Öh! Varför har jag ont? :)

Hela dagen igår så funderade jag varför jag hade småont i hela vänsterarmen? Det kändes som en blandning av en småsträckning och lite träningsvärk. Och varför detta småstora blåmärke på höger underarm? Mysterium, säger då jag! Jag har ju inte gjort nåt, och av Pingus koppeldragande borde min kropp vara van med, och för övrigt så håller jag oftast Pingukopplet i höger hand, och inte får man några blåmärken av det heller. "Märkligt!", sa jag till mig själv åtskilliga gånger under gårdagen....

Sent på kvällen åkte hundarna och jag för lite Pingu-agilityträning. Gräsmattorna var fint klippta. Tack för det, klubbkompis! Who ever you are!! :)
    Några hade tränat agility före mig (men efter gräsklippningen) för några hinder stod fint utplacerade till fina hinderkombinationer - som jag med stor glädje använde. Nja, balansbommen fattades dock, den låg nedmonterad igen i gräset, antagligen för gräsklippets skull. Så jag började kånka balanshinder direkt. Nej! Det gjorde jag ju inte alls. För allra först så plockade jag bort slalombågarna som någon glömt att lägga tillbaka i boden, och sätta fast en tunnel som låg oankrad. De blåser så lätt iväg om de inte sitter fast, och av någon mystisk anledning rullar tunnlarna helst ned i ån som kantar brukshundklubbens marker. Förstår inte varför tunnlarna alltid trängtar att få ta sig ett bad i den leriga och dyiga ån? En vattenfylld agilitytunnel blir rätt så tung att bärga, med stor underdrift med "rätt så".

Hur som helst, så tog jag sats för att montera upp balansbommen igen, och då förstod jag allt!! Allt kom som en uppenbarelse för mig! Jag såg Gud! Neeeeeej!! Fel! Fel! Fel!!!
    "Aha!", utbrast jag när jag stod där och tog nya tag i ett desperat försök att få den otympliga och tunga balansbomtredjedelen mer samarbetsvillig att bli hopmonterad med sina andra två tredjedelsbröder. Det jag alltså förstod var varför min onda vänsterarm och blåmärket på högerarmen; jag hade ju med berott mod monterat ihop det tunga hindret kvällen innan - för lite agilityträning. Att träna kontaktfältstagande i full fart är nämligen en utav allt som Pingu och jag behöver träna.
   Vadå jag otränad? Vad säger ni, ni oförskämda illrar?! Nä, jag tänker inte gå till nåt gym för att träna upp "lyfta upp och montera ihop balansbom-muskler". Hmpf!

Igår kväll hade vi fin publik. Ser ni hästarna som kollade in oss ibland mellan grästuggorna och frustandet.

Agilityträningen kvällen innan hade gått över all förväntan! :) Pingu och jag koncentrerade då oss på att träna just det som vi har svårt för. Det är alltid lika kul - och egentligen dumt - när man precis innan man tänker köra en hinderkombination tänker: "Det här kommer aldrig att gå!" - men så GÖR DET DET!!!! Duktiga Pingu-grabb!!
    Under gårdagens träningspass så körde vi mest det som vi har lätt för, men också lite det som vi har svårt för.

Under tiden jag fixade med hinder/banbygge så låg Pingu lite uttråkad och väntade.

Pingu vart dock lite då och då nyfiken över sin publik; han vädrade misstänksamt åt hästmonsterhållet.

Just det! Innan gårdagens träningspass så var jag på ett ganska dåligt humör (därför som jag bestämde mig för att mest träna lättare saker). Jag satt faktiskt kvar i bilen en bra stund och funderade om jag egentligen var tillräckligt mental stabil för detta träningspass? "Hm? Eller är det bästa att åka hem igen?", funderade jag surt. Det hade slumpat sig att ett flertal grejer hade strulat och satt käppar i vägen för mig. Jag avskyr när saker och ting inte går min väg - med ett fint flyt! Enligt mig ska det vara flyt både på agilitybanan och i verkligheten - utanför banan. Så det så!! Don´t mess with me!!

    Men som synes så gick Pingu och jag ned till agilitybanan - och körde. Och som vanligt så kör vi alltid lite rallylydnad samt lite freestylemoves som uppvärmning. Denna gång var det först ganska nosigt och trögt, men sen så valde han rallyn istället för noset. Duktig vovve!! :)

När Pingu och jag hade kört några vändor, så kommer nästa publikanströmning...

Ett gäng med kråkor kom och... ja, vad ville de egentligen? För att vara publik så var de i högsta grad lite väl närgångna. Den ena kråkan till och med satte sig på tunneln! Hm? De kanske var sugna för att köra några varv genom banan, kanske?

Pingu ligger still - på "pausplats" - och iakttar kråkgänget. Observera att han är lös.

När jag gick närmare för att fota (och Pingu låg fortfarande kvar i "pausläge") så flög kråkorna iväg. "Tunnel-kråkan" åt det ena hållet, och de andra två åt det andra hållet...

Pingu ligger kvar i sitt "paus-läge" och följer de flygande kråkorna länge med blicken.

Det blev faktiskt ett lyckat agilityträningspass även denna kväll - och nu blev jag därtill även på bättre humör, trots oflyt-strulet innan. Men vad jag fick kämpa för att Pingu i alla fall kanske ska förstå att man kan forcera igenom en dold tunnelingång (orkar inte förklara för er, ej agilityinvigda) - istället för att skutta över tunneln och ta en liten avstamp mitt på tunneltaket. "Men vadå´ra!! Kråkan gjorde ju så, ju!!!!", protesterade Pingu. *suck*

"Pensionärsgänget" hade ju som vanligt suttit i bilen och väntat troget (hm?) medan Pingu fick både upp- och nedvarvning samt träningspass, och som vanligt så får man dåligt samvete, så pensionärsjyckarna fick sig en liten snofsvända på spännande brukshundklubben - till deras stora lycka!

Eftersom det hade börjat att skymma, så klarar inte mobilkameran av rörelser. Den där ljusa fläcken är alltså Linus som rör på sig.

Här rör sig alla tre! :)