Men fatta ´rå!! Vad är problemet?!!!

På de senaste dagarna har jag varit lite smått irriterad på jyckarna. Ord som "Dumhund!" eller "Men! Flytta på dig då!!" har yttrats lite väl ofta.

Det föll ju snö över oss häromdagen. Sån där dum bollsnö som obönhörligt fastnar i all hundpäls. Så efter man har varit ute så blir det avduschning av ben och öron när man kommer in. Motvilligt går den ena jycken efter den andre in i badrummet, men de gör det utan större knot. Jag blev förresten förvånad över att Pingu faktiskt förstår (och lyder) kommandot "Vänd!", vilket ju är väldigt behändigt när man duschar och torkar tassar och ben.
    Senare på kvällen så ville jyckarna absolut ut för nattkissning på tomten. Jag själv stannade inne i värmen. De fick gå ut på nåder: "Nåde er om ni trasslar in er i en massa snöbollar!!", beordrade jag dom.
    Pyttsan!! Se på Wilbur. En snöboll mitt på huvudet! Observera att jag inte var inblandad. Jag var ju kvar inne. Inte vet jag hur jyckarna fick till den snöbollen. Kastade de snöbollar på varandra eller? Mobbar de Wilbur? Vad händer egentligen?? Har deras mattes dåliga humör smittat av sig på dom? Suck! Såklart det ska vara mitt fel!! :(

    I morse (nja.. i förmiddags, då) på Pingus och Spirous promenad (som hade föregåtts av Wilbur och Linus ganska korta dito) så bestämde jag att vi skulle ta en koppelpromenad istället för trevliga skogen. Pingu behöver koppeltränas, två och ett halvt år som han är. *suck* Ja, man skäms. Och jag ska också vara instruktör. Fy vad dålig jag är! "Ja, ja...", försöker försvara mig själv, "... han är ju faktiskt en springer spaniel och hane. Vad var det det stod i Springertidningen för en sisådär 18 år sedan? "Den vildaste springerhanen kanske har lugnat ned sig vid tre års ålder."

Alltså, jag tycker att hundarna ska få nosa på promenaderna, som ju är deras lika mycket som min. Jyckarna har legat inne och väntat och väntat på att matte äntligen antingen slutar jobba eller slutar med det hon nu gör inomhus (läs: latar sig). Så på promenaden så är det hundarnas tur. Självklart så är det matten, alltså jag, som bestämmer när och på vad man får nyfiket nosa på.

Pingu har bråttom. "Det är ju så mycket som måste hinnas undersökas, ju!! Nu när man äntligen fått komma ut.", visar han när han slänger sig ut i kopplets fulla längd åt alla håll och kanter. Att matte fortfarande står still bryr han sig inte om. Nä, full fart framåt bara!!
    Ja, jag skäms, men nu är jag lite dumt ärlig... Jag tappar ibland tålamodet och vettet har för nån sekund farit ut ur mitt annars tämligen vettiga huvud. Ilsket kastar jag min ände av kopplet i backen samtidigt som jag minst lika ilsket utbrister: "Men fatta då!!!"
    När då Pingu faktiskt hejdar sig, och sen traskar mot mig så fortsätter jag något lugnare, men bara något: "Vad är problemet?!!! När kopplet är slut (är spänt) så är det slut! Man kan inte då fortsätta dra! Det enda sättet att komma framåt (till allt det intressanta) är att inte dra. Då kommer du ju fram. Har du inte märkt det? Dumhund!! Inte dra = belöning; rolig och glad matte samt få nosa. Dra = ingen belöning; dum och elak matte och tji nosa. Fatta då!! Du är två och ett halvt år gammal!! Fatta!!" *suck*

Nä, Pingu fattar inte. Är han typ nån slags masochist som gillar när det tar emot? Han gillar när det stramar så där (o-) trevligt vid halsen? Han gillar när hans matte blir skogstokig? Eller kan det möjligtvis måhända vara så att de intressanta dofterna är oemotståndliga? Och helt klart mer intressanta än tråkmatten.

Haha! Och så har jag läst på Fb-hundträningssidor och andra ställen att "hundar gillar att bli klappade och smekta. Det är den absolut bästa belöningen".
    Pyttsan! Spirou duckar om jag får för mig att belöna med klappar istället för godiset. Han skyggar och ser både förvånat och uppfordrande på mig: "Äh, var är godiset? Sluta larva dig! Godis!!" Fast å andra sidan, han är över 12 år gammal, och har fått godisbelöningar i hela sitt liv.
    Pingu kan uppskatta omfamningar och klappar, men på sekunden som de oftast lekfulla smekningarna slutar så kastar han sig ut - i kopplets fulla längd - mot alla spännande dofter därborta. Så långt bort från sin matte man kan nå. *suck* Ja, det måste ha blivit något galet med vår flockrelation. *suckar uppgivet*

*funderar lite*
    Fast... om man ska vara lite mindre pessimistisk och faktiskt se framstegen, så var jyckarna faktiskt rätt så duktiga när häst med ryttare med lös hund nedanför skulle passera oss. Ja, det gick helt okej, men jag var inte helt nöjd. Pingu var så intresserad av en luktfläck i diket (kanske var hans sätt att hantera situationen), och jag ville att vi skulle kvickt gå över till andra sidan av vägen, så att vi skulle få hästen mellan oss och den främmande hunden, och det lyckades jag i och för sig med, men mest med hjälp av kopplen - inte bara av min röst och vilja. Ja, jag är petig.

Strax därefter så kom Deedee och Cava med husse, och det gick ju också bra. Men... jag är inte nöjd. Det blev mycket dragande i alla (fyra) kopplen där. Hundarna hejdade sig inte från att hälsa på varandra. Det såg inte snyggt och imponerande ut (!).
    Jag lät dom passera, och passade på att träna lite följsamhet och torr-rally mitt på vägen. Det gäller att passa på när uppenbar störning finns närvarande.

När vi sen kom fram till där vägen delar sig så stannade vi spontant upp för en liten träningsstund. Det gick faktiskt väldigt bra med tanke på alla intressanta luktfläckar runt om.
    Fast när vi sedan skulle fortsätta promenaden hemåt, så var draget framme igen. Tja... man har lydiga (eh?) vovvar, men inte väluppfostrade som vet hur man uppför sig.

Ja, ja.... *försöker skakar av sig nederlagen* Det är så lätt att att bara minnas det som inte fungerar och helt glömma bort det som faktiskt fungerar, vilket ju inte är så märkligt eftersom det är ju det som inte fungerar som man måste/bör komma ihåg att träna, ju.

När det gäller freestyle-tricken "Nolla", "Zacka"* och "Hopp" (över mattes ben) och rallylydnads-movesen "Nära" (vänsterside-fot) och "Kurva" (vänsterside-fot-snävhögersväng) så kan Pingu nu dessa hyfsat bra. Även på denna störningsfulla plats. :)
    När det gäller hopp över matte-ben så använde jag det ganska flitigt på resten av promenaden som extra förstärkning när han faktiskt tog kontakt med mig.

Nu är vi nästan hemma igen. Den lilla stenen intill stigen är obligatorisk godissten. Spirou visar hur det går till. Pingu är utanför bild och är mycket otålig. Han var först uppe på stenen, och han fick sin godbit, men han vill visa att han kan igen. "Jag kan! Jag kan! Spirre behöver inte! JAAAAAG kan!", yr han omkring envist.

 

Men dumma matte är ännu envisare. Tycker att Pingu faktiskt kan lära sig det ytterst svåra tricket att inte göra något trick. :) Att bara sitta lugnt kvar medan andra visar framtassarna.




* Apropå "Zacka". Har haft (har fortfarande) "problem" med att Pingu kommer hela tiden "ur spår" (han far för långt bak från mig) så att det blir nästan omöjligt för honom att rikta in rumpan för mitt nästa steg, men med en liten förändring i belöningsstället så funkar det mycket bättre. Tänk att en liten decimeter längre framför nosen kan göra en sådan skillnad!