ESS-Sverige! Zafir har ett agilityresultat!! :) samt Starttiderklockning

Vad?!!! Är det sant? Efter totalt 66 (!) starter (debuterade april 2017) så har Zaffe kommit i mål!! Han har ett resultat!
    En 17:e placering, av 34 startande, med typ tusen felpoäng, eller rättare sagt 32,58 fp. Om man ska vara petig så var det hans sextiofemtionde lopp som generade till ett resultat. 😊
    Och om man ska fortsätta att vara petig, så kom han sist av de som kom i mål... men före alla de andra som diskade sig. Hehe! 😉😎

Har ju så himla många "påagilitytävlingsbilder" från lägerplatser och rastningsvändor, men så kom jag på att jag har nog aldrig tagit foto inne på toan. Så varsågod: Ett lika unikt foto som att det är unikt att Zafir har kommit i mål. 😀

Det var alltså klass1-tävlingar i Väsbyhallen (som heter nåt annat "finare" på riktigt).

   Jag började dagen med att vara tidtagare i ett par klasser. Ni kanske tycker jag är lite tjatig, men... *suckar*

 Först känner jag inget särskilt. Man är bara tidtagare och koppelbärare. Inget särskilt eller ovanligt. Sen kom den där hunden som Pingu alltid var så förälskad i, och... minnena bubblar upp och ögonen tåras.
    Lite senare var det ett för mig okänt ekipage på banan. Det var nåt med dom. Den där verkliga agilityenergin sprutade om dom. Det var så härligt att se dom... Det var nåt med dom som påminde om när jag och Pingu körde... och jag... bara brister ut i gråt. Riktig gråt. Och jag låter det komma. Och ja, man kan vara fokuserad tidtagare och gråta samtidigt.

Nu blir det filmtajm!!

Inför varje lopp så jobbar vi järnet med rally- och freestylemoves i ett. Hela tiden att vara i rörelse. Försöker småspringa in till starten. Har börjat med att han ska sitta/stå mellan mina ben framför starthindret, eftersom det är ett av hans favoritfreestylemoves.
    Jag vill att han ska stanna kvar i starten, men så kort tid som möjligt, så att det där jag precis har peppat upp inte ska dö direkt.

Dagens första lopp: Agilityklass.

Min plan var att göra ungefär lika som när vi tränar; att belöna direkt efter starten - no matter what... Vilken är så svårt rent "praktiskt" (eller vad jag ska kalla det för). Min tanke är att "skoja upp" agilityn, öka motivationen. Om han skulle tjuvstarta så är det bara bra; alla tecken på att han vill forcera hinder premieras. 

   Det svåra är att ha karaktären att bryta - och belöna - när jycken äntligen har fått upp farten och hoppar hinder. Alltså att bryta när hunden gör precis det jag vill att han ska göra. Det är så svårt att just då - in action - veta om jycken kommer ta ytterligare ett hinder med fart och glädje eller om hans agilitymotivation kommer - lika kvickt dö som den uppenbarade sig - och glömmas för annat (nosa, trava runt hindren och kolla läget). Det är så svårt att stanna upp och belöna när jycken - just i nuet - gör precis det man vill...  att bryta för framtiden.

Om jag minns rätt så hade jag tänkt belöna efter balansbommen, men jag blev så överraskad över hans fart i starten - och hans plötsliga hopp över kontaktfältet... så det blev ingen belöning där. Istället börjar han snofsa runt i hörnet och jag försöker få hans uppmärksamhet, men nä. Jag till och med börjar hoppa jämfota på stället, men blir helt nonchalerad. Till slut sätter han tassarna på balansbommen - diskad.

Sen får jag igång honom - och belönar kort med dragkampbollen efter långbanantunneln, vilket nog var bra för få upp motivationen för slalomet - vilket han forcerar rätt på första försöket (!).

   Blev förvånad över hans fart i tunnlarna och även en del fartiga hopphinderskutt. Jag skulle kunnat visat tunnelingångar tydligare, och blindbytet som jag försöker mig på fattar han inte alls (eller ignorerar totalt). Glömmer alltför ofta bort att det är Zaf (och inte Ping) jag springer med.

Snart var det dags för nästa lopp...

Inför detta lopp blev jag så finurligt erbjuden en kompis hundleksak. "Ja, du säger ju att han gillar olika leksaker, och allra helst andra hundars leksaker." Tack Helena att du tänkte på det, och tack Ebony att du gick med på att låna ut din leksak. 😊

Här är loppet 😉 där han fixade ett resultat!! 😊 Hoppklass A.

   Jag hade ju egentligen tänkt att bryta och belöna efter de två första hindren, men han fick plötsligt en sån fart och "försvann bort i fjärran" så det hanns inte med - vilket i och för sig ju blev bra. Om jag hade gjort så hade vi ju då blivit (självmant) diskade. 

    När han kommer mot mig, innan slalomet, så berömmer jag honom överdrivet med både ord och kroppspråk. Kände mig riktigt löjlig.

Sen visar jag väl helt okej tydligt in i tunnlarna. Sen så förvinner han igen "bort i fjärran" och kollar runt. Alltså han är så oförutsägbar när han ena stunden är med en - och i nästa sekund helt ofokuserad och bara travar runt. In i tunneln och sen kollar han in påse vid sekretariatet 😊😮😛😖😋 Sen kommer han på att man ska skutta lite hinder.. *ruskar uppgivet på huvudet åt rookiehunden*

   Sen så svarar han hur snyggt som helst på bakombyte in till tunneln... Sen glömde jag banan, men räddar oss i sista sekund - och Zafir svarar så fint på min nödhandling. Och sen lyssnar han på mig och tar målrakan. 😊😊

Jag trodde inte på det förrän jag fick se det svart på vitt.

Mellan loppen. Ibland kom det gnäll och protester från buren, men lika ofta kom det snarkljud. Zzzzzzzzz

Dagens sista och tredje lopp...

Hoppklass B.

Vi fick låna samma Ebony-leksak igen. Tycker det är lite kul att se på filmsnutten hur han viftar på svansen i starten där han står/sitter mellan mina ben. Som sagt det är hans favvo-freestylemove. Det är också slutposen i vårt freestyleprogram, därav mina lyfta armar. 😊😊 Man får bjuda på sig själv när det gäller hundsporter. 😊

Flams och ofokuserat innan slalomet, men sen kommer han på att han håller på med agility, och går in i slalomet mitt i typ. Lite kul att han fortsätter helt på egen tass. Han sätter slalomet på andra försöket.
  Sen flamsar han runt (missar tunnelingången). Det irriterar mig att jag känner mig behövd att klappa händer och larva mig för att få hans uppmärksamhet. Sen får han plötsligt fart, springer förbi nåt hinder (jag bryr mig inte), skuttar i vild fart nästa hinder. Sen plötsligt så kör han blindbyte - utan min vetskap, typ 😉 - men jag improviserar - och jycken tar hopphinder från andra hållet (jag hänger på). In i tunnel, sen blir det flams igen, han springer förbi hopphinder, in i tunnel, men springer förbi nästa tunnel... Där gick min luft ur, och jag gav upp en smula. *pust* Men efter en liten mikropaus, så är vi på´t igen. Zafir får fart och sen banan i rätt hinderordning ända in i mål, men superdiskade.


När vi sen sent på kvällen kom hem (efter bortplockning av tävlingsarrangemang samt McDonaldsbesök), så fick Zafir sin yttersta belöning för att han har fått ett agilityresultat: En semla som han fick av farbror Jasse. 😋

Fin-Zafir och semla. Eh? Som ni kanske ser så har vi inte alls kommit hem, utan vi är på jobbet. 😉

"Öh? Matte! Den är slut. Jag vill ha mer!", uppmanar Zafir.

Efter en dag på agilitytävling och semmelätning blev man så här trött.

Jo! Jag roade mig på agilitytävlingen att klocka starterna i två storleksklasser.

"Öh?", undrar ni, "Vad? Och varför då?"
    Okej, här kommer en kort bakgrundhistoria för er som inte fattar nåt (läs: inte är agilitynördar, för sådana fattar sånt här 😎😉)...

Det är oftast stooooora startfält i agilitysporten (kanske speciellt i klass 3) och därmed blir tävlingsdagarna lååååånga. I och med man är en agilityfantast så borde det i och för sig inte vara något större problem, utan bara roligt att man kan njuta av ens hobby så mycket och länge som möjligt, men jag förstår att även en agilitynörd har ett liv utanför agilityn, såsom vardagsmåsten och familj som inte är lika road av agility som en själv är. (Eh? Vem var det som nyss skrev att jag skulle skriva om detta kortfattat? Kan väl inte vara undertecknad, va? 😏)

Under den ultimata agiltytävlingen så går allt i ett flyt. Varje nytt ekipage kommer in till starthindret i en jämn ström när det föregående ekipaget inne på banan hoppar det sista hindret.
   Nästa ekipage som nu står där framför första hindret får dock inte starta förrän domaren blåser startsignal (domaren måste vara beredd samt ha kollat att banan fortfarande är intakt).
    Efter att startsignalen är blåst så har man (i princip) hur lång tid som man önskar innan man börjar loppet, dvs inom rimliga gränser och sportsligt uppförande.

Det är nu snart dags för regelrevidering, och det är flera som önskar att denna (död-?) tid mellan domarens startsignal och ekipagets verkliga start av loppet ska begränsas - i ett försök att förkorta tävlingsdagen.

Frågan är dock om detta är rätt del av tävlingsdagen som ska försökas förkortas? Eller är det andra skeenden under tävlingsdagen som kan göras smidigare (banvandringarna, prisutdelningarna, ombyggnader av banor etc) och därmed förkorta tävlingsdagen? Behöver tävlingsdagarna verkligen göras kortare? Är det verkligen ett sådant stort problem?

För den oinvigde agilitynörden: Vad är problemet? Vad händer då under starterna?

Det är flera ekipage som har hundar som blir för ivriga i starten; de tjuvstartar. Detta uppskattas inte av föraren för denne vill ofta hinna placera sig på strategisk plats en bit in i banan innan de säger hundens startkommando.

Det finns flera förare som är envisa: Hunden får inte tjuvstarta! Därmed stoppar de hunden i farten, och går tillsammans med hunden tillbaka till utvald startplats och gör om. Detta känns ganska logiskt i hundträningssyfte, eller hur?
   Problemet är dock att denna startcermoni kan av - samma förare - upprepas om och om och om och om igen... och sen ger föraren upp och det blir (ofta) en tjuvstart ändå. 😏 Hunden har alltså inte lärt sig ett dugg.
   Självklart händer det att föraren faktiskt får till en önskad och lyckad start.

Det finns även andra ofta förekommande scenarion: Hunden är i sådant uppstressat agilitymode att den inte kan hörsamma förarens exempelvis sitt- eller stanna kvarkommando (föraren lyckas inte ta ett endaste steg från hunden), eller att hunden försjunker sig in i starthindrets luktparadis (där alla tidigare startande hundar har suttit) och kan inte fokusera på vare sig sin förare eller agility.

Ja, detta är en träningssak.
   Problem uppstår dock om beteendet enbart förekommer på just tävling. Det är svårt att vid träning på hemmaplan arrangera fram samma scenario så hunden blir lika ofokuserad/uppstressad.

Är det då rätt att just dessa ska straffas (typ) i ett försök att förkorta tävlingsdagen? Till skillnad om hunden tar lång tid på sig inne i banan; att själva loppet tar ovanligt lång tid. Fast det sistnämnda är kanske roligare (?) att som publik se på, eller..? Fast ska eventuellt nöje eller inte bestämma tävlingsreglerna?
    De flesta hundars lopp tar cirka knappa 30-45 sekunder, men vissa är inga racerråttor och deras tider kan till och med bli över en minut långa - vilket i alla fall jag inte tycker är fel på något sätt. Jag gillar olika. 😊 Inte bara när det gäller sockor. 😉

Jag antar att de som har startrutinsproblem inte önskar sig nåt annat än att de inte har detta problem. De tar inte lång tid på sig av vilje! Precis som de som har lite långsammare hundar inne i banan inte vill vara långsamma.

Min hemmaklubb har lämnat in förslaget att i klass 2 och 3, så belastas man med fem sekunders tillägg i den totala bantiden om det tar längre tid än 30 sekunder mellan att domaren har blåst startsignal och ekipaget startar, .
   Vi alla var inte överens om detta. Vissa ville ha kortare tid, andra (läs: bl a undertecknad) vill att det ska vara som det är nu, alltså ingen begränsad tid.



Mina tankar och argument:

Hur blir det rättvist? När ska domaren ge startsignal så att alla ekipage får lika lång tid på sig? Inom agilitysporten så tävlas det om hundradelssekunder.

Rent praktiskt? Vem ska ta denna "starttid"? Ytterligare en funktionär, eller ska det skötas elektroniskt? I så fall, har alla klubbar möjlighet till det? "Det funkar i Finland.", säger de som har varit där och tävlat, men frågan är exakt hur?
    I hästsporten så har man visst 45 sekunder på sig att starta. Om det tar längre tid så börjar helt enkelt bantiden oavsett om man har startat eller inte. Detta sköts automatiskt av elektroniken.

Är det verkligen dessa tidsmässigt långa startprocedurer som gör tävlingsdagen överdrivet (?) lång? Eller känns det bara så för den som tittar på? Ja, det är tråkigt att se förare traska fram och tillbaka om och om igen. Det blir liksom en seg dödtid innan ekipaget äntligen kommer igång och det blir agilityaction.
    Men jag vill ha ren fakta - inte tyckanden eller antaganden. Enligt hörsägen så hade någon klockat starttider på en tävling och det var enligt dom flera som tog väldigt lång tid på sig i startprocedurerna, men jag undrade (undrar) fortfarande hur mycket och hur många?

Vad händer på andra sidan toadörren?

Kan denna eventuellt blivande "30-sekundersstartregel" göra att det blir legitimt att ha en längre startrutin? Alltså risk att alla, eller i alla fall ännu fler tar dessa 30 sekunder på sig i starten. Ingen press, det är enligt reglerna. Med andra ord får den precis motsatt effekt än vad det var tänkt från början; att tjäna in tid.

För de ekipage som har problem med långdraget nosande i starten, så kan det kännas att man blir ytterligare motarbetad, och då tänker jag på att löptikar tävlar random i startfältet. Ska man bli resultatmässigt straffad för att jycken tycker att hundar som har startat innan doftar väldigt intressant. Ja, detta är en träningsfråga, men den är träningsmässigt svår nöt att knäcka; det är inte alltid man har möjlighet att träna tillsammans med löptikar/hundar som luktar väldigt intressant oavsett könstillhörighet och/eller löpcykler.






Ja, som sagt, så gillar jag ren fakta, och här kommer mitt resultat av lördagens klockande av starttider:

Observera detta är inte vetenskapligt fastställt; jag sparade inte alla tider för analys. Detta är klass 1, och jag klockade sammanlagt fyra klasser, 2 storlekar.

De flesta ekipagens starttider tog cirka 10 sekunder. Vissa 5-6 skunder, andra 10-12 sek. I den större storkleksklassen i agilityklass blev tiden runt 15 sekunder. Ett fåtal, 2-3 stycken tog över 20 sekunder på sig.

Enbart ett (1) ekipage gick över 30 sekunder av cirka 100 klockade starttider. (känns lite otroligt att jag klockade så många startande, men tydligen gjorde jag det)

Ekipagens starttider blev inte längre om banans start var en lång raksträcka.

Iakttagelse: Vid en av klasserna (agilityklass) så var domaren tvungen att förflytta sig för att se slutet av banan. Jag klockade även flertal gånger domarens tid att sedan förflytta sig tillbaka till utgångsläget för att blåsa startsignal. Denna tid tog runt 6-10 sekunder.

Iakttagelse: Vid flertalet gånger så var domaren nödgad att invänta sin startsignal för att nästa ekipage dröjde att kliva in på banområdet. Tyvärr hann jag inte klocka dessa "kliva-in-på-banområdet-tider".

Det skulle vara intressant att klocka även klass 2- och 3-ekipage.


Nu kommer miniräknaren fram!! 😊

Låt oss säga att alla dessa ekipage i dessa fyra klasser tog i snitt 10 sekunder på sig vid starten... Enligt min mobils kalkylator så tog dessa "starttider" totalt cirka 20 minuter av tävlingsdagen.

 Jag klockade ju enbart fyra klasser under dagen. På en tävlingsdag så är det (oftast) fem storleksklasser som tävlar både agility- och hoppklass, alltså tio klasser, men med ganska olika antal startande ekipage i varje storleksklass.

Men låt oss säga att vi tar i lite, tänker på en större tävling med hela 400 starter sammanlagt, om denna "starttid" tar i snitt 10 sekunder per ekipage så tar det cirka en timme av tävlingsdagen.

   Sextio minuter är dock just 60 minuter, men om denna "30sekundersstartregel" skulle införas så gör den ingen skillnad. Den skulle vara totalt verkningslöst, bara onödigt (och krångligt?) arbete för tävlingsarrangörerna.
   Likaså om man istället skulle ha en "15sekundersstartregel". Det skulle nog bara lägga mer stress och press på förarna - utan någon större skillnad för själva tidslängden av tävlingen.


Tillbaka till tävlingen i lördags...

Uppskattad (!) fördröjning av domarstartsignal pga domarförflyttning, tunneljustering etc tog sammanlagt cirka 12 minuter av dessa fyra klockade klassers tävlingstid.


Som sagt så är detta absolut inte vetenskapligt fastställd på något vis, men min slutledning är för att få tävlingsdagen så kort som möjligt är att...

• Ha en bra inropare (läs: absolut inte jag 😉) som bokstavligt - vänligt och trevligt - kastar in ekipagen i god tid, så domaren inte ska behöva invänta att ekipaget kliver in på banområdet.

• Banans konstruktion så att den manuella tidtagaren lätt kan bli startklar för nästa ekipage

• Banans konstruktion så att domaren inte behöver förflytta sig mellan tävlingsekipagens målgång och nästas start.

• Vara noga med tunnelfastsättning (etc) så dessa inte behöver justeras under själva tävlingen.

• Och så förstås så snabba och smidiga banbyggen som möjligt. 

Over and out från tidsanalytikern. 😊😊 (Jag är alltså urusel på matte.)

Från Fb, dagen efter Zafirs "Vi-har-ett-resultat-lopp", söndagen den 24:e mars...

 

"Den blandade känslan av dels glädje att Zafir iaf tycktes tycka det var kul med agility igår i Väsbyhallen 😊 , och dels att det är skönt att ha en hel ledig söndag utan att behöva passa en massa tider 😴, samt dels vemodet att inte idag vara med på agilitytävlingarna i Väsbyhallen o hänga med klass2-kompisarna och få köra sin ombytliga "antingenellerjycke" och så innerligt saknade Pingu."

Avslutar med nåt helt annat....

   Ett foto från nån dag i förra veckan.

Den här bilen stod bakom min. Visst är den fin och helt underbar!! En Ford från 1958!! 😊😊

Hem och tillbaka igen...

Söt-Zafir. 💗

I måndags (11:e mars) lämnade jag in bilen för service, men det var inte bästa dagen för det eftersom jag jobbade sen eftermiddag/kväll. Bilverkstan ligger c:a 5 minuters gångväg från jobbet, men ett antal fler kilometer från hemmet (rättare sagt cirka en halvmil därifrån, uppmätt dagen efter).
    Funderade ett slag vad jag skulle göra efter bilen blev lämnad på verkstaden; gå hem eller ta en långpromenad med Zafir mer i närheten av jobbet?

Tråkvägen från bilverkstan. Observera det tjusiga kopplet; helt och rent - not.

Lååångt, låååångt därborta bor vi, bortom de två "skogsöarna", uppe på det skogsbeklädda berget borta i horisonten. "Pip, pip", sa telefonen efter bilden togs - och dog!! I och med jag behövde mobilen (och dess mobilid) för att kunne betala verkstan, och uppladdningssladden var kvar hemma så... var det bara att knalla hem.

Det tog en knapp 1,5 timme att gå hem och ta sig igenom diverse hinder på vägen. Bland annat självmordsuppdraget 😉 att korsa länsväg 276 med livlig trafik.
    När jag och Zafir stod mitt på vägen och tryckte intill vägmitträcket och väntade på att kunna springa över, så kom en  ambulans i en hiskelig fart, men på nåt sätt så kändes det lite "handy" ifall man skulle behöva den. 😉. Jag tror att de satte på sirenerna när de såg mig stående där mitt på vägen. Kändes trevligt och omtänksamt av dom. 😊

Hur som helst, så kom vi över 276:an-vägen, och gick in på småvägarna som leder hemåt. Men det irriterande med småvägarna är att de går inte riktigt där jag vill. De är liksom värsta omvägen. Hm? Fast hur var det nu det där med genvägar? 😉

   Lite senare så valde jag att gena på den halvbreda stigen som går mellan hästhagarna. Stigen var inte så lättgådd, om man säger så. Allra helst uppe i backen där tjälsmältning pågick för fullt med ömsom vårflod, ömsom djup lera och smårutten is samt allt var ransom omringade av stickiga snårskott. Detta i kombination med yster springer spaniel och nu rätt så trött matte... Ja, ni fattar va? 😠
   När man sen nästan är framme vid stigslutet, cirka 20 meter från den efterlängtade, lättagådda, plana och breda vägen så... ligger ett nedfallet träd rakt över stigen. Och det finns inget utrymme att traska runt den. Att vända och gå tillbaka fanns inte på världskartan!!

Man kunde dock se att någon annan hade tidigare forcerat genom trädet.  Man såg fotspår i snön som gick rakt in i trädet... och att en tunnel hade skapats bland alla trädgrenarna. Så jag hukade mig - överdrivet (på grund av ryggsäcken) - och lockade med mig Zafir in i tallens innersta grenverk. Jag fastnade med ryggsäcken ett par gånger, men strax var man på andra sidan för att upptäcka...

... att det ligger ytterligare en stor rackans tall över gångvägen!! *suck* Där stod jag fångad på gångvägen mitt emellan två nedfallna stora tallar, och såg mig uppgivet omkring. Människan med fotspåren i snön, som hade gått före oss, hade nu försvunnit in thin air.

   Jag spanar åt vänster... Men där skymtar jag nån typ av avspärrningsband. Till höger är tomtstängsel som jag inte är kapabel att klättra över. Att vända och forcera den första tallen åter igen och gå hela vägen tillbaka fanns som sagt inte... Så det blev att ta fram sin machete och med våld ta sig igenom den andra tallen (läs: pressa sig med kroppen samt ryggsäck som åter igen fastnade lite här och där). Zafir var vid denna tallgrenverksforcering något mer tveksam, men följde sin matte ändå.

"Men vad sjutton!! Här är ju stängslet igen!", muttrade jag tyst för mig själv när jag kom ut från alla grenarna, men lagen har ingen nöd.. Nej! Fel!! Nöden har ingen lag, så jag klev över det trasiga stängslet och gick in på tomten för att kvickt ta mig ut på vägen innan nån såg mig. Zafir följde lika kvickt efter. *puh*

"Hm? Ska jag nu ta den riktiga vägen eller gena genom skogen?", funderade jag...
    Det finns två avtagsvägar mot skogen, och jag valde den andra eftersom jag vet att den första har en liten "bäck" att ta sig över, och nu med snösmältning så är den väl extra svåröverhoppad, så jag valde den andra.
   Det var som väntat lite blött i början av skogsstigen, men ändå lättforcerat - trots en ej så medgörlig hund i hasorna (läs: ville rusa iväg åt annat håll, in i djupa skogen).

Sen kom jag på!! När man nästan kan börja skönja villavägen... Det var ju här som jag fastnade förra gången i skogen!! Stigen har ju blivit värsta djupa sjön!! En snösmält ocean!! Jag vägrar gå tillbaka!! 
   Så upp i skogsbrynet, in i snåren, ducka för grenar, följa rådjursspåren... Men rådjuren går ju åt fel håll!! Jag vill inte dit! Jag vill hem!!!

Efter mycket om och men så kom Zafir och jag ut på vägen, och strax var vi hemma. Haha! Zafir blev själaglad när vi kom fram till grindhålet!! Har nog aldrig tidigare sett honom så glad! 😊😊

En och en halvtimme senare med frukost i magen är vi på väg igen tillbaka till Åkersberga och bilverkstad, med uppladdad mobil och pengar på rätt konto. Det tog inte lika lång tid att gå tillbaka för jag valde en annan väg än de väg- och genvägar vi gick tidigare.

Vi tjänade nämligen en 20-25 minuter på att ta "fågelvägen" nedför Stavabacken. Vi gick utanför 276:ans vägräcke i den branta dikesslänten. Denna "promenadväg" rekommenderas ej 😉.  Fick ingen känsla att stanna upp och ta bild; ville bara komma därifrån.
    En kilometers (mätte upp dagen efter) svårgådd terräng med brant sluttande dikesren till höger och till vänster värsta ljudet och luftdraget från alla bilar som rusar förbi i 90-100 km/h. Man riktigt kände allas blickar från de passerande bilarna. "Vad är det för en idiot som går där?!!"
   Lägg även till en ytterst envis spaniel som absolut inte skulle gå bakom sin matte. Utan antingen dra nedåt i den branta sluttningen ned mot skogen eller om och om igen preja in sig mellan vägräcket och mina vader.

Lägg också in den malande oron att viltstängsel eller dylikt spärrar av så man inte kommer fram när man äntligen kommit nedför den långa backen. Jag hade dock en reservplan: Man måste ju kunna kliva över själva vägräcket och komma ut på vägen, även om det inte kändes så trevligt.


Vi kom hur som helst in på golfbaneområdet nedanför den långa Stavabacken. Kändes skönt att slippa det ständiga trafikbruset precis bakom ryggen.

En liten iakttagelse så här vid "efterlunchtid" en måndag:

När vi gick där på golfbanevägen så passerade den ena BMW:n och Volvon efter varandra från golfrestaurangen, men även "ett tjog" Svefab-bilar i karavan.

En till liten iakttagelse när man är ute och vandrar...

Känslan när man ser sitt eget fotspår som man gjorde nån timme tidigare på denna ganska onödiga maratonpromenad.

 Plötsligt far Zafir upp på järnvägsbron. Vet inte om han tyckte vi skulle tagit tåget istället? Vilket var ganska dumt eftersom rälsen går ju åt fel håll. 😏


När vi sen gick förbi bilverkstaden, så tittade jag in och kollade om bilen - mot förmodan - skulle råka vara klar, men det var den förstås inte. Så det blev ytterligare en promenad dit några timmar senare. Fast nu bara från jobbet.


Otränad som jag är kände jag mig sen ganska ledbruten efter att ha varit ute och gått i cirka sammanlagt knappa tre timmar. På vissa blankisiga ställen var jag glad över icebugkängorna, men på hårda asfalten så protesterade bl a knän och rygg lite smått. Dragig hund gjorde inte saken sååå mycket bättre. 😉 Tänk att jycken fortfarande drar fast man har varit ute och gått i flera timmar. Draget kom fram allra helst när man kom i närheten av skogsdungar eller skog.

 Senare på kvällen, på vägen hem från jobbet, så bestämde jag mig för att jag var för trött för att laga mat. Det blev McDriven... Men hallå? Plötsligt vaknar jag upp ur min trötthet när jag upptäcker att jag i min utmattning har åkt förbi McDonalds, så det var bara att ta några extra varv i rondellerna och åka tillbaka igen.

Zafir noseworkar

Nosacupen pågår för fullt. (nja, sista tillfället var i tisdags, om man ska vara petig)

Den här suddiga bilden är från förra tisdagen (12/3) i klubbstugan på Nosacupen där Zafir nosade bättre än på söndagen innan, men det var inte så svårt att göra det bättre än då... *menande*😉

Jo! Vid ett tillfälle där inne i klubbstugan, så la sig Zafir raklång på golvet medan vi väntade på vår tur. Plötsligt så kommer det in ytterligare en deltagarhund in i stugan - och Zafir far upp på tassar och morrgormar ända ifrån tårna/klorna.. Nä, den andra hunden kom inte in så särskilt plötsligt. Man borde nog förvänta sig hundar och människor i omlopp där i brukshundklubbstugan under pågående aktvitet. Klantigt av mig. Jag borde ha "förvarnat" Zaffen, men ibland så är man klantig - fast man är en hundägare. 😉😊
   Det hände absolut ingenting. Förutom att Zafir blev så upprörd. Jag har aldrig hört honom så bestört. Grovt morrande långt nedfrån halsen. Och vad gör hans matte? Jo, hon bara skrattar åt honom. "Men vad du är löjligt!", hånskrattar jag, "Den är ju jättesöt, ju. Sluta larva dig, fåntratt!".

Strax så slutade Zafir morra, men jag misstänker att han inte alls tyckte att den andra slyngelhanhunden var så väldans söt.

I tisdags (19/3) var det den sista deltävlingen i Nosacupen 2019. Zafir - och framför allt jag - ligger typ sist i resultatlistan, där vi hör hemma. Framför allt för att jag har förlitat mig mer på turen än träningen. 😉 (Släng dig i väggen, Stenmark. 😉 )


Nosework är inte riktigt min grej, men Zafir gillar att nosa. Det är bara det att han inte alltid liksom nosar efter just rätt doft, det finns ju så mycket annat att undersöka i och utanför klubbstugan. Det tar ett tag innan han kommer på vad vi pysslar med. Och det tar ett tag innan jag fattar var Zafir visar. 😉😊
  Det jag nästan blev mest stolt över denna kväll var när Zafir - helt på egen tass - väljer att  resa sig upp från där han låg på golvet, för att sätta sig tätt intill trygga matte när en av de andra deltagande hanhundarna (samma som nämns här ovanför) kom tillbaka in i stugan efter att de har noseworkat utomhus. En stund innan hade Zafir nämligen åter igen dovt morrat, men nu så satte han sig intill mig - helt tyst och lugn. Duktig vovve!! 😊


Jo, varför jag har lite svårt för nosework...

• Det är lite småtråkigt. 😉 Hur kul är det att passivt stå/gå och glo på sin hund medan den jobbar? Eh? Jag menar förhoppningsvis jobbar. *harkl* Jag vill vara aktiv tillsammans med jycken. Visst så kan jag väl vara mer aktiv och låtsas leta jag med, men... Äh!

• Har lite svårt för att jag själv inte vet var doftprylen är. Ovissheten stör mig. Jag tycker det är roligare när jag vet var den är. Jag vill ha koll. Vid nåt av årets Nosacuptillfällen så tröttnade jag och bad om få veta var doftprylen är för nångonstans. Ja, jag tröttnade faktiskt. Det var inte kul. Nu vid sista tillfället så var jag så hääär nära att ge upp och be om "facit", men precis då så fick Zafir nos och började jobba - och fann helt på egen tass. 😊 Tur att jag inte hann säga nåt. 😉

• Det stör mig också det där att vara tävlingsmässigt taktisk. Alltså, ska man chansa och gasta "Markerat!" fast man inte alls är säker eller ska man låta tiden gå och förhoppningsvis så blir man säker att jycken markerar rätt..? Eller så går tiden ut och det är över och kört. Äsch!! Inte riktigt min cup of tea. Fast det beror nog en hel del på att jag inte har koll, inte tränar, inte bryr mig.

• Om nu jycken skulle råka hitta doften på en gång. Hur kul är det? Jag menar om söket är klart på typ två sekunder. Jaha, det var det! *rycker på axlarna och sätter sig och fikar eller åker hem*

• Slumpen. Om man råkar visa på söket från rätt håll så är det större chans att jycken hittar fortare än om man har råkat visa på söket från andra hållet. Nä, gillar inte.

Men jycken tycker det är kul. 😊

Freestyle!!! 😊😊

Från Fejjan, 12:e mars kl. 22.04:

Nu e det gjort! Ingen återvändo. Anmält Zafir till Freestyletävling.
   Programmet är absolut inte klart än. Har... *kollar i kalendern och räknar efter och blir förvånad att 6:e april är så snart* ... lite drygt 3,5 vecka på oss. (!) Oj!!

När jag skulle logga in på Hundaktiv... Eh? Inloggningsuppgifter? Absolut ingen aning!! Det var ju ett år sen sist. Väl inne blev man lite tårögd när man ser sina änglahundar uppräknade. Tänk att Wilbur har freestyletävlat! Det hade jag glömt. Men minns det nu lite vagt. Tror det var samma tävling på hemmaklubben när även Gromit ställde upp... väl? Eller blandar jag ihop det med Spirou? Synd att inte urgamla (!) tävlingar syns..

Spirou och vårt första "Gott å leva"-program. Gillar Spirous allvarliga min och domarnas glada flin. 😊

Grompan och jag in freestyle-action. Enligt bildnotering var detta 2009. Tio år sedan. Jag hittar ingen bild på Wilbur och freestyle, så undrar jag om han verkligen har freestyleat nångång? Jag kanske bara tänkte (och registrerade honom) och så blev det inget. Vem vet?

Från Fb 13:e mars:

I och med att det (tydligen) bara är 3,5 vecka kvar till freestyletävlingen som man anmälde till igår, så tyckte jag det är nog hög tid att för första gången testa utomhus - där det finns lite mer utrymme - de delar av programmet som är typ färdigt..
   Det gick riktigt bra, och Zafir tyckte det var urskoj så snön yrde!! 😊

Hm? Jag anar att det var nog lite smart att genast bryta träningen när Zafir i sin eufori började få till ihållande glädjeskall i vissa rörelser. Han fick istället utlopp för sin energi med att leka med en egenhittad tallgren. 😊

Tog en promenad längs kanalen...

Vi såg oss lite omkring på "slussen-ön".

Det är ganska fint där på kanalpromenaden ändå.

... och när man ser "den gamla dansbanan" så fick man bästa infallet...

Dansbanan är ju värsta bästa - och absolut rätta - stället att träna freestyledans på!! 😊😊

Den hade till och med en stolpe i mitten som var perfekt för "Ut!"-springrunt"!!

Helt klart bättre än isbanan hemma på gårdsplanen.

Tog på mig uppdraget att "städa lite" på agilityplanen 

Det är ju värsta lervällingen på planen, så den går egentligen inte att användas. Så ställde undan hindren åt sidan samt städade upp lite skräp som låg utspritt lite här och där.


Lite då och då medan man kånkar hinder, så kollar man vad Zafir håller på med...

... och så ser man honom stå uppe på träpallen och glo uppfordrande på mig. Nåt säger mig att han var godissugen. 😉

Ibland så testade Zaf om A-hindret fortfarande funkar. Och det gjorde det! 😊

... och rätt som det var så satt han uppe på det gamla agilitybordet. 😊 Tror han åter igen var "lite" godissugen.

Mission accomplished!! I och med att Zafir vägrade att hjälpa till att bära de lite mer otympliga hindren så fick de stå kvar i leran.

Det är hårfint mellan dumdristighet och genialitet. 😊

 Efter agilityplanstädningen tog vi en liten promenadtur runt fårhagarna...

Haha! Numera när man råkar passera en större plan yta så tänker man genast: Freestyleträning!! Här var ju bara perfekt! Fullt med viltvittring i luften och urgammalt och kletigt fårbajs på marken samt mellan två gångvägar där folk plötsligt kan komma gående. Perfekt störningsträning för både hund och matte inför tävlingen.
Det gick bra, men fick verkligen jobba för att få Zafir att fokusera på freestyle istället för viltet, men det gick ändå lättare än vad jag trodde att få honom i freestylemode.

Haha! Fast jag tvekade "något" i slutet av programmet. "Det här är mot mitt bättre vetande att mitt i all viltvittring kommendera "Ut!!" 😀 (Zafir ska i vid båge cirkulera runt mig). Stor risk att han skulle ta det för ett "Varsågod och sök viltet", vilket han faktiskt först gjorde med mig vilt (!) gormande efter.... Fast han skulle bara iväg och lukta vid en grästuva. *puh*

Vid nästa försök gick allt - inklusive "Ut!" - som det skulle. Som sagt; hårfint mellan dumdristighet och lyckad träning. 😉😊

Agilityträning...

Sötkillen 💗

Bilden här ovanför: Mattes sämsta agilityhund. 😉💗
Bilden här nedanför: Mattes bästa freestyle- och rallyhund. 😊💗 (Faktum är att det får en faktiskt att fundera lite)

 Agilityträningen med Zaf gick inte så värst bra. Det som irriterade mig nästan mest är att jag kände en lätt irritation bubbla inom mig när hundkräket inte riktigt visar agilityframtassarna. Har fullt sjå att dölja dumkänslorna med glada tillrop.

Passade på att träna freestyleprogrammet ett par gånger utanför agilityplanen medan man väntade på sin tur att köra agilitybanan. Och det gick riktigt bra, trots improvistioner eftersom programmet ännu inte är riktigt färdigt. Zafir och jag hade skoj. All irritation inombords bara försvinner när vi freestyledansar.  😊💗

Fick även köra bästa Ebony. Vilken agilityjycke!! 😊 Hur kul som helst att köra. Tack Helena att jag fick låna henne. Så roligt att få känna den där äkta agilitykänslan!! 😊😊

... och i måndags (18/3) kom Springertidningen...

Tårar. Saknad. Oerhörd saknad. Vemod. Och lite stolthet. Men framför allt stor saknad. Min bästaste Ping! 💖

   
Om texten är för liten för att läsa:


Jag tvekade att skicka in Pingus agilityresultat för 2018. Dels berodde det på att vi hade ju bara ett enda felfritt lopp (individuellt), men som faktiskt genererade till en pinne och en andra placering där på Norsborgs LKK. Var det egentligen nån idé att skicka in ett enda futtigt resultat?
Den andra anledningen till min tvekan var... att Pingu har så hastigt ryckts ifrån mig. Han dog här hemma i soffan. Han hade c:a tio timmar tidigare på dagen (den 9:e nov) blivit opererad för perinealbråck. En typ rutinoperation. Han dog plötsligt och det gick fort. I panik slet jag av honom tratten och försökte ge HLR, men väldigt tafatt. Båda veterinärerna (oberoende av varandra) jag sen pratade med sa samma sak: "Du hade aldrig kunnat räddat honom." Kanske de båda bara ville trösta mig - för jag kände en sådan skuld; att jag inte försökte med HLR:en mer ordentligt. Efter att ha googlat runt på veterinärssidor om hund-HLR, så förstår jag nu att jag ska inte känna skuld; jag hade sannolikt inte hunnit göra nåt. Nu fick han dö hemma i trygghet med matte tätt intill sig. Men det känns så bittert. Det känns som jag svek honom. Operationen var ju för han skulle kunna leva! Inte dö...
Vad jag saknar honom. Han var ju nu så harmonisk och glad efter en ganska stökig slyngelålder. Saknar hans glada min, hans vackra ögon, hans mjuka päls. Saknar så hans plötsliga glädjeskutt - utan minsta förvarning - rakt upp i ansiktet med en nosdutt mitt på näsan. Jag saknar honom så.

Pingu blev uppflyttad till klass 2 på hösten 2017, men första halvåret var det för oss alltför kluriga banor, så jag längtade tillbaka till klass 1. Fast vi gav inte upp, och sen så började vi hitta flytet. Men vi diskade oss mest. Ja, i agility är det ofta "vinna eller försvinna", man kutar och balanserar på en skör linje - ända in i kaklet.
Sen från ingenstans så trillade den där första pinnen i klass 2 in... som sen blev den enda. Vi kom förra året i alla fall i mål 13 gånger varav 2 felfria av sammanlagt 46 starter (inkl laglopp).
Jag kommer aldrig glömma tävlingen på Uppsala BK, då jag egentligen var lite tävlingstrött; var glad att det var den sista tävlingen för säsongen. Men vi hade så kul! Jag minns det sista loppet där vi var felfria ända fram till nästsista hindret då det blev missförstånd mellan oss - och Pingu rusar in i fel tunnelingång. När vi sen åkte hemåt så tänkte jag att det ändå var synd att det var säsongsavslut. Det hade ju gått så bra på tävlingens tre lopp...
Det var tur att jag då inte visste att det skulle bli den allra sista tävlingen. Pingu och jag.

Pingu är min hittills allra bästa agilityhund. Han tyckte om agility precis lika mycket som jag. Även om han fortfarande ibland kunde göra mitt i alltihopa korta avstickare för "publikmingel" (läs: flirta med löptikarna), men vi jobbade ständigt med det. Pingu - och jag - blev allt bättre att hantera det. Vi var på gång!
Pingu blev endast 6 år. Jag saknar honom så in i helvete!! Även om vi var de enda som skickade in agilityresultat till "Årets agilityspringer", så är det en ära att få två år i rad ha erövrat detta pris även om det är lite blygsamt utan egentlig konkurrens. Så kom igen nu till nästa år alla agilityspringers! Jag vet att ni finns därute!

Min innerligt älskade Pingu, Rowntree Especial Esquire! Du har för evigt satt en liten tass i ESS-historien. :) <3

De envisas kamp

De envisas kamp kan te sig på lite olika sätt...


Två bilder från förra söndagen...

"Ska du sitta å titta på Vasaloppet hela dan, eller?", muttrade Zafir demonstrativt förra söndagen. Jag svarade ett kort och konsist "Ja.",  och satt lika envist kvar i soffan som min hund blängde surt på mig.

Man kan ju också säga att Vasaloppsåkarna var envisa. I alla fall de flesta av dom. 😉

"Du e dum!", fnös Zafir.

De envisa kan även vara mer försynta...

Man sitter i soffan. Hunden är bredvid. Efter en stund ser man i ögonvrån att hunden sitter i en lite märklig ställning... Vad? Har hans huvud gått av?!! Har han fått världens nackspärr?! Eller vad håller han på med?!!!

Nä, huvudet satt fast på kroppen och var fullt rörligt. Det han pysslade med var att lite diskret och helt tyst tigga till sig lite hak-kli.

Det lustiga är att han kan lik väl och lika ofta vara väldigt burdus med tassen för att ge matte ett hårdhänt/tassat krafs som gör ordentligt ont när han vill bli kliad. Och han won´t take no for an answer: "Jag ska bli kliad!", envisas han mycket brutalt mot sin stackars matte som får värsta rivsåren på armen.

Efter hak-kliet så gled man ned och... Zzzzzzz

Bästa, fina myshunden. 💗 *suckar djupt*

 Ja, ja... Den uppmärksamme ser fusket; bilderna här ovanför från soffan med först hak-kli och sen snarkande myshund, är inte tagna samma kväll - men de kunde ha varit det. Så det så!!

Rallyträning - mitt i stan

Råkade ju komma flera minuter för tidigt till jobbet en morgon. Vad gör man då? 

Jo, man kommer på att man kan ju passa på att träna lite rallymoves mitt i morgonrusningen på trottoaren mitt i centrum med bilar, cyklar och folk vimlande förbi - både från höger, vänster, framifrån och självklart även bakifrån. Störningsträning på högsta nivå (typ) för både hund och fä. Eh? Fä? Skulle det vara jag det? Men okej, fä jag är.

Förr i tiden kunde man säga...

"Pingu! Gå och häng upp tvätten!", och han skulle glatt tittat upp på mig och kvickt hoppat upp på fötterna/tassarna samt glatt förväntansfullt se på sin matte.
   I och för sig kan man fortfarande säga så eftersom utgången/följden skulle bli densamma då som nu: Jag får hänga upp tråktvätten medan hundarna/hunden snarkar i soffan.


Bild från i torsdagskväll...

Ljud från soffan: Zzzzzzzzz

Hundarna (alltså hunden, tänk att jag fortfarande hela tiden säger/tänker "hundarna") envisas att tvättupphängning är mattes jobb, och jag envisas med att det är ett hushållsarbete de borde kunna hjälpa till med, men nä då.

Nu... den verkliga "De envisas kamp"...

Ja, det var alltså tidigare idag, ute i skogen, som jag typ myntade uttrycket (läs: återanvände det). Den stora frågan är: Vem är den mest envise? Jag eller Zaf?

Apropå ingenting och skogen. Dessa hundaktiga spår hade gått före oss utan mänskliga fotavtryck intill. Denna okända fyrfoting och jag gick typ hela vår skogstur samma stigrutt.

Haha! Så smart av mig - not - att inte lägga nåt bredvid spåren så man ser hur stora de är. Men de var för stora för katt, och även - kanske (?) - räv. Kunde vara liten hundrackare, men utan ägare? Nä, det är väl räv, va?

Hur som...
   Zafir var eld och lågor som vanligt när han skulle hoppa ur bilen vid skogsparkeringen, men han skulle vara tyst (läs: i alla fall nååågot tystare) innan han fick skutta ut. Med hjälp av ett par godisbitar kastade på marken så kunde han koncentrera sig lite mot dom, det vill säga tystna.

Det var den första utmaningen i dagens "De envisas kamp".

Nästa utmaning var den nyinköpta släplinan a´la 20 meter lång. Ja, jag vill ha släplina på jyckeländet numera när vi spatserar i skogen. Bara som en livlina, ifall att.

Det var den sämsta spårlina jag ever sett!! (Ja, ja, har man engelsk springer spaniel så byter man rätt som det är till engelska när man minst anar det.) Linan trasslar in sig bara man vidrör den det allra minsta. Och den draaaar till sig barr och kvistar. Även dom som är typ en kilometer bort. Linan är en barrmagnet!!

Så det första jag får göra när hunden till slut fick tillstånd att hoppa ur bilen var att trassla ut 20-meters släplina - full med barr. (använde den alltså igår innan nysnön som senare på kvällen yrde ned över ens huvud). Under tiden gnydde Zaf otåligt att man aaaaldrig får börja skogsturen. Att stå ut med irriterande hundgnäll och tilltrasslad och nu snöig släplina med frusna fingrar utan att ge upp var en envis kamp, det vill säga utmaning nummer tre för dagen.

Men till slut så kunde vi påbörja vår lilla skogstur...
   Vid ett ställe stannar vi (läs: jag, och på uppmaning av mig även Zafir) och har en passivitetsstund. Plötsligt så ser jag att Zafir får intresse för något. Han spanar nyfiket bortåt. Jag vänder mig om och ser en kvinna komma ut från skogsbrynet lååångt borta. Zafir var med andra ord bästa patrullhunden!! 😊 Zafir och jag står stilla och iakttar kvinnans tills hon inte syns längre. Då fortsätter vi vår skogstur - åt andra hållet, förstås. 😉

Så kom vi fram till ett litet "vattendrag" och jag säger "Stanna kvar!" till hunden medan jag först kliver, måttar med foten var man kan gå torrskodd och skuttar över det blöta...

Den uppmärksamme ser på bilden att släplinan har "vänt tillbaka". Just det! Det spelar ingen roll hur blött det är - för har matte sagt "Stanna kvar!" så är det stanna kvar. Kan säga att jag var glad att jag hade rätt stövlar på mig medan jag bestämt - och envist - transporterade tillbaka hunden till utgångsläget på andra sidan av det blöta.

Tittar man noga så ser man också hur Zafir spaaanar snett åt höger om mig... Men jag är envis innan han får komma till mig. Han ska glo på mig!! Det var utmaning nr 4 för dagen.

En filmsnutt...! Utmaning nummer 5 i "De envises kamp".

Tänkte att hundskrället behöver nog tränas på lite impulskontroll-/vänta-skills - även ute i skogen där så mycket annat stör och lockar förföriskt. Att först kasta ut en näve godis och sen säga "Nej!" är nåt som funkar alldeles utmärkt hemma på gårdsplanen eller intill köksbänken, men funkar det även ute i skogen? Titta och se!

Sen kom vi till ett nedfallet träd...
   Och jag tänker direkt: Träna agilitystarter!! Utmaning nummer 6 i "De envisas kamp".

Tja, det blev en extra utmaning och störning i och med precis då så hörs människoröster borta till höger. Ja, Zafir hörde dom också... som synes.

Som synes också så är det här det andra försöket. Hur det syns? Jo, kolla in släplinan. Han blev väl så störd av de okända rösterna borta i fjärran att han inte kunde fokusera sig på vad matte egentligen pratade om och sa.

Filmsnutt.. Nja, det gick väl så där, va? Skyller på att jag filmar samtidigt. Brukar oftast inte filma medan jag kör agility - och det vet Zaf. Det jag vill är alltså få till en explosiv (!) start, som skjuten ur en kanon... och det gick så där. Men jag skyller mest på mitt mesiga kroppspråk och filmande samtidigt.

Titta! Ett vattendrag till...! 

Hm? Undrar hur djupt det är? "Stanna kvar!", säger jag till Zafir medan jag lite trevande känner med foten i det blöta. Det gick inte att hoppa över.

 

"Meeen!! Stanna kvar sa jag ju!!", muttrar jag när jag hade kommit över. Och ni förstår säker varför detta mutter. "Det spelar ingen roll hur blött det är...", tänker jag envist medan jag åter igen eskorterar tillbaka Zafir till åtgångspunkten på andra sidan.
   Nu trevade jag inte längre medan jag klev i det blöta utan det var raska och bestämde steg bara - utan den minsta tvekan. "Plask! Plask!" bara!


Filmtajm...

Meeen!! Så kom jag på att jag berömde ju mest när han sprang mot mig. Han hade ju svårast med att stanna kvar...

Envis som man är så gör man om - fast på den här sidan av vattendraget. Mest beröm när han satt kvar. Ja, även en matte måste göra rätt också.

Eh? Varför denna bild? Fråga inte mig.

Envis som man är så innehåller en skogspromenad även att vara still och bara vara... Utmaning nummer sju för dagen, eller nåt sånt.

Zafir tycker det är det absolut dummaste som finns... som synes.

Här får man inte gå nånstans innan man får ögonkontakt. Hälsningar envis matte...

Den envisa matten vill nu - bara för att - gå en annan stig åt andra hållet (åt vänster, typ) för att Zafir enträget vädrade åt "högerstigen" där någon människa med hund (?) hade gått.
   Zafir tvekar. Vill inte gå mattes dumstig. Matte envisas och typ motar honom med sig med bestämda ord och uppmaningar. Fast Zafir vill inte. Mycket motvilligt tar han små steg med sin matte...
   Men han sneglar hela tiden bakåt, bortåt...  Och hundkräket gör en helomvändning och rusar åstad mot den andra "förbjudna" stigen med släplinan efter sig - och en morrande matte springer efter som hinner tänka en hel del tankar som inkluderade några kryddmått ånger. "Hinner jag få fatt i släplinan"....

Det är visst inte enbart vilt som lockar en kille i sina bästa dar... Zafir tvärnitade ett par meter in på den "förbjudna" stigen och fastnade i en luktfläck.

Och som ni ser så var släplinan tillräckligt lång.

Envist så får jag med min hund till den skogsstig som jag valt - utan eventuell löptiksdoft - bara för att visa att vi är inte på kärleksuppdrag.

Jag visste redan innan att de två stigarna kommer att mötas... och där hade människa med tillhörande väldoftande hund gått åt vänster där vi tog stigen rakt fram mot vägen och bilen.
   Jag blev lite nyfiken om människospåren och hundspåren verkligen hörde ihop (det här är den enda fördelen med snön; man kan se vad som har gått där innan), så jag sa "Stanna kvar!" till Zafiren medan jag gick tillbaka till "stigkorsningen".

Det är knappt man ser min välkamouflerade hund. Följ släplinan så hittar ni honom.

Ser ni hur han spanar åt höger...

"Men matte! Jag vill också gå tillbaka och kolla spåren, ju!!"

Och så blev det lite koll med godisutkastningsskillsen att lyssna på avbrytkommando och ha impulskontroll.

Haha! Efter att jag hade slängt ut godiset, så kom jag på: "Hm? Nu när jag snart kommer säga "Varsågod!", så är det stor risk att han kommer att välja att "missförstå" och ränna efter spåren i skogen. Ni hör hur jag funderar. Ni ser hur jag förflyttar mig åt vänster - ifall han skulle få för sig att rusa bort mot "den förbjudna stigen". Och ni hör hur jag så tydligt som möjligt säger: "Sööök!" Ja, alltså den här matten är ju inte helt dum i huvudet! Och man har liksom varit med förr. Om man vill uttrycka sig så... 😉

Koll av omvänt lockande även funkar ute i skogen. Bara för att det gör hemmavid behöver det inte funka på en stig ute i stora världen. Hihi! Tror mig höra lite kärlekskrankgnäll på slutet. Lill-killen är kär. 💘

Strax så var vi tillbaka till vägen och det var dags att byta till vanligt koppel. Medan jag virar ihop 20-meters linan så står jag - för säkerhets skull - på kopplet. Zafir sitter intill och han väääädrar hela tiden bortåt. Denna gång åt andra hållet än "den förbjudna stigen".
   När linan är ihopvirad så väljer jag att sticka in handen i handtaget på det nu blöta och hala kopplet - för säkerhets skull... Och det var tur det!!

Zafir gör plötsligt - utan minsta förvarning - värsta språnget rakt ut i blåbärssnåren med full styrka i springbenen. Det blev dock en tvärnit - för kopplet tog ju slut - och som tur var satt fast med handtagsöglan runt min hand. Kopplet hade annars sannolikt glidit ur min hand.

Alltså, en sån här agilitystart vill jag ha!! Men med kontroll - och på en agilitybana! Inte ute i skogen efter vilt, löptik eller vad sjutton nu han skulle ränna efter.

Först blev jag sur och gav hundskrället en liten utskällning; man får faktiskt inte rusa åstad på det viset. Jag hade ju faktiskt sagt åt honom att sitta kvar.
    Fast sen fick han beröm och omklappningar. Han kom ju faktiskt "tillbaka", visserligen på grund av kopplet, men ändå. Och man ska vara sams med sin hund.

Väl hemma. Uturbilenskutt med väntan på varsågodochsökgodiset.

Det var "De envisas kamp" - för den här dagen. Och jag tycker att jag var den som var mest envis.

Myshunden Zafir tycker nog om sin matte ändå. Och jag tycker om honom. 💗

Och bara så ni vet...

 Idag är det fyra månader sen Pingu sa tack för sig. Saknar honom så in i norden!! Det gör ont att veta att man aldrig mer får träffa honom. Bara en gång till.. Han var ju så glad. Jag saknar hans jämfotaskutt, hans vackra fina och glada ögon, hans mjuka päls, hans...

 Sorgsmärtan gör en svagt illamående, känner lite panikångest. Vill inte känna så...  och jag vet att den kommer att gå över. Men samtidigt är smärtan det enda vi fortfarande har tillsammans. Pingu och jag. 💖 Borde istället ta till mig och typ njuta av smärtan.

 Fyra månader... Känns konstigt. Både att det har gått lång tid, men ändå bara fyra ynka månader. Det känns som det var längre sen. Den där fredagskvällen klockan strax före 22.00, precis innan Skavlan tog slut på TV. Skavlan-programmen har fortsatt, men inte...

Fast å andra sidan så är det ganska enkelt att bara ha en jycke. Man börjar kanske bli lat. Jag menar ännu latare...

Jo! Har börjat fnurla på ett freestyle-program med Zafir. Den första tredjedelen av programmet funkar faktiskt ganska bra. Det är ju en tävling i närheten, i Haningehallen. Sista anmälningsdag är den 15:e. Ska fnurla lite till innan jag eventuellt anmäler. Haha! Jag som "aldrig mer" skulle besöka den där trånga hallen. Som sagt, de envisas kamp. 😉

Pingu och jag i Haningehallen förra året. Vi står och inväntar på vår tur att gå in och tävla. Minns att jag tyckte det var så skönt att få lite utrymme och andpaus där i "startfållan". Foto: Ann-Marie Pettersson.