinden/ingången. "Det är väldigt långt mellan grinden och startskylten.... Så ni har all tid i världen att hinna få upp koncentrationen på hunden innan ni kommer fram till startskylten.", sa domaren käckt och positivt vid domargenomgången. Hmpf!
    Sedan var det också typ tusen mil efter målskylten till tävlingsplanslut, det vill säga ett annat grindhål (med grind att öppna och stänga) på andra sidan planen. Man får ju inte klappa om/belöna förrän man har stigit utanför tävlingsplanen, vilket denna gång kändes vääääääldigt långt - och bökigt - med att först också behöva öppna och stänga grinden innan man fick tillfälle att belöna sin ohängda, ohyfsade, hundskrälle till byracka.

Ja, ni ser avstånden mellan grindhål och startskylt (längst till vänster) samt avståndet mellan startskylten och staketbuskagen.

Ser ni agilityhinderhögen. Ljuuuuva agilityhinder. Jag ville gå fram och klappa ömt på dom, trösta dom lite eftersom de hade blivit bryskt ihopbuntade så där.

Men nu går jag händelserna i förväg, ju...
    Först och främst så hade jag ett "litet helvete" att bara få Pingu ifrån tävlingsplanens ingångsgrindstolpe (som tydligen doftade himmelskt gott), sedan hade jag "all tid i världen" att hinna tappa hans eventuella lilla tillstymmelse till koncentration (som för övrigt alltså inte fanns från början). "Koncentrationen" tappades om och om igen under de tusen år det tog för oss att ta oss från den grindförsedda ingången till startskylten tusen mil bort, där den stod en meter ifrån buskagedofthimmelriket. Med andra ord, när vi väl kom fram - så var Pingu lost igen. *suck*

Jag försökte jobba och vara Pingus motvikt för att få nån typ av balans i vårt rallylydnadsuppvisning. *dubbel-suck*; när han upproriskt voffade, var jag lugn och typ viskade eller bara tyst väntade ut honom, när han stretade kvickt på, gick jag lugnt och stilla samt visade tillbaka till min sida. Hm? Jag kanske skulle gjort precis tvärtom; gormat "Tyst, byracka!" och joggat på runt banan? Fast då hade vi förstås blivit utburna på studs.

Okej, om man säger så här: Det bästa vi presterade ute på banan var att inte bajsa på den (som en annan tävlandes hund gjorde. Hehe!). 

Efteråt satt vi (jag, alltså) mycket molokna och besvikna och förödmjukade och ångerfulla och väntade på att alla skulle tävla klart. "Vi är ju anmälda till en till tävling, ju. Norsborg... Vill inte! Vill inte!! Ska jag lämna W.O? Jag ger upp rallyn. Det är inget kul, ju!!", muttrade jag surt för mig själv. 

"Vadå förödmjukad?", undrar ni kanske. Nja.. Jo, så kände jag mig nog. Och det berodde nog på att förutom alla okända som såg vårt totala misslyckande, så var även en av mina före detta slyngelkursdeltagare deltagande (hihi!*) på tävlingen och han såg ju eländet.
    Det gick förresten väldigt bra för honom och hans fina hund. De lyckades (efter lite strul i början på banan) att prestera så fint och så bra att de kom upp i kvalificeringspoäng på denna, deras debuttävling. Grattis på er! :)

    Jag vet inte om han var lite försynt, men när jag gick fram och gratulerade till bra runda, så tyckte han att det inte hade gått så bra, fast jag förstod att han skulle nog lyckas komma upp i uppflyttningspoäng, vilket jag ju hade rätt i (det var väl typ det enda jag lyckades med denna dag). Det var förresten under vårt samtal som jag "myntade" detta inläggs rubrikordspråk.
    Det var när vi kom in på Pingus och min katastrofala prestation som jag utbrast "Rally är tusen gånger svårare än agilityn!!". En kvinna som stod intill fnittrade till lite grann när hon överhörde mitt påstående. Den före detta slyngelkursdeltagaren och jag analyserade lite kort Pingus voffande. Vi kom fram till att han blir frustrerad över att det gåååår såååå in iiii noooordeeeen lååååååångsaaaaamt med rally. "Men skynda då, matte!!", uppmanar han mig... eller nåt. Eller så protestvaffar han för att han inte får rusa åstad och nosa in alla spännande dofter? Han har en vilja av stål, den där hunden. På gott och ont.

 Rätt som det var så kom en häst och knallade förbi.

Jo, strax innan vår start så försökte jag vara klok och duktig, och förekomma staketbuskage/dikesdofthimmelrikesfrestelsen, och köra lite uppvärmning med "life reward"-belöningar, det vill säga: belöningen var att få nosa i diket/buskagen. Det kändes dock inte helt optimalt eftersom jag kände att det var risk att jag och Pingu kanske, måhända störde - eller kanske, måhända irriterade - de tävlande inne på banan. Jag försökte vara så diskret som möjligt.
    Om jag tänker efter så nosade han nog inte i starten mot staketet... väl? Han drog bara rakt fram mot nästa skylt - med mig hängande efter som en fastknuten vante i kopplet.

Haha! Apropå skyltar...
   Undrar hur många koner, skyltar och annat otyg som Pingu hann med att flytta, bita i och target-tassa på under vår... *harkl* ... rallylydnadstävlingsrunda? Han riktigt provade allt; tjongade dit en klockren target-tass mot prylarna, för att sen glatt och förväntansfullt se upp på mig: "Matte! Nu är jag duktig, va!!!"
    Observera att vi har inte tränat target på år och dar. Hmpf! Vissa saker minns han minsann, hundskrället!

 Slicka, slicka.

 Öh?!

Sedan när vi sitter och väntar att tävlingen ska bli klar, som pricken över i:et av allt oflyt, elände och otyg, så ryker sedan Spirou och Pingu ihop!!! De har aldrig slagits förut (vad jag nu minns i alla fall).
    Det som hände strax innan var att Pingu stod slickade Spirou på huvudet. Alltså något som ofta förekommer; lite flockgos. En liten kort stund efter det så slickar Spirou Pingu på huvudet, vilket faktiskt inte är vanligt. Pingu blir då tvärsur - och Spirou likaså. Hundslagsmål!!
    Jag gormar till. Pingu blir rädd, flyr in i den ena hundburen. Spirou fortsätter att småmorra. Han sätter sig sen intill mig vid stolen. Spirou muttrar en bra stund efter det typ två sekunder långa slagsmålet. Jag tror nog att han blev riktigt förnärmad av sin ohyfsade, ohängda "lillebrorsa". "Här ska man mysa och ge tillbaka lite gos... och vad händer då!!!! Nä, nu!! Aldrig att jag mer ska...!", muttrade Spirou kränkt (om man ska förmänskliga det hela). Det är väldigt ovanligt att Spirou blir så där sur. Det här är nog typ andra eller tredje gången på tolv år.
    Spirre och Pingu var strax vänner igen.

 Vissa andra hundar är lydiga och har fin kontakt, små som...

 ... stora.

Ärligt talat så har min nedstämdhet hållit i sig i flera dagar efter rallytävlingsfiaskot. Har inte ännu bestämt mig ifall vi kör nästa tävling.
    Rallyn har varit bra för Pingu, som ju är en självständig och utsvävande jycke (om ni förstår vad jag menar) för att få honom att uppskatta att vara intill mig (istället för att rusa åstad, bort i horisonten). Vi kommer absolut fortsätta med rallyn, men mest som träning och som uppvärmning till agilityn.
   Det vi tävlingsmässigt fallerar på är störningarna runtom, och inför denna tävling så hade vi ju inte störningstränat någonting, och då avspeglas det - direkt! Man får den hund man förtjänar... *suck*

 På prisutdelningen, där ens namn ropades upp allra först, det vill säga: man kom sist.

Tala om misslyckad bild - också.

Hur många poäng det blev? Äh! Utav de hundra man hade innan grindhålet, så blev det 21 stycken kvar. Bläh!!!! Sämsta hittills. :(

Jyckarna uppförde sig väl hyfsat på prisutdelningen, men man fick ha tummen i ögat på en viss liten Pingu - hela tiden.

Jag är på väg att ge upp rallyn, men samtidigt så stör (hihi!**) det mig. Tänk den dan när det fungerar. *önskedrömmer* Vilken seger det då skulle vara... *suck* Tala om mission impossible.

Jo, apropå störningar och käppar i hjulet....
   Mitt knä fortsätter att vara dumt. Det gör ont. Så nu är man - som grädden på pannkakan - orolig över höstens agilitytävlingar. Dumma knä!!! Om sju dagar så är det fyra lopp på Olandstraktens BK. Funderar starkt på att börja träna distanshandling med Pingu-grabben. Hur många tror att jag fixar att få en fullfjädrad distansagility-Pingu på sju dagar?

Äh, som back-up får välan voltaren-gel och knästödsmojäng greja det***. Jag menar om (eh?) inte distanshandlingsträningen hinns med.
    Det stora testet blir imorrn. För då ska Pingus nystartade agilitylag ha träning... Ja, ni läste rätt. Pingu är med i ett agilitylag!! Det ska bli skoj. Måste skaffa en lagbild, ju!





* Vad lättroad jag är. *ruskar på huvudet åt mig själv*
** Lättroad - igen. Det är inte bara Pingu som blir störd.
*** Knät har faktiskt blivit mycket bättre de senaste två dagarna, men inte helt bra.

Aj!!!! A?!! Disk!! Agilityhelg på hemmaklubben, del 2

Här kommer fortsättningen på förra helgens agilitytävlande hemma på Österåkers BK.

För att fatta mig kort:
    Pingu och jag går fram till starten. Vi kör! Nånstans mellan hinder 3-4 (om jag minns banan rätt) så råkar jag - tydligen - vrida till mitt redan sen tidigare lite onda knä. "Aj! Aj! Aj!!! Fram! Fram!! Aj!! Fraaaam!!!" haltar och gastar jag vidare med en något förbryllad Pingu. Se filmsnutt:

Trots allt så kommer vi i mål på en... tja.. hedrande vet jag inte, men ändå..  en 15:e plats av 28 startande.

Med ett ej så friskt knä, så startade vi ändå i nästa klass, Hoppklass B, men det blev en disk; jag kunde ju inte/vågade inte springa ordentligt. Eh? Precis som jag kan det annars. *harkl*

    Just nu i skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg hur och var på banan vi diskade oss. Kommer inte ens knappt ihåg hur banan gick.

    Det jag däremot kommer ihåg (om jag gör det rätt är en annan sak) är att jag var nöjd över att Pingu och jag fixade slalomingången som var tredje hindret, lite dolt efter muren. Flera jyckar missade ingången. Min plan var att inte komma för nära slalomet, och därmed störa jycken; jag litade istället på att Pingu skulle fixa biffen - vilket han också gjorde (väl?).  Hm? Nu är jag tveksam om jag minns rätt; det kanske bara är önsketänkande och drömmerier? Hallucinationer på grund av det onda knät?

Med tanke på söndagens tävlande, så smiter jag iväg från mina funktionärsgöromål (tack ni andra för funktionärsinhoppet) för att inhandla ett knästödsskydd. Självklart fanns inte rätt storlek hos de två apoteken (som hade den modell jag önskade), men Hi-Sport hade rea på en simplare variant - men i rätt storlek, så den inköptes snabbt.

Söndagmorgon...

    "Nej, det går inte!!", stönar jag när jag försöker ta mig upp från soffan, för att sen stappla omkring hemma. Men efter att ha fått bort stelheten så kanske det skulle gå.... Hm? Tills jag linkade nedför den knappt sluttande trädgårdsgången ned till bilen på gårdsplanen. "Äh! Jag ska minsann springa fast det gör ont!", bestämde jag.

Väl framme på brukshundklubben (sen som vanligt, förstås, min vana trogen, kom dit precis till banvandringen, repris från dagen innan och alla andra tävlingar), så tar jag Pingu för att raskt rasta/värma upp - och det allra första jag gör är att trampa snett ned i en välkänd, men för tillfället bortglömd samt väl dold grop mellan främre och bakre appellplan. "Faaaaaan!!!! Inte det andra benet - också!!!!", svor jag högt mellan mitt "Aj!"-ande.

    Men det onda i vristen försvann rätt så snabbt, och det knästödsförsedda knät kändes helt okej inför starten....

Äh! Inte sjutton sprang jag på fast det gjorde ont. På banvandringen hade jag en plan att jag skulle kuta på så jag hann med ett blindbyte innan långhoppet; det skulle gå om jag sprang det värsta jag kan. Men... knät högg till lite grann, och jag stannade instinktivt upp - jag kom fel och tokigt, stod mitt i vägen (typ) för Pingu. Och när jag utbrast ett "Aj!!", så tänkte Pingu: "A!!" (mitt kommando för A-hindret :)) och rusade glatt upp på A-hindret - disk!

Agilityklass B började bra. Jag var mycket nöjd över att han/vi fixade slalomet direkt efter första hindret (jag såg åter till att inte komma för nära slalomet och därmed störa, utan jag litade på att Pingu skulle välja att dra direkt in i det - istället för hans sedvanliga dra i full kareta rakt in mitt i banan.

    Det var ett fint flyt mellan de första tre tunnlarna, men precis innan Pingu kommer ut från den tredje tunneln, så tvekade jag för en halv sekund om hur banan egentligen gick - och då var det kört. Man får inte tveka det allra minsta, ju!!

    Och sen kände jag hur knät "tog emot"; jag kunde inte springa på som jag ville. Pingu blev åter förbryllad över sin plötsligt märkliga matte. "Öh? Vad håller du på med?", skuttade han runt i cirklar.

Tack Anneli för film!!

Äsch! Men vadå? Tävlingarna var ju på hemmaplan. Det går aldrig bra på hemmaplan. Eh? Eller?

Sommarcupen 2014

 

Det var ju sista deltävlingen nu i torsdags. Pingu och jag lyckades komma på en delad andraplats!! Haha! Mest beroende på en del W.O. Många utav klubbens proffsekipage var borta för tävlingar annorstädes. Pingu grejade den trippelt delade andraplatsen genom att diska sig alla gånger - förutom två!

Hoppklassen i onsdags var det lite typiskt...

   Trots att jag gastar "Pingu!!" i god tid mellan första och andra hindret, så rusar han bort i det blå. Jag gastar "Här! Här! Hääääär!", men Pingu bara flyyyyger iväg - och sätter tassarna snyggt in i en tunnel (fel hinder) mitt inne i banan. Att det alltid ska bli så här! *suck*

    Resten av banan har vi ett sådant fint flyt; allt går bara i ett svep, även den svåra slalomingången. Jag tror att vi (diskade) nollade banan. Ja, ja...

Stort GRATTIS till Ulrika och Lollo!! :)

Talangjakten 2014

 

På onsdagen, alltså dagen innan Sommarcups-avslutningen, så var det final på "Talangjakten". Om jag nu minns rätt, så kom Pingu (eller var det Spirou) på en... tredje plats? Och Spirou (eller Pingu?) kom strax därefter. Haha! Det gäller att bara närvara på aktiviteterna så man sen placerar sig bra på resultatlistorna.

    Hur som  helst så var prisutdelningen värsta julafton!! Såååå många fina priser!! :)

*fnissar lite* Ja, imorrn (egentligen idag, eftersom timman är mycket sen) så kommer det då inte bli något prisregn över Pingu och mig. Vi ska åter igen göra ett försök att visa framtassarna på rallylydnadsbanorna. Denna gång borta på Bro-Håbo BK. Okej... om man säger så här: Vi har inte tränat nån bana sen.... tja... urminnes tider. Vi har bara kört rallymoves som uppvärmning till agilityn.... 

    Kom precis på att det brukar ju vara en massa koner och skyltar utslängda här och där på en rallybana. Hm? Undrar vilken hund som är typ ökänd på att nosa på allt nytt och intressant..? Ja, ja... 

Vi ska gå ut på banan - bara för att ha skoj! Hoppas att vi åtminstone lyckas med det.

Aj!!! A?!! Disk!! Agilityhelg på hemmaklubben, del 1

Här kommer det bilder...

   ... från helgen. Bilderna är lite mer åt att försöka skildra stämningen på en sån där vanlig agilitytävling på en helt vanlig brukshundklubb (eller liknande). Därför är en del (de flesta) foton lite (?) ... nja... vad ska ja kalla det för..? ... konstnärliga? Nä! Konstiga? Nja! Eller så försöker jag bara mörka att jag är en urusel fotograf som skyller på långsamma, mediokra kameran när det egentligen är jag som klantar mig åter och åter igen när jag försöker fota. *harkl* Alltså inga vackra stilstudier med knivskarp skärpa och sånt tjafs. Nej, nej! Stämningen! Det är stämningen! Det är den spännande, fartiga, glada och trevliga atmosfären som bilderna försöker *harkl* skildra... *harkl*

Fotona är tagna under de klasser som jag var entledigad från funktionärsarbeten (och tävlande, förstås). Eftersom jag nu inte är helt säker på vilken hund som är vem, så gör jag det enkelt för mig att inte nämna nån av dom vid namn. Inte ens mina egna jyckar, Spirou och Pingu. :)
    Jag kan väl erkänna att de jyckar som grep tag i min vilja att fota dom var antingen favvo-jyckar eller/och klubbkompisars byrackor. :)

Finns det något annat som är mer rafflande än en agilitystart? Alla är på helspänn; den tävlande hunden, föraren, domaren, tidtagarna, sekretariatets speaker, ögon och skrivare, men datajocken han sover eller mumsar i sig godis eller fingerknäppsmördar en å annan envis rackare till getingflygfä. Hm? Eller så pysslar han med att spela dataspel?!!! Hehe!

Okej, dessa kunde jag inte låta bli att nämna; mina favvosar: Här kommer SPRINGERLIGAN!!!! :)

Nej, nej!! Det där är tidtagarna. Titta där borta till höger, bakom till höger om tidtagarna och framför domaren.

Är inte riktigt säker men visst kommer väl här KALASPUFFARNA!!!

"Heja! Heja! Mitt lag!!"

"Tjohoooo! Här kommer jag!!!"

 Flytta på dig domar´n! Du står i vägen för fotografen, ju! Fast det bryr sig inte de två samspelta tävlande om.

 "Och vilket hinder är det nu då, husse?"

 Husse retar sin hundlagkompis att stå kvar extra länge på kontaktfältet. Hehe!

Vad pysslade mina hundar med medan jag lekte hundsportfotograf a´la nån sån där djup sportkommentatornisse med lågmäld röst?

 Den granna grannhunden.

 En annan grann grannhund.

 Inne i vårt mysiga tält.

 "Matte! Har du sett vart Spirou tog vägen? Han är bara puts väck!"

 "Men hallå! Dääär ääär du ju!!! Vad gör du där under?!"

 När tävlingsekipagen har lite break...

 "Åhhh! Mitt bästa belönings.... snöre! Jiipeee!!"

 *kampa, kampa*

 Bästa Favvo-Felix!

 Tävlingsmingel.

 Vissa har enbart ögon för sin matte.

 Vissa andra har nos på....

 ... att köra värsta agilityn!!

 Tänk vilket gytter med hinder det egentligen är. Speciellt i hundögonnivå.

(nej, jag missade inte alls att ta ett bra foto med skärpan på rätt ställe. Fint kontaktfält på balansbommen, förresten. ;))

 "Varsågod! Spring i mål!!!!"

 I full fart ut från tunneln!

 Nej! Det här är inte alls ett misslyckat foto. Jag tycker att det är ett snygg kontaktfält på den nya balansbommen. Är ett stort fan av dessa!

Vadå ta foto på hundarna som forcerar hindren? Öh?! Varför då?

 En tidtagarryggtavla. Hunden? Som tävlar? Som de tar tid på? Jo, den syns ju tydligt där mellan tidtagarnas armbågar, ju!!

"Tjohooo! Tunnlar! Jag ääääälskar tunnlar!!"

 Hund som tävlar? Var då?

Men hallå? Var det enbart springer spaniels som tävlade på er agilitytävling? Näe. Men de var bäst och vackrast! :)

 Ja, förutom den nya balansbommen och dess sandsäckar, då. Stilig balansbom!

Vissa får ha det roligt och tävla och mingla bland alla andra....

 Men jag får bara ligga still i vårt tält - och ha dötrååååååkigt!!

 "Tunnel! Here I come!!! Tjohoooooo!"

"Vart tog du vägen, matte?! Sackar du efter? Spring! Spring! Spring!!"

 "Okej, måste kolla hur mina lagkamrater sköter sig, nu när jag har gjort mitt."

 Det var ju väldans varmt under helgen, därför tog jag med kylduken... om ni scrollar och kollar på alla tältbilderna; ser ni någon hund (alltså Spirou eller Pingu) som faktiskt ligger/använder kylduken?

Nä, just det!

Det verkar mer som om de gör allt de kan för att undvika den. 

Vår hemmaklubb, alltså tävlingsplatsen, full med tält och liv och folk och fä - och en pigg speakerröst.

 Här har vi några lyckliga som det har gått väldigt bra för. Stolta blir de aktningsfullt fotograferade.

Banan är fixad och klar för nästa dag. Dags att åka hem.

Dag 2.

 Ett djuuuupt andetag, sen.... Check kollar in om hans matte verkar ha läget under kontroll.

 ... sen kööööör vi!!

 "Äntligen högerslalom!!" :)

 Måååååål!

Jo, matte verkar fortfarande ha läget under kontroll.

 Vissa har fixat läktarplats. :)

Stilstudie på drickat på läktarplatsen.

Andra får nöja sig med sittplats på marken.

 Nämen titta!! Nästan halva hunden ligger på kylduken.

Ja, ja... man kan kyla en hundhalva i taget.

 Andra har somnat intill vattenskålen i det svala gräset.

 Tvåhundsbur?

 ... och en helt övergiven kylduk.

Tillbaka till tävlandet...

 Och tävlingen fortsatte heeela dagen lång.

 Liten jycke väntar tålmodigt medan matte/husse memorerar banan.

 Liten jycke känner sig nog i alla fall liiite övergiven...

... när de ena efter de andra passerar framför nosen på honom/henne.

Nä, jycken tar väntan med ro.

 Bilder från bästa parkettplats, det vill säga hinderfixarplats. Observera glada laget på "ljugarbänken".

Och när man sen kommer tillbaka till ens tält...

 Finn fem.. nej! Finn ett fel på denna bild!

"Öh? Vadå? Fel?! Jag ska minsann säga dig, matte, vad som är fel!!!"

"Jag ligger här utanför så mycket jag vill! Så det så!!"

 "Vadå? Ska vi packa ihop och åka hem nu? Nääää!"

Den nu öde brukshundklubben. 

Del två (med reportage från Pingus tävlande) kommer inom kort.