Alltså, jag börjar undra om det är nåt fel på mig..?

Zafir är övertygad om vem det är nåt fel på... 😉

Sitter och funderar och börjar undra om det är nåt fel på mig och på mina sinnen samt min hundträning. 

Fundering nr 1:

Det finns ju ett vedertaget sätt att lära sin hund att sluta smita iväg och det är att gömma sig så hunden ska bli orolig och därmed ger den upp det där andra som triggat deras intresse för att istället kvickt leta rätt på sin smitarmatte/husse. 
   Alltså, det har aldrig riktigt funkat på någon av mina hundar. Det jag upplever är att jycken istället blir allt bättre på att söka upp en, och därmed blir de allt tryggare att smita iväg på egen tass: "Äh, matte försvann, men jag letar upp henne sen. Ska bara, först." - och så ser man hur de springer och spårar runt, kanske ställer sig lugnt och markerar mot ett träd, fortsätter snofsandet för att sen när andan faller på spåra upp sin förrymda matte som står och gömmer sig bakom buskarna.

Min fråga är nu till alla er som upplever att denna "matte/hussegömmarmetod" är framgångsrik:
 Hur är er sinnesstämning när jycken finner er? Hur uppför ni er? Vilken sinnesstämning vill ni förmedla till er hund? Är ni glada? Överlyckliga? Bjuder på belöning? Visar att ni har varit oroliga? Besviket förgrymmade? Arga? Eller helt neutrala?

 Hur som helst, jag har testat lite olika varianter, men det funkar inte. Vad gör jag för fel, månntro? De blir bara allt bättre på att finna mig, hur svårt jag än har gömt mig. Sen sticker de gladeligen iväg igen. *suck*

    Kan det vara så simpelt att det hjälper inte med denna "matte/hussegömmarmetod" om inte resten av hunderiandet stämmer? Att ens relation med jycken är under all kritik? Är jag egentligen en ganska urusel hundtränare och matte? Så pass att jyckarna inte bryr sig om jag är där vid deras sida?
 

 Edit några dagar senare: På sistone har jag blivit "besviket förgrymmad" när Zaf sen väl funnit sin gömmarmatte, och då har han inte smitit åstad igen utan helt självmant traskat tätt bakom mig. Notera att vid dessa tillfällen har Zaffen innan brytit mitt kommando ex: Stanna!". Om jag har visslat eller ropat på honom och han då sent omsider kommer så blir det dock inget förgrymmad besvikelse, för då kom han ju, visserligen liiite väl sent.

Fundering nr 2:

Vad är detta?!! En alien som landar?

Det måste vara nåt fel på mig! På nyårsafton varken såg eller hörde jag nåt okynnesfyrverkerismällande överhuvudtaget under dagen eller kvällen. Sen när man kommer hem på natten så läser man på Fb om att det har varit värsta smällar-/fyrverkerihysterin i ens närhet?!

Lite rallyträning på infartsparkeringen på sena nyårsaftonseftermiddagen.

Det var helt tyst när jag efter jobbet går promenaden från centrum till infartsparkeringen därborta vid greyhoundbanan som ligger lite avsides vid industriområde/båtförvaringsplats/kanalpromenad/gärden, men ändå nära bostadsområden. Med andra ord en perfekt plats för de som gillar fyrverkeriande. 
   Jag går en liten rastvända, och när vi är tillbaka till själva parkeringen så tränar vi lite rallymoment en stund.

   Platsen är så gott som öde, men ändå så ser jag mig lite omkring så inte några förlupna fyrverkerifantaster smyger i krokarna. Jag är noga att försöka hålla i Zafir-kopplet mest hela tiden - ifall att, men låter honom euforiskt löpa några gånger med belöningskamptrasan i munnen. Varje gång tänker jag: "Kommer jag ångra det här nu..?" Men träningen gick bra utan några fyrverkerismällarmissöden.

Förr om åren så brukar man alltid höra/se i alla fall några fyrverkerier/smällare borta i horisonten när jag går från jobbet till parkeringen, men nu helt tyst.

När jag sen vid halvtolvtiden åker mot Österskär så tänker jag att det är så lugnt; inte ett endaste knall eller fyrverkerikaskader på himlen. Och jag tänker, faktiskt lite besviket, att det skulle kunna vara vilken kväll som helst. Nyårsafton skulle kunna vara en helt vanlig vardagskväll. Inget som utmärker den. Lite trist. Men många skulle uppskatta denna tystnad, både två- som fyrbenta. Det är alltså så här de vill att det ska vara. Trist, men förståeligt.

Då jag några minuter senare kommer fram till "Österskärsraksträckan" som går parallellt med järnvägen så befinner det sig ett gäng med slynglar intill vägen. De skjuter av några raketer över tåget som kör från stationen mot Åkersberga. 
   När jag passerar slyngelgänget så är jag lite beredd på att de även skulle fyra av smällare/raket mot/framför/över min bil, och jag funderar hur jag då skulle reagera: Bara köra vidare eller stanna och skälla ut dom. Vilket vore bäst för Zafir? Inget hände dock.

Grannarna bjöd på underhållning.

Senare, vid själva tolvslaget, så skjuts det av fyrverkerier i mängder. Jag upplever att det var mer än i fjol. Trots denna antifyrverkerikampanj. Vädret har nog i och för sig inverkan. Förra året ruggigt och molnigt, i år hyfsat klart väder.

Zafir fick ett tuggben att roa sig med medan vi andra gick ut på tomten, runt husknuten, för att se hur andra spenderar sina pengar på fyrverkerier. Ja, vi är ena riktiga fyrverkerisnyltare! 

   I och med att jag inte riktigt litar på husets ytterdörrs stängningsfunktion, så ställde jag lite provisoriskt upp ett kompostgaller för altantrappan - ifall Zafir skulle lyckas öppna dörren, och vi människor står på andra sidan av huset och märker inte att nånting tokigt håller på att hända. Säkerheten går först - ifall att.

Zafir höll sig dock inomhus och var ganska lugn, men cirka en halvtimme efter tolvslaget hördes några efterslängsknallar - dov kaboomvariant - som han ogillade. Han satt intill oss och smågruffmoffade samt spanade utåt. Det tog nån minut innan vi lyckades bryta hans "hang-up".

Brorsan berättar att han hört flera okynnessmällande/fyrverkeriande under dagen/kvällen (fyrverkeri tillåten enbart mellan kl. 23.30-00-30, kommunregel, bl a), och när jag kommer hem på natten läser jag på Fejjan att det har varit okynnessmällande både här och där.
    Och i min grannsamverkangemenskapfacebookgrupp var det ett surt inlägg att någon har fyrverkeriat klockan 21.35-tiden.. Men..? Då var jag ju hemma - och jag varken hör eller ser nåt!! Alltså, mitt hus är inte ljudisolerat - och det drar som värsta fläkten när det blåser.. Fyrverkerismällaroväsen borde ju tränga in genom husväggarna... Men jag hörde ingenting!! Det måste vara nåt fel på mig?!!

Vad är felet? Hur kan man uppleva samma sak så olika? Är det för att jag inte irriterar mig så mycket över fyrverkeriandet, och därmed reagerar jag inte? Jag varken hör eller ser det inte ens.

Fast jag hörde en fyrverkerismäll en kväll innan nyåret när vi var på väg mot p-huset. Brorsan och jag bara fullföljde vårt jobbprat oavbrutet medan vi utan minsta tvekan fortsatte till våra parkerade bilar. Men jag iakttog Zafir noga för att se hur han reagerade, vilket var knappt.

Men jag är inte helt dum i huvudet. Jag har alltid en plan. Varje år inför hundpromenad på nyårsafton så tar jag alltid med mig extra gott hundgodis. Ifall nån idiot skulle få för sig att kasta iväg smällare mot oss så är min illusionsplan att jag ska uppföra mig tryggt inför min hund, och glatt bjuda på värsta goda godiset. Alltså, till min hund - inte till fyrverkerimarodörerna.

   Så varje gång vi passerar någa potentiella dumhuvuden som inte fattar hur mycket de kan skada så är jag beredd, jag har en plan, om måhända ack så blåögt och enfaldigt önsketänkande att planen ska fungera.

Det är det här som jag tycker är lite märkligt; att en del andra hundägare (och andra hus-/tamdjursägare) inte verkar göra ett skvatt. De bara tycker att andra ska fixa, alltså i det här fallet sluta med fyrverkerierna.
   Som till exempel läste jag en Fb-kommentar från en stackare som hade blivit utsatt för busstrecket (milt uttryckt) på nyårsafton att få smällare kastat bakom sin hund, att hon inte hade en tanke på att det skulle kunna hända där och nu. Hon reagerade inte ens över killarna hon gick förbi - förrän det var försent.

Jo, lugn! Lugna er! Jag vet att många (förhoppningsvis de flesta) planerar inför nyåret för att mildra deras hunds hemska obehag eller förhindrar att det händer.

Fast det är liiite märkligt att om någon berättar på sociala medier att de har konkret och strategiskt skottränat sin hund, så får de nästan en utskällning med orden: "Det funkar inte på alla hundar!! Tala om att vara empatilös!! Och det är skillnad på skott och fyrverkerier!!!"

Nä, det är inte bulletproof att skottträning fungerar, men man kan väl ändå få försöka, och så borde man väl ändå vara glad att det funkar för en del, eller? Hur var det nu med empatin?

Alltså, dagarna runt nyår så finns "idiotersomkastasmällarefarhågan" i mina tankar varje gång jag och min hund går förbi folk eller när bilar/mopeder åker förbi oss (som jag fördomsfullt misstänker kan få infallet att vilja skrämma oss).

   Frågan är vad jag gör om det (förhoppningsvis inte) skulle hända? Steg ett: Verka trygg och glad inför min hund.
    Men.. det ger ju helt fel signaler till fyrverkerismällarmarodörerna! Helst skulle jag vilja ta dom i örat och läsa lusen av dom, försöka få dom att förstå, men... skulle det lyckas? Och hur skulle min hund reagera över den överhängande risken för att det blir värsta grälet/diskussionen, och jag gör därmed smällartumultupplevelsen etter värre för min hund? Tala om att göra sin hund - och en själv - en riktig björntjänst.

Varje år tänker även jag ångerfullt: "Varför var jag så dum och skjuter hela tiden upp en konkret smällarträning med min hund/hundar? Man kan ha oturen att falla dit bland de skottberörda.." (Den lilla träning jag gör är mer spontan och ej så genomtänkt utan mer på känsla när andan faller på.)

Det här med firande med fyrverkerier är komplicerat; en tusenårig tradition vs skräckslagna djur där empatifrågan står som spön i backen. Och så har vi miljöfrågan som grädde på moset.

Förståelse för andras behov och glädjeämnen är svårt. Speciellt när det blir så nära och känsligt, som det blir när det gäller ens husdjur/familjemedlemmar och ens barndoms traditioner som har skänkt mångårig glädje. Tänk att samma sak kan ge både lycka och skräck beroende på vem man är.

Fundering nr 3:

Hur kommer det sig att så få av de hundägare som är högljudda motståndare till fyrverkeritraditionen inte också berättar att de har - åtminstone - försökt träna hunden att stå ut med oljuden? (Ja, jag vet att det finns stor risk att det inte går, att det sitter i generna. En orsak varför man inte bör avla på skottberörd hund.)
    Kan det vara så simpelt att de tycker att de inte ska behöva göra nåt för att någon annan ska få njuta av nåt så onödigt (?) som fyrverkerier? Det är sååå mycket enklare (för dom) att myndigheterna bara förbjuder det. För då skulle ju fyrverkeriandet upphöra! Hmpf! "Öh? Vadå? Finns det dom som gör saker som är olagligt? Nä, det menar du inte! *ironi* 
    Ibland undrar jag vem som egentligen är naiv!

Fundering nr 5:

Hm? *rynkar pannan i djupa veck* Om jag vore bov/bandit/lagbrytarepånåtsätt så skulle jag intala mig själv att på det sätt jag nu gör mitt lagbrott så är det helt safe, det vill säga, jag är fast i min tro att jag kommer inte åka fast...
   Om sättet jag resonerar är samma sätt som de flesta bovar och banditer (allt från okynnesfyrverkerismällare till grövre brott) resonerar hur ska då hårdare straff få ned kriminaliteten? De tror ju inte att de kommer bli påkomna. Med andra ord, om de hade trott att de skulle bli gripna, så hade de inte brytit mot lagen. I alla fall inte just där och då..

Hm? Om man istället månntro skulle försöka sänka motivationen att begå brott innan de begås..? Hm? Skulle det var nåt, månntro?

Fundering nr 4:

Hur kommer det sig att det är just hundägarna som har startat (?) detta antifyrverkeriupprop? Varför var det inte lantbrukare/hästägare som också har stora problem med fyrverkeriandet? De liksom hakade istället på hundägarnas protestskallande.
    Eller är det så att jag inte inledningsvis hört nåt från dom för att man inte rör sig i deras kretsar? Eller är det så att massmedia hakade på just hundägarnas protester för att de är så vardagsnära som hela tiden finns där nära oss inne i samhället?

Och varför började fyrverkeriprotesterna så pass sent? Alltså, med tanke på hur länge sedan fyrverkeriandet uppfanns... Hm?

Nä, nu får jag sluta med detta funderande!! Reagerade ni förresten över att funderingarna inte kom i nummerordning? Och varför dom inte kom i nummerordning kan ju ni fundera på.. 😉

   Och om ni inte orkar fundera på det, så läs den här länken istället om just hundars rädsla för fyrverkerier/smällare och vad man kan göra - både akut och förebyggande - "Illis.se", blogg av (nån för mig hittills okänd) Karolina Westlund, etolog mm. Det finns mycket intressant läsning där, så flyyyg iväg, vetja!!