Vi kastar oss in i handlingen direkt...
Sent igår kväll så tar pensionärsjyckarna, Wilbur, Spirou och lilla Linus samt jag en liten kort promenad. Eftersom klockan var typ strax efter tio på kvällen, det vill säga det har börjat skymma ordentligt, så beslöt jag att det bara skulle bli en simpel koppelpromenad på grusvägen här hemma, men när vi passerar "ingången" till skogen, så tvärnitar gammeljycken Wilbur, 15,5 år, blind och döv. "Nä du matte, vi ska gå i skogen!", visar han mycket bestämt. Ja, ja... är hunden typ hundra år, så lyder man den. :)
När vi är på tillbakavägen på vår korta skogspromenad, så hör jag plötsligt något stort komma springande i 190 rakt mot oss. På grund av att det nu har blivit rejält mörkt, så ser jag absolut inte vad det är som kommer i full kareta mellan träden - och som sagt springer precis rakt mot oss!! "Vad är det för något? Ett rådjur? Men.. varför springer den mot oss? Har den blivit skrämd av nåt?", rusar tankarna. Inte förrän "detta något" kommer ur det tätare skogspartiet cirka 15-20 meter ifrån oss och ut i gläntan ser jag vad det är.... Det är en stor, maffig hund, modell typ ridgeback.
Instinktivt vrålar jag mitt värsta avgrundsvrååååååål..... och hundstackarn (?) tvärvänder direkt!!! :)
Nu hörs inkallningsvisslingar borta i fjärran. Eftersom mitt adrenalinpåslag tydligen hade skjutit upp i höjden, så vrålar jag till ytterligare en gång, samtidigt som jag tänker att det var ju helt onödigt. Nu känner jag hur varje hårstrå på mina armar står rakt upp. Antagligen så var det värmen i luften som gjorde dessa rysningar så påtagliga. Helt lugnt, men på lite smått darrande knän, så vänder jag om och vi fortsätter promenaden hemåt, men jag fnissade lite tyst för mig själv att jag tydligen reste ragg!
Det var mycket länge sedan vi blev påhoppade av någon jycke, men av erfarenhet så vet jag att det då är pudlarna som ligger illa till; den attackerande jycken förstår nog inte riktigt vad det är för ena lurviga små märkliga varelser.
Wilbur märkte inte av denna skogsincident över huvud taget. Inte heller Spirou, han blev nog mest förundrad över varför matte helt plötsligt börjar vråla. Lilla Linus däremot, han stannade upp ett par gånger och vände sig om för att spana bortåt stigen, men han kom glatt när jag ropade på honom (jag höll noga koll i ögonvrån).
Direkt efter pensionärsjycke-promenaden var det Pingus tur. Jag valde att inte ta skogen. ;) Funderade på hur Pingu skulle ha reagerat om det varit han istället för pensionärsgänget?
Pensionärsjyckarna Tripp, Trapp och lilla Trull.
Nu förflyttar vi oss till onsdagskväll, till brukshundklubben och Sommarcupen (agilityträningstävling)....
Om Pingu fortfarande hade varit i sin värsta "publikmingelfas" så hade jag deppat ihop totalt, men nu vet jag ju att han faktiskt kan uppföra sig. Ja, jag vet ju också att han även inte kan uppföra sig som en agilityhund bör. Eller vilken hund som helst.
De få gånger Pingu och Sibbie, groendal-tant ;) tidigare har varit samtidigt på Sommarcupen (förra året) så har Pingu visat stort intresse när Sibbie kör bana. Nu i onsdags så slumpade det sig att vi startade precis efter dom. Pingu är extra nosig i starten, men eftersom det de senaste starterna har funkat bra ändå så kör jag som ingenting. Pingu skuttar det första hindret, han rusar upp på det andra hindret, som är A-hindret. Jag ropar mitt sedvanliga "Kuta!" (stanna upp på kontaktfältet), men Pingu-uslingen stannar inte upp! Pingu-dumhuvudet till byracka rusar av hindret - och rusar av banan - direkt till Sibbie, som absolut inte uppskattar att bli uppvaktad av en simpel spanielusling till pojkvasker.
Jag kommer raskt efter, men vill inte bara rusa fram och riskera att göra saken etter värre, så jag går varligt fram, men jag ser hur Pingu har ilsknat till. "Duh! Du säger inte åt mig, satkärring!!", visar han sturskt åt Sibbie. Jag hinner inte få tag i Pingu innan slagsmålet är i full gång!!
Som ni alla vet så står liksom inte hundar helt still när de slåss, så inte förrän tredje försöket får jag tag på min ohängda byracka. Allt går i och för sig väldigt fort.
I min ilska så visar jag Pingu vad jag tyckte om hans tilltag, och Pingu lägger sig ned på marken medan jag skäller på honom. I uppståndelsen så råkar jag i mitt grepp om hans nackskinn (varsin sida om huvudet) få fatt i hans öra. Pingu uppskattar inte det, så han gruffar till lite lätt och försöker komma loss, men jag backar inte!! "Jag håller i ditt öra så länge jag vill!", muttrar jag tillbaka, fast jag tycker egentligen att det är tokigt att örat kom i kläm. Och jag ifrågasätter starkt att min relativt korta åthutning efter bråket har någon som helst betydelse, men jag blev förbannad rent ut sagt.
Jo! Under tiden jag står där nedböjd och muttrar över Pingu, så kommer en tjej till undsättning. Hon säger nåt, men jag uppfattar inte riktigt vad. Allt går väldigt fort. Från ingenstans så kastas en mindre väska på Pingu. Pingu blir livrädd!!! Han har ju sen valpben lite fobi mot lådor som rör sig . Han anser att de är onda ting som anfaller honom (eller nåt).
På jobbet så fick han ju tidigt sin egna låda fylld med hans leksaker, för att visa att kartonger är roliga saker.
Kartonger finns det gott om, men ändå ska vissa sparas.
Wilbur är inte rädd för några kartonger inte; de ska det klättras upp på och förvandlas till sovplats...
... medan Pingu vidhåller att lådor och kartonger är ett otyg och av ondo!
Det var nog lite olyckligt att just Pingu fick en väska slängd på sig, fast å andra sidan så är det sånt som händer här i livet: rätt som det är så kommer en väska flygande i luften. Det är bara att vänja sig. ;)
Tjejen bad direkt om ursäkt, att det blev ett missförstånd - och så var det egentligen inget mer med det.... men jag är ändå lite nyfiken varför och vad vitsen var med det hela?
Envis som jag är så ville jag köra banan trots den olyckliga starten. Så då gjorde vi det. Och så kollade jag förstås hur Sibbie tog att bli påflugen av en dum spanielbuse. Enligt hennes husse så var det lugnt.
Ja, två incidenter. Vid den ena var det min hund som var boven, och vid den andra var det vi som var det tilltänkta "offret".
Vid slagsmålet på Sommarcupen så funderar jag på hur jag skulle ha förhindrat det? Hur skulle det ha blivit om jag inte hade gått fram? Hade Pingu blivit mer osäker och vänt då? Jag är tveksam.
Som en liten motvikt till alla bad- och naturbilder på Fb; Pingu inne i bunkern (mitt jobb, inneköpcentrum), men med ett blomblad på näsan. Så lite natur blev det i alla fall. :)
Skenet kan bedra! Ibland säger folk som man möter att Pingu ser så snäll och beskedlig ut. På bilden här ovan så är Pingu oclså söt som socker, men begrunda hur denna sötnos kan förvandlas till en best, en slagskämpe som svarar upp direkt om nån gruffar på honom.
Alldeles nyss, så tänkte han muttra mot Spirou (vilket han knappt har gjort innan, mest för att Spirou är numera så beskedlig och går typ med på vad som helst), men då sa faktiskt Spirou ifrån.
Fast jag sa allra mest ifrån; inga slagsmål är tillåtna här inte!! Och bägge jyckarna la av - på studs - och vi kunde fortsätta vår lilla gosstund. (Pingu låg precis innan typ upp och ner i soffan, och Spirou kom fram för att gosa, vilket han självfallet fick. Pingu kände sig nog lite väl nedtryckt där han låg, men klarade faktiskt av att fortsätta ligga på rygg efter det sekundkorta gruffet, men lite mer åt sidan med hjälp av min "skyddande" arm.)
Också alldeles nyss (typ) var jyckarna ute på tomten. Grannen har visst hund på besök? Den skällde och Pingu rusar ditåt och varningsvoffar, men vågar (?) inte gå ända fram. Pingu står där typ 30 meter ifrån mig och voffar tillbaka mot den främmande jycken. Jag står stilla samt något förvånad kvar uppe på altanen och väntar in Pingu. Mycket riktigt så tittar han till mot mig. Helt tyst gör jag mitt "inkallningshandtecken" - och Pingu kommer direkt springande till mig. Det ni!! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar