Bästa, bästa Pingu, min skinande diamant, har hastigt lämnat mig...

 Blogginlägget är nedplitat lite då och då under flera dagars tid som nån slags terapi när andan föll på.



Från min Fb-sida torsdagen den 8:e november:

"Är faktiskt lite småstolt över mig själv. Att jag kom på för ett par dagar sen att Pingu o jag ska ju självklart ha lite trattlekar, -träning inför hans operation imorrn, då han med största sannolikhet blir med tratt.

Pingu är ju en hund som från barnsben/valptassar har tyckt det är rackarns obehagligt med saker som rör sig ovanför hans huvud.
Pingu klarar trattleken galant, även om han var lite tveksam de allra första gångerna. Nu kommer han glatt o sticker huvudet i tratten, han lyckas göra lite konster - och kan t o m gå uppför altantrappan! 😉😊💗

Och nej - JO!! - jag är orolig för operationen o tiden därefter. Kan man inte bara hoppa en typ 14 dagar framåt i tiden, så det är över och man vet hur det blev."

Jo, Pingu-grabben hade ju fått perinealbråck, alltså hans bajserifunktion funkade inte som det skulle. Måste opereras, annars så skulle det bara bli värre, med andra ord: bajserifunktionen helt kaputt och då kan man inte leva längre. Operationen inkluderade även obligatorisk (!) kastration i och med att risken att det skulle bli likadant igen (fast på andra sidan) är överhängande.
   Det hela är alltså hormonellt, men man vet inte riktigt varför.

Kan erkänna att jag inte riktigt gillade veterinären, som har blivit rekommenderad av många. Men man kan väl vara bättre kirurg än konsten hur man delar med sig med sin kunskap på ett förtroendeingivande sätt. Det här var första gången jag besökte denna djurklinik.
   Det första jag gjorde när jag kom hem efter det första besöket var att kolla med "Mr Google", som sa precis samma som veterinären. Men för säkerhets skull så hörde jag även med en annan veterinär, som en second opinion. Denne veterinär, som jag varit hos förut, var mycket bättre på att förklara saker och ting.


I fredags (9/11) var det dags. Typ det sista jag sa till veterinären innan han gick iväg med Pingu var: "Han får inte dö nu."

 När jag hämtade Pingu senare på fredagseftermiddagen, så sa djurskötaren att operationen hade gått bra. Pingu hade varit "lite orolig" vid uppvaknandet, men lugnat ned sig sen.
   Jag fick nedskrivna hemgångsråd/instruktioner samt även muntliga. När jag sen skulle betala så visar det sig att det blev mycket dyrare än jag hade trott; jag hade inte med mig tillräckligt med pengar, men schyssta som de var, så fick jag skjuta upp betalningen till måndag då Pingu ska komma på återbesök för att visa upp sina två operationssår.

De uppmanade mig att gå och hämta ut piller, smärtlindrande samt antibiotika, så det var klart innan Pingu skulle få åka hem. Apotek fanns så behändigt vägg i vägg med djurkliniken. Jag fick även med en "oralspruta" med lugnande ifall Pingu skulle bli "mycket orolig" och/eller hela tiden försöka få bort presstampongerna som var fastsydda i rumpan hans.

När Pingu sen kom ut, så verkade han bli glad att se mig, men han var fortfarande lite groggy och vinglig. När skötaren, som sitter på huk, och visar stygn samt instruerar mig, så lutar sig Pingu hela tiden mot hennes knä. Vi får sen typ dra bort honom från knät, där man sen ser att han har läckt lite på hennes byxor. "Han är nog kissnödig eftersom han har fått dropp.", förklarar skötaren.
   Det första han sen gör när vi går mot bilen är att bajsa. Det kom ut efter längre försök på mycket vingliga ben. Jag reagerade lite över att det fanns bajs kvar i honom. Borde inte allt ha varit borttaget?
   Det var sen lite svårt att få in trattförsedd hund i bakluckan, men det gick till slut.

Nu är vi hemma.

Väl hemma, när vi traskade en liten stund sakta runt på tomten, så tänkte jag att det är egentligen lite märkligt att en alldeles nyopererad hund sätts i händerna på en lekman. Efter en stund så kissade han en halv ocean.



 Det är lite typiskt att man gör iordning liggunderlag, så väljer jycken att lägga sig vid sidan om istället.

Här sitter jag och slötittar på TV med min nyopererade, stackars hund vid mina fötter.

Vad jag ogillar den här bilden. Hans nedstämda och tomma blick. 😟😭

Från Fb:

"Han är stilla och verkar nedstämd med tom blick, men vi har iaf gått runt litegrann på tomten, och då verkade han ngt piggare.
Har aldrig varit med om en jycke som vägrar få i sig piller. Jo, förresten! Wilbur var likadan, men en liten mellanpudel har inte samma styrka i käkarna som en ESS som VÄGRAR öppna gapet. Men i med fingrarna bara och b-ä-n-d-a upp. Det är några vassa tänder därinne.
Tänk att en minnesbild av nåt som hände 1995 plötsligt kan flasha till o poppa upp i ens huvud, nåt som man knappt har tänkt på i 23 år. Fast det är inget att bry sig om, för pillren ska ned!!"

Om du undrar vad sjutton jag svamlar om vad som hände för 23 år sen kan trycka på den här länken och flyga dit.

Det var ju precis så här det inte skulle gå!

 
Känner mig tom. Ofta svagt illamående. Tror inte det är sant, men the story remains the same... 💗
   Men han slapp ändå en smärtsam konvalescens...

  Pingu dog mycket hastigt här hemma i soffan - på samma plats som Gromit, hans "halvmorbror", dog. Han fick kramper (sträcker huvud och rygg bakåt) och gnyrgläfser. Jag håller om honom. Zafir blir rädd och far upp och gläfser skrämt, men vant vänder jag mig om, och säger lugnt (!) åt honom att gå att lägga sig. Vant sen då med Gromit, och då var det Spirou som blev rädd. Att sånt liksom sitter i en.
 

"Det här kan inte vara sant! Det här händer inte.", tänker jag chockat mitt i alltihopa. Det var så overkligt att det kunde hända igen - och precis på samma plats. Men det hände. Det var verklighet. Ingen mardröm.

  Krampen höll på i cirka fem sekunder, sen lägger han sig ned och jag smeker honom lugnande. Hans ögon rycker. Hans andning blir lugnare. Han tar ibland djupare andetag och jag tolkar det att hans kropp lugnar ned sig. Jag sitter där tätt intill på soffkanten och smeker honom. Råkar känna på hans baktassar - och de är ISKALLA. (!)  Medan jag värmer dom med handen funderar jag vad det kan bero på. Dumt av mig. Jag borde ha ringt Albano direkt (närmaste kvällsöppna djursjukhus som jag vet exakt var det ligger), men klockan var strax innan kl. 22.00 och de stänger ju då.
   Pingu har ju tratten på sig. Jag kikar igen över trattkanten och upptäcker att hans slemhinnor i munnen är bleka. Det är fel färg!! Så här ska det inte se ut! Jag hinner inte tänka mer innan det andra krampanfallet kommer, som också håller i i cirka fem sekunder. Det var cirka 20 minuter mellan kramperna.
   Han  lägger sig ned. Han slutar andas! Jag sliter kvickt av honom tratten. I panik försöker jag göra tafatt hjärtmassage. Men han ligger ju på fel sida. Jag försöker ändå. Varför har jag inte övat mer på HLR-räddning? "VAKNA! PINGU!! VAKNA!!", ropar/kommenderar jag... Jag ruskar och trycker....

Hade det hjälpt om jag även hade ha kört mun-mot-nos? Skulle jag ha tvingat upp honom på tassar? Skulle jag ha dragit ned honom på golvet och kört en mer ordentlig HLR? Skulle jag ha ringt djurakuten på Bagarmossen direkt? Djurambulansen? Hade det hjälpt? Jag har ju telefonnumret i mobilen, men hade vi hunnit göra nåt? Som sagt, cirka 20 minuter mellan kramperna då jag ju blev varse att nåt var väldigt fel.

Ett bra tag efteråt kollar jag nogrannare biverkningar av pillren jag tvingade i honom. Det ena pillrets biverkningar i sällsynta fall var plötsligt blodtrycksfall. Jag googlar, och ser att vissa symptomer är lika. Kan han fått en allergiskt reaktion? Och jag som tvingade i honom pillret.. Han knep med käften och jag bara bände upp - mot hans vilja. Jag skulle ha lyssnat på honom.
   Fast jag vet ju inte om det var pillret. Vi får se vad veterinären säger på måndag.


Pingu får ligga kvar där intill mig i soffan hela natten. Lite då och då smeker och klappar jag hans kropp som långsamt blir allt kallare. Ibland när jag ser på honom så tycker jag att jag ser andning... men det är bara inbillning. Hans mage ska ju liksom röra sig. Men den är ju nu helt stilla. Det ser jag när jag tittar noga. Jag smeker honom igen.
   Jag halvsover sittliggandes i det andra soffhörnet. Vaknar till vid tre-tiden på natten. Jag måste flytta på honom.

Altanbelysningen (glödlampan) har förstås tajmat så bra (not) att gå sönder precis nu (läs: dagen innan), så jag sätter på mig pannlampa för att se nåt. Jag tänker att det är så typiskt att altanbelysningen är trasig just nu när man så väl behöver den.

    Vis från förra gången *suck* med Gromit, så vill jag lägga Pingu direkt in i bilen. Slippa försöka förflytta en 28-kilos tung och ej hjälpsam kropp fram och tillbaka. Mitt i bedrövelsen är man även lite praktisk.
    På nåt vis lyckas jag till slut att baxa honom ned till bilen med hjälp av skottkärran där han fick ligga på en utemöbelsdyna. Bekvämt ska det vara, även om jycken är död. Först trodde jag att jag skulle orka bära honom hela vägen ned till bilen, men nej! Det gick inte. Orkade knappt lyfta honom i och med han nu liksom inte hjälper till att bli lyft. Jag tappade ideligen greppet runt hans kropp.

Pingu fick ligga i bilen (dold under en filt) under hela helgen och till måndag eftermiddag. Han har fått följa med 😉 ned till jobbet och till skogen. Lite lustigt att när jag lämnade honom i bilen, så tänker jag sätta på kupélarmet - för jag har ju en hund kvar i bilen, men kommer sen på att Pingu lär ju knappast råka sätta igång larmet.

Jag svek honom... och mig själv.

Jag kan inte tro att det är sant. Han.. måste komma tillbaka. Han måste tassa in från hallen. Det är bara en mardröm. Han... Det kommer aldrig finnas någon som han. Han hade ju nu formats till en perfekt hundkompis.

I mångt och mycket har jag gått min egen väg. Minns när Pingu gick slyngelkurs och instruktören (som jag egentligen gillar) sa: "Du måste göra så här när han gör så där!", men jag gjorde på mitt sätt - och det gick så bra så!
  Sen var de vissa som sa: "Du borde kastrera..!", men jag gjorde på mitt sätt - och det gick så bra så!

Jag var envis. Jag kämpade. Jag vann - och visade att det gick ändå.

    Pingu hade vuxit till en helt underbar sexårig hund. Han hade ju under slyngelåren varit ibland grinig och sur, helt utan impulskontroll, men nu var han bara bäst. Numera följsam och litade på matte. Han mådde bra. Han var glad. Hans plötsliga jämfotaglädjeskutt utan minsta förvarning. Hans blick. Han var bara perfekt. Han var inte längre den där oslipade diamanten - han var en svartvit skinande och blänkande diamant av den bästa sort.
   Jag var lite orolig för den där obligatoriska kastreringen. Ifall hans psyke skulle förändras... Tja, han dog. Bokstavligt talat. Det var en förändring som heter... Jag kan inte förstå att det är sant. Han är bara utanför på tomten. Han skrapar snart med tassen mot ytterdörren för att visa att han vill in igen.. Men nej, han ligger kall och död i bilen.

Min känsla är att jag svek honom.. Att jag svek mig själv...

Inför operationen så skämtade jag kallt och lite morbitt åt min egen ökända (!) orokänsla att jycken kommer att dö. Ett sätt att hantera oron. Jag trodde ju ändå att det kommer bli bra. Fanns inget annat att göra.
   Känslan att det kommer gå bra, att min orokänsla är överdriven, satt i ända in till motsatsen var mig bevisad. När han låg död i soffan.

Jag minns den där dagen för sex år sedan, då jag frågade mina klubbkamrater om de skulle välja en valp som har släkt (alltså min Gromit) som hade epilepsi, och de svarade alla (?) nej.
   Men jag gick "min väg" - som vanligt, och valde Pingu ändå... Mina klubbkamrater hade kanske rätt... Fast å andra sidan så då hade jag inte fått hänga med Pingu, den fantastiske, i sex års tid. Han lärde mig så mycket... Som i och för sig någon annan hund även hade gjort.. Och Pingu hade inte ep, man kan krampa av andra anledningar.

Nedan ett litet bildsvep över åren som gått. Från stapplande starter, personliga framsteg, och till bokstavlig framgång.

 

Det är så många människor som har följt Pingu sen han var en liten valpskrutt till en vuxen hund. Följt hans äventyr, hans träning och när han har tävlat.

Som någon skrev efter dödsbeskedet:

"Ja, det är fullständigt ofattbart att han är borta. Och så fruktansvärt chockartat! Hur ska vi kunna hantera tävlingar utan att vara målvakter? 💔"
"Vårt liv blir tomt."

Jo, "målvakter". 😊 Eftersom Pingu kunde få för sig att "publikmingla" och nosa upp söta töser samtidigt som han agilitytävlade, så brukade vi för säkerhets skull sätta ut "Pingu-inkastare" runt banan på strategiska ställen. Visserligen avtog Pingus "publikmingleri" de sista åren, så målvakterna var oftast utsatta mest för min skull, så jag kände mig mer säker och kunde koncentrera mig bättre.

Ett stort TACK till er alla klubbkamrater och tävlingskompisar för all hjälp vid träning och tävlingar. Jag är er för evigt tacksam. 💟💗

Pingu fick till och med ett blogginlägg hedrat till honom tillsammans med hans "kompis" 😉 Frasse.
Uppskattar allra mest slutmeningen: "Det känns konstigt att aldrig mer få utfärda en Pinguvarning i speakermikrofonen på agilitytävlingar."
    Helena, hemmaklubbens speakerproffs, brukade alltid skoja med oss när vi äntrade agilitytävlingsbanorna, vilket jag alltid uppskattade. Jag skulle bli ganska besviken om hon inte skulle välkomna oss in på detta skojfriskt retsamma vis. 💗


   I och med hans slyngelodågefasoner under hans första tävlingsår, så har jag trott att andra tävlande alltid har avskytt/ogillat honom eller att han bara var en i mängden.
    Minns den där dagen då en tjej utbrast glatt intill starten på en tävling: "Åh, ska vi få starta efter Pingu. Vilken ära!". Jag minns fortfarande känslan av stor glädjefull förvåning; dels att hon visste vad han hette och dels att hon hade en positiv inställning till honom. Inte för jag trodde att hon tyckte det verkligen var en ära att starta efter Pingu, utan det var ju bara sånt fånigt flams man säger till sin hund medan man peppar den inför starten.

Det har även varit tillfällen då medtävlande har spontant sagt att det är kul att se Pingu köra; att han är speciellt på nåt vis - och nyckfull. 😉💖

Eller som Helena skrev i sitt blogginlägg:

"Jag kommer aldrig glömma den gången när jag skulle filma Pingu på tävling i Uppsala! När jag står där med mobilen redo hör jag en liten flicka säga till sina föräldrar: "Åh! Nu är det den där stora fina hunden som kör!" För han var en hund som syntes och märktes."

💖💖💖💖💖💖

 

Vill så trycka på ångra. Trycka på ångraknappen.

Att göra om... och göra på ett annat sätt.

Varför gick det så här? Vad hände? Kunde det ha undvikits?

Jag söker ingen syndabock. Jag vill bara veta. Och lära mig. Så det inte händer igen.

Bilden är från ett par dagar innan operationen, när vi för första gången lekte tratt-leken.

Filmsnutt från dagen innan operationen.

Tyckte jag försökte göra alla rätt inför det hela. Välja djursjukhuset med veterinären som flertal har rekommenderat (där de tog blodprov och röntgade med kontrastvätska för att se att allt stod rätt till inför operationen), googlat runt angående diagnosen, gjort second opinion hos en annan veterinär, tränat tratt-lekar, badat smutshunden efter instruktioner, gett den sista (ja, nu bokstavligen sista) måltiden vid rätt klockslag kvällen innan, ge pillren, smärtstillande och antibiotika, vid (antagligen) rätt klockslag på kvällen (lite otydlig instruktion i hemgångsrådspappret)... Ja, följt alla rekommendationer och råd och allting. Även om jag hela tiden hade en gnagande oro; är det här verkligen rätt? Så följde jag mitt förstånd istället för känsla.

Dessa två - förnuftet och känslan - "diskuterar" hela tiden inom mig med varandra.

Att han måste opereras var det ingen tvekan om, speciellt de två sista dagarna. Men... Om jag hade... ja, jag vet inte vad. Visat min oro ännu mer? Sagt att han brukar vara frusen av sig. Kom på att jag glömde säga det på vägen hem efter jag lämnat honom hos kliniken, men tänkte sen att de ser ju på honom; de övervakar ju honom.
   När jag lämnade honom frågade veterinären om han äter nån medicin, och det gör han ju inte, men jag måste tänka efter och svarar nej. Skulle jag även ha upplyst att han äter allergikäk, och har blivit så mycket bättre i pälsen efter det? Var det en allergichock som tog hans liv?

Jag ska aldrig mer låta en mindre klinik operera min hund. Jag hade faktiskt tanken efter jag hämtat honom att det är egentligen märkligt hur man kan lämna en simpel lekman att hantera en alldeles nyoperarad jycke.
   Hade han levat nu om han hade varit kvar över natten på ett större djursjukhus med proffsbemannad uppvakningsavdelning? De har ju all kunskap, medicin och allting. Då hade de kanske förstått redan vid det första krampanfallet att nåt stod väldigt illa till. Var är ångraknappen?!!

Fast å andra sidan, om de inte hade lyckats så hade han då ju dött borta i ett främmande bås i ett sterilt rum med främmande människor. Nu dog han ändå hemma i soffan med matte tätt intill... Men om han hade överlevt... så hade han ju nu varit här hos sin matte, hos mig... Inte legat kall och likstel i bilens baklucka...

Dagen efter

Jag sitter i soffan och slötittar på TV. Det är reprisen på Skavlan. "Men den där gästen såg jag aldrig igår.", reagerade jag. Kollar sen på klockan och jämför tiderna; igår och idag, och inser att det är precis nu han håller på att dö. Det är därför jag aldrig noterade artisten. Hon sjunger sedan avslutningslåten, som hon förklarar för Skavlan att den handlar om hennes familj som alltid skyddar henne...
   Några timmar senare söker jag upp låten på Spotify. Det är först nu som jag faller in i riktig gråt. Jag försöker lyssna på texten, men hör inte riktigt allt. Låten går i repeat, om och om igen. Jag tycker det är Pingu som "sjunger" till mig, och han säger förebrående: "Men du! Du skulle ju skydda mig..."

 

Nä, nu lägger jag av! Lägger av med agilityn! Lägger av med rallyn! Lägger av med allt!

Mitt förnuft och känsla bråkar om vartannat. Det ena säger: Aldrig mer! Jag ska sluta med hunderiet Jag kommer i och för sig alltid ha hund, men slutar att träna och tävla.

Men man måste ha en "reservhund" när den andra lämnar jordelivet.

Sen kommer förnuftet och säger: Så klart jag alltid kommer träna och tävla med hunden. Jag kommer tillbaka! Jag är envis.

Ursäkta att jag säger det, men... Zaf har inte riktigt (ännu?) blivit den hund jag ville ha. Jag säger inte att det är någon annans fel, man kan inte veta i förväg. Det är förstås mitt eget fel. Kunde ha tränat honom bättre. Men alla hundar gillar inte agility, och varför hamnar han hos mig? Igen. Spirou gillade inte agility som alla mina andra hundar har gjort... och Zafir är ju Spirous "arvtagare"... Men varför behöver han ta det så himla bokstavligt?!
   Och hans stress/överförväntansfalsettgnäll som gör mig skogstokig samt hans överkvickhet där jag inte hinner med för fem öre. Denna kvickhet finns dock inte i agilityn där jag vill ha kvickheten!
    En av anledningarna varför jag inte skaffat mig en till mellanpudel är just dessa två mellanpudelegenskaper: falsettskallgnäll som får mig att rysa längst ryggraden och den där kvickheten som stressar upp mig. Dessa två egenskaperna har Zafir.

Ena stunden så vill jag ge upp, men nästa stund så tänker jag:

Jag ska nog visa dom att även en Zafir 💗 kan. Att jag kan träna upp Zaf.

Hm? Jaha, hur går det nu med den där freestylelektionen som jag fick i present? Nu när freestylehunden har gått hädan. Får väl köra med Zafir istället.
   Det var typ likadant med Gromit. Var ju anmäld till agilitylektion, men jycken dog. Men vänliga klubbkamrater lånade ut hund, så jag kunde vara med. För vara med ville jag.

   Och agilitylaget! Vårt "På G..."-lag. Och våra fina - ännu ej använda - agiltiylagtröjor! De skulle ju invigas nästa tävlingssäsong, nästa år. *suckar* Får väl använda tröjan som lagsupporter, eller nåt.. För Zafir kommer väl inte kunna vara med. Väl?


Nedan ett bildsvek från söndagens strosaruntpåtomtenrunda...

När jag råkar se bort mot stenarna så suckar jag djupt. Där brukar ju alltid Pingu stå och invänta att jag säger: "Hopp!", och han springer till mig och skuttar över mitt utsträckta ben, sann freestyle-hund som han är. Men idag lyser stenarna tomma.

Men var är Zafir, då? Ja, ser du honom därborta vid björkstammarna, minding his own business, och struntar totalt i sin matte?

 Jag tänker nu att jag måste ju ta hand om - och uppskatta - den hunden som faktiskt finns här intill (nja) mig...

... så jag ropar: "Zaffe! Hörru, upp på stenen!"

När Zafir skuttar upp på stenen så börjar jag storböla. Visserligen valde han "fel" sten, men Zafir gör som Zafir gör.

Bilden är tagen när han är på väg att skutta över mitt utsträckta ben, fast han kom lite snett och vint.

Bilderna här ovanför är tagna när vi gjorde om det igen.😊

På promenad: "Du och jag, matte!" (läs: Hit me´ godiset!)

Jag gillar Zafir. Han är ännu ung. Han kommer säkert bli en alldeles strålande hund... till slut.

Pingu är nu den andra hunden som plötsligt dör här hemma. Då var det Gromit som hade EP, men dog sannolikt av propp till lungan.
    Jo, den tredje hunden faktiskt, Linus också, men han passade på den där ynka timmen han var ensam hemma (han blev 12 år, troligtvis hjärnblödning). Linus var egentligen min systers hund, som jag sen fick "ärva".

Visst är det kallt och hemskt att veta i förväg att man ska låta sin hund lugnt få somna in i evigheten, men när de dör så här plötsligt, och man får känslan att de känner rädsla, smärta, och att man inte fick chansen att säga adjö tycker jag är värre.
    Att hinna få ta farväl, då man låter hunden få göra det där den tycker om allra, allra mest. Det vi tyckte om att göra tillsammans, om det så bara är nåt litet, simpelt och enkelt; en rolig konst eller trick, lite smek och mys, ett glatt vaff i natten som ekar runt husväggar och tallar, Att vara tillsammans. Du och jag.

Förstår inte riktigt att det är sant...

   Känner mig mer eller mindre ständigt svagt illamående, känner mig frusen. Vem ska nu väcka mig om morgonarna? Idag, söndag, vaknade jag halv elva på förmiddagen. Det var lääänge sedan man sov så länge. Zafir, han snarkade fortfarande i fåtöljen. Han går inte upp förrän matte går upp och är inne i köket.
   Tänk att aldrig mer få bli väckt av den där varsamma (!) Pingunosen och sen slå upp ögonen och det allra första man ser är hans pigga och glada blick som säger: "Matte! Vi gå upp nu!"



   När jag och Pingu kom hem efter operationen, så tog jag en massa bilder på Pingu med tratt, men samtidigt så ifrågasatte jag lite; att jag skulle sluta att bilddokumentera och istället klappa om honom. Jo, jag gjorde både ock. Jag fotade och jag smekte och klappade. Försökte göra det bekvämt för honom. Stöttade, och hjälpte honom dit han ville.
   Jag la ut bilder på Fb.. för jag var glad att ha honom hemma.

Men det sista inlägget var detta:

"Känslan man får som matte när man efter man har hört sin trattförsedda hund lite då och då vrida o vända fram och tillbaka på golvet, och man kikar runt bordet, får ögonkontakt med sin jycke och man säger: "Hur går det för dig?" - och jycken vänder då bort blicken.... 😥 (bilden är inte tagen just då)"

Ja, den allra sista kommunikationen mellan oss blev detta. När han vänder bort blicken...
   Jag svek honom... Jag svek mig själv.

Nedanför en lite otäck bild på hans rumpa. Scrolla snabbt om du inte gillar sånt.
    Bandaget runt svansen är där enbart för att förhindra en massa päls kommer in vid såren. Tryckkompresserna skulle tas bort på måndagen.

I och med att jag ju hade publicerat på Facebook om Pingus operation och hans hemkomst, så kände jag mig nödgad att berätta om hans bortgång... innan nån på morgonen skulle fråga hur han mår. Ja, hundträning har lärt mig att man alltid ska förekomma.

https://www.facebook.com/posttillkerstin/posts/1910855008952153?

Vill här pasa på att tacka alla vänner, när och fjärran, för alla vänliga ord och omtanke. 💕💕

 

Måndag, 12 november. Återbesöket hos veterinären

Ringde djurkliniken för att berätta vad som har hänt. Telefonsvararen var på, som föreslog att man (om man ville) skicka mail istället, så hör de av sig. Jag ville dock förmedla det sorgeliga "live". Ville få höra reaktionen. Vid det tredje uppringningförsöket så svarar dom. Receptionstjejen/djurskötaren tog samtalet väldigt bra med ledsam och medlidande röst, men också rent praktiska saker. Ja, ni vet "A matte gotta do what a matte gotta do". Även om hunden råkar vara i dött tillstånd.
   Receptiontjejen tar själv upp ämnet om eventuell obduktion på ett mycket fint sätt. Förklarar att det även är av deras intresse, och att man eventuellt kanske står för kostnaderna eller att man delar upp det hundägare och dom sinsemellan.

Jag frågar om jag kan parkera bilen närmare (parkeringen är annars ganska långt därifrån), och tjejen ber mig att parkera vid deras lastingång, så tar de Pingu därigenom, så man slipper gå genom receptionen.

Det blev dock "kontraorder" sen när jag kom dit. Veterinären bad mig istället att parkera utanför entrédörren, och så bar de in honom till ett av mottagningsrummen genom receptionen (som för tillfället var tomt 😉).

Det blev nästan lite lustigt hur veterinären efter att han beklagat det som har hänt, genast börjar berätta att det var inget ovanligt vid själva operationen eller vid uppvaket. Han babblade på i försvarsställning direkt. Jag log lite inombords och tänkte: "Ta det lugnt.", och att jag letar inte efter nån syndabock - jag vill bara förstå.
   Efter en liten stund får jag i alla fall chans att berätta händelseförloppet medan han lyssnar (!) noga.
   Hur som, han tror inte på någon allergisk reaktion/blodtrycksfall. Inget sånt hade hänt under operationen. Alla värden hade varit bra; både före och efter. Inga blödningar vare sig vid eller efter operationen. Han berättar att han under själva operationen hade tänkt att det här kommer bli bra, muskeln som man "lagar" bråcket med hade varit "perfekt" (min komm.).
.
    Han frågade mig noga om det hade blodat eller om han hade varit uppsvälld när vi kom hem (vilket det inte gjort).

Han tror mer på att det var nåt med hjärtat eller hjärnan som inte riktigt funkade som det skulle. Att tassarna blev iskalla kan ha göra med att blodet drar ihop sig och koncentrerar sig på det mest vitala, det vill säga hjärta och hjärna.

Jag frågade om jag hade hastigt och brutalt dragit ned Pingu på golvet och gjort en mer ordentlig HLR, om jag hade kunnat rädda honom. Veterinären ruskar på huvudet och svarar direkt utan minsta tvekan "Nej! Nej, du hade inte kunnat gjort nåt", vilket ju känns något lättande av mitt förebrående av mig själv.

    Vi kom även in på ep, och eventuellt kan det ha varit nåt sånt. Ep-anfall kan vara så olika (inte bara grand mal).
    Fast jag undrar nu efteråt; vad gjorde att det kom just nu? Och det var ju så korta anfall, varför orkade inte hans kropp att stå emot ansträngningen? Varför slutade hans kropp att fungera?

Jag nämnde om obduktion, och han tvekade lite och frågade hur Pingus kropp hade leget under helgen (typ hela natten inne i soffan och sen ute i bilen). Veterinären var tveksam om man verkligen skulle få några ordentliga svar vid obduktion (jag blev inte överraskad, så sa dom även efter Busters död). Han sa att han har absolut inget emot att det görs, men man får ofta inga raka svar, allra helst när det nu har gått så pass många dagar; att det de ser kan mycket väl vara sånt som hänt efter själva döden.
    Jag avstod därmed obduktion. För kostsamt för antagligen typ ingenting.

Just det! Jag frågade om de var intresserade att få medicinen som Pingu nu inte har det minsta nytta av, och till min förvåning (!) så tackar han ödmjukt ja.

Veterinären kollade noga på Pingus operationssår och kände ordentligt över buken efter eventuella vätskeansamlingar, men allt såg och kändes fint.


Jo, man har ju varit med om det här förut, hundägandets baksida, så man har ju erfarenhet hur man vill ha det.
   Jag ville ju få en stund ensam tillsammans med Pingu för att ta farväl, och det fick jag självklart. Jag (!) föreslår då (som sagt, man har ju varit med förr) att vi fixar betalningen först, så att jag sen i lugn och ro kan ägna all tid med Pingu, och sen kan gå ut därifrån direkt till bilen - utan att passera kassan.
    Då när jag betalar så blev summan enbart det som jag inte hade pengar till när jag hämtade Pingu efter operationen, och jag protesterar: "Men kremeringen, då?", och receptionstjejen svarar: "Vi står för den." Jag tackar uppskattande (även om det var typ det minsta de kunde göra, men jag tar inget för givet).

Att det ska vara så svårt att ta farväl...

Vet inte hur länge jag var därinne med Pingu... och jag smekte och smekte över hela hans kropp, varje millimeter, och pussade och pussade och kände och kände och beundrade och såg och försökte memorera precis hur hans fina päls känns och ser ut. Alla prickar. Alla färgfläckar. Alla hans fina klor. Hans fina trampdynor. Hans fina svans. Hans vackra öron. Hans vackra ögon. Hans finfina nos, som på lite "äldre" dar hade fått lite fler prickar. Hans vackra huvud.

Hela tiden hör jag folk prata ute i receptionen och inne bakom kassan. Det gör mig ingenting. Ibland hör man skratt. Ja, livet går vidare... för vissa.

Jag är väldigt säker på att vid alla mina tidigare hundars sista sorgeliga stund hos djursjukhus, så har det varit i ett speciellt mottagningsrum med åtminstone ett tänt ljus. Även när jag lämnade Gromits kropp, så hade de kvickt gjort iordning rummet med ett värmeljus tänt på en hylla. Detsamma med Linus.
   Men inget här.

När jag sen rattar in på gårdsplanen ser jag att altanbelysningen plötsligt har lagat sig själv!! Efter att ha varit svart i tre dagar. 👀

Sen på tisdagkväll, dagen efter den plötsligt åter hade börjat lysa, så blev den svart igen. Värsta magiska glödlampan, liksom.

På tisdagen skickade jag även ett mail till min "second opinion"-veterinär, enbart för att få hennes eventuella tankar om vad som kan ha hänt. Sen får det vara.
   Hon ringde sedan, och vi pratade i över 40 minuter. Bästa veterinären. 💜

Nu minns jag inte allt hon förklarade, men hennes tankar var ungefär desamma som den andra veterinären. Dock trodde hon inte mycket på att ep skulle vara "boven", i och med att kramperna var av karaktären mer åt "nutarkroppenslutochgerupp" än epilepsianfall; att det liksom blev "kortslutning". Förutom det så har ju Pingu inte visat några epilepsikrampsanfall innan.
   Hon trodde inte heller på allergichock, eller att pillren skulle vara orsaken. Inte heller sannolikt att han hade fått blodpropp. Att slemhinnorna blev bleka och att baktassarna var iskalla tyder på att blodcirkulationen slutade att fungera som den borde, men varför...?

Hon berättade att det allra, allra oftast går bra vid operationer, men i mer sällsynta fall så går det fel - fast allt såg bra ut innan - och ingen som riktigt vet varför - och inget man kan förutspå. Med andra ord, lite av naturens "nycker" (min komm.).

Angående det här att Pingu ofta var frusen av sig (vilket han inte var nu efter operationen), så förklarade hon att vid operationer så har man värmande "filtar" för att hunden ska behålla värmen (kroppstemperaturen sjunker vid sedering). Som lite "kuriosa" 😉 berättade hon också att "vardagliga frossaskakningar" är kroppens sätt att hålla värmen, och inget fel. Självklart så får man inte frysa hur länge som helst. När vi människor fryser så vi skakar så känner vi ett obehag, men djur bryr sig inte på samma sätt som vi.

Jo, och så det här med att på större djursjukhus får vissa (!) nyopererade djur stanna kvar över natten, och de som stannar kvar under bevakning är när det är större operationer med större risk för komplikationer, alltså ingrepp i "mitt i kroppen, typ mage, hjärta, lungor" ("" = min komm), inte när ingreppet är typ "i utkanten" av kroppen, som exempelvis brutna ben eller som i Pingus fall, rumpan.

Hur som helst, så känns det lättande att få höra att jag skulle inte kunnat göra någonting på nåt annorlunda sätt. Jag, hans matte, var där intill honom in i det sista. I och med att allt gick så fort, så skulle vi inte hunnit till djurakuten; han skulle då istället dö skumpandes runt i bakluckan i bilen. Nu gick allt mycket lugnare. Även om jag ropade och knuffade på honom. Antagligen hade han då redan svimmat av, inte längre medveten om omvärlden.

Förstår inte riktigt att det är sant.

  Att han är för evigt borta. Min oslipade diamant, som sen blev riktigt skinande slipad.. och bara bäst. 💖 Shine On You Crazy Diamond!

Filmsnutt av en daglig morgonrutin. 24:e september i år.

 Att aldrig mer få torka bort morgongruset ur hans ögon, en daglig ritual innan frukosten. Att aldrig mer nästan ramla baklänges av hans plötsliga jämfota glädjeskutt utan minsta förvarning, där han nästan får till ett nos/näsadutt. Att aldrig mer känna hur han lutar tungt mot ens ben. Att aldrig mer få se honom njuta av rumpkli eller hakkli eller nackmassage.

 Att aldrig mer sitta på altantrappan och bara vara. Tillsammans.

 Att aldrig mer få beundra hans "ut-skutt"

Att aldrig mer få träna och leka tillsammans.

Att aldrig mer få se hans viftande svans och se hans varma blick.

Att aldrig mer få känna nya stoltheter över honom.

Att aldrig mer få göra helt tokiga saker tillsammans.

Att aldrig mer få se hans lurviga ryggtavla.

Att aldrig mer få glädjas av hans plötsliga lekryck.

Att aldrig mer bli överraskad över hans godisstensfinnande.

💖 Min för evigt skinande och finslipade diamant. 💖

Pingu, min vän, du fattas mig. Ibland undrar jag om allt - från början till slut - bara var en dröm.
Shine On You Crazy Diamond! 💖

Ska det verkligen vara så svårt..? Allt ska ju bara fungera! :(

En filosoferande och pipormsbärande Zafir sittande i blåbärsriset.

Tankar under den senaste veckan... veckorna, typ...

Ska det verkligen vara så svårt att koppla ihop några teleledningar så jag får tillbaka internet? De har ju nu fått upp en ny stolpe. Då kan de väl bara sätta dit en liten sockerbit... eller måhända en lite större sockerbit (alltså en kopplingslist, inte en ätbar sådan som är söt) och sätta ihop trådarna där ledningen var av. Vad är problemet?

Jo, det är lite knöligt just nu. Tja, det kanske är sånt man får leva med när det har gått bra på sistone (man fått blommor o presenter och jycken fått sin första titel och sånt) att det sen helt plötsligt bara vänder.
Förutom den där grejen (som jag inte kommer gå in på här*) som den senaste tiden har legat och tyngt en, så bortskämd som jag är, så stör internetbristen här hemma mig. Tala om att man känner sig utanför när man inte kan kolla Fb.
    Jo, jag äger (typ) en mobil, men dess ej så dyra abonnemang är inte surfvänligt, om man säger så. Har ju inte behövt det tidigare.
  Och innan jag visste och var helt säker på att det var ledningen utanför som orsakade det hela, så försökte man ju förgäves att få igång internetkopplingen. Ovissheten var jobbig.

Jo! Det kanske eventuellt var en sån här som var syndabocken till att mitt bredband inte längre funkar. Tycker att man hädanefter ska förbjuda sådana här tingestar.. Om de ska fortsätta så här och sabotera, menar jag.

Efter ett par dagar så felanmälde jag till Telia, och fick genast några lustiga (?) auto-sms. Roligast var denna:

"... kan ta längre tid att åtgära än vi har beräknat, eftersom det verkar bero på ett större fel i nätet. Om du tidigare fått besked om att du behöver var hemma för att ta emot en tekniker vid en viss tidpunkt så behövs det inte längre. Du får besked via sms så snart felet är åtgärdat. Hälsningar Telia."

Hihi! "verkar bero på ett större fel i nätet". Tja, tjockledningen med tillhörande telestolpe var ju liksom av - båda två. 😊😏 Och så gillar jag starkt "Om du tidigare fått besked... att vara hemma vid en viss tidpunkt så behövs det inte längre". Tja, de tycks ha koll. *fnissar*

Hur som, så funkar nu internetet. De fixade det ändå relativt snabbt... Nån dag senare, alltså då allt fungerade, så kom detta sms från Eltel:

Hej! Vi vill meddela att vi är sena med felavhjälpningen av er telefoni/bredband pga hög arbetsbelastning, men beräknar var färdiga senast 2019-01-22...."

Öh? Hörrni, ni behöver inte... Det funkar nu... Eh? 22:a januari 2019?!! Hm?

Aha! *snilleblixt* Eltel har inte heller fått nåt sms att felet redan är åtgärdat! Det förklarar saken. 😀

Ja, efter dagar i (internet-)mörker så varde det ljus! Fattar inte riktigt hur jag överlevde dessa hela fyra (4) dagar! 😉
   Har aldrig sett så mycket reklam som under dessa dygn. Ja, jag brukar ju annars direkt vända mig till datorns ständiga Fb-uppkoppling när det är reklam på TV:n.
    Såg bland annat en reklamsnutt om nån sån där frigående dammsugare, där en hund och en katt står bakom en dörröppning och försynt och stilla iakttar den medan den jobbar runt på golven. Sen ser man familjen komma hem till ett damm- och pälsfritt golv...
   Haha! I min fantasi så kommer istället familjen hem till en massakerad dammsugare med delar - och damm samt päls - utspridda över hela golven. Både hund och katt ser väldigt nöjda ut.

Jo! Mellan reklamen så är det visst själva TV-programmen. Hamnade in i nåt som hette "Hollywood fruar" eller nåt liknande. Blev helt fascinerad. Är det på riktigt? 👀
   Nä, tacka vet jag "Mythbusters". Såg bland annat avsnitt där de testade vilket racingkörsätt som är snabbast: sladd- eller den mer vanliga varianten. Riktigt intressant!

 Sen i fredags så hände det som inte får hända!

   Zafir försvann i skogen - och var borta i över en timme!!

 Alltså, det är en del saker som mina hundar helt enkelt inte gör:

De försvinner inte!

De stjäl inte!

De slåss inte!

Detta är helt förbjudet i detta hushåll. En grundlag. Böjer man sig inte för denna grundlag så åker man ut. Man blir utvisad! Ögonaböj!

  Sen kan det förstås finnas förmildrande omständigheter som man får ta i beaktning, ex. valp/slyngel som ej ännu lärt sig reglerna. Det är därför alla hundarna fortfarande bor här. Men återfallsförbrytare åker oåterkalleligen ut! Med huvudet före!
    Visserligen har denna slutgiltiga utvisning ännu ej någonsin förekommit. Men hoten ligger över deras öron: "Duger inte grundreglerna så är det bara att flytta!"

Zaf är nu ju tre år fyllda, och... *avbryter mig själv* Men visst är det en sån där sista könsmognadsslyngelfas där vid 2,5 - 3 år?  Är det den han just nu befinner sig i, månntro?

Jo! Så här gick det till...
   Efter jobbet i fredags (26/10). Hade egentligen ingen lust att ta en skogstur, men... a matte gotta do what a matte gotta do, så det blev en skogstur ändå.

I och med att Zafir gärna tar sina egna turer för sig själv, så är våra skogspromenader inte så rogivande. Man måste hela tiden ha hökögat påslaget och hålla reda på rymmarjycken, och så får man gorma och vara tråkig hela tiden. Bläh! 😡 Jag vill faktiskt få tillbaka mina rofyllda skogspromenader från förr. Förr då man bara lääängtade till skogen.

Jag valde att ta en skogstur som inkluderade stigar där jag enbart gått en gång tidigare tillsammans med min brorsa.
Redan på skogsturen dagen innan hade jag bytt strategi; istället för att jag håller reda på rymmar-Zaf så måste han hålla reda på en notorisk och oberäknelig matte som plötsligt - utan att säga nåt - vänder och går åt andra hållet.
   Det funkade riktigt hyfsat bra... då...

Pingu uppepå en godissten i väntan på att lillebrorsan ska komma tillbaka. Bild från torsdagens skogstur.

Tja, det funkade riktigt bra även på början av fredagens ödespromenad också. Jag vände abrupt genast då han var bara en liiiten bit före mig, och gjorde så cirka tre-fyra gånger och Zaffen kommer tillbaka direkt - varje gång.

Men.. den femte gången... då hände det..! Så lurigt, alltså. Sicken lurig hund man har, liksom. Invaggar en i trygghet.. sen så.... dfölfjköälkdfköljdfskjldfs (= en massa fula ord som ej ter sig bra i skrift)
    Zaf är på väg bortåt. Jag vände direkt. Pingu hänger hela tiden på sin matte. Han är jätteduktig! 💗 Känns lite märkligt att skriva så, faktiskt. Pingu som förut var värsta odåge-slyngeln.

Zafir vänder dock inte. Jag iakttar honom på behörigt avstånd (trodde jag, ja) hur han snurrar runt i cirklar och jämfotaskuttar i ett vass-snår, typ. När jag inte ser honom, så hör jag honom fara runt i snåret. Sen...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, kan inte beskriva känslan bättre än så. Sen... var allt bara --- tyst. En stor förbannad, ödesmättad TYSTNAD.


Tja, man hinner tänka mycket.
    Ska jag bara stå kvar här och invänta? Ska jag vissla? Jag är egentligen förbannad på honom, vill inte behöva berömma honom vilket jag ju måste/bör när han kommer på inkallningssignal. Pingu och jag står ensamna kvar - och bara lyssnar. Men det hörs inget prassel, inget tass-spring, ingenting...

   Efter en stund börjar jag ändå att gå bortåt, åt det håll han försvann... tror jag. Han blev ju liksom bara uppslukad av jorden. Nu är jag på stig som jag som sagt bara har gått en gång tidigare.
   Men... skymtar jag ett hus därborta? Är det hus här? Jag hör barnröster. Har Zaf sprungit till dom? Har de tagit hand om Zaffen? Jag går närmare och spanar bortåt, men... nä! Huset är ju på andra sidan av sjöviken (typ). Zafir kan knappast simmat över... eller..?

Men vad var det? Jag vänder mig om och lyssnar. Det låter ju som får som bräker nånstans bortom hästhagarna! Finns det får där? Har Zafir sprungit dit?
    Jag ser nu polisanmälan, blod och förstörelse samt dryga böter fladdra inför min inre syn. Hm? Men... skulle Zafir verkligen skada/skrämma får? De gånger vi har gått igenom fårhagarna borta i Röllingbybackar (alltså kopplad) så har han totalignorerat själva fåren. Det var bara bajset som var intressant, väääldigt intressant om man säger så. Fast... man vet aldrig med jyckar... De är ju ändå rovdjur. En skock med får som springer iväg kan ju väcka primitiva instinkter. Fåren tystnar... Barnrösterna har även nu tystnat.




 Jag visslar mer eller mindre oavbrutet i visselpipan medan jag fortsätter stigen spanande efter min hund.
    Pingu, han letar istället godisstenar, men är med sin matte.

    Varför kommer inte Zaf när jag visslar? Han svarar ju annars så bra på den.
    Har någon tagit hand om honom? Är det därför han inte kommer?

Det är lite kluvet det där att folk tar hand om bortsprungna hundar. Jycken hittar oftast hem själv. Fast om det är vägar och trafik "i vägen" så är det ju bra att nån tar fast jycken innan det händer en hemsk olycka.

   Zaf har halsbandet på sig (som jag oftast annars brukar ta av).. Har han fastnat med det nånstans? Har han fastnat i vattnet och drunknat i strömmen?

När jag går där och visslar och spanar så tänker jag: "Tja, han hann i alla fall få RLD N-diplom och få fina rosetter innan han försvann och dog.." *suckar bedrövat*
    Jag sätter igång mobilen och kollar lite då och då de lokala Fb-grupperna, men ingen svartvit spaniel har tagits omhand.

Bilder från när vi passerade över badplatsen bara någon dag innan. Vare sig Pingu eller Zafir förstod det nyttiga i att bara sitta still en stund i solskenet. Zafir ville fortsätta att bada och Pingu ville nosa runt.

"Kan han ha gått bort till badplatsen?", funderar jag, och går bortåt samtidigt som jag tänker att det kanske är tokigt att gå ifrån där vi skiljdes, men...

På vägen dit tar jag avstickare mot bilen. Han kanske har sprungit dit? Pingu och jag stannar upp en stund vid platsen vi ett par gånger tidigare har haft lite passivitetsträning och bara stått/suttit stilla för att bara vara.
    Pingu och jag står nu där stilla och lyssnar mellan visselsignalerna, men ingen Zaf.

Passivitetspaus i skogen.

 Vid vägen spanar jag bort mot bilen, men nej, det är ingen Zafir där heller, så långt vare sig öga eller öra kan se/höra.

Han är inte heller borta vid badplatsen. Innan jag kom dit, så ringde jag till brorsan efter hjälp. Brorsan är alltid redo. 😍 Nu har Zafir varit borta i över en halvtimme.

 Jag knatar tillbaka till stället vi kom ifrån varandra. Under hela tiden jag och Pingu letar så iakttar jag Pingu, ifall han registrerar Zafirs spår eller att han hör honom. Vi stannar ibland upp och lyssnar. Men nä, det var bara fåglar som prasslar i trädgrenarna. Ingen fågelhund.


   När vi åter är tillbaka till ödesstället, så spårar Pingu med bestämdhet iväg på stigen som går mellan hästhagarna. Jag går efter och noterar att stigen är lerig - man ser hundspår. Jag kallar tillbaka Pingu - som vänder direkt (!).
   "Stanna där!", säger jag åt honom medan jag går bortåt och "spårar" i leran... men nä! Det var bara Pingus spår som fanns där. Där han vände tog tassavtrycken slut. Vi vänder tillbaka.

 Sen ringer brorsan igen (det tredje samtalet). Hinner tänka mycket innan jag kvickt svarar - och hoppas... "Jag har Zafir här.", säger brorsan lite störigt lugnt, glatt och med lite stolthet. JAAAA!!!
    Zafir och han hade sprungit på varandra ungefär vid "passivitetsträningsplatsen", och Zafir hade kommit farande antagligen från badplatshållet. Kanske han hade spårat sin matte runt skogsområdet som faktiskt inte är så himla stort (sjön och badplatsen åt ena hållet, vägen åt det andra och hästhagarna åt det tredje).
   Zafir hade blivit glad att se brorsan och hälsat glatt, sen hade han kvickt släckt sin törst i en vattenpöl.

Alla bilder är från andra tillfällen.

Jag och Pingu skyndar oss till brorsan och Zafir. Pingu känner av brorsan på redan typ 75-100 meters avstånd. Jag får kalla tillbaka Pingen några gånger - och han lyder duktigt mig... Tills vi är cirka 25 meter ifrån, men fortfarande utanför synhåll. Då sticker han - och jag låter honom hållas. Låter honom få hälsa glatt på sin favvo-husse.

 Zafir blir glad att se sin matte igen. Vi går allesammans mot bilarna. Man skulle nu kunna tro att Zafir nu skulle hålla sig tätt intill sin matte efter att ha varit ensam och allena i stora skogen i över en timme... Men nä! "Öh? Vad för spännande är det som har gått här, månntro?", spårade Zafir lite bortåt - men både brorsan och jag ropade i kör tillbaka honom. 😉

 När vi återförenade gick hemåt, så sa och tänkte jag flertal gånger: "Ska aldrig mer gå i skogen!", men jag visste att så kommer det inte att bli.

 Dagen efter så tog vi en kort skogstur igen... Tja, inte har Zafir blivit mer räddhågad efter äventyret, inte... utan mer fått mersmak! *suck* Men jag är envis! Det SKA gå att ha honom lös i skogen. Så det så!!

 Jag förstår att han har ett nosaspårabehov. Det är dock lite synd att jag inte får till det riktigt. Nosework är ju enkelt, men ack så trist. 😒 Riktiga spår är bökigt och tråkigt att lägga - om man inte använder sin personliga spårläggare, förstås. 😉 Men numera så tycker jag även själva spåret är jobbigt med den där stökiga och förrädiska terrängen där man hela tiden slår ihjäl sig över stockar och sten samtidigt som man blir obönhörligt släpad av det där odjuret i andra änden av spårlinan. Förr gillade jag att spåra, men det var då det! Då man kunde gå ordentligt, eller var naturen mer städad förr och mindre förrädisk? Spårjyckarna gick även förr i en mer behaglig takt. 😉

I söndags, två dagar efter skogsäventyret, så tog vi åter igen en skogstur.
  Ny strategi. Zafir var på väg att smita... men kom tillbaka. Jag var sur. "Ska du hålla på så här vill vi inte se dig. Försvinn ur min åsyn!!", hotade jag honom. Ja, jag var riktigt elak. Även Pingu tycktes tycka det. Men...

Och vad spanar Pingu efter? Har Zafir rymt igen?

Nej, då! Zafir gick tätt, tätt intill sin mattes sida - resten av söndagens hela skogstur.

Zafir gick efter att han hade blivit "utvisad från flocken" (ja, jag var elak) tätt bakom eller tätt intill min sida. De gånger han ändå försökte gå före, så motade jag obönhörligt honom tillbaka. Kände mig lite a´la "Skuggfolket". 😖😒
   Lite då och då kollade jag över axeln om Zafir verkligen gick där bakom. Tur (!) att svanskupering numera är förbjudet, annars hade jag inte sett honom. Jag skymtade bara hans söta, vita svanstipp där bakom min rygg. Så då antog jag att resten av jycken även gick där. 😉

Jo! Det som Pingu spanar efter på bilden här ovanför är nån granne som hojtade efter sin hund som hade "tagit sig friheter".
   Strax innan hade Pingu gått lite väl långt före mig, och jag ser hur han nosar in samt markerar noga mot en stubbe. Jag ser också hans höga svans... Hm? "Nä du, Pingu! Kom genast tillbaka!", kommenderade jag för jag anade ugglor i mossen. Pingu kom genast tillbaka, visserligen något motvilligt.
   Nån minut senare så hör jag ropen eka mellan trädstammarna. Sen möttes vi på stigen. "Kom han fram till er? Han tog sig plötsligt en olovandes repa.", frågade matten. Som tur var så var den lilla jycken tillräckligt lydig att inte springa fram till oss. Undrar jag vad Pingu hade sagt om de hade möts nos mot nos..? Eh? Jag vill nog inte veta det.

Det är inte bara internet och rymmarhundar som strular - bilen gör det också!!

   I lördags så började han protestera:"Hörru! Det är för lite luft i nåt - eller alla eller några - av mina tassar. Fixa, matte!!"
"Meeen!!", suckade jag högt för mig själv och uppgivet, "Jag orkar inte!!". Ja, jag sa ju att jag är bortskämd att saker och ting bara ska funka.
   Efter att ha deppat ihop lite där i bilen, så åkte jag till bilmacken för att göra nåt åt saken, det vill säga hälla (!) luft i bilens söta små tassar.

Först fattade jag inte riktigt hur den där "hällailuftmackapären" fungerade. Jo, jag förstod att man skulle ställa in önskat lufttryck i förväg, men hur sjutton vet man att prylen har hällt i tillräckligt? Fick lov att gå in och fråga och verka lite dum. Men de var så hjälpsamma så. "Aha!", utbrast jag när killen förklarade att "hällailuftmackapären" piper till när det är rätt tryck i tassarna.

Just det! "Rätt lufttryck"? Fattade inte den där obegripliga tabellen, så jag höftade till lite istället. Och mack-killen tyckte det lät bra.
   När alla tassarna var färdigfyllda så rattade jag glatt därifrån; nöjd att ha själv fixat felet...

Hmpf! Ett dygn senare började han protestera igen. En ful, dum lampa lyste åter igen: "Hörru! Det är för lite luft..." *suck* Är det inte envisa hundslynglar så är det bilkräket! 😠

Sen fick jag en snilleblixt! 😉 Jag sätter på vintertassarna redan nu, och skjuter upp pyspunkaproblemet till sen. Ja!!
   Hmpf! Vintertassarna är ju inlåsta kvar på "Bytadäckstället". Blev ju mer eller mindre övertalad att låta vinterdäcken vara kvar där. Dumt!!

Sen på måndagmorgon rattade jag glad i hågen in till "Bytadäckstället" för att förhoppningsvis kunna lämna bilen där och de fixar över dagen. "Hej!!", hälsade "Bytadäckställettjejen" glatt efter hon till slut avslutade telefonsamtalet hon var upptagen med, och fortsätter hälsningen direkt i samma andetag: "Vill du lämna in bilen i helgen eller nästa vecka?"

"Öh? Jag vill fixa den nu!", tänkte jag, men sa inget... Ingen idé, liksom.
    Jaha, så numera är jag stamgäst på "Fyllapåluftstället". Behöver inte längre knappa in rätt (?) lufttryck. "Hällailuftmackapären" ställer in den själv meddetsamma den ser mitt bilskrälle vant svänga in intill den.

Inte nog med det!! 😡

   Dammsugareländet vägrar samarbeta. I söndags fick jag ryck att städa bilen. Jodå, dammsugaren var med och hjälpte först till så vänligt så, men strax innan jag skulle suga upp det allra sista så la han bara av. Han, dammsugaren, alltså. "Men... Vad är det med dig? Sätt igång nu!", frågade och uppmanade jag, men nä! Jag lät den vara av och vila ett slag, och testade sen igen, men...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- *stor tystnad*

Tror nog att dammsugaren och Zafir har nån typ av överenskommelse, en pakt tillsammans - och bilskrället är även med på ett hörn. Rättare sagt vänster bak.

* Men nu om cirka en vecka vet jag hur det går (ond bråd död eller helt förändrad, jag som gillar honom precis som han är eller så kommer allt bara bli så bra, så bra så.