Jag skäms... (ett gnäll-inlägg ;) )

Ibland så skäms man över mänskligheten.
    Fast det är ju egentligen dumt, för det är inte mitt fel - trots att jag inräknar mig in i människosläktet (för man ska ju skämmas å andras vägnar, eller?) - att folk kan vara så korttänkta, enkelspåriga och..... dumma. Men ibland så.... så undrar man.

"Vad är det nu då?", undrar ni. Jo, ni har själva läst om det... antar jag i alla fall. Det vore i alla fall svårt att ha missat det. I alla fall om ni nån gång, ibland, nån gång om dygnet - eller veckan - är ute på nätet och kollar in sociala medier, som det så tjusigt heter... eller kallas. Eh? Vet inte hur "socialt" det egentligen är. Hm?

Ni har säkert sett bilden på den stackars uppätna hunden; bara huvudet, ryggraden och tassarna var kvar. En hemsk syn att se... så där när man glufsar i sig sin frukost-skinkmacka. Stackars hundägare att få hitta sin hund i detta skick...
    Hm? Varför var hunden ute på vift..? Aha, det var älgjakt på gång. Jaktlaget lyckades skjuta älgtjuren, men älgkon lyckades - i sin tur - smita tillbaka till skogs, och hunden satte efter. Efter cirka 30-45 minuter bestämmer sig jaktlaget för att hämta hem jycken. De skulle först "ta ur tjuren". Jag är sannerligen ingen jaktexpert, men jag anar att med detta betyder att man plockar ur inälvor, tarmar etc, men jag kan självklart ha fel. De hittar hunden cirka fem-sex kilometer ifrån skottplatsen, hunden som nu hade förvandlats till vargmiddag.
    Jag antar - och hoppas - att människorna hade planerat att käka upp älgen de sköt. Hm? Undrar hur de gör för att få denna stora älg på sina middagstallrikar? Aha! De styckar den, och låter ryggrad, huvud och "tassar" vara kvar.... resten äts upp till mätta magars njutning.

Spirou och Gromit hittade världens skatt i skogen.

Wilbur höll definitivt med.

"Men vad menar du?! Skulle du vilja hitta dina familjemedlemmar lemlästade i skogen?!", utbrister säkert en och annan. Nej, det vill jag sannerligen inte! Därför släpper jag dom inte lösa i skogen "vind för våg". Jag respekterar naturens lag: äta eller ätas. 

"Det är en uråldrig tradition att jaga med löshund!", protesterar nån. Ja, det stämmer. Fast om jag vore jägare så skulle jag hellre avstå från den traditionen än att riskera offra min familjemedlem. 

"Lätt för dig att säga, du som bor nere i Stockholm!", fnyser en annan. Jo, det stämmer. Men faran är inte obefintlig här heller. Det finns strövarvargar (efter att Rialareviret är mer eller mindre tomt), hårt trafikerade vägar med bilar som susar obönhörligt förbi i 190 (bildligt talat, oftast i alla fall), hundkidnappare, aggressiva hundar, vildsvin och andra faror även här. Valet är mitt, hur väl jag ser efter min hund, min familjemedlem.

En idyllisk skog med idylliska hundar som aldrig skulle göra en fluga förnär. *harkl*

Och så har vi det här med den där IPO-killen (skulle dock nog kunna hända i vilken hundsport som helst... eh? ... eller inte, kanske?) som tyckte det var lämpligare att misshandla sin träningskompis (sin hund, alltså) än att träna med denne. En tjej ser det hela och protesterar, men ord står mot ord. Tragiskt, sorgligt och hemskt samt vidrigt. *suck*

   Lika (nja) sorgligt är alldeles för många människors reaktion till detta på "sociala" (så kallade) medier: Hämnd, hot om våld, misshandel, häxjakt, den ena anklagelsen efter den andra, medborgargarde, lynchmobb osv, osv. Inte bara mot den hundmisshandelanklagade, utan även (!) mot den som i alla fall försökte få personen i fråga till rättegång, och hot även mot hundklubben där personen ifråga har en gång förut utövat sin version av hundträning. *suck* Att folk är som folk är. *suck, suck, suck* Inte konstigt att folk inte törs vittna! Inte konstigt att folk faller för frestelsen att välja "att inte se", att försöka övertala sig själv att det var nog inte så farligt. För man vet... Ja, det är inte lätt det här.

Ja, ibland så funderar jag på när man själv kommer råka florera på nån Fb-sida. Till exempel följande incident skulle kunna blivit Facebook-stoff....

Jag har agilitykurs på kvällen uppe på brukshundklubben i duggregnet (!)*. Några klubbkompisar som är på plats för att träna upplyser mig om att en av deras hundar har smitit.

    Ett bra tag senare utbrister en av mina kursdeltagare: "Titta! En lös hund! Där intill vår hundbur." Det är mycket riktigt min klubbkamrats hund. Jag går bort för att locka till mig jycken, men han skyggar och springer bort över appellplanen, bort mot den lilla parkeringen.

    Samtidigt som jag följer efter hunden, ropar en kvinna bortifrån vägen som går jämte brukshundklubben. Kvinnan, som rider till häst, upplyser oss om att det är en lös hund borta vid parkeringen. "Jo, jag vet!", ropar jag tillbaka och går med relativt raska steg bortåt. Jag misstänker att jag kommer få svårt att fånga in hunden, dels för att den alldeles nyss skyggade mot mig, vilket är förståeligt eftersom jag hittills enbart några handfull gånger har hälsat lite kort på hunden, och dels för att hunden har ett förflutet som gatuhund från nåt europeiskt land. Så medan jag går bort mot parkeringen så försöker jag hitta telefonnumret till klubbkompisarna.

    Jag antar att kvinnan till häst ser att jag flipprar med mobilen - "istället för göra allt i min makt för att fånga in rymmarhunden". Ja, så skulle hon ju absolut kunna uppfatta situationen, för hon vet ju inte om att det inte är min hund.

Jag hittar inte klubbkompisens telefonnummer, vilket jag först inte kan begripa! Haha! Jag hade ju inte sparat det i hennes namn, utan i en av hennes hundars namn. Det tog ett bra tag - i stressen - innan jag kommer på det.

Väl uppe på den mörka parkeringen, så rusar rymmarhunden förbi mig igen. Nu har hästkvinnan kommit dit, och hon ropar nåt till mig. "Va! Vad sa du?!", ropar jag tillbaka. "Eh... Bra, det räcker. Ponnyn... framför... barn...!", svarar kvinnan lite muttrande. Jag ser nu att ett barn rider på en liten ponny framför den stora hästen med kvinnan, som nu muttrar nåt ännu mindre hörbart; jag får känslan av att det inte riktigt var meningen att jag skulle höra hennes sista "muttrande".
    Jag antar att hon ville att jag typ "skulle göra mig till känna" för ponnyn, så att den inte skulle bli överraskad av min - och rymmarhundens - närvaro där i mörkret. Sen kan man ju ifrågasätta om lämpligheten av att en skygg ponny med ett litet barn ovanpå egentligen borde rida först. Fast vad vet jag? Jag kan inget om hästar, och om ponnyn går efter henne så har kvinnan istället ingen uppsikt. Hugget som stucket, med andra ord.

Jag lägger ned mina försök att hitta klubbkompisens telefonnummer; för nu hejdade sig hunden lite grann när jag ropade dess namn. Fram med frolicar - och jycken kommer sakta, trevande ända fram till mig. Jag är mycket noga med att lugnt försöka få ett stadigt grepp om hundens sele innan jag låter den få glufsa i sig några frolicbitar. Rymmarhunden är nu fast. Och jag hoppas att den fick äta några frolicar, att den inte är allergisk eller nåt.

    Med rymmarhunden i en hand och mobilen i den andra försöker jag nu, i regn och rusk, samt i höstlig brukshundklubbsstrålkastarbelysning - åter - hitta telefonnumret. Och jag lyckas! :)

Man kan ju undra hur kvinnan till häst egentligen uppfattade situationen, om hon uppfattade mig som en nonchalant och respektlös hundägare som hellre "leker" med sin mobil än att hålla reda på sin hund kanske? Sen när hon kom hem så måhända hon beklagade sig på Fb över vilka "idioter" dessa hundfolk är.

Hästmonster!! *gulp*

Wilbur är däremot tuff, men är man pudel så är man.

Nästa skäms-grej... eller vad jag ska kalla det för...? Nej, fel! Jag skäms inte, jag tycker bara det är så... barnsligt och fånigt samt så sjusärdeles konstigt..

    Varför måste (?) en del (alldeles för många) människor välja (?) att missuppfatta och ondgöra sig på folk - och ta det som världens kritik - när de andra egentligen bara undrar, frågar eller ger förslag över forum, grupper på Fb etc. Nä, de undrande/frågande/förslagsgivande blir då typ halshuggna direkt med kommentarer som:

"Du ska istället vara TACKSAM!!!!!!!!!", "Gör det bättre själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!" eller "Om det ska vara sånt här GNÄLL, så.... nej, då blir det INGA mer** TÄVLINGAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!" (Nej, jag överdriver inte antalet utropstecken ;) )

Och så har vi dom som bara håller med, men med massor - och då menar jag MASSOR - med kraftuttryck.

Man kan ju inte själv kommentera och klaga (jo, här gör jag det, men det är på min blogg; där gör jag som jag vill) för då gör man ju precis detsamma som de; gnäller, alltså. En lose/lose-situation med andra ord. *suck*
    Jo, man skulle ju kunna låta bli att läs´at. Fast ibland står det bra och intressanta saker. Hm? Vilket dilemma man har!! :)

     Haha! Jag har dock sån god lust att kommentera att de borde testa att jobba i butik; kunden har inte alltid rätt, och du can´t win them all. That´s it! Man tar till sig det som är nåt vettigt, och struntar i det andra samt tar inget personligt.

* Det brukar aldrig regna när jag har kurs. Det här var liksom kors i taket, liksom!

** Ja, det borde stå "fler", men eftersom jag misstror de fiktiva kommentarsskrivarnas grammatiska expertisförmåga, så skrev jag istället "mer" - för att göra det mer (!) övertygande och slagkraftigt. :)

ÖHU:s agilityträningstävling eller Domaren är mutbar :)

Vi försöker ju sparka igång Österåkers Hundungdom igen. Haha! Och vi det är dessa "ungdomar"...

Observera att jag - ungdomlig som jag ju bevisligen är - läspar i mig en barnslig Festis, precis som småungar gör. Den snart pinsamt begynnande utväxten i det färgade egentligen gråa (läs: nästan vita) håret är också mycket vanligt förekommande bland just barn och ungdomar... *harkl*

Ja,och de andra två är inte så hiiimla mycket bättre; den ena har en liten dotter och den andra är till och med tvåbarnsmor. Ja, ja... 

Vi försöker hitta lite ungdomligare deltagare till styrelsen. Om du råkar ha några hundintresserade ynglingar till övers.... skicka hit dom! Pronto!!

Hur som helst.. vi drog ihop en träningstävling i agility, och jag fick äran att låtsas vara domare. Och Katarina skrev så fint i PM:et till alla anmälda följande: 
  
"Domare är Kerstin Eriksson (om någon funderar över mutor så kan jag avslöja att hon gillar choklad ;) )"

Gissa om jag blev överraskad och full i skratt när den ena efter den andra kommer fram med varsin stor chokladkaka och en tävlande till och med hade coca cola med sig!. :)
    Nu gissar jag dock att vissa av de givmilda chokladkakegivarna blev något besvikna när de inte vann, men hur skulle jag göra?!!! 

Hur som helst, nu har jag ett berg av chokladkakor här hemma. Titta bara...

Om jag nu blir tjock och fet (läs: blir ännu tjockare och fetare) och får hjärtsvikt och mässlingen (?) så är det inte mitt fel; det är de här rackarns mutorna - som bara måååste ätas upp. Snarast!!

Tillbaka till träningstävlingen...

    Det var jättejättejätteroligt att flera av höstens agilitykursdeltagarna ställde upp på träningstävlingen. Och det gick väldigt bra för de flesta. Titta här bara...

Kajsa och Cinnamon vann Blåbärsklassen, largejyckar!! Jippeee!!
Så ska en sann ÖHU:are dra slipstenen! :)

Tvåa blev Peter och Salmiak, trea Sofie och Ester.

Tyra och Tryffel etta i medium, Blåbärsklassen!!! Grattis!! Dessa ÖHU:are, alltså, de är bara BÄST!! 

Tvåa i small, Blåbärsklassen blev Malin och Siri!!! Grattis!! ÖHU rules!! :)

Etta Cecilia och Xantos, trea Monica och Vilda. 

Okej, får väl dra de andra vinnarna också då... fast de inte är ÖHU:are... ;)

 Ann-Marie och Tosca vann Hoppklassen, small. De är förresten före detta kursare. Så det så!!

Rosie och Sharon vann Hoppklassen, large, och Sheena kom tvåa.
Haha! Även Rosie och Sharon är före detta kursare, från anno 1836, typ. ;)

Just det, ja!! Sharon och Rosie igen överst på prispallen, nu i Agilityklass, large. Ja, så går det när man någon gång har gått kurs för mig.... :) :) :)

Som sagt var... Ann-Marie och Tosca tvåa Agilityklass, small. Hihi!

Vann gjorde Monica och Samson.

Här står hon! Hon som hittade på banorna och dömde enväldigt. Tänk, snart är den där magen alldeles fylld med Marabou-chokladkakor.

Hm? Tycker den där domaren ser väldigt nonchalant ut för att vara en domare; stå där och ha händerna i fickorna. *ruskar på huvudet*

Skämt åsido, apropå att vara (läs: låtsas vara) domare...

    Tänk att jag riktigt avskydde, och då menar jag avskydde att vara domare förr i tiden, till exempel på den sedvanliga avslutningstävlingen på kurserna. Jag haatade det! Nu så gör man det frivilligt... fast bara på småtävlingar/träningar. Jag tycker fortfarande det känns lite fånigt att stå där ensam och alena mitt på planen. Haha! Allra fånigast är det när klassen är slut - men det vet ju inte jag - så jag står där med startvisselpipan beredd..... men... hallå?!!! Vad händer? Är det slut nu? Är det dags att höga/sänka hindren?

    Fast hellre att man står där och funderar och undrar lite löjligt, än att börja (nonchalant) och höja/sänka - och så är det tävlande kvar (lite eftersläntrande). Det är pinsamt.

Banorna då..?

    Jo, Blåbärsklassen är jag nöjd med. Det är nämligen så att det är inte alltid som min tanke på banskissen verkligen blir ungefär samma tanke - och svårighet - in real life. Det sistnämnda uppstod i Hoppklassen, som blev lite väl svår i ett parti - eller två, då. Fast... jag vidhåller ändå att lite kan man väl ändå utmana lite. Jag vidhåller (ja, jag upprepar mig.. vadå ´ra) att starten inte alls behövde kännas så svår (det var slalomingången som några opponerade sig något åt) - om man har tränat högerslalom mer ordentligt. Jag vurmar nämligen för att alltid träna alla hinder från alla håll och kanter - redan från början.

Agilityklassen ändrade jag lite på plats; dels för att några muttrat lite att hoppklassen kändes för svår, och dels för att det helt enkelt blev för trångt - om vi inte flyttade på containern och ån som ringlar förbi vår brukshundklubb. Ja, ja... Mitt ögonmått är inte alltid hur det borde vara. Äsch! :)

Till mitt försvar... Jag är inte - och jag kommer aldrig heller bli - en utbildad domare. Jag måste säga att för varje gång jag "låtsasdömer", så höjs min vördnad för alla domare. Ja, så blev det sagt.


Jo, jag måste också förstås även tala om att det är också ganska kul - och lärorikt - att se alla ekipage; deras handlingslösningar och deras glädje - och även deras tokerier.
    Jag blev mäkta imponerad av Marres nya stjärna Funny, jämngammal med min Pingu; Hon kommer bli så bra. Vilken fart under tassarna! Vilket ös och glädje!
    Det var också en liten jack russell som jag föll för, jag vet tyvärr inte vad han heter.
    Och så charmades jag av lilla Nicki som envist ville vara kvar inne i tunneln. Haha! Dessa jyckar! Jag gillar deras fina lösningar på allt. :)

Sen så var det förstås några ekipage som jag så gärna skulle vilja ge små hintar.... "men... om du skulle prova att göra så här istället... då skulle det (antagligen) gå såååååå mycket bättre". Men... det kan man ju inte, fast det kliar så in i vassen i agilityinstruktörsfingrarna.

Så här ska det se ut!! Sprudlande glädje!!! Och samspel.
 

Apropå samspel...

Jenny och Jennie i sekretariatet. Emelie (som syns i bakgrunden) ställde även hon upp i funktionärsjobbet.

På prisutdelningen. Vi har full koll... Det syns va?! Hm?

Våga vägra mörkret! För att inte tala om den där tiden...

Jag förstår inte... varför släcker de den däringa stora lampan där utanför så himla tidigt nu för tiden? Man hinner ju knappt hem innan det är för sent. Det är mörkt och tråkigt. Bläh! Mörkt när man vaknar, och mörkt när man kommer hem från jobbet. Dumt, tycker jag.
    De låter bara den där lilla, svaga lampan lysa. Men den funkar ju inte! Inte tillräckligt i alla fall. Det är för mörkt!!!

 Här hade dom satt på den där svaga lampan - mitt på ljusa dagen - när det redan är ljust. Eh? Varför då?

Alltså, jag börjar misstänka att de som sköter utomhusbelysningen är typ i maskopi med de som sköter tiden...
    När man behöver tid eller bara vill ta det lugnt och njuta, då minsann så snurrar den iväg i 190 - och vips så är det för sent. Men... när man har det tråkigt, eller det är jobbigt och besvärligt, då - minsann - så går tiden i typ slow motion. Varför då? Vill den bara jäklas med en, eller vad är det?

Jo! Så har vi dom där jäklarna som sköter värmen utomhus. På vinterhalvåret - då det redan är kallt - så stänger de av värmen där utanför!!!! De bör väl - för bövelen - göra tvärtom!!! Sätt på värmen på max! Duh!!

De släcker ljuset. De stänger av värmen... Vad pysslar de med varje vinter? Vad vill dom? Retas? Och sen bara för att göra allt så motigt som det bara går... så slänger de ut en massa vit, äcklig, kall snö!!!! *ruskar oförstående på huvudet* Det är ju redan för kallt ute - det behövs inte bli kallare!!!!
    Det där vita äcklet strös ut - överallt!! På vägarna, på trottoarerna, på bilen, på mig!!! Det är kallt! Jag fryyyyyser, ju! Och sen så plattar de till den så den blir halare än en förrädisk platt gås; svooosch bara så ligger man där och sprattlar på marken, och hundarna dansar ystert och vilt runt en; äntligen har de fått matte på fall. Det gör ont att ramla pladask! :(

Och så tidbedrägeriet... Hur lyckas dom med det här år efter år? De snor en timme, sen får man den tillbaka efter ett halvår - men då får man en näve mörker på köpet. JAG VILL INTE HA NÅ´ MÖRKER!!!! Det enda jag vill är få tillbaka min rättmätiga timme. FATTA!! JAG VILL HA LJUS!!

Ja, är det nån som ser vad det här är? Nä, just det! Det är för mörkt!!!!! :(

 

På sommaren, då minsann, så går tiden dkjflasl snabbt. Pip bara, så är sommaren över. Men på v-i-n-t-e-r-n.... då s-n-i-g-l-a-r tiden sig fram. Noooovvveeeemmmmmbbbbeeeerrrr, deeeecccceeemmmbbbeeerrrr (bläh, bläh, bläh), jaaaaannnnuuuaaaarrrriiiii, februari känns som en evighet, trots antalet dagar och sen kommer lååångraaandiga maaaaaaaarssss. *suck* Vad är det för fel på april? April, direkt. Jag menar, oktober -sen april på en gång. Tadadada!!! Perfekt, ju!!

Hörrni! Ni som bestämmer där utanför. Fixa: oktober, sen april - direkt.

Epilog - Pingu tävlar rally på Vallentuna BK

Några förtydliganden....

1. Gårdagens tävling är alltså den sista tävlingen för säsongen. Nu är det vinte... Nä, vägrar ens skriva ordet! Hatar vintern. Meeen! Nu skrev jag ju ordet i alla fall, av bara farten. Hm? Hoppas att vinter överstökars snabbt - av bara farten. Apropå det! Jag har ju ett fånigt blogginläggsidé om vinterhalvåret... Nån dag kommer den bli nedplitad i text.

2. Apropå den här bilden...

Linus sitter alltså inte fastbunden i stolen!!! Han sitter väl förankrad i en markkrok som inte syns. Wilbur sitter fastbunden i hundburen, och den i sin tur "sitter fast" i marken med hjälp av Spirous tyngd inne i buren. :) Jag är alltid mycket noga med hur och i vad jag binder fast mina hundar; jag testdrar och har mig i det jag eventuellt kommer knyta fast kopplet i. 

    Detta numera vanemässiga förfarande är en följd av misstaget jag gjorde för herrans många år sedan då jag band fast Keaton i en ordinarie parkbänk på brukshundklubben. Haha! Det dröjde inte länge förrän Keaton - med parkbänk släpandes efter - kom glatt (men något ansträngt, men bara något) rusande över halva appellplanen: "Hörrni! Ni glömde mig! Jag vill också va´ me´!"

Favoritbild i repris. Apropå Keaton och bänkar och möbler. Frukost utomhus. Jag hade gått in för att hämta nåt. När jag kommer ut så upptäcker jag att Keaton har klättrat upp på bordet (utomhusbord får mina hundar faktiskt vara på). Observera att mina mackor låg kvar helt orörda!

3. På rallytävlingen igår så fick skrivaren verkligen slita i sitt anletes svett. Det var noteringar på varenda skyltruta i protokollet, och det var inte enbart nån enstaka notering utan flera, med betoning på flera!! Förutom... på skylt nummer 1 (360 vänster), nr 6 (270 vänster), nr 9 (sidosteg höger, i springläge) och nr 11 (normalt tempo). Haha! Ja, hade vi misslyckats på den sistnämnda skylten (att återgå till normalt tempo), så.... *skrattar åter igen rått åt mig själv*
    Ja, ja... Vi lyckades i alla fall att "nolla" fyra skyltar av femton!!! Ja! Man ska tänka positivt. Det är ju rally vi talar om; positivitet, glädje och samspe.... eh? Hm? Samspel i alla fall fyra skyltar av 15. ;) Och då är inte start- och målskylten medräknad! *ler*

Matte kämpar tappert - Pingu tävlar rally på Vallentuna BK

Jaha, vi åkte dit. Vi - Pingu och jag - var där i god tid, säkert typ en timme innan banvandringen. Medan Pingu och jag vandrar runt, fram och tillbaka på Vallentuna BK och nosar av stället, så fick hejarklacken sitta kvar i bilen, alltså Spirou, Wilbur och Linus.
    Det var så här nära att jag gick tillbaka till bilen med en envist nosande Pingu dragandes i kopplet - för jag skämdes så över min byracka, som inte gav sin matte en endaste liten uns av notis. Det var bara dra, dra, dra, hit och dit, hårt, hårt i kopplet. Det var nära att jag åkte hem igen.
    "Det finns inte en chans att jag kommer kunna få kontakt med hundkräket!", tänkte jag bittert. 

"Hallå! Hallå, Pingu! Hallå! Hallå!!!" Ingen notis what so ever.

När vi stod still så dröjde det inte nån längre stund innan de uppfordrande voffen kom: "Hörru! Hörru matte! Gör nåt! Jag har tråkigt, ju!!!", protesterade Pingu, och jag lyder honom så fint.

    Men vad ska jag göra? Han stör ju! Och inte sjutton lyder han min uppmaning att vara tyst (mycket beroende på att han inte har lärt sig det), och om/när jag försöker "tala förstånd" med honom, så slänger han sig i backen och är helt oregerlig. *suck*

Pingu fastade i den ena doftfläcken efter den andra - vart jag än gick - vissa av fläckarna ville han undersöka minutiöst med det typiska löptiksdoftfläckslicket. "Jaha..", tänkte jag, "Undrar om det är här som löptikarna fått uppmaning att husera om?" Ja, i PM:et uppmanades löptikarna att vara kvar i bilen tills de fick info var de skulle vara när de inte tävlade, och det var ju bra, fast... hanhundsägarna borde förstås även dom få reda på var det var för nånstans, så man vet var man inte  skulle rasta jycken. Jag har förstås fortfarande inte en aning om var löptiksstället var; Pingu och jag kanske aldrig inte ens var i närheten.

Efter att vi hade gått av området (eftersom vi - för en gång skull - var på plats i tid, så testade jag "nosa-av-stället-"-varianten), så fick Pingu vara i hundburen. Det dröjde dock inte länge efter jag hade tänkt: "Han är i alla fall duktig i buren" innan han började att protestera även där. *suck* Fast han fick vackert vara kvar där tills banvandringen var överstökad.

Medan jag gick banvandringen så var jag i min egen lilla tävlingsbubbla. Jag gillade verkligen banan. Det här var faktiskt första gången som jag liksom förstod hur en utmärkande rolig rallylydnadsbana är. Jag har aldrig innan riktigt förstått hur och varför den ena banan skulle vara roligare (eller tråkigare) än en annan.

Om jag ska vara riktigt ärlig, så medan jag memorerade banan så blev jag lite ledsamt gråtmild: "Vilken rolig bana, med ett sådant flyt. Åhhhh, vad jag skulle vilja få köra banan med en följsam hund, med en hund som är fokuserad och med mig! Att få känna ett mjukt flow, likt som på agilitybanan eller i freestyleringen" Bittert suckande fortsatte jag memoreringen av den roliga rallybanan - för jag visste ju att min önskan skulle ju inte falla in, inte med Pingu.

Efter några till skyltar så morskade jag dock upp mig: "Hm.. Fast om nåt år eller så... då... då kommer vi, Pingu och jag "dansa" tillsammans på rallyn. Den här banan, just den här banan är ett steg på vägen dit!", och jag fortsatte banvandringen med min framtida fantasi-Pingu i tankarna. Ja, det är ju de prestationerna/resultaten som man verkligen har kämpat för som man värdesätter allra, allra mest.

Under tiden vi var där på tävlingsplatsen, så var det inte många stunder jag fick se min hund framifrån.

Ja, förutom när han vilt protest-voffade: "Jag vill dit!!! Och dit! Och dit!!!!!".

Han brydde sig inte ens om att flygplan höll på att landa på hans huvud. (Jag tyckte dock lite synd om ekipagen som var på banan precis när flygplanen bullrade högljutt förbi.)

Ja, ja... strunt i det! Hur gick det då?!!!!

   Haha! Ta´t lugnt. Jo, en normal människa skulle nog säga att det gick käpprätt åt helvete med en hejvilt voffande hund som drog och slet i kopplet samt välte koner och skuttade runt skyltar samt att hundkräket vägrade att sitta intill mig, men jag säger: "Det gick helt okej" - för vi tog oss igenom hela banan.

    Jag försökte med alla knep; ha mystiska ljud för mig, klappa händerna, tjoa till, mystiskt viiiisssska och vääääsa, låtsas ha godis i händerna och låtsas smaska i sig det, hoppa på stället och försöka dra i ett osynligt snöre framför nosen på honom för att få jycken att sätta ned rumpan. De många knepen funkade från och till, så vi kom - efter en lååååång "bantid" - i mål. Haha! Och som vanligt efter målgång, så ignorerade Pingu mitt beröm totalt; han dök ned i en intressant doftfläck istället - och jag lät honom så göra. Kanske dumt, men det var ju det som var en belöning för honom.

Just det! Mitt inne i banan så blev Pingu som förstenad (det var då jag till slut tog fram det "osynliga snöret" framför nosen på honom). Han bara stod helt still och glodde rakt fram på nåt utanför banan. Lite kvickt sneglade jag ditåt, och ser bara en vanlig svart jycke. Jag är ganska oförstående. När vi sedan (efter målgång) går förbi denna hund, så slänger sig Pingu, med all sin styrka - glatt, alltså - mot hunden. Då upptäcker jag att det är ju en Hubbe-hund! Det vill säga en svart labrador. :)

Efter att jag har "gått av" Pingu, så fick han ta plats i bilen, och hejarklacken Spirou, Wilbur och Linus fick komma ut.

    Jag måste då säga att Linus har blivit mycket bättre; vi kunde strosa runt på brukshundklubben utan några värre incidenter (och det var såååå skönt med hundar som inte drar som bestar). När han försökte sig på att göra sina fåniga dvärgpudelutfall, så kunde jag lätt hejda honom - och han började tigga godis istället. Duktig Linus!!

Bästa, bästa Spirou!! Helt plötsligt så traskar han upp på balansbommen som vi råkade gå förbi. Haha! Agility-Spirou-takterna sitter tydligen kvar! :) Fast det är många år sen sist.

Apropå balansbommen..

    Pingu och jag passade på att träna kontaktfält under tiden vi väntade på vår rallystart. Pingu visade fint upp (nästintill) rätt beteende. Duktig Pingu! Så snart kan han även balanshindren. Jiiipppeee!!

 Bästa pensionärsgänget.

Det här var första gången jag till och med vågade binda upp Linus och lämna hundarna för en stund (jag gick och köpte välförkänt fika). Spirou är i hundburen.

 Titta! Linus ser åt mitt håll!

Trots alla hundar runtomkring.

Spirou och Wilbur är, till skillnad mot Linus, luttrade tävlingsplatsbesökare.

Efter nån timmes väntan så var det prisutdelningsdags. Jag var väl förberedd på att bli uppropad bland de första, det vill säga bland de som har blivit underkända*. Jag log lite grann för mig själv när jag sen läste domarkommentaren: "Matte kämpar tappert"

Ja, jag håller med domaren - för jag kämpade tappert, i hård motvind (bildligt talat). Nu ska jag inte ens se åt en endaste liten rallylydnadsskylt på år och dar... eller i alla fall några månader... eller nån vecka... eller några dar. ;)

 

* Underkänd på grund av "Förare som medvetet rör hund". Hm? Jag har i och för sig inte något minne av att jag "medvetet" rörde Pingu. Jag vet inte, men det kanske var när jag "tog fram det osynliga snöret" framför nosen på honom, som domaren uppfattade som om jag rörde honom, men jag var dock mycket noga med att inte vidröra. Men strunt samma!! Om någon som presterade så dåligt som vi gjorde skulle bli godkänd, så är nåt fel. Så underkänd är med all rätt, hur och när det än gick till.

När jag nu kollar protokollet lite noggrannare, så ser jag att "underkänd-krysset" (= förare rör medvetet hunden) är vid den sista skylten. Hm? Men spela roll, Pingu och jag fick sammanlagt 73 poängs avdrag, av 100 poäng blev - ynka - 27 kvar. *skrattar rått åt mig själv*

Allmänt blähigt!! Är sur och grinig. Allt är dumt. :(

Har verkligen, verkligen ingen lust att tävla rally på lördag... Inget funkar, vädret kallt och dumt samt Katta och Zero, som ska tävla i Fortsättningsklassen startar klockan 09.00 och Pingu kl. 13.00. *suck* Så synkat, eller hur? Bu! Inte ens det funkar - självklart. Bläh!
   Oj! Bäst att man förtydligar... jag anser förstås inte att tävlingsarrangören ska - förutom allt annat - hålla reda på vilka som samåker eller är klubbkompisar eller bara är vänner med varandra och därmed vill se respektive tävla.

 __________________________________________________________________________________

Ovanstående streck får symbolisera att det har gått ett par dagar sen jag skrev det som är ovanför själva strecket.
   Idag är det fredag, och jag har velat fram och tillbaka om lördagens, alltså morgondagens rallylydnadstävling. Förresten så har Katta fått skjuts av sin sambo, så det är fixat, liksom. ;)

Jag och Pingu tränade lite grann igår kväll efter agilitykursen - i regnet.  Först lite agility, sen lite rally. Hmpf! Det gick sådär. Jag hade verkligen tummen i ögat på honom. Var faktiskt på ganska dåligt humör (borde väl egentligen inte träna hund då). Haha! Vad var det det stod i rallyreglerna om positivitet och glädje..? Ha! *rått och hånfullt*

Antagligen så skjutsar jag Pingu till tävlingen imorrn. Jag är väl dum annars. Jag menar, det är nära, start kl. 13.00 (känns nästan för bra för att vara sant) och förhoppningsvis fint höstväder (om det regnar stannar vi dock hemma).
    Vi åker dit, går banvandring, startar, jag jobbat rumpan av mig för att få kontakt med byrackan, men om jag tappar honom minst två gånger, så bryter jag när jag åter får upp kontakten med ett stort belönings-tjohooo, sen åker vi hem - för att gömma mig under en varm filt med en stor kopp varm choklad - och så kommer vi inte fram förrän om ett halvår på nån rallylydnadsbana.
    Det är just nu min plan inför morgondagen.

 Soffa, ljuva soffa.

Vad är en utmaning?

Ja, en utmaning kan väl vara väldigt olika, beroende på vem man frågar.

Varför tjatar jag om det här, då? Jo, för lite då och då poppar det upp röster som tycker att rallylydnaden är för lätt. Att det är inget roligt om till exempel 4-5 stycken får full pott på en tävling. Att rallylydnadstitlar inte då blir nåt värt.

Jag kan erkänna att när Spirou fick sin RLD N-titel på tre raka tävlingar (88p, 80p, 88p), utan att ha lagt ned typ "tusen" timmar på träning, så fick även jag tanken att det kanske är lite väl lätt*...

    ... men för varje träningstillfälle, för varje träningstävling, för varje tävling med min rookie-hund Pingu, så stiger värdet - och stoltheten - över Spirous RLD N-diplom!!

Bilden är från 2012 då Spirou blev klubbmästare i rallylydnad.

Rallylydnadstävlande är svårt för en nybörjarhund som inte har någon tävlingsvana alls, och då behövs det inte någon extra utmaning med svåra banor fyllda med klurigheter. Att vara där på plats kan vara en utmaning nog. Att föraren måste jobba, jobba, jobba för att bibehålla hundens kontakt och koncentration genom hela banan. Det kan nog många gånger bli alltför mycket om man som förare även måste komma ihåg klurigheter som tempoväxlingar genom flera skyltar eller att just den där skylten strax intill kantbandet där måste man jobba som attan att få hunden att göra den där tighta svängen, så att inte nån tass råkar hamna utanför kantbandet (vilket är lika med underkänd).
    I Fortsättningsklassen däremot, där kan klurigheterna mycket väl få börja smyga fram, och fortsätta eskalera i de två högsta klasserna.

"Rallyn måste utvecklas. Vi kan inte stå kvar och stampa på samma ställe" Nej, det stämmer. Självklart måste sporten utvecklas.
    Apropå det så är det ju milsvida skillnader på agilityn från förr och nu. Jag menar, dåtidens VM-banor är som nutidens klass1-banor. Man skrattar lite rått åt dåtidens VM-deltagare, för banorna var ju då nästan pinsamt lätta, till skillnad mot dagens ofta mycket utmanande banor med klurigheter som står som spön i backen.
    Men... under de senaste åren, så har en ny (?) företeelse dykt upp i agilityvärlden: inofficiella Blåbärsklasser. Man har insett att många rookie-hundar - med eller utan rookie-förare - behöver få tävlingsvana innan klass1-svårigheterna dyker upp. Man ska ju inte lära in flera saker samtidigt, utan en sak i taget, eller hur?

I de officiella tävlingsreglerna står följande:

"Rallylydnad är baserad på glädje, kommunikation och samarbete. Det skall vara spännande och positivt att tävla"

"I de lägre klasserna skall banorna stimulera till fortsatt träning och tävling, i de högre klasserna skall även banans utformning i sig vara utmanande."

Behåll denna rallylydnadsanda, och låt Nybörjarklassen vara så pass lätt så att majoriteten tycker att utmaningen att lyckas på tävling är överkomlig, och att man får blodad tand att fortsätta. Det behövs inte några extra klurigheter för varken föraren eller hunden. Sånt kan komma sen i de högre klasserna.

Alla fyra hundarna nytrimmade... och ganska duktiga på att sitta still i grupp.
Om nu nån undrar vad det här har med texten att göra, så kan jag tala om att.... det har absolut inget med varandra att göra; behövde bara en liten pausbild, och jag tyckte att de är lite söta att se på - fast Spirou ser ganska butter och sur ut.

Jag tycker det är lite märkligt med uttalanden att det är negativt att flera ekipage lyckas få maxpoäng (eller näst intill) på tävling. Hur kan det vara tokigt att flera (många?) hundar/ekipage är duktiga och vältränade? Eh? Jag har hitintills aldrig hört någon beklaga sig över att det har varit många hundar som varit så pass duktiga så att de blivit godkända på till exempel viltspårprov eller liknande. Varför ska detta vara negativt i rallyn? Och så tävlar du egentligen mest mot dig själv, inte dina medtävlande. Strunta i dom! ;)
    Okej, om det skulle vara så att... låt oss säga... typ hälften av startfältet får maxpoäng då skulle nog även jag börja muttra lite...
 
Hihi! Självklart så fick jag förstås för mig att kolla upp lite fakta, och gick in på SBK-Tävling (den 11/10). Jag kollade upp de tio senaste rallylydnadstävlingarnas resultat:
Utav 35 klasser (nyb, forts, avancerad, mästare) med sammanlagt 774 startande, så hade hela (?) 14 stycken lyckats få till full pott (100p). Med andra ord, så hade 760 stycken inte lyckats med denna "lilla" bedrift. :)

Det som krokigt ska bli... Pingu fick redan som liten valpspoling studera agility.

För många, många år sedan, så började vår klubb att köra träningstävlingar i agility. Tyvärr blev alltför ofta banorna lite väl svåra för rookie-ekipagen, med följden att de slutade att komma. Uppmaningen: "Det är bara att träna mer" eller "Det är bra att överträna, för då blir allt så mycket enklare sen", fungerade inte, för utmaningen var för stor, och de tappade helt motivationen att köra.
    Många gånger var banornas svårighet ett misstag av banritaren: det blev helt klart mera svårt in real life än det var tänkt på pappersskissen. Jag vet, har själv råkat göra detta misstag ett flertal gånger.


På frågan "Hur ofta tränar du?" på utvärderingsenkäten på agilitykurserna som jag har (i brukshundklubbens regi), så brukar cirka 95 procent - minst - bocka för i rutan med svarsalternativet: "0 - 1 gång per vecka". Och då vet man i och för sig inte om de räknar med själva kurstillfället (som är 1 gång i veckan). Jag vet inte vad det beror på. Kanske jag är en värdelös instruktör som inte kan motivera dom att träna oftare?
    Men varför tar inte folk (vanliga Svenssonhundägaren) egna initiativ att träna mer, så att de klarar av svårare utmaningar? Tja... tidsbrist, kanske? De är inte så träningsnördiga som vinnarskallarna? De känner sig inte tillräckligt motiverade - för de upplever inte att träningen går framåt? (att då göra träningen/tävlingen ännu svårare höjer antagligen inte motivationen)

"Hörru, sväng vänster!"

"Eh? Vad händer därborta?!"

Samspelet är på topp - not! Pingu och jag på vår allra, allra första tävling - på Vallentuna BK. Foto: Louise Medman.

Gissa att jag känner mig taggad inför lördagens rallylydnadstävling på Vallentuna BK - INTE!
    Inte efter helgens KM-rally, då vi floppade TOTALT! Och jag vet att jag är dum, men svaret jag fick när jag resolut sa: "Äh, jag börjar om!" ringer lite tyst, men ändå irriterande högt, där i bakhuvudet. Vadå ingen idé?! Att en sån liten kommentar kan sabba...
    Haha! Kom just på att det är den andra... dumma kommentaren jag har fått i år av rallylydnadsdomare.

Oj!! Missförstå mig inte nu - för sjutton!!! Även domare är mänskliga, kan göra en "slip of the tongue" och råka haspla ur sig dumma saker. Den enda skillnaden mellan domare och vi andra dödliga är att de ställer upp för oss andra så att vi kan tävla för dom. Tack!
    Men hörrni, rallydomare, kan ni inte sluta att trampa på mig! Snälla!! ;)

Hihi! Hm..? Eller är det möjligtvis så att jag istället ska fatta vinken? Att det inte är någon idé att jag ens försöker tävla med mina oborstade byrackor...
    Nej, nu får jag skärpa mig! Glöm det där, och minns istället alla bra och trevliga kommentarer skrivna i helhetsintryckskommentar-rutan, som till exempel: "Glad matte..",  "..kämpar väl..",  "Bra jobbat!"och liknande stöttande kommentarer.
    Ja, de allra flesta domare vurmar för sin sport, och gör allt för att peppa, så att man orkar kämpa vidare. Och en dag.... då!!



* Det som framför allt gjorde att vi lyckades med denna bedrift (?) är dels att jag själv har erfarenhet att tävla med hund sedan början av 90-talet; mest agility, men jag har även småfuskat lite tävlingslydnad och freestyle, med andra ord så hade jag redan en mångårig vana att memorera banor och en gedigen tävlingsrutin innan jag äntrade rallylydnadsbanan. Detta hjälpte mig mycket. Och det är detsamma med Spirou; han var redan van med tävlingsplatser och allt som hör därtill.

Klubbmästerskap rallylydnad och agility 2013 samt lydnad, fast där var vi inte med :)

Det var ju meningen att jag skulle träna lite och testa tävlingsformen redan på lördagen, men... så blev det ju inte då. Varför kan inte folk gå och bli sjuka på sin egen lediga dag för - istället för min - eller låta bli och bli sjuk överhuvudtaget? Det sistnämnda kanske är det mest trevliga.

Så i morse, typ en kvart innan avfärd till brukshundklubben, så testade jag jyckarnas tävlingsform hemma på gårdsplanen. Jag hade ju innan en liten tanke att lilla Linus, 11 år fyllda, skulle få debutera på tävlingsbanorna, och då i rallylydnad. Men efter avcheckningen så insåg jag att det vore ingen bra idé att tävla med honom; utan godis så gick ingenting något bra, han bara stod still och darrade och undrade vad sjutton jag menade. Nä, det såg inte trevligt ut - och rally ska vara trevligt och glatt.
    Wilbur försökte jag inte ens med. Jag menar, när jycken varken knappt ser eller hör, så.... även om han är pigg och glad.

Spirou uppförde sig galant på min snabba avcheckning, så Spirou skulle få starta i rallyn. Han skulle få försvara sin klubbmästerskapstitel från 2012. Men jag förstod redan då att vi inte skulle placera oss på prispallen; vi har ju inte tränat rally på typ ett halvår plus att jag misstänker att även Spirou börjar både se och höra sämre.

Att Pingu skulle ställa upp i både rallyn och agilityn var redan bestämt sen lång tid tillbaka. Jag kollade ändå av formen vilken var som vanligt; pigg och glad samt lyhörd blandat med ordinarie Pingu-flams.

Tävlingslydnaden skippade vi helt, och därmed chanserna (eh?) att knipa åt sig "Allstar-titeln". :) Tävlingslydnad har vi inte kört överhuvudtaget sen rallyn typ tog över, och så startade den redan kl. 09.00, så nä! Den gick bort.

Okej, till saken...

Rallylydnadstävlingen.
     Banan var en typ en ihopmix av alla fyra klasserna där allt skulle utföras med koppel (som tur var, med tanke på dum-publikminglar-Pingu). Med andra ord så innehöll banan skyltmoment som vi aldrig hade tränat på innan. Men vad gör det? Man försöker bara göra det bästa av situationen. Det är ju svårt att få till KM riktigt rättvist när tävlingsekipagen annars officiellt tävlar i olika svårighetsklasser (om man inte vill dela upp det i respektive klass, fast då blir det ändå dumt om det kanske bara är ett enda ekipage som tävlar officiellt i exempelvis mästarklass).

Spirou fick startnummer 1 (vilket jag absolut inte hade nåt emot). Jag bryter banvandringen i förtid så jag skulle hinna värma upp Spirre. Haha! Fast som vanligt för sent. Har ni hört det förut? *suck* Jag hinner precis ta loss kopplet från stolpen där han suttit uppbunden, och gå typ fem steg så ropas det från tävlingsbanan "Välkommen in!". Så det var bara att stoppa tillbaka "uppvärmningskorvbiten" i fickan igen.
 
Det första jag gör innan vi startar är att be dom att sänka hopphindret lite (en planka): "Det är en äldre kille här!", förklarar jag. Vad jag minns så strular det lite de första skyltarna, men sen efter slalomet så kändes vi mer som ett team. Vi (läs: jag, Spirou bara litade på sin förvirrade matte och följde efter, dumhunden ;) ) klantar oss efter spiralen och går åt fel håll. "Men hallå?! Vart tog alla skyltarna vägen?!!!", undrar jag förvirrat och ser mig runtom. Hahahaha! Jag var ju i en sånt fint högersvängflow, så jag bara fortsatte att högersvänga. Ja, ja.... Banan gick ju rakt fram efter spiralen, ju!!! Dumskalle!
    Hur som helst, så fick vi hela.... 52 poäng ;) med helhetsintryckskommentaren: "Mkt snyggt jobbat! Fin kontakt! H = Starttrassel". Den där sista kommentaren fattar jag inte riktigt... ja, förutom att det var starttrassel. Det blev bara (!) två -10-poängare (fel ö), och det tycker jag ändå var ganska bra gjort, med tanke på att det var ju en hel drös med nya skyltmoment, som vi aldrig - någonsin - har utfört tidigare.

 

"Öh? Vart tog matte vägen?" Eh? Vart tog Spirre vägen?" ;)

Om jag ser rätt så är det här vid skylten "Sitt, sidosteg höger, sitt". *harkl*  Som synes så ingår ej denna skylt i vare sig nybörjar- eller fortsättningsklassen.

Stoppa pressarna!!! Fel! Fel! Fel! 

Skylt nummer 207, "sitt, sidosteg höger, sitt" är med i fortsättningsklassen, som Spirou och jag tränade mycket kort för cirka ett halvt år sedan, innan han pensionerades från det officiella tävlandet.

 

Här en helt vanlig serpentin. Yes!! :)

Sist ut på rallylydnadsbanan var Pingu - och tur var välan det!. Att han var sist, alltså. Han var totalt, genomtotalt, tusentotalt, megatotalt helt borta. Med nosen i backen stretade han iväg med mig i andra änden av kopplet - hårt utsträckt. Redan innan vår start, så var han helt borta; han nosade hejvilt runtom på marken, i buskarna, överallt. Pingu hade annat i huvudet än rallylydnad. Helt klart.
    Inne på banan, vid slalomet (som var typ riktad ut från planen) så försökte han rymma iväg, och jag flyger efter där jag krampaktigt håller fast i andra änden av kopplet. *suck* Jag bröt där, och säger högt: "Äh, vi börjar om från början!". Jag får då svaret från domaren (tror jag, är ganska säker): "Det är nog ingen idé." (!!!)
    Envis som jag nu är så går jag trots allt tillbaka till start-skylten (en rookie skulle nog inte vågat "trotsa" domaren). Medan jag resolut går tillbaka så uppmanar skrivaren dock mig att belöna med godis eller leksak (tack, skrivaren, jag tror att det var så, det kan dock vart tvärtom). När jag åter står beredd vid startskylten säger jag:"Ja, ni kan ju gå... om ni vill!" (de står kvar i alla fall ett liten stund)

 

Haha! Det sammansvetsade teamet, Pingu och jag, i hög koncentration på banan.

*skrattar* Vad är det vi glor på? Lägg märke till det "något" sträckta kopplet. ;)

Jag - och Pingu, han hade ju liksom inget val eftersom han satt fast i kopplet - tar oss igenom banan, med nöd och näppe, med godis - och stor envishet!

 

Jag tror att denna bild är tagen innan godiset kom fram...

 

Den här bilden är definitivt tagen när jag har godis i handen.

Tala om att det här är frustrerande! Pingu och jag värmde upp på bakplanen - och jycken (efter viss envishet och jobbande från min sida) går kanonbra. Även de flesta av dom helt nya momenten, som till exempel ställande under gång, gå runt. Jag gick - mycket förvånad - runt Pingu som stod still som en staty (!). Detta konststycke fixade han då inte på själva tävlingsplanen.
    Till skillnad mot träningstävlingen på Täby Hundsällskap förra helgen, så var Pingu nu helt tyst, men i gengäld (?) så nosade han och stretade i kopplet som en besatt.

Dessa ekipage var mer samspelta - minst sagt - än Pingu och jag.

Prispallen rallylydnads-KM 2013

Guld: Catherine med Xanto.

Silver: Elisabet med Arwen och brons: Katarina med Zero.

Stort GRATTIS till er alla!!

Direkt efter rallyn, så var det dags för Hopploppet i agilityn. Man kan säga att jag hade inte mycket till förhoppning över bus-och-dra-Pingu inför detta efter rallylydnadsfloppen. Vid starten så vägrar han sätta sig där jag vill, han protest-voffar som en galning på mig, han lägger sig ned på rygg och sprattlar med alla fyra benen i luften, han vägrar att komma mig nära, och han rymmer iväg till Marres hundar. Vilken start, va?!
    Jag lyfter bort honom varsamt i nackskinnet från Marres jycke, och för honom - envist - bort till starten igen. Han sitter fint, och han får nu faktiskt en godbit (tror jag). Vi startar....

    ... och han gör allt nästintill perfekt. Det var det bästa loppet han någonsin har gjort inför publik!! Visserligen många megavida svängar, men rätt väg. Vi är fortfarande felfria två hinder från mål, där han på målrakan (som gick lite snett) rusar bredvid hindren, mot publik-mingel, men han kommer tillbaka, men då lyckas jag inte att få honom att inte ta det sista hindret från fel håll - diskad. Men det gör inget!! Han var ju så duktig!! Visserligen skrek och ropade och kommenderade jag honom som en vild galning ute på planen, han skulle inte få en chans att rymma iväg...

Men vilken skillnad på jycken mot rallylydnaden!! Min underbara - snart världsbästa - agility-Pingu!! <3
    Tala om djupt nederlag och höga toppar. Fast det är hundträning, det!

Vi ställde upp i Agilityloppet bara "för syn skull", typ (eller rättare sagt: för träningens skull). Pingu kan ju ännu inte några balanshinder. Vi körde en kort egenpåhittad variant på slutet av banan. Så här efteråt så kan man ju tycka att vi likväl kunde gott låtit bli... för plötsligt så var publik-minglar-Pingu tillbaka igen. Och godishittar-Pingu; han nosade envist runt på en fläck strax intill banan, ignorerade totalt min uppmaning att komma till mig, och efter en stunds enträget nosande, så hör jag hur han knaprar i sig en godbit. ;) Jag borde snarast låta honom få utlopp för sin goda näsa. Hmpf! Det har jag visst sagt/tänkt ett flertal gånger hela sommaren. *harkl*

Den sista tävlingen för dagen var Blåbärsklassen.
    Vad kul att så många av kursdeltagarna var där och visade upp sina fina och duktiga hundars framtassar!! Och vad bra det gick!! De måtte ha haft ganska bra instruktörer, eller hur? ;)
   
Nu var Pingu duktig igen! Tyvärr river han ett hinder, fast hellre det än att rusa bredvid, som han först var på väg att göra, men han typ räddade situationen själv, helt på egen tass, fast med en rivning som följd. Han har hindersug, lillgrabben!
    Om jag hörde rätt vid prisutdelningen så hade Pingu den snabbaste tiden, men med en 5-felpoängare (rivningen).

Det jag uppskattade mest under Pingus agilitylopp var att han fixade slalomet i Hoppklassen (jag safe-körde, dock) och hans fina bakombyte i Blåbärsklassen - och så förstås att han i alla fall i två lopp avstod sitt publikmingel.
    Det jag dock fortfarande tycker är något frustrerande är att han hela tiden efter målgång hellre rusar till publikens hundar än att få en trevlig belöningsstund med sin (ratade) matte.

Istället för detta långa inlägg, så kunde jag sammanfattat dagen med följande ord:
    Inga KM-prisrosetter förvärvade 2013.

Men följande fick sina välförtjänade prisrosetter:

 Klubbmästare lydnad 2013: Tina med Zimra.

Silvermedalj till Catherine med Xanto och brons till Rebecca med Jenna.

Stort GRATTIS!!

Klubbmästare 2013 agility, small: Kjell med Phoebe,

och silvermedaljen gick till Matilda med Keyla.

Stort GRATTIS!!

Klubbmästare 2013 agility, medium: Marre med Yazza.

Silvermedalj: Tina med Zimra och brons till Petra med Tara.

Stort GRATTIS till er alla!!

Klubbmästare 2013 agility, large: Matilda med Immze.

Silvermedalj till Kjell med Lilla Vieux och brons till Ulrika med Lollo.

Stort GRATTIS till er alla!

Nu trumvirvel.... *trum, trum, trum*

Österåkers BK:s Allstar-mästare 2013.... *trumvirvel igen*

Tina med Zimra. Jätte-stort GRATTIS!!!

    Tyvärr blev inte Blåbärsklassens prispall fotade, men visst var det väl så att Jennie med Hubbe* vann guldmedaljen! Grattis!!

Tack alla involverade på denna trevliga klubbmästardag i soligt och vackert höstväder!

Alla foton proffsigt tagna av Louise Medman (rallyn, lydnadsprispallen) och Jennie Winberg (agilityprispallen plus allstar-mästaren)

* Jo, apropå Jennies jycke Hubbe... Pingu är helt galet kär i honom; det finns ingenting som kan hejda Pingu. När vi gick i mål i Blåbärsklassen så smet Pingu direkt fram till Hubbe. Vilken belöning, va!! :) (nej, det var inte meningen)