Jobbigt. :)

Allra först - innan jag börjar skriva om det "jobbiga" - så måste jag bara säga att jag har blivit förundrad. "Öh? Vadå?" Jo, jag är förundrad över att det förra blogginlägget är näst mest besökt! Varför då? Det är just det som jag är förundrad över.
    Det enda annorlunda jag gjorde var att förutom dela inlägget till en ESS-Facebooksida även delade till en pudelsida på Fb, vilket jag alltså inte brukar göra. Då kan man ju tänka sig att det är en massa (nja, typ) nya, nyfikna själar från pudelsidan som har hittat hit. Det verkar ju sannolikt. Det är liiite märkligt dock att på pudelsidan har bara några få orkat "gilla-trycka" jämfört med på ESS-sidan.
    Vilken slutsats blir det då med detta fenomen? Att pudelfolk... ja, inte vet jag? *förundrad, som sagt* Men det kanske inte är pudelfolket? Är det nåt annat som har gjort att förvånansvärt många besökt sidan? *som sagt, förundrad*

Nu till saken!
    Det jobbiga.

På jobbet så möts man ofta av denna syn när man raskt kutar upp från lagret.

Man skulle kunna tycka att jycken ligger i vägen när man har famnen full av skor och kartonger och en å annan låda.

Här har han viss somnat. Tja... han blev väl helt utarbetad av att se sin matte jobba i sitt anletes svett.

Men oj! Titta! Han har visst vaknat sen det förra rännandet ner- och uppför trappan.

 Den här minen möts man av varenda gång: "Klappa mig! Klappa mig!", bönar han vedjande. Egentligen har man ju inte tid. Ska ju serva kunder, ju! Men en snabb klapp hinner man ju alltid med. Innan man kliver över jycken.

Och sen när man kommer upp igen, samma bedjande blick.

Ni ser väl att Spirou ligger i hundsängen under skrivbordet? Hör hur han snarkar!

"Nej! Nej! Inte titta på Spirou. Klappa mig!!!", bjuder Pingu in till en liten mysstund.

 "Mmmmmm. Lite mer till vänster, tack."

"Mmmmm." *njuta, njuta*

"Nej! Vad gör du? Slutar du klappa mig?", protesterar Pingu.

 En besviken Pingu ligger ratad kvar.

Men matte måste ta hand om kunderna. Annars blir det ingen middag till någon av oss, Pingu!

Ser ni vad nån finurlig unge har hittat på med leksakerna i lekhörnan (som inte alls är nåt hörn)?

Världens bästa leksaksparad!! :)

"Men jag då! Jag kan också ligga på rad.", påstår Pingu.
Det är nog ingen som förstår vad han menar med det. Inte ens han själv.

Ser ni vem som ligger därborta? Den där suddiga filuren.

Det var ju bara Pingu.

Inte nåt lagerspöke eller nåt annat hiskeligt. Bara en söt liten Pingu-grabb som håller noga reda på rullhyllorna nere på lagret.

Sen när man ska springa upp igen, så är han där. Mitt i trappan, inte alls i vägen.

 Det bästa man har sätter man i trappan. :)

 Och "det bästa man har" undrar... "Ska vi inte åka hem nu?"

Hundklipp- trim- och fixardags - en hjärtesak. Varning för skrytinlägg!! :)

På förekommen anledning...
    Okej... Tja... det där att lära sina jyckar att inte dra i kopplet klarar man ju tydligen inte av (se förra inlägget). Vilket i och för sig mycket beror på att dels så prioriterar jag det inte och dels på att på de dagliga promenaderna så oftast "lär" man ju dom precis tvärt emot vad man egentligen vill, det vill säga man låter jycken alltför ofta ändå att dra för att man av olika orsaker inte orkar för tillfället bry sig.

Något som jag ändå tycks ha lyckats med är att lära mina hundar att låta sig bli omskötta, framför allt vid pälsvård och kloklippning. Till och med, när det gäller vissa, så riktigt njuter de av att få ligga uppe på trimbordet och bli vårdade.
    Det här är lite av en hjärtesak för mig; ingen hund ska tycka att detta är hemskt eller vedervärdigt, men också för egen själviska del; att slippa bråka med hunden varje gång det är dags för borstning eller kloklippning är guld värt.

    När det gäller Spirou och Pingu samt även Gromit, så har de alltid visat mycket tydligt att de vill/ville upp på trimbordet när de har förstått att det är borstningsdags. Speciellt både Gromit och Pingu har nästan alltför ivrigt "armbågat sig fram" för att komma upp först. Ofta så har man inte hunnit få trimbordet prylfritt (ja, jag använder det även som avlastningsbord) innan jycken försöker kravla sig upp på det. Spirou har varit något mer "försynt".
    Även Keaton gillade att bli omvårdad, men jag minns inte att han "armbågade sig fram" till trimbordet och skuffade undan sina bröder, men upp ville han.

Pingu vill upp!!

Spirou slappar uppe på bordet.

Jag minns att Baloo inte hade så mycket emot pälsvården; han låg snällt på sidan och lät mig hålla på. Jag minns också att han ofta typ "smaskade" med tungan där han låg och lät sig bli borstad. Då tolkade jag det att han njöt av borstningen. Fast numera ifrågasätter jag min tolkning; kanske var det en så kallad "lugnande signal", och i så fall vem skulle lugnas ned? Mattes borstning eller han själv?
    Baloos klor växte inte normalt, så därför blev det heller ingen regelbunden kloklippning. Enbart lite då och då behövdes någon deformerad klo fixas till eller när tassbandage skulle bytas efter (flertaliga) bortoperationer av klokapsel. Detta ogillades! Milt uttryckt. Vilket ju var fullt förståeligt. Till slut så amputerades faktiskt en halv klo (alltså den yttersta "kloleden"). Baloos tassavtryck såg sen lite småtuffa ut. :)
     "Men vad skönt att slippa klippa klorna!", utbrast ofta bekanta när jag berättade att Baloos klor inte växte normalt, men jag skulle föredra att de gjorde det, så Baloo och jag fick regelbunden kloklipparträning samt slippa alla dessa deformerade (och kanske ömma klor) samt dessa klokapseloperationer.

Wilbur.

 Wilbur har aldrig heller varit särsklit besvärlig med när det gäller pälsvården. Han har dock alltid ogillat det. Han var väldigt håröm för att annars vara en mycket tuff pudelpojke. Jag retade honom för det ganska mycket under borstningen (hehe). Visserligen låg han alltid still och lät mig - oftast - hållas utan (större) protester, men jag förstod att han bara låg där på sidan på trimbordet och "stod ut". Jag fick lite då och då "onda ögat" med en min som kunde tolkas: "Vet du verkligen vad du håller på med med min päls?".
    Att jag nu skriver i dåtid är för att Wilbur numera - vid 16 års ålder - vägrar att ligga ned på sidan. Jag har inte en tanke på att tvinga honom, så därför så kör vi numera en ganska slarvig pälsborstning ståendes med en borstande hand. Min andra hand håller ett stadigt grepp om honom, så att min numera blinda och döva hund inte råkar vingla sig utanför trimbordskanten.
    Wilburs klor liksom Baloos växer inte, så han har inte heller fått någon regelbunden kloklippningsträning, men som tur är så har hans klor alltid hållit sig fina och friska (förutom en gång för ganska länge sedan, då en klokapsel fick lov att opereras). De mycket få gånger som jag har format till en klo så har han halvprotesterat mot behandlingen... Eh? "halvprotesterat"? Nja... ibland så kan man nog beskriva Wilbur mer som en "pitbullpudel" :) som protesterade vilt mot behandlingen, som i och för sig var väldigt kort (både kloklipp och morr-protest), så egentligen är det inget att nämna.

 Det är även helt okej att bli omvårdad utomhus - i skuggan - en alltför het sommardag...

... och när solen hann ikapp oss på altanen, så förflyttade vi oss ut bakom huset.

Alla mina hundar är "vän" med trimmaskinen. Inga problem. Inga större protester. De står ut.
    Men så har jag även tränat in den sen de var småglin (precis som med klotången). Lugn tillvänjning med mycket godis i korta pass. I början så drog jag den surrande trimmaskinen baklänges så inget blev klippt; det blir alltså bara smekande "surrit" mot hundkroppen.

Jo! Apropå det!! Varning för extra skryt! :)
    Jag blev nu påmind om den där gången då relativt gamle Keaton hade fått mungipeinfektion och djurskötare samt veterinär skulle raka de nu redan ömma mungiporna på stackars Keaton.
    Ha!! Only in your dreams!! Veterinären gav upp efter några försök, och provade att istället först bedöva mungiporna med smärtstillande spray. Efter en stunds väntetid så att smärtstillandepreparatet hade fått effekt, så försökte han igen. Pyttsan!! Keaton totalvägrade! Till slut gick veterinären ut för att hämta ytterligare hjälp, och medan jag var ensam med Keaton i behandlingsrummet så dristade jag mig att själv testa.
    Jag tog först lugna korta drag med surrande och vibrerande trimmaskin fast baklänges (alltså inget klippning) mot mungipan och belönade. Så höll jag på - och ibland - så vände jag trimmaskinen rätt så det blev klippt.
    Efter en stund så öppnades dörren. Både veterinär samt djurskötare "frös" dock i dörröppningen, de stod tysta och iakttog mig hur jag handskades med trimmaskin och deras patient Keaton. "Eh.. Jag ser att matte fixar det där själv...", sa veterinären och djurskötaren vände för att fixa med andra patienter istället. Hihi! Det kändes lite kul att jag - lekmannen - fixade deras jobb bättre än de, proffsen. :)

 Om ytterdörren är öppen så rymmer Linus ut och gömmer sig under huset!!

Då är det enbart ren och skär list som kan locka fram honom.

 Om man jämför, visst är det skillnad på attityd samt uppsyn på Linus och de andra hundarna. Visst ser stackars Linus ynklig ut på ögonen jämfört med de andra som bara avslappnat ligger på trimbordet.

Med min ärvda hund Linus är det dock en annan historia. Linus var inte van med regelbunden päls- och kloomvårdnad. Han protesterade vilt och våldsamt. Om jag fick tag på honom, det vill säga!! Genast när han förstår vad som är på gång, så försöker han fly fältet.
    Linus är kvick och hal som en vessla. Han vet att jag är mycket långsammare. Därför är jag cool. Jag gör allt för att inte avslöja mina "onda" avsikter. Jag vaggar honom i trygghet - sen slår jag till. :) Lugnt närmar jag mig, men är noga med att varken se eller att gå rakt mot honom. När jag är typ jämsides så tar jag snabbt - men lugnt - upp honom i famnen. Och vips så står han där ändå uppe på trimbordet, till Linus stora förtret.
    Om jag ändå skulle misslyckas få tag på honom, så låter jag det bero. Jag har inte bråttom. Tids nog får jag fatt i honom. Hehe! :)

Jag har tagit Linus pälsvård- samt kloklippsträning väldigt långsamt - och det har absolut givit resultat, men vi har fortfarande långt kvar till någon tillstymmelse till avslappnad hund. Han är så pass upprörd att han inte klarar av att ta emot godbitar (som han annars är tokig i). Bara någon enstaka gång har han tagit emot godbit uppe på trimbordet - och då har det verkligen känts som en seger!!

Linus totalvägrar att ligga på sidan, så han får stå upp, men då blir det också en mer spänd hund som därtill även ibland måste balansera på tre ben, vilket absolut inte är särskilt avslappnande.

Han har dock blivit mycket bättre; han tillåter mig nu att klippa klorna (som i början var totalt omöjligt), men i och med att han står upp så har jag svårt att se, och då blir det klipp tyvärr lite på måfå. Jag vill ju absolut inte klippa för mycket och därmed bevisa att han hade rätt. Jag har dock misslyckats några gånger (det är ju mycket svårare när klorna har fått växa). Då har jag förstås varit kall, låtsats som ingenting och strax efter kluttat dit lite blodstoppande. Alltså inte gjort nån större affär av misstaget.
    Vid kloklippning så har jag jobbat med metoden att vänta ut tills han slutat streta emot, och då har jag genast släppt tassen, oberoende om jag har hunnit klippa eller ej. Med andra ord, försöka få honom att förstå att ju fortare han samarbetar (slappnar av) desto fortare blir han fri från obehaget att ha tassen fasthållen. Efter varje klo som har blivit klippt (mycket kvickt) så har jag släppt mitt grepp om tassen (vilket blir en belöning), för att direkt efter ta nytt tag för nästa klo, som inte alls behöver vara på samma tass. Ofta i början av vår kloklipparträning, så klippte jag en klo på en tass, nästa klo på en annan tass. På det viset gick kloklipperiet hela vägen runt alla tassarna i omgångar, typ.
    Visst tar/tog det väldigt myckt längre tid - men det är/var det värt!! För det blir/blev ingen kamp eller tandagnisslan. Det går lättare och lättare för varje gång.


Linus avskyr även att bli rakad på nosen. Eller rättare sagt; han avskyr allra mest att bli hållen om nosen, vilket man ju måste eftersom jycken vägrar att hålla nosen still. *suck* Jag har försökt få till andra grepp, typ vid/under öronfästet för att få honom att vara något sånär still med huvudet. Det har funkat just något sånär. Linus har dock blivit bättre på att tolerera "nosgrepp", så nosrakningen fungerar allt bättre.
    Nu sist så var han såååå duktig - och jag var också noga med att hålla så löst jag kunde om nosen.



Vilken skillnad det är mot en hund som är van!! En hund som man har redan sen den var liten valpspoling regelbundet har typ lektränat päls- och klovård uppe på trimbordet.
Bilderna här är vid Pinguvalpens första trevande stunder uppe på trimbordet. Då var alltid ett trevligt tuggben närvarande (och godis).



 Det är så skönt att slippa bråka med jycken som istället har lärt sig att pälsvård/kloklippning är en helt okej procedur. Jag lider med er alla - mattar/hussar och hundar - som har ständiga kamper uppe på trimbordet.



Jo! Nu kom jag på en annan sak...
    Spirou får ju sådana där allergisprutor, hyposensibiliseringstjohejsan ;) , en gång i månaden. Han ogillar det skarpt! Han får alltid sprutan precis innan middagen som sen blir en belöning. Jag kan inte låta bli att småle lite åt honom när han först är strålande glad för att det är middagsdags, men sen få en kall blick i ögonen när jag glatt säger "Idag är det spruta!" och av någon "märklig" anledning så har han sen tyst och raskt smitit ut från köket och lagt sig ute i vardagsrummet, oroligt spanande in mot köket.
    När jag sedan glad i hågen med bestämda steg - och med sprutan i högsta hugg - går in till honom, så rullar han ofta runt på rygg för att "be om nåd". "Fån-tratt!", säger jag glatt och ger honom sprutan i nacken. "Klart!", säger jag sekunden efter - och Spirre skiner upp, är kvickt uppe på benen och rusar in till köket för sin efterlängtade middag.
    Numera, efter flera år med allergispruta, så har Spirou ändå vant sig. Han tyar inte längre att smita ut från köket. Det är ju liksom inte lönt. Han tar sin spruta utan protester, numera ofta stående. Han gillar det inte, men... Han vet ju att middagen kommer direkt därefter.

Något som Pingu alltid har ogillat är att bli torkad i ögonvråna. En procedur alla mina frukostätande hundar har varje morgon (Wilbur käkar inte frukost). Spirou tycker det är ganska onödigt; han vänder alltid bort huvudet när jag kommer med det fuktade hushållspappret. Linus däremot kommer ofta fram till mig (!). Pingu, han flyr fältet!
    Eftersom jag inte vill få till nån dum katt- och råttalek, så läser jag av hans kroppspråk minutiöst och parerar därefter. Jag har nu kommit så långt att han faktiskt självmant kommer tillbaka in till köket när jag glatt ropar tillbaka honom - jag fånar mig ordentligt med hela kroppen - och han springer (!) till mig med samma fåniga kroppspråk; han svänger lite dansande med hela kroppen. Visserligen har han huvudet lite lågt hållet, men han kommer glatt - och står ut med ögontorkningen. Maten serveras - nästan - direkt efter. Linus får alltid först, sedan Spirou och Pingu sist (han äter fortast).

Jag är övertygad om att det som har gjort att till exempel Pingu frivilligt accepterar ögontorkningen är mitt glada kroppspråk, mina glada tillrop; att ögontorkning är det absolut roligaste som finns i hela världen typ, samt att belöning kommer strax efter. Alltså inte förmanande, låta ömkande eller på annat sätt låta som om att det är läskigt att bli ögontorkad, utan det är helt naturligt och kul.

Jag tror att det är väldigt viktigt vilken attityd man själv har till pälsvården och kloklippningen. Alltså klotången ligger inte därborta i "det läskiga skåpet" - utan den ligger lättillgänglig på soffbordet (speciellt under inlärningen). Trimmaskinen, borstar, kammar etc är inga "tortyrredskap", inte ens på skämt - utan behagliga massageprylar.

Nyfriserade Linus, Pingu och Wilbur samt nybadad Spirre-Spirou (som behöver få ytterliga trim på huvudet).

Men fatta ´rå!! Vad är problemet?!!!

På de senaste dagarna har jag varit lite smått irriterad på jyckarna. Ord som "Dumhund!" eller "Men! Flytta på dig då!!" har yttrats lite väl ofta.

Det föll ju snö över oss häromdagen. Sån där dum bollsnö som obönhörligt fastnar i all hundpäls. Så efter man har varit ute så blir det avduschning av ben och öron när man kommer in. Motvilligt går den ena jycken efter den andre in i badrummet, men de gör det utan större knot. Jag blev förresten förvånad över att Pingu faktiskt förstår (och lyder) kommandot "Vänd!", vilket ju är väldigt behändigt när man duschar och torkar tassar och ben.
    Senare på kvällen så ville jyckarna absolut ut för nattkissning på tomten. Jag själv stannade inne i värmen. De fick gå ut på nåder: "Nåde er om ni trasslar in er i en massa snöbollar!!", beordrade jag dom.
    Pyttsan!! Se på Wilbur. En snöboll mitt på huvudet! Observera att jag inte var inblandad. Jag var ju kvar inne. Inte vet jag hur jyckarna fick till den snöbollen. Kastade de snöbollar på varandra eller? Mobbar de Wilbur? Vad händer egentligen?? Har deras mattes dåliga humör smittat av sig på dom? Suck! Såklart det ska vara mitt fel!! :(

    I morse (nja.. i förmiddags, då) på Pingus och Spirous promenad (som hade föregåtts av Wilbur och Linus ganska korta dito) så bestämde jag att vi skulle ta en koppelpromenad istället för trevliga skogen. Pingu behöver koppeltränas, två och ett halvt år som han är. *suck* Ja, man skäms. Och jag ska också vara instruktör. Fy vad dålig jag är! "Ja, ja...", försöker försvara mig själv, "... han är ju faktiskt en springer spaniel och hane. Vad var det det stod i Springertidningen för en sisådär 18 år sedan? "Den vildaste springerhanen kanske har lugnat ned sig vid tre års ålder."

Alltså, jag tycker att hundarna ska få nosa på promenaderna, som ju är deras lika mycket som min. Jyckarna har legat inne och väntat och väntat på att matte äntligen antingen slutar jobba eller slutar med det hon nu gör inomhus (läs: latar sig). Så på promenaden så är det hundarnas tur. Självklart så är det matten, alltså jag, som bestämmer när och på vad man får nyfiket nosa på.

Pingu har bråttom. "Det är ju så mycket som måste hinnas undersökas, ju!! Nu när man äntligen fått komma ut.", visar han när han slänger sig ut i kopplets fulla längd åt alla håll och kanter. Att matte fortfarande står still bryr han sig inte om. Nä, full fart framåt bara!!
    Ja, jag skäms, men nu är jag lite dumt ärlig... Jag tappar ibland tålamodet och vettet har för nån sekund farit ut ur mitt annars tämligen vettiga huvud. Ilsket kastar jag min ände av kopplet i backen samtidigt som jag minst lika ilsket utbrister: "Men fatta då!!!"
    När då Pingu faktiskt hejdar sig, och sen traskar mot mig så fortsätter jag något lugnare, men bara något: "Vad är problemet?!!! När kopplet är slut (är spänt) så är det slut! Man kan inte då fortsätta dra! Det enda sättet att komma framåt (till allt det intressanta) är att inte dra. Då kommer du ju fram. Har du inte märkt det? Dumhund!! Inte dra = belöning; rolig och glad matte samt få nosa. Dra = ingen belöning; dum och elak matte och tji nosa. Fatta då!! Du är två och ett halvt år gammal!! Fatta!!" *suck*

Nä, Pingu fattar inte. Är han typ nån slags masochist som gillar när det tar emot? Han gillar när det stramar så där (o-) trevligt vid halsen? Han gillar när hans matte blir skogstokig? Eller kan det möjligtvis måhända vara så att de intressanta dofterna är oemotståndliga? Och helt klart mer intressanta än tråkmatten.

Haha! Och så har jag läst på Fb-hundträningssidor och andra ställen att "hundar gillar att bli klappade och smekta. Det är den absolut bästa belöningen".
    Pyttsan! Spirou duckar om jag får för mig att belöna med klappar istället för godiset. Han skyggar och ser både förvånat och uppfordrande på mig: "Äh, var är godiset? Sluta larva dig! Godis!!" Fast å andra sidan, han är över 12 år gammal, och har fått godisbelöningar i hela sitt liv.
    Pingu kan uppskatta omfamningar och klappar, men på sekunden som de oftast lekfulla smekningarna slutar så kastar han sig ut - i kopplets fulla längd - mot alla spännande dofter därborta. Så långt bort från sin matte man kan nå. *suck* Ja, det måste ha blivit något galet med vår flockrelation. *suckar uppgivet*

*funderar lite*
    Fast... om man ska vara lite mindre pessimistisk och faktiskt se framstegen, så var jyckarna faktiskt rätt så duktiga när häst med ryttare med lös hund nedanför skulle passera oss. Ja, det gick helt okej, men jag var inte helt nöjd. Pingu var så intresserad av en luktfläck i diket (kanske var hans sätt att hantera situationen), och jag ville att vi skulle kvickt gå över till andra sidan av vägen, så att vi skulle få hästen mellan oss och den främmande hunden, och det lyckades jag i och för sig med, men mest med hjälp av kopplen - inte bara av min röst och vilja. Ja, jag är petig.

Strax därefter så kom Deedee och Cava med husse, och det gick ju också bra. Men... jag är inte nöjd. Det blev mycket dragande i alla (fyra) kopplen där. Hundarna hejdade sig inte från att hälsa på varandra. Det såg inte snyggt och imponerande ut (!).
    Jag lät dom passera, och passade på att träna lite följsamhet och torr-rally mitt på vägen. Det gäller att passa på när uppenbar störning finns närvarande.

När vi sen kom fram till där vägen delar sig så stannade vi spontant upp för en liten träningsstund. Det gick faktiskt väldigt bra med tanke på alla intressanta luktfläckar runt om.
    Fast när vi sedan skulle fortsätta promenaden hemåt, så var draget framme igen. Tja... man har lydiga (eh?) vovvar, men inte väluppfostrade som vet hur man uppför sig.

Ja, ja.... *försöker skakar av sig nederlagen* Det är så lätt att att bara minnas det som inte fungerar och helt glömma bort det som faktiskt fungerar, vilket ju inte är så märkligt eftersom det är ju det som inte fungerar som man måste/bör komma ihåg att träna, ju.

När det gäller freestyle-tricken "Nolla", "Zacka"* och "Hopp" (över mattes ben) och rallylydnads-movesen "Nära" (vänsterside-fot) och "Kurva" (vänsterside-fot-snävhögersväng) så kan Pingu nu dessa hyfsat bra. Även på denna störningsfulla plats. :)
    När det gäller hopp över matte-ben så använde jag det ganska flitigt på resten av promenaden som extra förstärkning när han faktiskt tog kontakt med mig.

Nu är vi nästan hemma igen. Den lilla stenen intill stigen är obligatorisk godissten. Spirou visar hur det går till. Pingu är utanför bild och är mycket otålig. Han var först uppe på stenen, och han fick sin godbit, men han vill visa att han kan igen. "Jag kan! Jag kan! Spirre behöver inte! JAAAAAG kan!", yr han omkring envist.

 

Men dumma matte är ännu envisare. Tycker att Pingu faktiskt kan lära sig det ytterst svåra tricket att inte göra något trick. :) Att bara sitta lugnt kvar medan andra visar framtassarna.




* Apropå "Zacka". Har haft (har fortfarande) "problem" med att Pingu kommer hela tiden "ur spår" (han far för långt bak från mig) så att det blir nästan omöjligt för honom att rikta in rumpan för mitt nästa steg, men med en liten förändring i belöningsstället så funkar det mycket bättre. Tänk att en liten decimeter längre framför nosen kan göra en sådan skillnad!

Wilbur-kalaset!! :)

Igår, söndag, var det dags för det stora 16-års kalaset. Jag måste säga att det här trodde jag inte förra året; att det skulle bli en födelsedag till, en sextonde!
    Kan man tänka sig! Sexton år och sex dagar... Ja, när jyckar börjar närma sig denna aktningvärda ålder så är det bäst att inte skjuta upp födelsedagskalas hur länge som helst (ni förstår säkert varför) vilket jag annars är expert på. Alltså att skjuta upp saker och ting till sen. Som till exempel fira Spirres födelsedag på midsommarafton när folk i alla fall är här. Spirou fyller annars år i maj. *harkl*

Vad är det här för mörker med lite ljusfläckar i?

Det är ju mitt grindhål, ju! Ser ni inte det?

 

Här ser ni. Ljusfläckarna är...

 

... marschaller.

 Sen när jag kom in igen efter att jag hade tänt marschallerna så möttes jag av detta. Stackars födelsedagsbarnet trodde att han hade blivit övergiven på sitt eget 16-års kalas!! Sicken dumsnut!

 

Här har vi min fina - isiga - gång upp till stugan. Ljusfläcken till höger är en marschall, men ser ni vad de två små ljusprickarna som är lite så där mitt i bilden vad det är för nåt?

 

Jo, det är ju Pingus "blixtögon".

 

"Välkommen in!", välkomnar Pingu och Spirou alla gästerna.

Haha! Ni skulle sett Pingu när Lisis och brorsan kom. Först så morrade han lite varnande när han upptäckte några skuggor stapplande på min isbana till gårdsplan. 

Fast sen när han såg vilka det var som kom, så tjöt han ut sin glädje; svansen viftade så intensivt så hela hans rumpa svängde med i svansfarten.

 Så här såg tårtan ut; falukorv med tubskinkost - och så klart 16 stycken tårtljus. Man lär sig av sina tidigare misstag. Förra året så klämde jag ihop 15 tårtljus på en alldeles för liten tårtbitsyta - och det blev värsta facklan! Och hela tårtbiten höll på att smälta bort av värmeutvecklingen.

Därav denna längdtårta som jag redan hade skurit upp i bitar, så att man kunde kvickt lägga upp på respektive fat.

 Eftersom Pingu ju har lite då och då "issues" mot Wilbur (allra helst när det är mycket liv och fart runt om, som till exempel på kalas) så bestämde jag att det var bättre att vara safe than sorry, så Pingu fick fira kalaset bakom galler. På bilderna ser han lite smått ledsen ut, men han tyckte visst att det var helt okej.

  Det var ju faktiskt Wilburs kalas. Då får man sitta på "första parkett" i soffan intill bordets alla läckerheter. Då ska ingen behöva vara orolig för fighter och tandagnisslan.

Pingu är faktiskt riktigt duktig på att vänta på sin tur, vilket man absolut inte kan tro med tanke på hur vild och impulsiv han är annars.

 Det var inte alls planerat, men rätt som det var så var alla utom Wilbur på andra sidan gallret. :)

 

 Det var inte så där jättelätt att ta nån bra bild på tårta och födelsedagsbarn där bägge syntes. Allra helst när man samtidigt ville förhindra att råka elda upp födelsedagshunden (som numera knappt varken hör eller ser).

Ni behöver dock inte vara oroliga; ingen hund brann upp.

Alla jyckarna fick varsin bit av tårtan - efter att jag och Wilbur hade blåst ut alla 16 tårtljusen.

Alla jyckarna spridde sen kvickt ut sig under bord och stolar samt ett och annat människoben, så det blev inga närbilder på mumsande och glufsande hundar. Jag kan även tillägga att det tog inte många sekunder så hade alla fyra hundarna ätit upp sina läckra och väldigt kladdiga tårtbitar.

Medan vi människor hade lite "efterfest" så slumrade vissa andra desto mer...

Tja... pudlarna Wilbur och Linus de snarkade förstås inte. De var med på efterfesten - för pudlar är ju mer människor än hundar. :)

Och marschallerna brann fortfarande när gästerna halkade ned till gårdplanen till sina bilar.