Som vanligt så tar vi två helger i taget... och därimellan.
19 jan. Alltså förra fredagen, inte i fredags
 |
| Pingu hittade plötsligt en ny godissten |
 |
| Det kom så där oväntat eftersom vi har gått förbi den tusentals gånger utan att Pingu gjort nån notis om godisstenstiggeri. |
Vad är det här för bilder då?
 |
| Jo, det är från samma promenad när vi kom fram till parkeringen och Zafir hittade plötsligt en pinne och det blev fnattrus i tassarna så kopplet flög all världens väg... och lite runt nosen, men vem bryr sig om sånt när man har funnit världens bästa pinne så där på fredagsseneftermiddagen? |
 |
| Det märktes att det var fredag för även Pingu fann sig en pinne att mysa med. Notera att Zafir fortfarande har kopplet virat runt nos och pinne och så. "Vi är ett team, pinnen och jag!", triumferade Zaf. 😊 |
När Zafir mötte Harry
Det var förra lördagen, alltså inte i lördags som de två möttes. Harry är en försynt grabb på ett år. Ändå så småmorrade Zafir, 2 år, lite skrämt osäkert när de först möttes på parkeringen. Fast den osäkerheten försvann fort.
 |
| Lika fort som de kunde springa. Tjohej vad skoj det var att hitta världens bästa kompis!! 😊😊 |
 |
| "Matte matte! Titta vilken kul kompis!!", säger Zafir. "Men kom då! Vi leker!", uppmanar Harry och så bar det iväg igen över nejden. |
 |
| "Men vad är det här?", undrar ni. Haha! Ser ni inte? Det är ju Harry som säger hej till er, ju! Lite närgånget och i ett oväntat huj och jämfotaskutt. 😊 |
 |
| Så där ja! Så fick jag till bilden som det var tänkt. 😊 |
 |
| Och så bar det av igen. Notera att Zafir springer fortast. Så där fort vill jag att han även kutar på agilityplanen. |
 |
| Söt-killarna lekte väldigt bra. |
 |
| Visst ser det lite sött ut. |
 |
| "Hm? Hur var det man gjorde..? Först la man hakan... sen fort så skuttar man upp med frambenen på ryggen på kompisen..", testade lillgrabben lite trevande - från alla håll och kanter, fram- och bakifrån och från sidan. 😏😉 |
"Men ni kan väl leka andra lekar..?", föreslog jag, "Som att springa fort, fort, fort och skojbrottas lite medan jag filmar..."
 |
| Tja, det var vackert väder i alla fall - om man lite kvickt ska byta samtalsämne. 😉 |
 |
| Vi hade först tänkt att låta jyckarna kuta runt på golfbanan, men den var knökfull av snötokiga skidåkare, så det fick bli åkern intill istället. Ja, så går det när det plötsligt vart snö och fint solväder - samtidigt. |
Nedan följer en sötstudie i ESS-slynglar...
 |
| Alltså, Harrys blick! 💗 |
 |
| 💗 |
 |
| Soligt och fint även i skogen. |
 |
| Jag vet inte varför jag gillar när man går i opulsad snö. Alltså ingen har gått där sen snön föll ned. |
 |
| Men hallå?! Vem har gått här då? Ensamma spår utan människospår intill. Kan det varit räv eller en "oföljsam" hund? ("oföljsam", en omskrivning av olydig. 😉 ) |
 |
| Pingu spanar. |
Hemma på tomten
Plötsligt så upptäckte jag...
 |
| Något djur har kanat nedför värsta branten. Hoppas det var med flit. |
 |
| Här syns det ena spåret lite mer på håll. |
 |
| Den enda fördelen (nja, kanske inte helt den enda) med snö är att man nu ser vad som försiggår annars helt obemärkt runt en. Vad är det här för spår egentligen? Vem har traskat över min tomt? |
Måndag, 22 jan.
Citerar mig själv från Fb måndag morgon:
"Varning: Vaguebook!
Trots att det är måndag, och trots att det är svinkallt utanför, så är jag lite som emojen härefter 😀😊"
Råttväktaren Pingu
En morgon vaknar jag av värsta krafsoljudet. "Vad är det som händer?", undrar jag mycket nyvaket.
Så nyvaken att jag bara ligger kvar och försöker utröna vad som försiggår inne i köket. Jag inser dock att det är Pingu. Min första tanke är just hans nyfunna råttjägarintresse som spökar, men sen för en kort sekund fick jag ep-tankar. Alltså, det sitter tydligen fortfarande i sen Gromits dagar. Men jag inser ändå vad det är innan jag till slut går upp för att se att det är vad jag tror....
 |
| Den här synen är vad jag ser när jag kikade in till köket. |
Men jag var för trött för att göra nåt just då. Gick tillbaka och la mig istället medan Pingu plikttroget höll vakt intill buren.
Hur sjutton lyckades råttkraken fastna i buren? Vad skulle den in där och göra? Den var ju tom. Kanske den hade tänkt gena genom den och så föll falluckan... Men hade den bara petat lite på den spärrlösa luckan lite så hade den ju kommit ut igen. Ett litet pet, bara!
Fast då kanske råttjägaren Pingu redan var där - och hen var fast i buren.
Nu var klockan mycket, och sen till jobbet. Har inte tid att ombesörja infångad husmus, som sen visade sig vara världens sötaste skogsmusen med vit och söt mage.
"Kan ju inte bara släppa ut den. Fast jag har inte tid att åka iväg och släppa ut den nån annanstans... Ska jag bara öppna luckan och låta hundarna göra processen kort..? Nä, det låter inte trevligt. Ska jag själv döda den? Men hur då? Nej, jag klarar inte av det. Stackars råtta! Ska jag släppa ut den därute på tomten nånstans? Men vilken köldchock den då kommer få. Det är ju svinkallt ute! Den kommer förfrysa sina söttassar...", funderade jag medan jag skyndsamt fixade morgonbestyren.
Ja, ja... Hur som helst så löste jag det plötsligt akuta råttproblemet genom att... Håll i er nu! *skrattar åt mig själv* Jag släppte ut råttstackaren inne i boden (!). Där inne är det ändå inte iskall snö, och det finns ännu mer hål i bodens väggar så den kommer ut - och kan raskt knata tillbaka in till min lilla varma stuga igen. Så den var nog redan inne i mitt hem innan bilen och vi hade åkt ut genom grindhålet. 😉😊😊
Men Zafir, var har du hittat den?!!
Varje jobbardag när vi ska åka hem, så får Zafir "nuskaviåkahemfnatt" och i sin eufori greppar han sin lekkänga i högsta hugg. Men i måndags så kom han istället knatande med ett svart sidentygstycke!! "Var i all världen har du hittat den? Och vad är det för nåt?", undrade vi. Men strunt i det. Vi ska hem nu. Så jag la den bara på bordet inne i pentryt. Troligtvis var det svarta skynket nåt som för länge sedan använts som skyltmaterial.
Nästa morgon, när jag lite skyndsamt fixar frukosten nere i pentryt, så blev jag påmind om det hela när jag ser tygstycket ligga där på bordet. Åter igen så frågar jag Zafir var sjutton han hittade det, men jag får inget svar idag heller. Jag fortsätter att göra iordning frukosten och fylla hundarnas vattenskål. Jag gör alltså ingen notis om Zafir.
När jag sen en halvminut senare hastar upp till butiksplanet, så möter jag Zafir med ett till (!) svart sidentygstycke i munnen!!!
 |
| Bilden är arrangerad i efterhand. |
"Vad sjutton nu?!! Gick du och visade var du hittade det - och jag "lyssnade" inte!", säger jag samtidigt som jag säger ett trevligt "Tack, tack" och kör byteshandel, godbit/tygstycke, med välvillig Zafir. Men jag skämdes lite över att jag inte hängde med när han uppenbarligen svarade på min tidigare fråga och visade var tyget kom ifrån. Mitt straff för det är att man för alltid kommer vara ovetandes om detta mysterium.
Senare på seneftermiddagen/kvällen
Dagen innan tänkte jag när vi kom fram till parkeringen att man borde träna lite torr-rally (utan skyltar). Det var ju så länge sedan, men i och med att jag hade blivit på ett uruselt humör under promenaden (på grund av dragjyckar), så avstod jag.
När jag nu åter igen var framme på parkeringen - på samma urusla humör - av samma anledning, så tänkte jag samma sak; borde träna... och denna gång dristar jag mig att göra det - trots humöret.
Pingu var helt underbar! 💖 Han bara fixade högerhandling och allt! Så jag slutade innan det gick åt skogen. Bytte till Zafir...
Haha! Det tog inte lång stund innan han upptäckte den mosade McDonaldspåsen som både Pingu och jag helt hade missat där vi tränade precis bredvid.
Det gäller att tänka rätt, tänkte jag. Så denna mosade McDonaldspåse förvandlades till värsta bästa - och naturliga - "åttans frestelse". Både Zafir och jag fick kämpa, men till slut så fungerade det med denna störning; både rallymoves och inkallning intill påsen.
Med gott mod i sinnet åkte vi därefter hem. 😊
Onsdag 24 jan. Noseworkträning på okänd "mark"
Så här skrev jag på Fb (med lite editering):
"Båda hundarna har ikväll tränat nosework (!) på okänd "mark" (!!), och de var väldigt duktiga. De gav inte upp i första taget. De sniffade med god intensitet och fann det de sökte.
Matte fick god mat, så nu är hon mätt och nöjd. 😋
Zafir fick bekanta sig med katt för första gången i sitt liv. De båda lever fortfarande - och även matten (som har lätt kattfobi från barnsben). Katten var för övrig oerhört vacker.
Inget bildbevis på vare sig duktiga noseworksniffande jyckar, vacker katt eller mätt matte." 😊
Hundarna och jag hade alltså blivit inbjudna till kombinerad middag och noseworkträning hemma hos faktiskt en gammal parallellklasskompis sedan mellan- och högstadiet. Lite kul att man nu mötts igen - ett antal år senare - på brukshundklubben.
Det här var första gången som Zafir var på besök hemma hos någon annan (förutom hos mina brorsor, förstås). Han uppförde sig som sig bör. Varken markerade nånstans eller raserade möblemanget. Det gick förstås hej vilt ute i nosework/verkstadslokalerna, men där fick han ju göra så. Skrattade gott åt hans orädsla när han helt obehindrat traskade över en skateboard eller när han från ingenstans plötsligt skuttade upp på arbetsbänken, där noseworktillbehören hade legat i en plastlåda innan vi påbörjade söket. Ja, näsa har dom, jyckarna!
Även Pingu upptäckte den stängda plastlådan som låg uppe på en hylla (typ) utanför verkstadsrummen medan vi väntade på att rummen skulle bli noseworkpreparerade.
Det var intressant och kul att iaktta hur andra hundar jobbar och att det finns lite olika träningstänk inom noseworksporten.
Lördag 27 jan. Nosacupen
Nosacupen är en träningstävling i cupform med fyra tävlingstillfällen uppe på hemmaklubben, Österåkers BK. Initiativtagare är Katarina, den påhittige, 😊 som ofta hittar på aktiviteter åt oss andra. 😊 Tidigare år har vi haft till exempel Letacupen (uppletande) och... eh? Just nu kommer jag inte ihåg vad de andra cuperna var. Nångång var det typ man fick prova på allt möjliga hundsporter, och så en gång var det typ "tvärtom"-cupen, där hund och förare fick göra varandras arbetsuppgifter. Alltså, vi har skoj tillsammans med våra hundar! 😊
Och så får man olika poäng från att bara deltaga till vinst.
Dagen innan Nosacupen, eller rättare sagt kvällen... eh? Nja, natten mera, så blev jag varse (tack vare ett Fb-inlägg) att det kommer ju även vara behållarsök på skojtävlingen. Alltså, jag gillar inte behållarsök. Jag vet från tidigare träningsförsök att jag blir bara irriterad på hela grejen när jyckarna inte förstår och de demolerar behållarprylarna.
Så här skrev jag på Fejjan, skrivet kl. 03.11:
"Inför morgondagens skojnosacup fick jag det dumma infallet att även träna lite behållarsök så här på "kvällskvisten". Hmpf! 😒
Jag ska aldrig, aldrig - någonsin - göra det misstaget ytterligare (!) en gång till (det har hänt förr, men var länge sen sist). Det är som dömt att gå åt skogen!
Alltså, jag blir vansinnigt, skogstokigt irriterad. Fast jag intalade mig själv innan att det gör inget att kartongerna blir demolerade, men när jyckarna använder dom till PRECIS allt annat än att nosa på dom...
De tuggar, mkt våldsamt krafsar, apporterar, glatt tass-targetar, använder kartongerna som pall och kör tjusiga vänstersvängar i raketfart runt, runt, runt eller drar och sliter i dom hej vilt så lådorna studsar mot väggarna, så känner jag hur irritationen börjar småbubbla i mig... Intalar mig att vänta ut tills de börjar använda sniffarnosen, och får till slut några halvdana sniffningar på rätta kartongen. Sen gick allt ännu mer åt skogen med superirriterad matte med två ledsna jyckar till följd. *jag skäms*
Efter ett bra tag när man lugnat ned sig, så kör vi några rumsök istället för att lätta upp stämningen... och båda jyckarna är superduktiga - och glada! 💖💖 Jättekul!! 😊
Lärdom: Aldrig mer behållarsökträning i detta hus!
Bild från dagens korta skogspromenad innan mörkret föll över oss."
Vill bara förtydliga att den bubblande irritationen som sedan utvecklades till detta dumma vredesutbrott kom alltså efter den misslyckade behållarsöksträningen, men det är illa nog ändå.
 |
| Här är bilden från skogspromenaden innan mörkret föll över oss. 😉😊 |
Nu till själva Nosacupen...
Först ut (av mina jyckar, alltså) var Zafir och in till rumssöket... och det gick över all förväntan. Visserligen började han med att "möblera om lite", men bara lite. 😉
Det är en lite märklig "osäkerkänsla" när man inte vet var doftstället är; att allt man har är att lita på hunden. Men jag försökte vara cool, och läsa av min hund så gott jag kan samt minnas hur han har uppfört sig de få gånger vi har tränat. Alltså, lyssna hur sniffandet ökar i intensitet samt vara med när han för en halv sekund "fryser till" och sen kvickt vänder sig om och tittar mot mig.
Han fixade att sniffa till rätt ställe på 0,58 sekunder.
Sen ut för att byta jycke till Pingu.
 |
| Pingu började - helt på eget initiativ - med lite spontan uppvärmning innan det var vår tur att äntra rumssöksrummet. |
 |
| Vad han nosar efter? Gissa! |
 |
| Jo, Pingu värmde upp med lite råttsök innan eukalyptus-söket. 😊😊 Han hittade inga, bara så ni vet. |
Pingu hittade eukalyptusen (som nu förstås var på ett annat ställe än när Zafir noseworkade) på en minut blankt. Så jag tycker det var duktigt gjort av oss båda; han sniffade rätt och jag förstod att han gjorde det. 😉
Därefter var det behållarsök fast utomhus. Rackarns tur att behållarna var rediga tegelstenar. Ja, ni förstår väl varför (om inte, se text ovanför nånstans).
Zafir väntar på sin tur att få sniffa.
Nu vid behållarsöket blev det genast svårare. Vänta! *kollar resultatlistan med tiderna* Aha! Tog det ändå bara 20 sekunder innan Zafir visade var doften var. *förvånad* Jag minns knappt vad Zafir gjorde. Däremot minns jag Pingus sök bättre:
Några tegelstenar flyttade lite bryskt på sig. Pingu var mer intresserad av omgivningen runt om än själva tegelstenarna. Vi var ju utomhus. Jag fick lov att ryta till lite när han var på väg att markera mot husknuten. Jag har ju (förstås?) inte (!) läst på noseworktävlingsreglerna innan, men jag antog att jycken inte får kissa mitt i alltihopa. Det visade sig sen att man fick inte heller ryta till. Ja, ja... Av två onda ting, så... 😏
Men.. Nu går jag ju händelserna i förväg. Pingu går typ rätt fram mot en av tegelstenarna och nosar rätt så intensivt på den, och jag tänker: "Eh? Kan det möjligtvis vara den, månntro? Kan han vara så snabb? Törs/bör jag vara cool och bara säga "Markerad!"...? Nä, jag tvekade. Sen sniffade han ordentligt mot några andra tegelstenar - alltså mellan nosandet runtom. Till slut så tröttnade jag, och bara pekade mot nån av stenarna och tvivlande påstod att det var den... vilket det förstås inte var. Den rätta var den Pingu hade nosat på först. Attans!! 😊
Min bortförklaring till mitt klanteri är att han visade inte alls upp samma nossniffarbeteende som när vi (de få gånger) har tränat. Ja, ja! På´t igen, bara.
Hur som helst var jyckarnas nosworksniffatalanger över förväntan. Det var kul! 😊
När Zafir mötte Hickory
Efter fika och lite prat så gick Zafir och Hickory, tollare som är precis jämngammal, bakom klubbstugan för lite "rusaavsigtafattochlitehumpalekar" på stubbåkern.
Tjohoooo vilken fart på dom!!
Här nedan är några bilder på de båda från ett par år sedan.
Haha! Vad var det vi sa? "Jo, vi ska träffas ofta, så dom får en riktig hundkompis." Sen gick tiden. 😉 Fast jag har ett svag minne av att de träffades en gång till året efter. Det var lite spontant intill agilityplanen på brukshundklubben.
Lördag, 28 jan. Instruktörsträff
Det var så gott som en heldag uppe på klubben, med mycket info om varandras tävlingssporter samt från föreläsningar (Tobias Gustavson, "Läsa hund") vi instruktörer har varit på. Det var mycket trevligt, intressant och informativt med många diskussioner och tankar om hunderiet. Mycket givande.
Så nu vet jag en hel del mycket mer om IPO/BSL än vad jag visste innan, och de andra kan nu allt om agility. 😉😊
Det var meningen att vi skulle även få höra om föreläsningen med Jörgen Thynell, med det blev så mycket intressant hundprat så det får vi ta en annan gång.
Några bilder från vår instruktörsträff...
 |
| Sharon, Sheena och Zia medan de fortfarande var pigga. Observera apporterna uppe på bordet. Maffiga va? |
 |
| "Öh? Vad är det min nos har vädrat in..?", sniffar Zafir. |
 |
| "Mattes pizza!! Orättvist att alla mattarna fick lunch men inte vi.", muttrar Zaf. |
 |
| Två vackra hundar... vars namn... jag inte vet. *börjar nynna på "Den sista jäntan"-melodin* |
 |
| Jag tror att de har ledsnat lite, va? Instruktörssnack imponerar icke på dessa jyckar! |
 |
| Till och med Nisse-Mops har snarkat ned sig i sin sovdyna. |
 |
| Izza-Pizza-Långnäsa snarkar i takt med de andra. |
 |
| Sharon, den äldste i stugan, har vaknat till något. Observera hur hon vilar nosen i gallret. |
Några timmar senare...
Så var det åter dags för agiltiyträning.
 |
| Denna kväll var Pingu helfnattigt vaffig. Men gjorde (typ) som matte visade. Vi körde två ganska svåra längre hinderkombinationer. Lite intressant att Pingu funkar alldeles utmärkt med en helt tyst matte som istället enbart förlitade sig på sin handling (med kroppen, alltså). Detta som en motvikt mot vaffig Ping. Det gick nästan bättre med en knäpptyst matte. |
Senare på kvällen var det dags. Äntligen! 😊
Jag hade ju vetat om det sen i måndagsmorse. Därav den där fåniga Vaguebooken (se ovanför nånstan). Det hade varit svårt att hålla tyst, men jag klara´t!
Springer Östras årsmöte med Årets Hund 2017-korande
I och med att mötet krockade med instruktörsträffen, så kunde inte Pingu närvara. "Eh? Varför skulle Pingu närvara på ett årsmöte?", undrar ni. Jo, det ska jag berätta för er.
*trumvirvel*
Tadaaa!
 |
| En av alla dessa prisrosetter är Pingus - och bara hans!! Foto: Veronica Forsberg, Springer Östra. |
"Idag har det varit ganska fullt upp. Först en nästan heldags instruktörsträff som var mkt intressant o trevlig. Sen några timmar senare agilityträning på kvällen.
Tyvärr kunde vi därför inte vara med på Springer Östras årsmöte där Årets Hund 2017 korades.
Gissa vem som blev Årets Agilityhund? Jo, PINGU!!! 😀 Är så glad o lite fånigt rörd! Tänk att de omöjliga faktiskt var möjligt. Och tänk att jag kunde hålla tyst ända sen i måndags då man fick reda på det. 😉😊
Och tänk att en av alla dessa fina prisrosetter är Pingus - och bara hans!! 😊💖 Och ett stort GRATTIS till mig själv! 😀"
Sen nästa morgon, så hade jag fått ett mycket trevligt mess där det stod: "Grattis till Pingus fina resultat i Östras Springer. Vill bara tipsa om att sista dagen att skicka in era resultat till Springerklubbens statuter är den 31/1.
Mvh"
Så då gjorde jag det. Och denna gång med rätta siffror - inte för låga (!).
Det märks att man inte är van med sånt här. Haha! Till Östras Årets Hund missade jag nämligen den lilla detaljen att man fick högre poäng om man även hade erövrat pinne. 😉😊 Till Östras Årets Hund hade jag bara räknat med poäng för "släta" felfria lopp.
Så nu undrar man lite... Fixade de till till de rätta siffrorna, eller var konkurrensen så låg att det räckte ändå. 😉 Spela roll. Jag är stolt över Pingus felfria lopp med varken hinder- eller tidsfel, det sistnämnda är extra svårt för en sävlig-ESS (alltså jämfört med BC-fart).
Edit, morgonen efter jag skrev ovanstående undran.
Jo, nu har den fullständiga resultatlistan kommit ut på Springer Östras hemsida. Haha! Jo, Pingu var den enda, och så litade de på ens inskickade resultaträkning. De vet tydligen inte om att man aldrig ska lita på mig.
Om jag fattar det rätt; Pingus Årets Hund 2017 Agility-resultatpoäng ska inte alls vara 18 poäng (6p x 3, som jag, klantmajan, skickade in) utan 30 poäng (10p x 3). Äh, spela roll. 😊😊
Nu har Ping inte mycket till chans mot hela Sveriges alla duktiga ESS:ar, där flertalet tävlar i högre klasser än vad vi gjorde (2017). Men det vore kul om man kanske blir nämnd nånstans längre ned på resultatlistan.
Tänk! Det här fanns inte ens i min vildaste fantasi för mindre än ett år sen. Det omöjliga var möjligt. 😊 Bästa Pingu 💖
 |
| En helt oootrolig vinst i rallylydnad. |
