ESS-Sverige! Zafir har ett agilityresultat!! :) samt Starttiderklockning

Vad?!!! Är det sant? Efter totalt 66 (!) starter (debuterade april 2017) så har Zaffe kommit i mål!! Han har ett resultat!
    En 17:e placering, av 34 startande, med typ tusen felpoäng, eller rättare sagt 32,58 fp. Om man ska vara petig så var det hans sextiofemtionde lopp som generade till ett resultat. 😊
    Och om man ska fortsätta att vara petig, så kom han sist av de som kom i mål... men före alla de andra som diskade sig. Hehe! 😉😎

Har ju så himla många "påagilitytävlingsbilder" från lägerplatser och rastningsvändor, men så kom jag på att jag har nog aldrig tagit foto inne på toan. Så varsågod: Ett lika unikt foto som att det är unikt att Zafir har kommit i mål. 😀

Det var alltså klass1-tävlingar i Väsbyhallen (som heter nåt annat "finare" på riktigt).

   Jag började dagen med att vara tidtagare i ett par klasser. Ni kanske tycker jag är lite tjatig, men... *suckar*

 Först känner jag inget särskilt. Man är bara tidtagare och koppelbärare. Inget särskilt eller ovanligt. Sen kom den där hunden som Pingu alltid var så förälskad i, och... minnena bubblar upp och ögonen tåras.
    Lite senare var det ett för mig okänt ekipage på banan. Det var nåt med dom. Den där verkliga agilityenergin sprutade om dom. Det var så härligt att se dom... Det var nåt med dom som påminde om när jag och Pingu körde... och jag... bara brister ut i gråt. Riktig gråt. Och jag låter det komma. Och ja, man kan vara fokuserad tidtagare och gråta samtidigt.

Nu blir det filmtajm!!

Inför varje lopp så jobbar vi järnet med rally- och freestylemoves i ett. Hela tiden att vara i rörelse. Försöker småspringa in till starten. Har börjat med att han ska sitta/stå mellan mina ben framför starthindret, eftersom det är ett av hans favoritfreestylemoves.
    Jag vill att han ska stanna kvar i starten, men så kort tid som möjligt, så att det där jag precis har peppat upp inte ska dö direkt.

Dagens första lopp: Agilityklass.

Min plan var att göra ungefär lika som när vi tränar; att belöna direkt efter starten - no matter what... Vilken är så svårt rent "praktiskt" (eller vad jag ska kalla det för). Min tanke är att "skoja upp" agilityn, öka motivationen. Om han skulle tjuvstarta så är det bara bra; alla tecken på att han vill forcera hinder premieras. 

   Det svåra är att ha karaktären att bryta - och belöna - när jycken äntligen har fått upp farten och hoppar hinder. Alltså att bryta när hunden gör precis det jag vill att han ska göra. Det är så svårt att just då - in action - veta om jycken kommer ta ytterligare ett hinder med fart och glädje eller om hans agilitymotivation kommer - lika kvickt dö som den uppenbarade sig - och glömmas för annat (nosa, trava runt hindren och kolla läget). Det är så svårt att stanna upp och belöna när jycken - just i nuet - gör precis det man vill...  att bryta för framtiden.

Om jag minns rätt så hade jag tänkt belöna efter balansbommen, men jag blev så överraskad över hans fart i starten - och hans plötsliga hopp över kontaktfältet... så det blev ingen belöning där. Istället börjar han snofsa runt i hörnet och jag försöker få hans uppmärksamhet, men nä. Jag till och med börjar hoppa jämfota på stället, men blir helt nonchalerad. Till slut sätter han tassarna på balansbommen - diskad.

Sen får jag igång honom - och belönar kort med dragkampbollen efter långbanantunneln, vilket nog var bra för få upp motivationen för slalomet - vilket han forcerar rätt på första försöket (!).

   Blev förvånad över hans fart i tunnlarna och även en del fartiga hopphinderskutt. Jag skulle kunnat visat tunnelingångar tydligare, och blindbytet som jag försöker mig på fattar han inte alls (eller ignorerar totalt). Glömmer alltför ofta bort att det är Zaf (och inte Ping) jag springer med.

Snart var det dags för nästa lopp...

Inför detta lopp blev jag så finurligt erbjuden en kompis hundleksak. "Ja, du säger ju att han gillar olika leksaker, och allra helst andra hundars leksaker." Tack Helena att du tänkte på det, och tack Ebony att du gick med på att låna ut din leksak. 😊

Här är loppet 😉 där han fixade ett resultat!! 😊 Hoppklass A.

   Jag hade ju egentligen tänkt att bryta och belöna efter de två första hindren, men han fick plötsligt en sån fart och "försvann bort i fjärran" så det hanns inte med - vilket i och för sig ju blev bra. Om jag hade gjort så hade vi ju då blivit (självmant) diskade. 

    När han kommer mot mig, innan slalomet, så berömmer jag honom överdrivet med både ord och kroppspråk. Kände mig riktigt löjlig.

Sen visar jag väl helt okej tydligt in i tunnlarna. Sen så förvinner han igen "bort i fjärran" och kollar runt. Alltså han är så oförutsägbar när han ena stunden är med en - och i nästa sekund helt ofokuserad och bara travar runt. In i tunneln och sen kollar han in påse vid sekretariatet 😊😮😛😖😋 Sen kommer han på att man ska skutta lite hinder.. *ruskar uppgivet på huvudet åt rookiehunden*

   Sen så svarar han hur snyggt som helst på bakombyte in till tunneln... Sen glömde jag banan, men räddar oss i sista sekund - och Zafir svarar så fint på min nödhandling. Och sen lyssnar han på mig och tar målrakan. 😊😊

Jag trodde inte på det förrän jag fick se det svart på vitt.

Mellan loppen. Ibland kom det gnäll och protester från buren, men lika ofta kom det snarkljud. Zzzzzzzzz

Dagens sista och tredje lopp...

Hoppklass B.

Vi fick låna samma Ebony-leksak igen. Tycker det är lite kul att se på filmsnutten hur han viftar på svansen i starten där han står/sitter mellan mina ben. Som sagt det är hans favvo-freestylemove. Det är också slutposen i vårt freestyleprogram, därav mina lyfta armar. 😊😊 Man får bjuda på sig själv när det gäller hundsporter. 😊

Flams och ofokuserat innan slalomet, men sen kommer han på att han håller på med agility, och går in i slalomet mitt i typ. Lite kul att han fortsätter helt på egen tass. Han sätter slalomet på andra försöket.
  Sen flamsar han runt (missar tunnelingången). Det irriterar mig att jag känner mig behövd att klappa händer och larva mig för att få hans uppmärksamhet. Sen får han plötsligt fart, springer förbi nåt hinder (jag bryr mig inte), skuttar i vild fart nästa hinder. Sen plötsligt så kör han blindbyte - utan min vetskap, typ 😉 - men jag improviserar - och jycken tar hopphinder från andra hållet (jag hänger på). In i tunnel, sen blir det flams igen, han springer förbi hopphinder, in i tunnel, men springer förbi nästa tunnel... Där gick min luft ur, och jag gav upp en smula. *pust* Men efter en liten mikropaus, så är vi på´t igen. Zafir får fart och sen banan i rätt hinderordning ända in i mål, men superdiskade.


När vi sen sent på kvällen kom hem (efter bortplockning av tävlingsarrangemang samt McDonaldsbesök), så fick Zafir sin yttersta belöning för att han har fått ett agilityresultat: En semla som han fick av farbror Jasse. 😋

Fin-Zafir och semla. Eh? Som ni kanske ser så har vi inte alls kommit hem, utan vi är på jobbet. 😉

"Öh? Matte! Den är slut. Jag vill ha mer!", uppmanar Zafir.

Efter en dag på agilitytävling och semmelätning blev man så här trött.

Jo! Jag roade mig på agilitytävlingen att klocka starterna i två storleksklasser.

"Öh?", undrar ni, "Vad? Och varför då?"
    Okej, här kommer en kort bakgrundhistoria för er som inte fattar nåt (läs: inte är agilitynördar, för sådana fattar sånt här 😎😉)...

Det är oftast stooooora startfält i agilitysporten (kanske speciellt i klass 3) och därmed blir tävlingsdagarna lååååånga. I och med man är en agilityfantast så borde det i och för sig inte vara något större problem, utan bara roligt att man kan njuta av ens hobby så mycket och länge som möjligt, men jag förstår att även en agilitynörd har ett liv utanför agilityn, såsom vardagsmåsten och familj som inte är lika road av agility som en själv är. (Eh? Vem var det som nyss skrev att jag skulle skriva om detta kortfattat? Kan väl inte vara undertecknad, va? 😏)

Under den ultimata agiltytävlingen så går allt i ett flyt. Varje nytt ekipage kommer in till starthindret i en jämn ström när det föregående ekipaget inne på banan hoppar det sista hindret.
   Nästa ekipage som nu står där framför första hindret får dock inte starta förrän domaren blåser startsignal (domaren måste vara beredd samt ha kollat att banan fortfarande är intakt).
    Efter att startsignalen är blåst så har man (i princip) hur lång tid som man önskar innan man börjar loppet, dvs inom rimliga gränser och sportsligt uppförande.

Det är nu snart dags för regelrevidering, och det är flera som önskar att denna (död-?) tid mellan domarens startsignal och ekipagets verkliga start av loppet ska begränsas - i ett försök att förkorta tävlingsdagen.

Frågan är dock om detta är rätt del av tävlingsdagen som ska försökas förkortas? Eller är det andra skeenden under tävlingsdagen som kan göras smidigare (banvandringarna, prisutdelningarna, ombyggnader av banor etc) och därmed förkorta tävlingsdagen? Behöver tävlingsdagarna verkligen göras kortare? Är det verkligen ett sådant stort problem?

För den oinvigde agilitynörden: Vad är problemet? Vad händer då under starterna?

Det är flera ekipage som har hundar som blir för ivriga i starten; de tjuvstartar. Detta uppskattas inte av föraren för denne vill ofta hinna placera sig på strategisk plats en bit in i banan innan de säger hundens startkommando.

Det finns flera förare som är envisa: Hunden får inte tjuvstarta! Därmed stoppar de hunden i farten, och går tillsammans med hunden tillbaka till utvald startplats och gör om. Detta känns ganska logiskt i hundträningssyfte, eller hur?
   Problemet är dock att denna startcermoni kan av - samma förare - upprepas om och om och om och om igen... och sen ger föraren upp och det blir (ofta) en tjuvstart ändå. 😏 Hunden har alltså inte lärt sig ett dugg.
   Självklart händer det att föraren faktiskt får till en önskad och lyckad start.

Det finns även andra ofta förekommande scenarion: Hunden är i sådant uppstressat agilitymode att den inte kan hörsamma förarens exempelvis sitt- eller stanna kvarkommando (föraren lyckas inte ta ett endaste steg från hunden), eller att hunden försjunker sig in i starthindrets luktparadis (där alla tidigare startande hundar har suttit) och kan inte fokusera på vare sig sin förare eller agility.

Ja, detta är en träningssak.
   Problem uppstår dock om beteendet enbart förekommer på just tävling. Det är svårt att vid träning på hemmaplan arrangera fram samma scenario så hunden blir lika ofokuserad/uppstressad.

Är det då rätt att just dessa ska straffas (typ) i ett försök att förkorta tävlingsdagen? Till skillnad om hunden tar lång tid på sig inne i banan; att själva loppet tar ovanligt lång tid. Fast det sistnämnda är kanske roligare (?) att som publik se på, eller..? Fast ska eventuellt nöje eller inte bestämma tävlingsreglerna?
    De flesta hundars lopp tar cirka knappa 30-45 sekunder, men vissa är inga racerråttor och deras tider kan till och med bli över en minut långa - vilket i alla fall jag inte tycker är fel på något sätt. Jag gillar olika. 😊 Inte bara när det gäller sockor. 😉

Jag antar att de som har startrutinsproblem inte önskar sig nåt annat än att de inte har detta problem. De tar inte lång tid på sig av vilje! Precis som de som har lite långsammare hundar inne i banan inte vill vara långsamma.

Min hemmaklubb har lämnat in förslaget att i klass 2 och 3, så belastas man med fem sekunders tillägg i den totala bantiden om det tar längre tid än 30 sekunder mellan att domaren har blåst startsignal och ekipaget startar, .
   Vi alla var inte överens om detta. Vissa ville ha kortare tid, andra (läs: bl a undertecknad) vill att det ska vara som det är nu, alltså ingen begränsad tid.



Mina tankar och argument:

Hur blir det rättvist? När ska domaren ge startsignal så att alla ekipage får lika lång tid på sig? Inom agilitysporten så tävlas det om hundradelssekunder.

Rent praktiskt? Vem ska ta denna "starttid"? Ytterligare en funktionär, eller ska det skötas elektroniskt? I så fall, har alla klubbar möjlighet till det? "Det funkar i Finland.", säger de som har varit där och tävlat, men frågan är exakt hur?
    I hästsporten så har man visst 45 sekunder på sig att starta. Om det tar längre tid så börjar helt enkelt bantiden oavsett om man har startat eller inte. Detta sköts automatiskt av elektroniken.

Är det verkligen dessa tidsmässigt långa startprocedurer som gör tävlingsdagen överdrivet (?) lång? Eller känns det bara så för den som tittar på? Ja, det är tråkigt att se förare traska fram och tillbaka om och om igen. Det blir liksom en seg dödtid innan ekipaget äntligen kommer igång och det blir agilityaction.
    Men jag vill ha ren fakta - inte tyckanden eller antaganden. Enligt hörsägen så hade någon klockat starttider på en tävling och det var enligt dom flera som tog väldigt lång tid på sig i startprocedurerna, men jag undrade (undrar) fortfarande hur mycket och hur många?

Vad händer på andra sidan toadörren?

Kan denna eventuellt blivande "30-sekundersstartregel" göra att det blir legitimt att ha en längre startrutin? Alltså risk att alla, eller i alla fall ännu fler tar dessa 30 sekunder på sig i starten. Ingen press, det är enligt reglerna. Med andra ord får den precis motsatt effekt än vad det var tänkt från början; att tjäna in tid.

För de ekipage som har problem med långdraget nosande i starten, så kan det kännas att man blir ytterligare motarbetad, och då tänker jag på att löptikar tävlar random i startfältet. Ska man bli resultatmässigt straffad för att jycken tycker att hundar som har startat innan doftar väldigt intressant. Ja, detta är en träningsfråga, men den är träningsmässigt svår nöt att knäcka; det är inte alltid man har möjlighet att träna tillsammans med löptikar/hundar som luktar väldigt intressant oavsett könstillhörighet och/eller löpcykler.






Ja, som sagt, så gillar jag ren fakta, och här kommer mitt resultat av lördagens klockande av starttider:

Observera detta är inte vetenskapligt fastställt; jag sparade inte alla tider för analys. Detta är klass 1, och jag klockade sammanlagt fyra klasser, 2 storlekar.

De flesta ekipagens starttider tog cirka 10 sekunder. Vissa 5-6 skunder, andra 10-12 sek. I den större storkleksklassen i agilityklass blev tiden runt 15 sekunder. Ett fåtal, 2-3 stycken tog över 20 sekunder på sig.

Enbart ett (1) ekipage gick över 30 sekunder av cirka 100 klockade starttider. (känns lite otroligt att jag klockade så många startande, men tydligen gjorde jag det)

Ekipagens starttider blev inte längre om banans start var en lång raksträcka.

Iakttagelse: Vid en av klasserna (agilityklass) så var domaren tvungen att förflytta sig för att se slutet av banan. Jag klockade även flertal gånger domarens tid att sedan förflytta sig tillbaka till utgångsläget för att blåsa startsignal. Denna tid tog runt 6-10 sekunder.

Iakttagelse: Vid flertalet gånger så var domaren nödgad att invänta sin startsignal för att nästa ekipage dröjde att kliva in på banområdet. Tyvärr hann jag inte klocka dessa "kliva-in-på-banområdet-tider".

Det skulle vara intressant att klocka även klass 2- och 3-ekipage.


Nu kommer miniräknaren fram!! 😊

Låt oss säga att alla dessa ekipage i dessa fyra klasser tog i snitt 10 sekunder på sig vid starten... Enligt min mobils kalkylator så tog dessa "starttider" totalt cirka 20 minuter av tävlingsdagen.

 Jag klockade ju enbart fyra klasser under dagen. På en tävlingsdag så är det (oftast) fem storleksklasser som tävlar både agility- och hoppklass, alltså tio klasser, men med ganska olika antal startande ekipage i varje storleksklass.

Men låt oss säga att vi tar i lite, tänker på en större tävling med hela 400 starter sammanlagt, om denna "starttid" tar i snitt 10 sekunder per ekipage så tar det cirka en timme av tävlingsdagen.

   Sextio minuter är dock just 60 minuter, men om denna "30sekundersstartregel" skulle införas så gör den ingen skillnad. Den skulle vara totalt verkningslöst, bara onödigt (och krångligt?) arbete för tävlingsarrangörerna.
   Likaså om man istället skulle ha en "15sekundersstartregel". Det skulle nog bara lägga mer stress och press på förarna - utan någon större skillnad för själva tidslängden av tävlingen.


Tillbaka till tävlingen i lördags...

Uppskattad (!) fördröjning av domarstartsignal pga domarförflyttning, tunneljustering etc tog sammanlagt cirka 12 minuter av dessa fyra klockade klassers tävlingstid.


Som sagt så är detta absolut inte vetenskapligt fastställd på något vis, men min slutledning är för att få tävlingsdagen så kort som möjligt är att...

• Ha en bra inropare (läs: absolut inte jag 😉) som bokstavligt - vänligt och trevligt - kastar in ekipagen i god tid, så domaren inte ska behöva invänta att ekipaget kliver in på banområdet.

• Banans konstruktion så att den manuella tidtagaren lätt kan bli startklar för nästa ekipage

• Banans konstruktion så att domaren inte behöver förflytta sig mellan tävlingsekipagens målgång och nästas start.

• Vara noga med tunnelfastsättning (etc) så dessa inte behöver justeras under själva tävlingen.

• Och så förstås så snabba och smidiga banbyggen som möjligt. 

Over and out från tidsanalytikern. 😊😊 (Jag är alltså urusel på matte.)

Från Fb, dagen efter Zafirs "Vi-har-ett-resultat-lopp", söndagen den 24:e mars...

 

"Den blandade känslan av dels glädje att Zafir iaf tycktes tycka det var kul med agility igår i Väsbyhallen 😊 , och dels att det är skönt att ha en hel ledig söndag utan att behöva passa en massa tider 😴, samt dels vemodet att inte idag vara med på agilitytävlingarna i Väsbyhallen o hänga med klass2-kompisarna och få köra sin ombytliga "antingenellerjycke" och så innerligt saknade Pingu."

Avslutar med nåt helt annat....

   Ett foto från nån dag i förra veckan.

Den här bilen stod bakom min. Visst är den fin och helt underbar!! En Ford från 1958!! 😊😊