Jo, jag fortsätter kämpa, men jag deppar ihop emellanåt..

Tja, alla ni som tränar och tävlar med hund (eller med vad som helst) ni vet nog vad jag menar; det går upp och det går nedför... till urgrundernas urgrund och back till square ett. Vi börjar dock dagens inlägg med uppåt. 😊

Så var det Pingus tur att få en ny fin prisrosett...

"Se söt ut!", sa fotografen. "Okej!", svarade Pingu.

Men vi ska minsann inte gå händelserna i förväg. Den här bloggen går i strikt kronologisk ordning. *harkl* Så först bjuder jag på finfina bilder på ett kalhygge, som nog kan tävla om utmärkelsen kalhyggenas kalhygge. Det är spännande grejer det!! 😉


Det var åter igen länge sedan vi var i Fängelseskogen, och nu på Valborgsmässoafton var det dags att ta sig en tur där igen...

Jag visste om kalhygget sen förra gången jag var där, men det jag reagerade på nu var att marken var så uppbökad som man skulle kunna tro att ett helt gäng jättevildsvin har varit framme och haft partaj i skogen.

Här blev jag så där lite varmt nostalgisk hur tiden och hundarna kommer och går. Tjärnen (eller vad man nu ska kalla vattensamlingen för) som knappt syns i bakgrunden brukade... Keaton (väl?) ibland ta sig en vadasimtur i. Säkert gjorde både Spirou och Gromit detsamma.

När man i alla fall var i närheten, så blev det ett litet besök på brukshundklubben.

Ja, vissa tränar agility på valborgmässoafton, andra eldar brasor. Ni ser väl brasan därborta i bakgrunden?

Faktum var när jag rattade ned mot klubben, så tänkte jag att om planen var "ledig" så skulle vi träna, men om det var folk där så skulle vi strunta i det och åka hem. Var varken på ett särskilt socialt humör eller ork att kämpa med (läs: mot) mina jyckar att inte "mingla" med andra hundar.

Till min besvikelse ser jag att agilitybanan är "upptagen", och är på väg att vända...
   Men så ser jag en tonårstjej leka uppe på gungan... och då vaknade "ordningsmannen" i mig direkt. Jag stannar till med bilen jämte agilityplanen, och "vevar" ned sidorutan.

"Hej! Hörru, gungan är inte gjord för människor. Den kan gå sönder. Den är bara gjord för hundar. Snälla, ta inte sönder våra hinder. De kostar massor med pengar!", uppmanade jag bestämt men vänligt tjejen, som genast ser besvärad ut och kliver ned från vippbrädan.
    Hela sällskapet går nu därifrån, en vuxen kvinna, två typ tonårsungar samt en hund. Så de hade säkert även (!) agilitytränat hunden...
    När jag stiger ur bilen uppe på parkeringen säger vi ett kort, men vänligt hej till varandra. För det är så man gör uppe på en brukshundklubb. 

Fler bilder från Fängelseskogen fast nån dag senare...

Jo, alltid när vi är tillbaka till bilen, så får jyckarna sitta kvar lite bortom vägkanten medan jag öppnar bilen. Sen får en hund i taget skutta in i bilen.
   Just denna kväll så fuskade dom!!! Ja, vilka skurkar! Så jag vänder på klacken för att sätta om dom...

Vips så satt de båda uppe på stenen!! Prata om att de missförstod sin matte. Fast det funkade ju bra det med, så jag lät de hållas. Vilket i och för sig var lite dumt.

Nu har Pingu fått skutta in i bilen, och Zafir väntar så fint kvar uppe på stenen. Det blev en lite märkligt kul bild. 😊

 

Plötsligt blev man så där vemodigt nostalgisk igen...

   Fast denna gång hemma på tomten.

Vi hade varit en bra stund ute på tomten och lekt och bara strosat runt. Då upptäcker jag att Zafir har sprungit bort till altanen. Han sitter där och väntar. "Hörru matte! Det är faktiskt matdags nu. Kom hiiiit!!", glor han uppfordrande. Ja, den där blicken känner man väl igen. Spirou gjorde precis likadant; samma blick, samma ställe.

Agility-KM, 4:e maj

Så var det dags för agility-KM.
   Det var två klasser: lägre (kl. 1-2) och högre (kl. 2-3). Hindren stod på samma plats på banan, men hinderordningen var olika beroende på vilken svårighetsklass.
    Zafir anmälde jag givetvis till den lägre klassen. Jag velade lite med Pingus anmälan. Officiellt tävlar han ju i klass 2, och varför fega? Nä, så då anmälde jag honom till den högre klassen.

Vad är det för ena söta hundar som ligger därborta?

 I och med att jag hade redan innan bestämt att frivilligt diska Zafir genom att ha leksaken i handen, så brydde jag mig inte så mycket om att banvandra den lägre klassens hinderordning. Tänkte att det spelar ingen större roll. Zafir och jag skulle ju passa på det gyllene tillfället att träningstävla. KM är ju perfekt!
    Därför la jag krutet på att memorera den högre klassens bana inför Pingus lopp....

Mitt i banvandringen får jag frågan om jag har fått förfrågan om att döma den högre klassen, så Malin skulle kunna köra... (Proffsdomar-Malin dömde alla de andra klasserna) "Nä.. Eh? Jag hade ju tänkt tävla Pingu... Finns det ingen annan... som kan döma och som inte kör just i den klassen?", ser vi oss om.  Nä, de enda två vi kunde tänka oss hade aldrig dömt en tävling tidigare, och det vore kanske lite dumt att börja domarkarriären just på ett KM - så där bara! 😏 Så jag ändrade Pingus anmälan, och skyndade mig bort till inropartavan för att flytta på Pingens start.

Sen kom jag hastigt på: "Men!! Nu måste jag ju memorera den andra banan, ju! Kvickt rusade jag nu runt den lägre klassens bana istället innan banvandringen var slut. Jag hann ett par varv. 😊

Jo, det är ju Zafir och Pingu.

Först var det hoppklassen...
   Med leksaken i handen startar jag Zafir, och det gick väl hyfsat... tills vi kom till slalomet! "Allt jag begär är att du fixar slalomet!", bad jag strular-Zafir och jag hör hur domar-Malin fnissar till lite där hon står intill oss. Zafir fixar slalomet, och han fick sin dragkampsbelöning.
   Vi fortsatte banan, och Zafir flamsar ömsom skuttar rätt - hit och dit. Han är så oberäknelig.

Sen var det Pingus tur.
   Om jag minns samt uppfattade loppet rätt, så var han felfri ända fram till det näst sista hindret. Pingu-slarven med dito matte lyckas ta målhindret från fel håll - diskad!! Attans!! 😉

Jo! Det finns en filmsnutt!!

Smarta Helena var kvick att få igång sin mobilkamera. Tack för filmen! 😊

Nu kvickt hastande bort till vår "avbytarbänk" för att "bli av" med Pingu, och på med domarvisselpipa. "Öh? Hur gick den andra banan nu egentligen?", tvekade jag, men memorerade den under gång mot domarplatsen mitt på banan. "Äh, du behöver inte kunna banan. Jag kan visa dig när jag kör den! Du kan lita på mig!!", föreslog Tomas (väl?) lite lurigt medan han väntade på att få starta. "Nä, nä!! Försök inte!", protesterade domar-Kärran skämtsamt tillbaka.

Sen var det ombyggnad och dags för agilityklassen...
    Finns inte mycket att orda om där, förutom same presidure as hoppklassen. Fast Pingu kom i mål denna gång, men har inte en aning om med poäng och sånt. Vet inte heller hur KM-poängen räknades ut heller för den delen (i och med disk i ena klassen).

Hur som helst så kom Pingu på tredje plats i den lägre klassen, alltså KM-bronsmedalj till Pingen!! 😊😊

Haha! Man skulle kunna säga att det var tack vare Malin. För om Pingu hade kört den högre klassen (som det egentligen var tänkt) så hade han - med största sannolikhet - minsann inte fått nån KM-prisrosett.

Och faktiskt...  Man skulle även kunna säga att Malin vann KM-guldet i den högre klassen tack vare mig. Haha! Tjänster och gentjänster, eller hur?! 😎😊

Det var lite småskoj att köra båda hundarna så där efter varandra. Speciellt när man kör oberäkneliga flamskrångel-Zafir först och sen Pingu... som bara gör som man säger. Det gäller bara att säga rätt. 😉

Agilitytävling i dagarna två på Västerås KK, 5:e och 6:e maj

Zafir kollar in tävlingsplatsen.

På lördagen var det dubblerad agilityklass, som började med large och X-large på förmiddagen. Tur att large startade först. Undertecknad anlände till tävlingsplatsen precis tajmat med banvandringen. I min vana trogen så dumpade jag min halvfulla pirra intill inroparen med orden: "Hej! Är det X-large som banvandrar.. (svar: ja) Nr 10 är nu på plats." 😉

Jo, pirran var som sagt bara halvfull eftersom tävlingsdagen ju skulle bli förhållandevis kort, så Pingu fick vara kvar i bilen... under sin silvershadeduk förstås. Och ja, han fick gå ut på rastturer också. 😏😊

 

Agilityklass A

I och med att Zafir tycktes vara helt i det blå vid starten, så plockade jag fram leksaken direkt. Han  körde sen några hinder rätt med ett "snofsarrundaavbrott" runt ett hopphinder. Sen rätt igen genom tunnel - och jag kommer rejält på efterkälken (!).

    Sen tappade han fokus igen, och då valde jag att inte fortsätta banan mot balansbommen (man kan se hur jag ändrar mig i steget) utan körde tävlingsslalomträning istället. På andra försöket fixar han faktiskt slalomet korrekt och jag belönar och går av. Jag minns att jag kände mig lite halvnöjd med "loppet" ändå.

Zafir fortsätter tävlingsområdesspanandet.

Fast lite då och då blev det paus mitt i alltihopa. Zzzzzzz.

Agilityklass B

Väljer åter igen att diska mig frivillig genom att ha leksaken i handen då Zafir tycks vara mer fokuserad då än om jag bara har den i fickan. Jag försökte här även att vara lite mer oberäknelig för jycken; att förekomma hans nosarflamsturer med att jag springer på (vilket ju faktiskt är ganska svårt när jycken inte alls är med en) innan hans flipprar ut i vida svängar. Det blev ett par omtag av hopphinder, men han var med tätt intill mig i "cirkel-U-svängarna".

    Efter andra försöket i slalomet (han körde sin "jagorkarintetänkaochtarvarannanportlitehärochdär"), så struntade jag i att traggla, och fortsatte till nästa hinder istället, vilket var tunneln. Zafir tog balansen han! 😊 Sen fortsatte vi resten av banan korrekt! Duktig vovve!! 😊

Loppet kändes som att det i alla fall går framåt. Nu börjar det faktiskt likna agility! 😊 Fast leksaken i handen måste ju snart tas bort.

Väl hemma i Åkersberga tog vi bilen ned till sjön. Båda hundarna tyckte det var en mycket bra idé!

En typisk bild! Pingu söker i vattnet av mig utkastade godbitar. Zafir spanar och inväntar att en dummy ska plaska ned i spat ett antal meter framför honom.

Dag 2, söndag på Västerås KK

Idag var det dubblerad hoppklass. Med gårdagens ändå hyfsade lopp väl i minnet var jag taggad för riktig agility, men fortfarande med leksaken i handen... eller skulle jag testa först utan..?
   Är på plats åter igen vältajmat för banvandring, fast idag hann jag montera upp vårt läger innan. 😉

Mysig liten koja med sidoöppning.

Spana, spana...

Man kan spana på alla som passerar utan att dom ser en.

Blev nog lite sömning...

Ska nog ändå span.. lite.. mer..

Zzzzzzzz 💗

Mina tanker vid banvandringen: "Oj! Platta tunneln är med! Den har vi inte tränat sen... nåt år sen, eller nåt (lätt överdrift). Äh, vi testar som ingenting och hoppas. Hm? Däcket är med! Vilken tur att vi tränade det för nån dag sen. Då gick det så där... Äh, det är bara och testa och hoppas."

 Jag bryter min banvandring i förtid för att hämta Zafir som fortfarande är borta i bilen. Han måste hinna värma upp och acklimatisera sig till tävlingsplatsen. Undrar om vi hade startnummer 7 eller 8? Väl tillbaka med hund, så frågar jag inroparen. Det visar sig att vi hade nummer sju. Hade hoppats på åtta. Plötsligt var det vår tur....

In till starten. Zafir vädrar upp i luften. Hans nos fastnar i vinddraget från buskar, snår och fjärran fält bakom hans rygg. Han är helt urblåst. "Zafir, kom igen! Vi ska tävla nu!!", försöker jag väcka honom ur hans vittringsdagdrömmar.
   Jag får dock igång honom... men inte så mycket mer. Några hinder senare (han vägrade platta tunneln) är vi borta vid slalomet som har stått vid samma ställe varje lopp, vid bortre kortsidan, intill snår och skog.

Javisst ja! Det var ju så här det var när det blåser! Blev ytterst påmind om tävlingen på Märsta-Sigtuna BK i höstas, då han som paralyserad fastnade i vinden med nosen vilt sniffande bort mot buskar och fjärran fält.

  Zafir struntar nu i agility. Han byter abrupt sport.

Han spårar samt kör även lite luftvittringssök. Jag bryter. Tar jycken lätt (!) i nackskinnet i brist av koppel. Vi har nu en lång sträcka att tillryggalägga; halv kortsida samt hela långsidan kantad med tält och folk och fä, och sen bort bakom sekretariattältet på den andra kortsidan, för att slutligen kommendera jycken att hoppa upp på en dragkärra som stod där medan jag gick in i målfållan för att hämta vårt koppel.

Moloken och nedstämd tar jag min odåga till hund och går bort till bilen. Tar ut Pingu, och vi alla tre går två depparrundor runt rastslingegärdet intill parkeringen. Nja, varken Pingu eller Zafir deppade dock.

Ni vet hur det är när man deppar ihop. Tankarna går nattsvart, så ta det inte så allvarligt, men det var allt från "Vi klickar ju inte! Vi är för olika. Han är antingen för mycket eller ingenting. Har jag fått en ny Spirou (en av få hundar som inte gillade agility, men jag gillade honom, ångrar ingenting, han lärde mig att gilla andra hundsporter som rally och freestyle och hans favvoträning shaping). Men är jag beredd att åter igen ha en sån hund? Zafir avskyr shaping. Han tyar inte med det! Han bara går och lågger sig mitt i alltihopa; orkar inte tänka." till "Vad är det för fel att hälsa på varandra? Ska det vara så svårt? Varje gång vi har hälsat så är det jag som sagt hej först. De gånger vi inte hälsat är när jag varit tyst och testat om det kommer ett hälsningsinitiativ från vederbörande, men nä! Ska det vara så himla svårt att ha hundkräken kopplade? Sätt på ett koppel så behöver du inte menande ropa till hundarna att de ska lyda vid första kommandon. Och varför bara mååååste du gena tight runt stolpen som mina hundar nosar vid och gå precis rakt på mina hundar? Visst, man kan vara i tävlingsbubbla, men nån måtta får det välan va! Och vadå pinnar och resultat? Var glad att era hundkräk faktiskt hoppar och tycker det är kul att tävla med er! Jag skulle kunna ge vad som helst för att se min hund ha den motivationen! Var glad över att era hundar vill!!" 😡

Haha! Som ni märker så gick min frustration ut över mina kära medtävlande. 😉😊😊 Observera att det bara var mina dystra och mörka tankar. Jag yppade inte min irritation... inte förrän nu, då. 😉

Men vid slutet av den andra depparrastrundan runt gärdet, så började problemlösningstankarna dyka upp: "Jag byter leksak till nästa lopp. Jag ska vara på honom som en igel. Han ska inte få en chans att nosflamsa. På honom bara!!"

Zafir fick också hoppa några hinder vid framhoppningen samt köra lite slalom, vilket han fixade helt rätt. Själva hoppandet var dock väldans trögt och segt - trots den utbytta leksaken. Svårt det där att veta hur mycket man ska peppa innan själva tävlingsloppet utan att trötta ut hundstackarn i förväg.

Under banvandringen kollade jag alternativen: antingen försöka köra hela banan... eller köra en egen kortare variant av bana. Att försöka sig på platta tunneln igen tycktes vara en dum idé; vill inte ha stopp i banan. Så inget slalom heller... Däcket..? Nja.. Nä, vi skippar däcket.
   Så vi körde en kortare variant av banan. I filmsnutten nedan kan ni se mina fortsatta tankar under loppet.

Hoppklass B.

Vad jag är glad att loppet blev filmat, så man fick ett bevis på att han faktiskt kan köra agility. Min tro på både mig själv och honom är tillbaka.

Och vad trevligt att en medtävlande spontant nämnde i förbifarten att Zafir minsann ville köra agility när matte har (ny) leksak i handen. De orden värmde! 😊

Vi alla har våra stunder. Vi alla har våra träningsnötter att knäcka. Nötterna är bara olika. En del är stora och en del är små, men de är där.

Alla hundraser har sina för- och nackdelar. Alla hundindivider har sina för- och nackdelar. Om det blir "för" lätt, så gläds man nog inte lika mycket när väl den där dagen kommer då det mesta har fallit någorlunda på plats. Det är nog bra att det stundtals blir mer eller mindre större motgångar.

Jo, jag fortsätter att kämpa, men jag tar mig rätten att deppa ihop emellanåt.

Nya tag nästa helg.