LÖPTIIIIIIIIKAR!!!!

Blev lite inspirerad att åter ta upp detta "heta ämne" :)

 

 I år är det ju första gången jag har egen erfarenhet av att (officiellt) tävla ihop med en mer eller mindre stor drös med frestande löptikar. Anledningen att erfarenheten inte kommit förrän nu är ju för att.. Ja, nu tjatar jag igen, men man har ju ofrivilligt blivit tvingad att ha ett två och ett halvt års tävlingsuppehåll - bara för att tävlingsjycken går och dör (pga sjukdom). Dumma! Anledningen att jag inte kan låta bli att tjata om detta är nog för jag - tydligen - fortfarande tycker lite synd om mig själv, tycker det var orättvist, tycker att en sådan fin varelse som min fina Gromit skulle fått leva. Han skulle blivit världens bästa gammeljycke, ju! Men livet är orättvist. Så är det. *suck* Saknar honom så... <3

Men nu är det nytt liv i luckan; finaste Pingu, min oslipade diamant, som jag brukar kalla honom - när han stundtals gör nåt vettigt och bra. :)

Ja, ja... till saken...
    Lite då och då blossar dom upp; löptiksdiskussionerna på nätet. Anledningen till dessa debatter är nog att det är rätt så svårt att vara helt neutral i ämnet, eftersom hur man än vrider och vänder på problemet så blir det alltid någon som blir mer eller mindre lidande eller åsidosatt.
    Men jag tror (inbillar mig) att problemet skulle kunna åtminstone bli mindre om...

1. Folk inte var så himla snarstuckna.

Ex. I den senaste Fb-löptikstråden blir en kommentarskrivare A (mer eller mindre) upprörd över att löptikar hade blivit jämförda med tappade godisbitar på planen av kommentarskrivare B. "Man kan inte jämföra, för löptikar är naturligt till skillnad mot tappade godisar som ju "bara" är slarv" (ej direkt citat). Jag säger dock att båda kan upplevas som störning oavsett hur naturligt eller hur slarvigt det än är.

Ex. Att inte känna sig utpekad som om man är nåt "katten har dragit in" om/när man blir ombedd att bära ett rött band på kopplet - utan istället se det som typ en "utmärkelse" att ens hund ska få lite lyxig free space, dvs slippa pilska hanhundar närgånget fastnosande i rumpan på dom. 

Okej, jag kan erkänna att när jag första gången hörde följande argument mot att inte ha ett rött band på kopplet, så blev jag något snarstucken (men jag döljde det väl, hoppas jag): "Hanhundsägarna blir så stissiga när de ser bandet, och denna stissighet för de då över till sin hund!".

• Man ska inte generalisera alla hanhundsägare! Vissa skulle säkert bli stissiga, men absolut skulle de allra flesta inte bli det, utan bara tacksamma. Hur som helst så är väl ändå denna eventuella stissighet i så fall deras problem, inte tikägarens?
• Eh? Är detta argument vissa (!) tikhundsägares version av att visa hänsyn? Att påvisa att de vet bättre än hanhundsägaren själv hur denne känner och dess hundträningskunskap, så att med hjälp av att inte bära rött band, så kommer hanhundsägarna utvecklas till - om inte fulländade - men ändå bättre tävlingsekipage?
• Hm? Detta argument tycker jag är "rätt så" nedvärderande; att vissa tror/anser att man som hanhundsägare (i undertecknads fall sedan 1990) inte har bättre kunskap om vare sig själv, sin hund eller hunderiet över huvud taget.

    

Observera att jag ställer mig neutral i "löptiksbandsfrågan", av anledningen att alla kommer i alla fall inte använda det; dels för att tikägaren kanske ha råkat missat att uppmärksamma det begynnande löpet, råkat i tävlingsstressen glömma bandet - eller vägrar använda det i en ren protest.

Jag ser en viss komik i att förespråkarna av "Gula bandet" (= håll avstånd, rädd/tränande/aggressiv hund) gör allt för att få ut budskapet "Låt min hund vara!!", och vill använda det flitigt, men löptiksägare (vissa) vill tydligen ha närhet till andra - pilska - hanhundar, speciellt på tävling! :)

Pingu och jag tävlade på lördagen på Slottshoppet, Skutskär, vilken var min första tävling där tikägarna var uppmanade att bära ett rött band. Nu uppmärksammade jag inte en enda med detta omtalade röda snöre, men det kan mycket väl bero på att jag vid hundmöten är så koncentrerad på min egen hund, så jag helt enkelt missade det. Däremot såg jag flera som rastade sina jyckar vid "löptiksrastplatsen", och tyckte synd om dom eftersom de där inte hade en endaste skugga i hettan.

2. Att folk är införstådda i att ta hänsyn kan betyda att man själv måste offra något, något som andra får behålla.

Ex. Att löptiksägare med god vilja lämnar sin hund kvar i hundbur/tält medan de själva umgås med sina tävlingskompisar, eller så får man "offra" tävlingsgemenskapen om man hellre vill vara med sin hund.
    Denna uppoffring behöver ju enbart göras när tiken verkligen löper, dvs oftast två gånger om året. Hur många tävlingstillfällen det nu blir beror förstås på hur ofta man tävlar.
    Att säga: "Men jag vill ju OCKSÅ hänga med mina kompisar och strosa runt som alla andra, och rasta hunden precis där jag vill fast jag har löptik!!!!" är icke att visa en god vilja att visa hänsyn.

Ett förslag dök upp i den senaste Fb-tråden att de "pilskaste" hanhundarna skulle istället få en "löptiksfredat område". Intressant idé att tänka "utanför lådan", men det faller något på att då måste de ständigt vara på denna plats (till skillnad mot löptikarnas ett par gånger om året).

3. Att tävlingsarrangörerna planerar tävlingsområdet.

Ex. Att start- och målfållor är "luftiga" med flera "reträttvägar", alltså inga smala "återvändsgator", som tvingar alla ekipagen att vara tätt, tätt intill varandra, plus att tydligt avgränsa fållorna från strövstråken runt om.
    Om inte tävlingsområdet kan erbjuda denna extra plats; tänk om!

Personligen vägrar jag att tränga in min hund i dylikt litet område med andra hundar - för allas trevnad!! För både min, min hunds och alla er andra samt era hundars väl.
    Jag ställer mig en bit ifrån, och får därmed svårt att se vilket startnummer som är inne på banan eftersom jag inte har världens bästa hökblick för att se inropartavlan eller bläddernummerlapparna, speciellt om dessa är vinklade - i mitt tycke - åt fel håll. Mao är tavlan vänd åt rätt håll för en del andra. Man kanske... haha, nu önsketänker jag... skulle man ha en tredimensionell inropar-/nummertavla? Eller varför inte en som snurrar sakta runt sin egen axel. :)

Med andra ord, om det är alltför trångt vid startfållan kan jag och min hund bli svår att urskilja för inroparen, och jag kan bli lite sen till start eftersom jag och min hund laddar upp en bit ifrån, så den eventuella tid samt jobb man tjänar in med ex ha dubbla planer där en står "i träda" i väntan till nästa klass bara försvinner ut i det blå (om fler än jag vägrar trängas).

Jo, kom på en till grej...
   På rallylydnadstävlingar så står det ofta i PM:et att löptikar ska stanna kvar i bilen medan föraren anmäler sig samt där får anvisningar om var löptikarna ska rastas/vistas.
    Men... var detta löptiksområde är förblir (typ) okänt för hanhundsägarna. Ja, inte förrän man råkat kliva in i det, alltså. För då ser man det på sin hund... eller så är man inte på detta löptiksområde, utan nån löptik har gått där innan tävlingen - eller så har nån "fuskat"... eller så har de ofrivilligt "fuskat" för de har missat att jycken har precis börjat löpet. Ja, ovissheten kan vara stor för båda parter.

Torr-rallylydnadsträning på en liten annorlunda plats. Allt för störningsträningen.

 

4. Du har med berått mod införskaffat din hund, tik som hanhund. Stå ditt kast!

Har du tik, var beredd på att minst två gånger om året visa extra hänsyn i några dagar/nån vecka.

Har du hanhund, var beredd på att din jycke typ ständigt "löper", och träna "anti-löptik" så gott det nu går.
    Det knepiga med "anti-löptiksträningen" är att löptikarna ofta lyser med sin frånvaro precis när man vill träna detta, men finns ofta tillhands när man har tänkt träna annat... men det är bara att tänka om - bita i det sura äpplet - och greppa träningstillfället.
    I brist på själva löptikarna, så har jag själv ibland åkt upp till brukshundklubben och passat på att träna direkt efter nybörjarkursen, där många gröngölingar har det väldigt svårt att låta bli att tappa godisar i gräset. Detta för att enkom träna störningar.
    Jag har välsignat (!) alla dessa "godistappar"!! Jag har då kunnat träna jycken i stadga och i att kunna hejda sig och visa upp lite tålamod - att man ska utföra nåt "jobb" (agility/rally/lydnad/freestyle) innan "Varsågod!"-kommandot ringer i den överlyckliga jyckens öron.

Intressanta doftfläckar har utnyttjas i all oändlighet med "life reward"-stuket.
    Denna träningsform är dock något knepig, eftersom man ju inte är helt 100 procent säker på vad/vilken doftfläck som han just då i belöningstillfället anser är belöningen.
    Jag minns speciellt ett träningstillfälle då jag var ensam på hela klubben (annars hade jag faktiskt inte haft hunden lös). Pingu var mycket intresserad av en doftfläck vid träddungen, så jag riktar in hinder likt en målraka mot doftfläcken som då blev som en extern belöning. Pingu måste dock (förutom att ta hindren), ta ögonkontakt samt invänta mitt life-rewardbelöningsord "Varsågod!" (till skillnad mot "Bra!" eller Yes!") innan han får sticka iväg och nosa.

Efter Pingu har fint skuttat målrakan och tagit kontakt med mig, så ropar jag mitt "Varsågod!". Hela Pingu lyser upp, hans ögon blir stora som tallrikar, men han är ändå inte riktigt säker: "Öh? Hör jag rätt?!", tycks han undra, och kollar in mig. "Ja!! Varsågod!!", förtydligar jag ytterligare, och en ÖVERLYCKLIG jycke rusar iväg...... förbi där jag tror var den högintressanta belöningsdoftfläcken!!!

    Pingu rusar - istället - över hela appellplanen, bort mot parkeringen (typ) på andra sidan och suger glatt åt sig sin nosbelöning. Ja, jag kunde ju inte hejda honom - jag hade ju sagt varsågod!!
    
    Efter en stunds nosande kommer han tillbaka i 190. Haha! Och jag testar igen med målraketräningen mot den förut så intressanta doftfläcken vid träddungen. Hihi! Pingu tar mitt varsågod till att få rusa i värsta 190 igen bort mot horisonten på andra sidan appellplanen. När Pingu sedan åter kom tillbaka, så avslutade vi denna dags life-reward-träningspass, eftersom det inte riktigt blev någon optimalt träning - för mig. :)

En klubbkompis undrade om jag ville ha några bomullspads indränkta med hennes jyckes löptiksblod. Jag svarade euforiskt "Jaaaaaa!". Tyvärr hade de ingen större funktion i träningen; jyckarna reagerade inte mycket, konstigt nog. Kanske för att bomullspadsen hade varit nedfrysta innan?

Jo, apropå Slottshoppet...
   Eftersom Pingu och jag dök upp på andra dagens tävlingar, så var det liksom redan fullt med tält överallt. Mina klubbkompisar (som kom dit dagen innan) hade slagit läger rätt så nära löptiksrastplatsen. Inte nog med det, så råkade granntältet vara invaderat med svarta jaktlabradorer, vilket min jycke är typ övertygad om att alla är Hubbe, en klubbkompis kastrerade hanhund som min Pingu är typ oemotståndligt kär i (!).
     Jag och min "lätt romantiskt lagda" samt önsketänkande pojkvasker till hanhund slog oss ned där ändå. Men vadå´ra! Ska man träna, så ska man! Även på tävling. Du kan läsa hur det gick här.

 Att Pingu ibland lägger sig ned på kontaktfältet är hans eget påfund. Foto: Kajsa Johansson.

Två incidenter. Nej! Två och en halv, faktiskt.

Rätt som det är så händer det där man absolut inte vill ska hända, men som - tyvärr - hör hunderiet till.

 Vi kastar oss in i handlingen direkt...
    Sent igår kväll så tar pensionärsjyckarna, Wilbur, Spirou och lilla Linus samt jag en liten kort promenad. Eftersom klockan var typ strax efter tio på kvällen, det vill säga det har börjat skymma ordentligt, så beslöt jag att det bara skulle bli en simpel koppelpromenad på grusvägen här hemma, men när vi passerar "ingången" till skogen, så tvärnitar gammeljycken Wilbur, 15,5 år, blind och döv. "Nä du matte, vi ska gå i skogen!", visar han mycket bestämt. Ja, ja... är hunden typ hundra år, så lyder man den. :)

När vi är på tillbakavägen på vår korta skogspromenad, så hör jag plötsligt något stort komma springande i 190 rakt mot oss. På grund av att det nu har blivit rejält mörkt, så ser jag absolut inte vad det är som kommer i full kareta mellan träden - och som sagt springer precis rakt mot oss!! "Vad är det för något? Ett rådjur? Men.. varför springer den mot oss? Har den blivit skrämd av nåt?", rusar tankarna. Inte förrän "detta något" kommer ur det tätare skogspartiet cirka 15-20 meter ifrån oss och ut i gläntan ser jag vad det är.... Det är en stor, maffig hund, modell typ ridgeback.

Instinktivt vrålar jag mitt värsta avgrundsvrååååååål..... och hundstackarn (?) tvärvänder direkt!!! :)
    Nu hörs inkallningsvisslingar borta i fjärran. Eftersom mitt adrenalinpåslag tydligen hade skjutit upp i höjden, så vrålar jag till ytterligare en gång, samtidigt som jag tänker att det var ju helt onödigt. Nu känner jag hur varje hårstrå på mina armar står rakt upp. Antagligen så var det värmen i luften som gjorde dessa rysningar så påtagliga. Helt lugnt, men på lite smått darrande knän, så vänder jag om och vi fortsätter promenaden hemåt, men jag fnissade lite tyst för mig själv att jag tydligen reste ragg!

Det var mycket länge sedan vi blev påhoppade av någon jycke, men av erfarenhet så vet jag att det då är pudlarna som ligger illa till; den attackerande jycken förstår nog inte riktigt vad det är för ena lurviga små märkliga varelser.
    Wilbur märkte inte av denna skogsincident över huvud taget. Inte heller Spirou, han blev nog mest förundrad över varför matte helt plötsligt börjar vråla. Lilla Linus däremot, han stannade upp ett par gånger och vände sig om för att spana bortåt stigen, men han kom glatt när jag ropade på honom (jag höll noga koll i ögonvrån).

Direkt efter pensionärsjycke-promenaden var det Pingus tur. Jag valde att inte ta skogen. ;) Funderade på hur Pingu skulle ha reagerat om det varit  han istället för pensionärsgänget?

Pensionärsjyckarna Tripp, Trapp och lilla Trull.

Nu förflyttar vi oss till onsdagskväll, till brukshundklubben och Sommarcupen (agilityträningstävling)....

    Om Pingu fortfarande hade varit i sin värsta "publikmingelfas" så hade jag deppat ihop totalt, men nu vet jag ju att han faktiskt kan uppföra sig. Ja, jag vet ju också att han även inte kan uppföra sig som en agilityhund bör. Eller vilken hund som helst.

De få gånger Pingu och Sibbie, groendal-tant ;) tidigare har varit samtidigt på Sommarcupen (förra året) så har Pingu visat stort intresse när Sibbie kör bana. Nu i onsdags så slumpade det sig att vi startade precis efter dom. Pingu är extra nosig i starten, men eftersom det de senaste starterna har funkat bra ändå så kör jag som ingenting. Pingu skuttar det första hindret, han rusar upp på det andra hindret, som är A-hindret. Jag ropar mitt sedvanliga "Kuta!" (stanna upp på kontaktfältet), men Pingu-uslingen stannar inte upp! Pingu-dumhuvudet till byracka rusar av hindret - och rusar av banan - direkt till Sibbie, som absolut inte uppskattar att bli uppvaktad av en simpel spanielusling till pojkvasker.

    Jag kommer raskt efter, men vill inte bara rusa fram och riskera att göra saken etter värre, så jag går varligt fram, men jag ser hur Pingu har ilsknat till. "Duh! Du säger inte åt mig, satkärring!!", visar han sturskt åt Sibbie. Jag hinner inte få tag i Pingu innan slagsmålet är i full gång!!

Som ni alla vet så står liksom inte hundar helt still när de slåss, så inte förrän tredje försöket får jag tag på min ohängda byracka. Allt går i och för sig väldigt fort.

    I min ilska så visar jag Pingu vad jag tyckte om hans tilltag, och Pingu lägger sig ned på marken medan jag skäller på honom. I uppståndelsen så råkar jag i mitt grepp om hans nackskinn (varsin sida om huvudet) få fatt i hans öra. Pingu uppskattar inte det, så han gruffar till lite lätt och försöker komma loss, men jag backar inte!! "Jag håller i ditt öra så länge jag vill!", muttrar jag tillbaka, fast jag tycker egentligen att det är tokigt att örat kom i kläm. Och jag ifrågasätter starkt att min relativt korta åthutning efter bråket har någon som helst betydelse, men jag blev förbannad rent ut sagt.

Jo! Under tiden jag står där nedböjd och muttrar över Pingu, så kommer en tjej till undsättning. Hon säger nåt, men jag uppfattar inte riktigt vad. Allt går väldigt fort. Från ingenstans så kastas en mindre väska på Pingu. Pingu blir livrädd!!! Han har ju sen valpben lite fobi mot lådor som rör sig . Han anser att de är onda ting som anfaller honom (eller nåt).

På jobbet så fick han ju tidigt sin egna låda fylld med hans leksaker, för att visa att kartonger är roliga saker.

 Kartonger finns det gott om, men ändå ska vissa sparas.

 Wilbur är inte rädd för några kartonger inte; de ska det klättras upp på och förvandlas till sovplats...

... medan Pingu vidhåller att lådor och kartonger är ett otyg och av ondo!

Det var nog lite olyckligt att just Pingu fick en väska slängd på sig, fast å andra sidan så är det sånt som händer här i livet: rätt som det är så kommer en väska flygande i luften. Det är bara att vänja sig. ;)

    Tjejen bad direkt om ursäkt, att det blev ett missförstånd - och så var det egentligen inget mer med det.... men jag är ändå lite nyfiken varför och vad vitsen var med det hela?

Envis som jag är så ville jag köra banan trots den olyckliga starten. Så då gjorde vi det. Och så kollade jag förstås hur Sibbie tog att bli påflugen av en dum spanielbuse. Enligt hennes husse så var det lugnt.

Ja, två incidenter. Vid den ena var det min hund som var boven, och vid den andra var det vi som var det tilltänkta "offret".

    Vid slagsmålet på Sommarcupen så funderar jag på hur jag skulle ha förhindrat det? Hur skulle det ha blivit om jag inte hade gått fram? Hade Pingu blivit mer osäker och vänt då? Jag är tveksam.

Som en liten motvikt till alla bad- och naturbilder på Fb; Pingu inne i bunkern (mitt jobb, inneköpcentrum), men med ett blomblad på näsan. Så lite natur blev det i alla fall. :)

Skenet kan bedra! Ibland säger folk som man möter att Pingu ser så snäll och beskedlig ut. På bilden här ovan så är Pingu oclså söt som socker, men begrunda hur denna sötnos kan förvandlas till en best, en slagskämpe som svarar upp direkt om nån gruffar på honom.

    Alldeles nyss, så tänkte han muttra mot Spirou (vilket han knappt har gjort innan, mest för att Spirou är numera så beskedlig och går typ med på vad som helst), men då sa faktiskt Spirou ifrån.

    Fast jag sa allra mest ifrån; inga slagsmål är tillåtna här inte!! Och bägge jyckarna la av - på studs - och vi kunde fortsätta vår lilla gosstund. (Pingu låg precis innan typ upp och ner i soffan, och Spirou kom fram för att gosa, vilket han självfallet fick. Pingu kände sig nog lite väl nedtryckt där han låg, men klarade faktiskt av att fortsätta ligga på rygg efter det sekundkorta gruffet, men lite mer åt sidan med hjälp av min "skyddande" arm.)

Också alldeles nyss (typ) var jyckarna ute på tomten. Grannen har visst hund på besök? Den skällde och Pingu rusar ditåt och varningsvoffar, men vågar (?) inte gå ända fram. Pingu står där typ 30 meter ifrån mig och voffar tillbaka mot den främmande jycken. Jag står stilla samt något förvånad kvar uppe på altanen och väntar in Pingu. Mycket riktigt så tittar han till mot mig. Helt tyst gör jag mitt "inkallningshandtecken" - och Pingu kommer direkt springande till mig. Det ni!! :)

Men hallå!! Vilken dag!! :) Slottshoppet, Skutskär.

Ja, vad säger man? Vilken dag! Man är glad att gammeljycken ligger tryggt intill en i soffan, Pingu lyckas knipa åt sig sin första pinne och El Maco är tillbaka på McDonalds!! Men jag tror att vi tar en sak i taget...

Det hela började egentligen i fredags, typ mitt på dagen, eller kanske man kan kalla det för tidig eftermiddag, typ. Brorsan tågar överraskande in på jobbet. Jo, för er som inte vet; brorsan har ju Wilbur och Linus när jag jobbar. "Det är som du befarade...!", säger han med en allvarlig min. "Öh? Vadå?!", undrar jag oroligt, och tror genast att Wilbur har dött eller nåt. Men nej, så illa var det inte, men han hade blivit som uppslukad av jorden där brorsan, Linus och han hade gått i godan ro uti skogen. Plötsligt så var inte gammeljycken (som varken knappt ser eller hör) där bakom, där han var alldeles "nyss" (ja, jag sätter faktiskt citationstecken över nyss, eftersom jag ju inte var där, så jag vet inte hur "nyssigt" nyss egentligen var ;)).
    För att göra en cirka två timmars historia kort, så fann brorsan Wilbur spankulera för sig själv i skogen (typ), cirka 1-2 kilometer ifrån där han hade saknats.
    När Wilbur upptäcker brorsan så voffar han först lite barskt: "Du är väl ingen buse, va!! För då du!!", och sen när han förstår att det är husse, så är det inget mer med det. Tala om att hundar lever i nuet! Han visade absolut inget "Åh, husse!! Var har du varit? Det har varit jätteläskigt!", typ, utan mer: "Jaha..."

Wilbur var försvunnen i cirka två timmar (varav jag enbart visste om den sista cirka timmen). Man hinner tänka ganska mycket under den tiden. När jag blev avlöst på jobbet så åkte förstås även jag för att leta. Jag tog med mig visselpipan, visserligen var den nog mest för min egen skull, men visst så har Wilbur reagerat när jag visslar på Pingu, men bara en reaktion så han tittat runt omkring sig, likt han blivit förvånad att nåt låter, men han kan inte liksom utröna vad det är.

"Någon kan ju ha hittat honom och tagit honom med sig?", funderade jag medan jag visslade och letade, så jag ringde till Louise för att be henne att kolla in Facebook, så inte nån har lagt ut att de har hittat en herrelös gammal pudelherre traska runt för sig själv uti skogen. Sedan ringde jag även till Pernilla som bor vid gården strax intill skogen. Under tiden så hade brorsan tagit bilen och åkt för att söka av skogen från andra hållet, och det var ju där som de två åter fann varandra. :)

 

Det var så skönt att på kvällen ha sin gammeljycke snarkande intill sig.

Jo, medan jag gick där i skogen och letade, så tänkte man ju på ifall man inte skulle finna honom. Pingu och jag skulle ju åka till Skutskär och tävla dagen efter. "Jag kan inte åka om vi inte har hittat honom.", konstaterade jag. Jag som hade sett fram emot att få åka iväg. Men nu så löste det ju sig....

    Så dagen efter det olidliga, så bar det iväg mot Skutskär med en tävlingspackad bil inkluderad Spirou-hejarklack. Wilbur och Linus fick stanna hemma hos brorsan. Jodå, det fick de visst. 

 

 

"Slottshoppet", Skutskär

Jag hade ju en sådan tur att klass1-tävlingarna började inte förrän sent på tävlingsdagen, så jag var där egentligen alldeles för tidigt!!! *kors i taket*

Det var hiskeligt varmt. Tävlingsarrangörerna hade dock fixat till med två stora kar med rinnande vatten intill så att hundarna kunde svalka av sig. Spirou gick i, men Pingu vågade inte, fegisen.

    "Slottshoppet" (som tävlingen kallas) är en stor tävling... ja, i agility, alltså. Det har jag visst glömt att nämna, men det hörs ju på namnet. Tävlingarna började redan på fredagen, och håller på hela denna vecka (vilodag på måndagen, vilket nog är välbehövlig), men Pingu var bara anmäld till lördagens tre lopp (agilityklass, hoppklass samt inoffcupklassen).

   Pingu med något dimmig blick. Vad tänker han på? Snygga tjejer?

Hela arrangemanget tycker jag var väl uttänkt, exempelvis detaljer som fårstängsel som avgränsade gångstråket från start- och målfållorna på bana 1 och 2 (det var tre banor igång samtidigt). Fikaställe mitt på tävlingsplatsen med GB-glassfrys (!) och ett väl utmarkerat rastställe för löptikar.

    Haha! Nu råkade det slumpa sig att vårt läger var precis intill alla löptikarna, men vadå´ra! Ska man träna så ska man!! :)

Till själva tävlandet, då...

    Första loppet var den inofficiella cupen (vilken Pingu då enbart var anmäld till lördagens lopp). Det var en egentligen för svår bana för oss, så vi diskade oss förstås. Fast disken kom vid gungan (alltså inte beroende den svåra bankonstruktionen); Pingu vägrade två gånger på gungans uppfart (vi hade fått en vägran redan vid den svåra slalomingången), han tordes inte gå upp. Men jag var envis, lockade upp honom igen - och hjälpte honom över det läskiga vippandet genom att ta tag i gungbrädan och dämpa fallet (vilket jag redan hade tänkt göra vid hans andra försök, men hann inte innan han hann skutta av brädan). Resten av banan gick hur bra som helst; han satt alla kontaktfält (!) och var bra lyhörd. Vi grejade inte skikthandlingssvårigheten, men den var ju i och för sig överkurs för oss.

    Jag var MYCKET nöjd och glad över loppet!! Trots att vi diskade oss. Undrar om det finns någon annan hundsport där man kan känna sig såååå nöjd och glad trots disk och dåligt tävlingsresultat?

Sedan var det dags för Agilityloppet...

    Jag var något tveksam över hur jag skulle handla redan vid det andra hindret, men jag improviserade lite (hehe), och det gick finfint.

    Sedan var det en liten personlig (?) svårighet med slalom direkt efter A-hindret, men Pingu bara flög in i rätt port - och jag blir helt i extas: "Kör! Kör! Kör!", peppade jag. Därefter gungbrädan...

    "Jodå! Du klarar av gungan alldeles själv.", peppar jag på träning.

Haha! Så lugnt jag går. Det ser ju ut som om det har varit en "Sakta"-rallylydnadsskylt innan gungan. Vi har kanske hittat på en ny hundsport: Rallylydnads-agility!! Kan det va´nåt, månntro? :)

På den lilla sträckan (5-7 m) mellan slalomet och gungan velade jag: "Ska jag hjälpa honom direkt eller...?" Pingu travar upp på gungans uppfart, men tvekar samt stannar, och jag tänker: "Ska jag hjälpa eller vara kall och bara peppa? Äh, pepp ett par steg till bara... "Kom igen! Kuta*!", peppar jag Pingu - och han kör hela gungan på egen tass (något tveksam, men ändå) - och han sätter fina tassar på kontaktfältet!!

    Sen kör vi på av rena farten, och Pingu sätter kontaktfälten på både balansbommen och A-hindret (!!), och sen en fin målraka rakt (!) in i måååååål!! "Jaaaaa!", ropar jag till Pingu, och vi har en lång belöningsstund tillsammans, min fina Pingu.

 Alla agilitybilder här ovanför är från Sommarcupen på hemmaklubben, foto: Kajsa Johansson.

Vi nollade!! Det är helt ooooooootroooooooligt!! Vi nollade!! :) :)

    Det tog dock en bra stund innan jag verkligen trodde på det. Det var inte förrän Rosie gick ut på nätet och visade upp liveresultaten som jag trodde på det:

    Pingu har fått sin allra, allra första uppflyttningspinne (= nollat lopp, bland de 15 % bästa av startfältet, efter 3 stycken pinnar får man om man vill flytta upp till klass 2). Så Pingu har för allra första gången fått användning av sin tävlingsbok. För övrigt så tyckte jag det kändes jättefånigt att "gå omkring" med tävlingsboken... Ja, den där jantelagen, alltså. ("inte ska väl jag få en pinne, en utmärkelse...")

Tänk att det där som tycktes helt omöjligt för ett halvår sen (eller bara för några månader sen) har nu hänt! Haha! När jag och Pingu efter nedvarvningsrundan gick förbi den där lilla cafeterian (där jag hade handlat glass och dricka en liten stund innan) så utbrast jag glatt till killarna bakom disken: "Vi kom i måååål!!!". Haha! De bara glodde konstigt på mig. De tänkte nog: "Di där tokiga Stockholmarna!!" :) :)

Pingu kom alltså på en sjunde plats av 79 startande. Han knep till sig den sista pinnen. Pingu måtte ha varit ganska snabb ändå på banan, med tanke på gungstrulet som ju tog sin lilla tid; säkert 4-5 sekunder, vilket ju är en hel eeeeeviiiigheeeet i agilitymått sett. Om man drar av fyra sekunder på hans tid, så skulle vi ha kommit på.... *kollar efter* .... på en sjunde plats! Haha! 

    Jo, vet ni mer, då! På femteplatsen så kom en annan springer spaniel; Amber-tjejen som Jennie var stand-in-förare till. Ambers riktiga matte är visst i Brasilien... Öh? Vad sjutton gör man i Brasilien nu?!!! Fotbolls-VM är ju slut för länge sen, ju!!! Hm?

Apropå springer spaniels så har det ju gått väldigt bra för agilitylagen Springerligan och Fyra ESS i leken samt för Favvo-Felix som samlar SM-pinnar så det ryker om det!

    Yes!! ESS rules!! The ESS will soon rule the whole Agility-world!! :)

 Pingus vinst: en shampoo-flaska**. :) 

Tomflaskorna är från de desperata försöken att svalka sig i dagens sommarhetta, och saltlakritz-bilarna för att stadga upp saltbalansen i kroppen. Nyttigt värre, med andra ord. :)

Det sista loppet för dagen var Hoppklass....

    Dagen hade ju dragit ut på tiden..... Eh? Vad skriver jag? "Dagen hade dragit ut på tiden"? Så heter det väl inte! Äh, ni fattar... väl?

    Agilityklassen hade dragit ut på tiden (så var det). Både de andra två banorna var redan klara, så för att tjäna in lite tid (funktionärerna hade ju liksom redan ändå en rackarns lååååång arbetsdag), så fick de 45 första som startade i agilityklassen gå direkt till bana 3, Hoppklassen, för banvandring, och sen därefter startade de direkt. Man behövde inte vänta in hela agilityklass-startfältet, och tjänade därmed in lite tid. En smart och bra uttänkt lösning. Det blev ju liksom en lång dag ändå.

Men hur gick det i hoppklassen, då?

     Jo, vet ni! När Pingu och jag stod i startfållan och väntade på att få starta så kände jag ett litet pirr i magen. "Jaha!", tänkte jag, "Nu har man gått och blivit nervös bara för att det gick så bra i förra loppet! Typiskt!"

    Eftersom jag ju inte gillar att vara nervös, så valde jag att låta bli med det; tog ett djupt andetag, valde att glömma bort loppet innan och bara fokusera på det kommande loppet. Och magpirret försvann.

    Strax efter det, bara en liten kort stund innan vår start, så ser Pingu hur en söt tik kissar (skvalar) typ mitt i startfållan (eller i alla fall precis intill). Pingu blev mycket intresserad. "Nädu, Pingu! Glöm det! Nu håller vi på med det här!", visade jag och valde också att själv glömma bort tik-kissfläcken. Jag är faktiskt lite förvånad över hur lättmanipulerad man själv är! Både magpirr och kissfläck var raderad.

Pingu och jag går fram till starten...

    Vid banvandringen hade jag velat lite om hur långt jag skulle lämna Pingu; före eller efter däcket (som var andra hindret). Nu bestämde jag mig för att stanna upp före däcket (mycket beroende på den lockande kissfläcken och att Pingu faktiskt även hade vänt på huvudet; han satt alltså kvar, men vände huvudet bortåt, tillbaka mot startfållan. Han har absolut ingen kontakt med mig.

    Jag väljer då att ropa "Pingu!" istället för mitt sedvanliga "Kör!", så att han inte skulle "välja" att missförstå och tro att mitt "Kör!" skulle betyda du får springa bort till kissfläcken och nosa. I och för sig så använder jag alltid "Varsågod!" vid "life reward"-belöningar, men jag ville ta det säkra före det osäkra.

Nu blev det förstås inte riktigt som jag ville; Pingu kommer till mig (!) - men han rusar bredvid det första hindret*** och tänker först gena in mitt i banan, men han hejdar sig när jag åter ropar och han kommer mot mig (!) -  han får rikligt med muntligt beröm. Sedan visar jag honom tillbaka till framför första hindret - och sen kör vi!!

Resten av banan gick hur bra som helst. Vi hamnade på en 42:a plats av 77 startande, med 21,53 fp (2 vägran, 1 hinderfel plus 6,53 i tidsfel, det kostar på med vägran). Helt okej för en sådan strulstart, och han kom ju tillbaka till mig!! :)

Kvart i nio på kvällen körde hundarna och jag därifrån, och jag var mycket tacksam över att jag inte behövde gå upp tidigt morgonen efter.

    När jag startade bilmotorn satte bilstereon igång (som vanligt)... Gissa vilken låt? Det slumpade sig att det var Vangelis "Chariots of Fire", som ju nu blev MYCKET passande. Ni som inte är allmänbildade får väl googla, så kommer ni att fatta. :) Euforisk rattade jag hemåt från Skutskär med stereon på maxvolym.

Och när vi till slut kom hem till Åkersberga firade vi dagen med säsongens första El Maco som pricken över i:et. Dagen var fulländad! :)

Jag har tyvärr inte ett endaste bildbevis, inte en endaste filmsnutt. Ingenting som besannar min historia. Det var liksom för varmt, för hett, för svettigt, för jäktigt, för mycket att hålla reda på med den ena banvandringen efter den andra, så jag hade inte många tankar över att be någon filma Pingus lopp eller orka ta "läger-biler" vid tältet. Men jag tror mig minnas att Anneli nämnde att hon hade filmat typ halva inoff-loppet.

    Jag har dock denna länk, klicka och flyyyg iväg samt där beskåda och begrunda hur märkligt och konstigt saker och ting ändå kan inträffa. Undrens tid är visst ändå inte förbi. Min fina oslipade diamant... är slipad. :)

 Pingu på Nynäshamns BK. Foto: Alice Abramsson.

* "Kuta!" är mitt kommando för "två av, två på", de flesta kallar nog det för "Trampa!". Om folk hör mitt "Kuta!", så tror nog de att jag kör "running", men så är det inte. ;)

** Skulle absolut inte haft något emot att fått en prisrosett istället... eller också. :) (jag klagar inte, bara önsketänker, jag har full förståelse)
*** Jo, när jag visar tillbaka Pingu till framför första hindret, så hör jag domaren fråga tidtagaren om denne hade startat tiden. Jag tycker mig höra ett nekande svar från tidtagaren. "Du måste starta tiden när hunden springer förbi hindret.", hör jag domaren upplysa tidtagaren, vilket besannar att jag hörde tidtagarens nekande svar rätt. Med andra ord, så är nog vår tid lite sådär uträknat på en höft. :) Men sånt tillhör tävlingar till. Det är mänskligt att göra misstag, och i detta fall spelade det ju ingen större roll eftersom vi hamnade ju ganska långt ned på resultatlistan.

"Epilog-bonus"

Dagen efter "undrens tid", alltså på söndagen, så latade vi oss mest...

... förutom när det blev hundfixarborstningsdags, som denna dag blev utomhus på verandan.

 Bästa Wilbur ligger och sover medan Pingu och Spirou fick turas om på trimbordet.

Mina två stjärnor snarkar intill varandra.
Haha! Undrar hur medvetna de är om att de ligger så nära i soffan? De två är ju liksom inte så såta vänner, om man vill uttrycka sig milt.



Och jag själv tänkte på söndagen, efter lördagens bedrifter: "Jaha! Vad gör man nu? Efter att man har nått sina "drömmars mål"? Under tiden jag funderar på det så lutar jag mig bekvämt tillbaka på mitt rosa moln. :)

Öh! Varför har jag ont? :)

Hela dagen igår så funderade jag varför jag hade småont i hela vänsterarmen? Det kändes som en blandning av en småsträckning och lite träningsvärk. Och varför detta småstora blåmärke på höger underarm? Mysterium, säger då jag! Jag har ju inte gjort nåt, och av Pingus koppeldragande borde min kropp vara van med, och för övrigt så håller jag oftast Pingukopplet i höger hand, och inte får man några blåmärken av det heller. "Märkligt!", sa jag till mig själv åtskilliga gånger under gårdagen....

Sent på kvällen åkte hundarna och jag för lite Pingu-agilityträning. Gräsmattorna var fint klippta. Tack för det, klubbkompis! Who ever you are!! :)
    Några hade tränat agility före mig (men efter gräsklippningen) för några hinder stod fint utplacerade till fina hinderkombinationer - som jag med stor glädje använde. Nja, balansbommen fattades dock, den låg nedmonterad igen i gräset, antagligen för gräsklippets skull. Så jag började kånka balanshinder direkt. Nej! Det gjorde jag ju inte alls. För allra först så plockade jag bort slalombågarna som någon glömt att lägga tillbaka i boden, och sätta fast en tunnel som låg oankrad. De blåser så lätt iväg om de inte sitter fast, och av någon mystisk anledning rullar tunnlarna helst ned i ån som kantar brukshundklubbens marker. Förstår inte varför tunnlarna alltid trängtar att få ta sig ett bad i den leriga och dyiga ån? En vattenfylld agilitytunnel blir rätt så tung att bärga, med stor underdrift med "rätt så".

Hur som helst, så tog jag sats för att montera upp balansbommen igen, och då förstod jag allt!! Allt kom som en uppenbarelse för mig! Jag såg Gud! Neeeeeej!! Fel! Fel! Fel!!!
    "Aha!", utbrast jag när jag stod där och tog nya tag i ett desperat försök att få den otympliga och tunga balansbomtredjedelen mer samarbetsvillig att bli hopmonterad med sina andra två tredjedelsbröder. Det jag alltså förstod var varför min onda vänsterarm och blåmärket på högerarmen; jag hade ju med berott mod monterat ihop det tunga hindret kvällen innan - för lite agilityträning. Att träna kontaktfältstagande i full fart är nämligen en utav allt som Pingu och jag behöver träna.
   Vadå jag otränad? Vad säger ni, ni oförskämda illrar?! Nä, jag tänker inte gå till nåt gym för att träna upp "lyfta upp och montera ihop balansbom-muskler". Hmpf!

Igår kväll hade vi fin publik. Ser ni hästarna som kollade in oss ibland mellan grästuggorna och frustandet.

Agilityträningen kvällen innan hade gått över all förväntan! :) Pingu och jag koncentrerade då oss på att träna just det som vi har svårt för. Det är alltid lika kul - och egentligen dumt - när man precis innan man tänker köra en hinderkombination tänker: "Det här kommer aldrig att gå!" - men så GÖR DET DET!!!! Duktiga Pingu-grabb!!
    Under gårdagens träningspass så körde vi mest det som vi har lätt för, men också lite det som vi har svårt för.

Under tiden jag fixade med hinder/banbygge så låg Pingu lite uttråkad och väntade.

Pingu vart dock lite då och då nyfiken över sin publik; han vädrade misstänksamt åt hästmonsterhållet.

Just det! Innan gårdagens träningspass så var jag på ett ganska dåligt humör (därför som jag bestämde mig för att mest träna lättare saker). Jag satt faktiskt kvar i bilen en bra stund och funderade om jag egentligen var tillräckligt mental stabil för detta träningspass? "Hm? Eller är det bästa att åka hem igen?", funderade jag surt. Det hade slumpat sig att ett flertal grejer hade strulat och satt käppar i vägen för mig. Jag avskyr när saker och ting inte går min väg - med ett fint flyt! Enligt mig ska det vara flyt både på agilitybanan och i verkligheten - utanför banan. Så det så!! Don´t mess with me!!

    Men som synes så gick Pingu och jag ned till agilitybanan - och körde. Och som vanligt så kör vi alltid lite rallylydnad samt lite freestylemoves som uppvärmning. Denna gång var det först ganska nosigt och trögt, men sen så valde han rallyn istället för noset. Duktig vovve!! :)

När Pingu och jag hade kört några vändor, så kommer nästa publikanströmning...

Ett gäng med kråkor kom och... ja, vad ville de egentligen? För att vara publik så var de i högsta grad lite väl närgångna. Den ena kråkan till och med satte sig på tunneln! Hm? De kanske var sugna för att köra några varv genom banan, kanske?

Pingu ligger still - på "pausplats" - och iakttar kråkgänget. Observera att han är lös.

När jag gick närmare för att fota (och Pingu låg fortfarande kvar i "pausläge") så flög kråkorna iväg. "Tunnel-kråkan" åt det ena hållet, och de andra två åt det andra hållet...

Pingu ligger kvar i sitt "paus-läge" och följer de flygande kråkorna länge med blicken.

Det blev faktiskt ett lyckat agilityträningspass även denna kväll - och nu blev jag därtill även på bättre humör, trots oflyt-strulet innan. Men vad jag fick kämpa för att Pingu i alla fall kanske ska förstå att man kan forcera igenom en dold tunnelingång (orkar inte förklara för er, ej agilityinvigda) - istället för att skutta över tunneln och ta en liten avstamp mitt på tunneltaket. "Men vadå´ra!! Kråkan gjorde ju så, ju!!!!", protesterade Pingu. *suck*

"Pensionärsgänget" hade ju som vanligt suttit i bilen och väntat troget (hm?) medan Pingu fick både upp- och nedvarvning samt träningspass, och som vanligt så får man dåligt samvete, så pensionärsjyckarna fick sig en liten snofsvända på spännande brukshundklubben - till deras stora lycka!

Eftersom det hade börjat att skymma, så klarar inte mobilkameran av rörelser. Den där ljusa fläcken är alltså Linus som rör på sig.

Här rör sig alla tre! :)

Talangjakten 2014 eller "Take a walk i my shoes.. eller tassar, då..."

På hemmaklubben, Österåkers BK, så har det de senaste somrarna körts en skoj-cup där grundtanken är att alla kan vara med oavsett kunskap i de olika hundsportgrenarna.
    Förrförra sommaren var det "Leta-cupen" (uppletande, alltså jycken letar upp lite olika vardagsprylar, ex. vante, mjukisdjur, plånbok, sked, gaffeltruck.. eh? Nä, inga gaffeltruckar, men förslagsvis en gaffel utan trucken, som ligger utspridda i ett mindre område) och förra året körde vi "Poängjakten" (exempel på en gren: hunden ska ta sig igenom en lättare "hinderbana", och den som beräknat bäst hur lång tid det kommer ta för sin hund får högst poäng, med andra ord: det viktigaste är inte att vara snabbast - utan att man har bäst beräknat/gissat tiden).
    Med andra ord har det varit mycket roliga - och finurligt uttänkta - deltävlingar. Och det tycker jag - trots att vi inte har vunnit en endaste deltävling. Jyckarna och jag brukar komma typ sist. *harkl* Men vad gör det. Egentligen.

I år så heter cupen "Talang-jakten". Vi deltagare får (som vanligt) inte veta i förväg vad det rör sig om för ena grenar, så det går inte att tjuvträna.

Tyvärr glömde jag bort att ta några bilder på förra veckans deltävling då det var "Tvärtom-Agility"! :) 
    I Tvärtom-Agility så är det - självklart - föraren som ska "forcera" hindren.. Ja, jag satte citationstecken på forcera. Tyckte det kändes mest verklighetstroget. Just det, ja!
    För att alla - och då menar jag alla - skulle kunna delta, så bestod banan enbart av särdeles låga hopphinder, och faktiskt även särdeles höga hopphinder där föraren skulle krypa under hoppbommen, ett fyrapinnars slalom och så däcket förstås (på låg höjd). Hunden, i sin tur, fick inte ta några hinder. Hunden skulle runda hindren på den konförsedda sidan av hindret, så ja.. det var ett sidbyte i banan. :) Hunden kunde få vägran (!) om föraren hejdade sin "hinderhoppsugna" hund mitt framför hindret. Man fick även felpoäng/avdrag om man höll hunden i hårt kort koppel, så att den inte hade något val än att följa sin matte, eller rättare sagt inte följa sin matte.

Den här bilden har inte mycket med saken att göra - förutom att det är Pingu och Spirou på den... och ett lågt hinder faktiskt!

Pingu och Spirou ställde upp. Jag tror nog att bägge jyckarna tyckte det var skoj, men något märkligt. "Öh? Vadå? Ska matte ta hindren, och jag sitta bredvid och titta på?!!!", visade de båda två med rynkad panna. Tyvärr rev jag ett hinder, klantmajan, när jag och Spirou körde banan. Huvan på tröjan tog i hoppbommen när jag skulle smidigt som en gasell* krypa under det näst sista hindret. Äsch! Jag skulle kört limbostilen istället, ju!!! :) :) :)


 Igår kväll var det deltävling 2 i den mycket spännande - och skojiga - Talangjakten....

Och vad händer här då? Vilken gren kan det här vara, månntro?
    Jo, det är förstås "Tvärtom-Lydnad". Ser ni hur fint föraren sitter intill sin hunds vänstra sida? Snyggt, va!

Fritt följ a´la "Tvärtom-Lydnad". Man fick inte glömma att vid alla halter så ska föraren sitta ned och hunden skulle då givetvis stå upp.

Haha! Det är inte så vanligt att vid en lydnadstävling så är den sittande "hunden" större än den stående "föraren". :) Okej, på bilden har nog lilla Tosca lagt sig ned... tror jag...?

Efter fritt följ/linförighetsmomentet kom apporteringen: Hunden skulle då ta apportbocken och gå bort till en kon, typ cirka fyra,fem meter bort, avlämna den där och därefter gå tillbaka till sin.... eh? Blir det förare eller hunden? Eh? Det är så förvirrande, och man får absolut inte glömma att sätta sig ned vid alla halter! :) Till vänster om jycken.. jag menar föraren. Sedan på tävlingsledarens uppmaning så ska sen "hunden" (alltså föraren) springa och apportera föremålet medan jycken sitter kvar. Människan (!) behövde inte bära apportbocken i munnen.

I detta moment blev jag sannerligen imponerad - tre gånger!!

1. Att superduktiga Xanto - helt på egen tass - går bort till konen och släpper apporten där (på matte Catherines kommandon där hon satt kvar vid utgångspunkten). Det gav nog MÅNGA pluspoäng i protokollet!!

2. Tokiga och härliga Catherine apporterar apportbocken i munnen (!), och levererar den så fint till sin Xanto som stod (!) stilla kvar, så som en duktig lydnadstävlingsförare bör. "Hunden" Catherine satt sig fint vid Xantos sida med apportbocken i munnen tills momentet var klart. Plus-poäng!!!

    Det finns en helt underbar bild på Fb på Catherine - med apportbocken i munnen - sittandes intill sin Xanto, men jag vet inte om de inblandade vill att jag delar den här?

3. Att Pingu - som knappt har sett en apportbock innan - faktiskt tog den i munnen och följde med mig och avlämnade den vid konen. Ibland blir man positivt förvånad! Ja, att han bar den, alltså.

    Jag hade planerat att larva mig lite här, och uppföra mig som en lycklig apporterande jycke kan göra - och köra några frivarv runt appellplanen med apporten i munnen (läs: handen), men jag blev så överraskad över att Pingu hade burit apportbocken, så jag glömde helt bort det (och det kanske var lika bra, det). 

Det sista delmomentet i "Tvärtom-Lydnad" var inkallning. Det svåraste där var att få "föraren" (dvs hunden) att sitta kvar medan "hunden" (alltså föraren) utgick till inkallningskonen, och allra helst när "hunden" rusade glatt tillbaka till sin "förare" (ju mer explosiv fart desto mer poäng, som det ju är i lydnad). Det gällde därefter att "hunden" (människan) fick till en fin ingång till fotpositionen.

Spirou tog några selfies medan han väntade.

Både Spirou och Pingu ställde upp i tävlingen, där Spirou lyckades bäst, men som vanligt så sackar han lite efter och så i fria följet... eh? Eller rättare sagt jag gick för fort, för det var ju tvärtom, ju!

    Pingu körde linförighet eftersom han inte riktigt litade på sin "hund" (läs: mig), att denne inte alls ville gå in till häcken och nosa eller spana in jaktlabben Noddy, som Pingu trodde var "hans" Hubbe (också jaktlabbe), för att inte tala om lilla, söta Tosca, havanais, som ju är nästan helt oemotståndligt söt. Här tycker jag faktiskt att "hunden" (läs: jag) uppförde sig bättre än "föraren". *harkl*

Båda jyckarna... f´låt! .. förarna Spirou och Pingu var jätteduktiga vid inkallningen; de stod/satt så fint kvar medan jag kallades in till deras vänstra sida. Om jag får säga det själv, så tycker jag att jag fick till mina inkallningsfotingångar riktigt fint, precis som en fjantig springer spaniel bör, men jag glömde att fara in med ett tjong rakt i deras lår eller att skutta upp (ned) och ge en hastig puss på nosen. ;) ).

En stor eloge till Katta och Annica (och några till?) som hittat på skojiga Talangjakten med finurligt uttänkta delgrenar. Det är det här som är det roliga med hunderiet; att bara kunna ha skoj och avslappnat tillsammans med sin hund.

Haha! Undrar vad hundarna själva tyckte? Ibland såg de något förvirrade ut: "Öh? Vad göööör du matte?!!! Det där ska ju jag göra, ju!!" Fast de kanske även tänkte: "Just det! Där ser du hur "enkelt" det är!" Så det är nog nyttigt att byta plats med sin hund ibland för att förstå hur de egentligen har det! :)

* Jag är dock något tveksam över att gaseller verkligen kryper smidigt och gracilt under hopphinder.