De envisas kamp

De envisas kamp kan te sig på lite olika sätt...


Två bilder från förra söndagen...

"Ska du sitta å titta på Vasaloppet hela dan, eller?", muttrade Zafir demonstrativt förra söndagen. Jag svarade ett kort och konsist "Ja.",  och satt lika envist kvar i soffan som min hund blängde surt på mig.

Man kan ju också säga att Vasaloppsåkarna var envisa. I alla fall de flesta av dom. 😉

"Du e dum!", fnös Zafir.

De envisa kan även vara mer försynta...

Man sitter i soffan. Hunden är bredvid. Efter en stund ser man i ögonvrån att hunden sitter i en lite märklig ställning... Vad? Har hans huvud gått av?!! Har han fått världens nackspärr?! Eller vad håller han på med?!!!

Nä, huvudet satt fast på kroppen och var fullt rörligt. Det han pysslade med var att lite diskret och helt tyst tigga till sig lite hak-kli.

Det lustiga är att han kan lik väl och lika ofta vara väldigt burdus med tassen för att ge matte ett hårdhänt/tassat krafs som gör ordentligt ont när han vill bli kliad. Och han won´t take no for an answer: "Jag ska bli kliad!", envisas han mycket brutalt mot sin stackars matte som får värsta rivsåren på armen.

Efter hak-kliet så gled man ned och... Zzzzzzz

Bästa, fina myshunden. 💗 *suckar djupt*

 Ja, ja... Den uppmärksamme ser fusket; bilderna här ovanför från soffan med först hak-kli och sen snarkande myshund, är inte tagna samma kväll - men de kunde ha varit det. Så det så!!

Rallyträning - mitt i stan

Råkade ju komma flera minuter för tidigt till jobbet en morgon. Vad gör man då? 

Jo, man kommer på att man kan ju passa på att träna lite rallymoves mitt i morgonrusningen på trottoaren mitt i centrum med bilar, cyklar och folk vimlande förbi - både från höger, vänster, framifrån och självklart även bakifrån. Störningsträning på högsta nivå (typ) för både hund och fä. Eh? Fä? Skulle det vara jag det? Men okej, fä jag är.

Förr i tiden kunde man säga...

"Pingu! Gå och häng upp tvätten!", och han skulle glatt tittat upp på mig och kvickt hoppat upp på fötterna/tassarna samt glatt förväntansfullt se på sin matte.
   I och för sig kan man fortfarande säga så eftersom utgången/följden skulle bli densamma då som nu: Jag får hänga upp tråktvätten medan hundarna/hunden snarkar i soffan.


Bild från i torsdagskväll...

Ljud från soffan: Zzzzzzzzz

Hundarna (alltså hunden, tänk att jag fortfarande hela tiden säger/tänker "hundarna") envisas att tvättupphängning är mattes jobb, och jag envisas med att det är ett hushållsarbete de borde kunna hjälpa till med, men nä då.

Nu... den verkliga "De envisas kamp"...

Ja, det var alltså tidigare idag, ute i skogen, som jag typ myntade uttrycket (läs: återanvände det). Den stora frågan är: Vem är den mest envise? Jag eller Zaf?

Apropå ingenting och skogen. Dessa hundaktiga spår hade gått före oss utan mänskliga fotavtryck intill. Denna okända fyrfoting och jag gick typ hela vår skogstur samma stigrutt.

Haha! Så smart av mig - not - att inte lägga nåt bredvid spåren så man ser hur stora de är. Men de var för stora för katt, och även - kanske (?) - räv. Kunde vara liten hundrackare, men utan ägare? Nä, det är väl räv, va?

Hur som...
   Zafir var eld och lågor som vanligt när han skulle hoppa ur bilen vid skogsparkeringen, men han skulle vara tyst (läs: i alla fall nååågot tystare) innan han fick skutta ut. Med hjälp av ett par godisbitar kastade på marken så kunde han koncentrera sig lite mot dom, det vill säga tystna.

Det var den första utmaningen i dagens "De envisas kamp".

Nästa utmaning var den nyinköpta släplinan a´la 20 meter lång. Ja, jag vill ha släplina på jyckeländet numera när vi spatserar i skogen. Bara som en livlina, ifall att.

Det var den sämsta spårlina jag ever sett!! (Ja, ja, har man engelsk springer spaniel så byter man rätt som det är till engelska när man minst anar det.) Linan trasslar in sig bara man vidrör den det allra minsta. Och den draaaar till sig barr och kvistar. Även dom som är typ en kilometer bort. Linan är en barrmagnet!!

Så det första jag får göra när hunden till slut fick tillstånd att hoppa ur bilen var att trassla ut 20-meters släplina - full med barr. (använde den alltså igår innan nysnön som senare på kvällen yrde ned över ens huvud). Under tiden gnydde Zaf otåligt att man aaaaldrig får börja skogsturen. Att stå ut med irriterande hundgnäll och tilltrasslad och nu snöig släplina med frusna fingrar utan att ge upp var en envis kamp, det vill säga utmaning nummer tre för dagen.

Men till slut så kunde vi påbörja vår lilla skogstur...
   Vid ett ställe stannar vi (läs: jag, och på uppmaning av mig även Zafir) och har en passivitetsstund. Plötsligt så ser jag att Zafir får intresse för något. Han spanar nyfiket bortåt. Jag vänder mig om och ser en kvinna komma ut från skogsbrynet lååångt borta. Zafir var med andra ord bästa patrullhunden!! 😊 Zafir och jag står stilla och iakttar kvinnans tills hon inte syns längre. Då fortsätter vi vår skogstur - åt andra hållet, förstås. 😉

Så kom vi fram till ett litet "vattendrag" och jag säger "Stanna kvar!" till hunden medan jag först kliver, måttar med foten var man kan gå torrskodd och skuttar över det blöta...

Den uppmärksamme ser på bilden att släplinan har "vänt tillbaka". Just det! Det spelar ingen roll hur blött det är - för har matte sagt "Stanna kvar!" så är det stanna kvar. Kan säga att jag var glad att jag hade rätt stövlar på mig medan jag bestämt - och envist - transporterade tillbaka hunden till utgångsläget på andra sidan av det blöta.

Tittar man noga så ser man också hur Zafir spaaanar snett åt höger om mig... Men jag är envis innan han får komma till mig. Han ska glo på mig!! Det var utmaning nr 4 för dagen.

En filmsnutt...! Utmaning nummer 5 i "De envises kamp".

Tänkte att hundskrället behöver nog tränas på lite impulskontroll-/vänta-skills - även ute i skogen där så mycket annat stör och lockar förföriskt. Att först kasta ut en näve godis och sen säga "Nej!" är nåt som funkar alldeles utmärkt hemma på gårdsplanen eller intill köksbänken, men funkar det även ute i skogen? Titta och se!

Sen kom vi till ett nedfallet träd...
   Och jag tänker direkt: Träna agilitystarter!! Utmaning nummer 6 i "De envisas kamp".

Tja, det blev en extra utmaning och störning i och med precis då så hörs människoröster borta till höger. Ja, Zafir hörde dom också... som synes.

Som synes också så är det här det andra försöket. Hur det syns? Jo, kolla in släplinan. Han blev väl så störd av de okända rösterna borta i fjärran att han inte kunde fokusera sig på vad matte egentligen pratade om och sa.

Filmsnutt.. Nja, det gick väl så där, va? Skyller på att jag filmar samtidigt. Brukar oftast inte filma medan jag kör agility - och det vet Zaf. Det jag vill är alltså få till en explosiv (!) start, som skjuten ur en kanon... och det gick så där. Men jag skyller mest på mitt mesiga kroppspråk och filmande samtidigt.

Titta! Ett vattendrag till...! 

Hm? Undrar hur djupt det är? "Stanna kvar!", säger jag till Zafir medan jag lite trevande känner med foten i det blöta. Det gick inte att hoppa över.

 

"Meeen!! Stanna kvar sa jag ju!!", muttrar jag när jag hade kommit över. Och ni förstår säker varför detta mutter. "Det spelar ingen roll hur blött det är...", tänker jag envist medan jag åter igen eskorterar tillbaka Zafir till åtgångspunkten på andra sidan.
   Nu trevade jag inte längre medan jag klev i det blöta utan det var raska och bestämde steg bara - utan den minsta tvekan. "Plask! Plask!" bara!


Filmtajm...

Meeen!! Så kom jag på att jag berömde ju mest när han sprang mot mig. Han hade ju svårast med att stanna kvar...

Envis som man är så gör man om - fast på den här sidan av vattendraget. Mest beröm när han satt kvar. Ja, även en matte måste göra rätt också.

Eh? Varför denna bild? Fråga inte mig.

Envis som man är så innehåller en skogspromenad även att vara still och bara vara... Utmaning nummer sju för dagen, eller nåt sånt.

Zafir tycker det är det absolut dummaste som finns... som synes.

Här får man inte gå nånstans innan man får ögonkontakt. Hälsningar envis matte...

Den envisa matten vill nu - bara för att - gå en annan stig åt andra hållet (åt vänster, typ) för att Zafir enträget vädrade åt "högerstigen" där någon människa med hund (?) hade gått.
   Zafir tvekar. Vill inte gå mattes dumstig. Matte envisas och typ motar honom med sig med bestämda ord och uppmaningar. Fast Zafir vill inte. Mycket motvilligt tar han små steg med sin matte...
   Men han sneglar hela tiden bakåt, bortåt...  Och hundkräket gör en helomvändning och rusar åstad mot den andra "förbjudna" stigen med släplinan efter sig - och en morrande matte springer efter som hinner tänka en hel del tankar som inkluderade några kryddmått ånger. "Hinner jag få fatt i släplinan"....

Det är visst inte enbart vilt som lockar en kille i sina bästa dar... Zafir tvärnitade ett par meter in på den "förbjudna" stigen och fastnade i en luktfläck.

Och som ni ser så var släplinan tillräckligt lång.

Envist så får jag med min hund till den skogsstig som jag valt - utan eventuell löptiksdoft - bara för att visa att vi är inte på kärleksuppdrag.

Jag visste redan innan att de två stigarna kommer att mötas... och där hade människa med tillhörande väldoftande hund gått åt vänster där vi tog stigen rakt fram mot vägen och bilen.
   Jag blev lite nyfiken om människospåren och hundspåren verkligen hörde ihop (det här är den enda fördelen med snön; man kan se vad som har gått där innan), så jag sa "Stanna kvar!" till Zafiren medan jag gick tillbaka till "stigkorsningen".

Det är knappt man ser min välkamouflerade hund. Följ släplinan så hittar ni honom.

Ser ni hur han spanar åt höger...

"Men matte! Jag vill också gå tillbaka och kolla spåren, ju!!"

Och så blev det lite koll med godisutkastningsskillsen att lyssna på avbrytkommando och ha impulskontroll.

Haha! Efter att jag hade slängt ut godiset, så kom jag på: "Hm? Nu när jag snart kommer säga "Varsågod!", så är det stor risk att han kommer att välja att "missförstå" och ränna efter spåren i skogen. Ni hör hur jag funderar. Ni ser hur jag förflyttar mig åt vänster - ifall han skulle få för sig att rusa bort mot "den förbjudna stigen". Och ni hör hur jag så tydligt som möjligt säger: "Sööök!" Ja, alltså den här matten är ju inte helt dum i huvudet! Och man har liksom varit med förr. Om man vill uttrycka sig så... 😉

Koll av omvänt lockande även funkar ute i skogen. Bara för att det gör hemmavid behöver det inte funka på en stig ute i stora världen. Hihi! Tror mig höra lite kärlekskrankgnäll på slutet. Lill-killen är kär. 💘

Strax så var vi tillbaka till vägen och det var dags att byta till vanligt koppel. Medan jag virar ihop 20-meters linan så står jag - för säkerhets skull - på kopplet. Zafir sitter intill och han väääädrar hela tiden bortåt. Denna gång åt andra hållet än "den förbjudna stigen".
   När linan är ihopvirad så väljer jag att sticka in handen i handtaget på det nu blöta och hala kopplet - för säkerhets skull... Och det var tur det!!

Zafir gör plötsligt - utan minsta förvarning - värsta språnget rakt ut i blåbärssnåren med full styrka i springbenen. Det blev dock en tvärnit - för kopplet tog ju slut - och som tur var satt fast med handtagsöglan runt min hand. Kopplet hade annars sannolikt glidit ur min hand.

Alltså, en sån här agilitystart vill jag ha!! Men med kontroll - och på en agilitybana! Inte ute i skogen efter vilt, löptik eller vad sjutton nu han skulle ränna efter.

Först blev jag sur och gav hundskrället en liten utskällning; man får faktiskt inte rusa åstad på det viset. Jag hade ju faktiskt sagt åt honom att sitta kvar.
    Fast sen fick han beröm och omklappningar. Han kom ju faktiskt "tillbaka", visserligen på grund av kopplet, men ändå. Och man ska vara sams med sin hund.

Väl hemma. Uturbilenskutt med väntan på varsågodochsökgodiset.

Det var "De envisas kamp" - för den här dagen. Och jag tycker att jag var den som var mest envis.

Myshunden Zafir tycker nog om sin matte ändå. Och jag tycker om honom. 💗

Och bara så ni vet...

 Idag är det fyra månader sen Pingu sa tack för sig. Saknar honom så in i norden!! Det gör ont att veta att man aldrig mer får träffa honom. Bara en gång till.. Han var ju så glad. Jag saknar hans jämfotaskutt, hans vackra fina och glada ögon, hans mjuka päls, hans...

 Sorgsmärtan gör en svagt illamående, känner lite panikångest. Vill inte känna så...  och jag vet att den kommer att gå över. Men samtidigt är smärtan det enda vi fortfarande har tillsammans. Pingu och jag. 💖 Borde istället ta till mig och typ njuta av smärtan.

 Fyra månader... Känns konstigt. Både att det har gått lång tid, men ändå bara fyra ynka månader. Det känns som det var längre sen. Den där fredagskvällen klockan strax före 22.00, precis innan Skavlan tog slut på TV. Skavlan-programmen har fortsatt, men inte...

Fast å andra sidan så är det ganska enkelt att bara ha en jycke. Man börjar kanske bli lat. Jag menar ännu latare...

Jo! Har börjat fnurla på ett freestyle-program med Zafir. Den första tredjedelen av programmet funkar faktiskt ganska bra. Det är ju en tävling i närheten, i Haningehallen. Sista anmälningsdag är den 15:e. Ska fnurla lite till innan jag eventuellt anmäler. Haha! Jag som "aldrig mer" skulle besöka den där trånga hallen. Som sagt, de envisas kamp. 😉

Pingu och jag i Haningehallen förra året. Vi står och inväntar på vår tur att gå in och tävla. Minns att jag tyckte det var så skönt att få lite utrymme och andpaus där i "startfållan". Foto: Ann-Marie Pettersson.