LÖPTIIIIIIIIKAR!!!!

Blev lite inspirerad att åter ta upp detta "heta ämne" :)

 

 I år är det ju första gången jag har egen erfarenhet av att (officiellt) tävla ihop med en mer eller mindre stor drös med frestande löptikar. Anledningen att erfarenheten inte kommit förrän nu är ju för att.. Ja, nu tjatar jag igen, men man har ju ofrivilligt blivit tvingad att ha ett två och ett halvt års tävlingsuppehåll - bara för att tävlingsjycken går och dör (pga sjukdom). Dumma! Anledningen att jag inte kan låta bli att tjata om detta är nog för jag - tydligen - fortfarande tycker lite synd om mig själv, tycker det var orättvist, tycker att en sådan fin varelse som min fina Gromit skulle fått leva. Han skulle blivit världens bästa gammeljycke, ju! Men livet är orättvist. Så är det. *suck* Saknar honom så... <3

Men nu är det nytt liv i luckan; finaste Pingu, min oslipade diamant, som jag brukar kalla honom - när han stundtals gör nåt vettigt och bra. :)

Ja, ja... till saken...
    Lite då och då blossar dom upp; löptiksdiskussionerna på nätet. Anledningen till dessa debatter är nog att det är rätt så svårt att vara helt neutral i ämnet, eftersom hur man än vrider och vänder på problemet så blir det alltid någon som blir mer eller mindre lidande eller åsidosatt.
    Men jag tror (inbillar mig) att problemet skulle kunna åtminstone bli mindre om...

1. Folk inte var så himla snarstuckna.

Ex. I den senaste Fb-löptikstråden blir en kommentarskrivare A (mer eller mindre) upprörd över att löptikar hade blivit jämförda med tappade godisbitar på planen av kommentarskrivare B. "Man kan inte jämföra, för löptikar är naturligt till skillnad mot tappade godisar som ju "bara" är slarv" (ej direkt citat). Jag säger dock att båda kan upplevas som störning oavsett hur naturligt eller hur slarvigt det än är.

Ex. Att inte känna sig utpekad som om man är nåt "katten har dragit in" om/när man blir ombedd att bära ett rött band på kopplet - utan istället se det som typ en "utmärkelse" att ens hund ska få lite lyxig free space, dvs slippa pilska hanhundar närgånget fastnosande i rumpan på dom. 

Okej, jag kan erkänna att när jag första gången hörde följande argument mot att inte ha ett rött band på kopplet, så blev jag något snarstucken (men jag döljde det väl, hoppas jag): "Hanhundsägarna blir så stissiga när de ser bandet, och denna stissighet för de då över till sin hund!".

• Man ska inte generalisera alla hanhundsägare! Vissa skulle säkert bli stissiga, men absolut skulle de allra flesta inte bli det, utan bara tacksamma. Hur som helst så är väl ändå denna eventuella stissighet i så fall deras problem, inte tikägarens?
• Eh? Är detta argument vissa (!) tikhundsägares version av att visa hänsyn? Att påvisa att de vet bättre än hanhundsägaren själv hur denne känner och dess hundträningskunskap, så att med hjälp av att inte bära rött band, så kommer hanhundsägarna utvecklas till - om inte fulländade - men ändå bättre tävlingsekipage?
• Hm? Detta argument tycker jag är "rätt så" nedvärderande; att vissa tror/anser att man som hanhundsägare (i undertecknads fall sedan 1990) inte har bättre kunskap om vare sig själv, sin hund eller hunderiet över huvud taget.

    

Observera att jag ställer mig neutral i "löptiksbandsfrågan", av anledningen att alla kommer i alla fall inte använda det; dels för att tikägaren kanske ha råkat missat att uppmärksamma det begynnande löpet, råkat i tävlingsstressen glömma bandet - eller vägrar använda det i en ren protest.

Jag ser en viss komik i att förespråkarna av "Gula bandet" (= håll avstånd, rädd/tränande/aggressiv hund) gör allt för att få ut budskapet "Låt min hund vara!!", och vill använda det flitigt, men löptiksägare (vissa) vill tydligen ha närhet till andra - pilska - hanhundar, speciellt på tävling! :)

Pingu och jag tävlade på lördagen på Slottshoppet, Skutskär, vilken var min första tävling där tikägarna var uppmanade att bära ett rött band. Nu uppmärksammade jag inte en enda med detta omtalade röda snöre, men det kan mycket väl bero på att jag vid hundmöten är så koncentrerad på min egen hund, så jag helt enkelt missade det. Däremot såg jag flera som rastade sina jyckar vid "löptiksrastplatsen", och tyckte synd om dom eftersom de där inte hade en endaste skugga i hettan.

2. Att folk är införstådda i att ta hänsyn kan betyda att man själv måste offra något, något som andra får behålla.

Ex. Att löptiksägare med god vilja lämnar sin hund kvar i hundbur/tält medan de själva umgås med sina tävlingskompisar, eller så får man "offra" tävlingsgemenskapen om man hellre vill vara med sin hund.
    Denna uppoffring behöver ju enbart göras när tiken verkligen löper, dvs oftast två gånger om året. Hur många tävlingstillfällen det nu blir beror förstås på hur ofta man tävlar.
    Att säga: "Men jag vill ju OCKSÅ hänga med mina kompisar och strosa runt som alla andra, och rasta hunden precis där jag vill fast jag har löptik!!!!" är icke att visa en god vilja att visa hänsyn.

Ett förslag dök upp i den senaste Fb-tråden att de "pilskaste" hanhundarna skulle istället få en "löptiksfredat område". Intressant idé att tänka "utanför lådan", men det faller något på att då måste de ständigt vara på denna plats (till skillnad mot löptikarnas ett par gånger om året).

3. Att tävlingsarrangörerna planerar tävlingsområdet.

Ex. Att start- och målfållor är "luftiga" med flera "reträttvägar", alltså inga smala "återvändsgator", som tvingar alla ekipagen att vara tätt, tätt intill varandra, plus att tydligt avgränsa fållorna från strövstråken runt om.
    Om inte tävlingsområdet kan erbjuda denna extra plats; tänk om!

Personligen vägrar jag att tränga in min hund i dylikt litet område med andra hundar - för allas trevnad!! För både min, min hunds och alla er andra samt era hundars väl.
    Jag ställer mig en bit ifrån, och får därmed svårt att se vilket startnummer som är inne på banan eftersom jag inte har världens bästa hökblick för att se inropartavlan eller bläddernummerlapparna, speciellt om dessa är vinklade - i mitt tycke - åt fel håll. Mao är tavlan vänd åt rätt håll för en del andra. Man kanske... haha, nu önsketänker jag... skulle man ha en tredimensionell inropar-/nummertavla? Eller varför inte en som snurrar sakta runt sin egen axel. :)

Med andra ord, om det är alltför trångt vid startfållan kan jag och min hund bli svår att urskilja för inroparen, och jag kan bli lite sen till start eftersom jag och min hund laddar upp en bit ifrån, så den eventuella tid samt jobb man tjänar in med ex ha dubbla planer där en står "i träda" i väntan till nästa klass bara försvinner ut i det blå (om fler än jag vägrar trängas).

Jo, kom på en till grej...
   På rallylydnadstävlingar så står det ofta i PM:et att löptikar ska stanna kvar i bilen medan föraren anmäler sig samt där får anvisningar om var löptikarna ska rastas/vistas.
    Men... var detta löptiksområde är förblir (typ) okänt för hanhundsägarna. Ja, inte förrän man råkat kliva in i det, alltså. För då ser man det på sin hund... eller så är man inte på detta löptiksområde, utan nån löptik har gått där innan tävlingen - eller så har nån "fuskat"... eller så har de ofrivilligt "fuskat" för de har missat att jycken har precis börjat löpet. Ja, ovissheten kan vara stor för båda parter.

Torr-rallylydnadsträning på en liten annorlunda plats. Allt för störningsträningen.

 

4. Du har med berått mod införskaffat din hund, tik som hanhund. Stå ditt kast!

Har du tik, var beredd på att minst två gånger om året visa extra hänsyn i några dagar/nån vecka.

Har du hanhund, var beredd på att din jycke typ ständigt "löper", och träna "anti-löptik" så gott det nu går.
    Det knepiga med "anti-löptiksträningen" är att löptikarna ofta lyser med sin frånvaro precis när man vill träna detta, men finns ofta tillhands när man har tänkt träna annat... men det är bara att tänka om - bita i det sura äpplet - och greppa träningstillfället.
    I brist på själva löptikarna, så har jag själv ibland åkt upp till brukshundklubben och passat på att träna direkt efter nybörjarkursen, där många gröngölingar har det väldigt svårt att låta bli att tappa godisar i gräset. Detta för att enkom träna störningar.
    Jag har välsignat (!) alla dessa "godistappar"!! Jag har då kunnat träna jycken i stadga och i att kunna hejda sig och visa upp lite tålamod - att man ska utföra nåt "jobb" (agility/rally/lydnad/freestyle) innan "Varsågod!"-kommandot ringer i den överlyckliga jyckens öron.

Intressanta doftfläckar har utnyttjas i all oändlighet med "life reward"-stuket.
    Denna träningsform är dock något knepig, eftersom man ju inte är helt 100 procent säker på vad/vilken doftfläck som han just då i belöningstillfället anser är belöningen.
    Jag minns speciellt ett träningstillfälle då jag var ensam på hela klubben (annars hade jag faktiskt inte haft hunden lös). Pingu var mycket intresserad av en doftfläck vid träddungen, så jag riktar in hinder likt en målraka mot doftfläcken som då blev som en extern belöning. Pingu måste dock (förutom att ta hindren), ta ögonkontakt samt invänta mitt life-rewardbelöningsord "Varsågod!" (till skillnad mot "Bra!" eller Yes!") innan han får sticka iväg och nosa.

Efter Pingu har fint skuttat målrakan och tagit kontakt med mig, så ropar jag mitt "Varsågod!". Hela Pingu lyser upp, hans ögon blir stora som tallrikar, men han är ändå inte riktigt säker: "Öh? Hör jag rätt?!", tycks han undra, och kollar in mig. "Ja!! Varsågod!!", förtydligar jag ytterligare, och en ÖVERLYCKLIG jycke rusar iväg...... förbi där jag tror var den högintressanta belöningsdoftfläcken!!!

    Pingu rusar - istället - över hela appellplanen, bort mot parkeringen (typ) på andra sidan och suger glatt åt sig sin nosbelöning. Ja, jag kunde ju inte hejda honom - jag hade ju sagt varsågod!!
    
    Efter en stunds nosande kommer han tillbaka i 190. Haha! Och jag testar igen med målraketräningen mot den förut så intressanta doftfläcken vid träddungen. Hihi! Pingu tar mitt varsågod till att få rusa i värsta 190 igen bort mot horisonten på andra sidan appellplanen. När Pingu sedan åter kom tillbaka, så avslutade vi denna dags life-reward-träningspass, eftersom det inte riktigt blev någon optimalt träning - för mig. :)

En klubbkompis undrade om jag ville ha några bomullspads indränkta med hennes jyckes löptiksblod. Jag svarade euforiskt "Jaaaaaa!". Tyvärr hade de ingen större funktion i träningen; jyckarna reagerade inte mycket, konstigt nog. Kanske för att bomullspadsen hade varit nedfrysta innan?

Jo, apropå Slottshoppet...
   Eftersom Pingu och jag dök upp på andra dagens tävlingar, så var det liksom redan fullt med tält överallt. Mina klubbkompisar (som kom dit dagen innan) hade slagit läger rätt så nära löptiksrastplatsen. Inte nog med det, så råkade granntältet vara invaderat med svarta jaktlabradorer, vilket min jycke är typ övertygad om att alla är Hubbe, en klubbkompis kastrerade hanhund som min Pingu är typ oemotståndligt kär i (!).
     Jag och min "lätt romantiskt lagda" samt önsketänkande pojkvasker till hanhund slog oss ned där ändå. Men vadå´ra! Ska man träna, så ska man! Även på tävling. Du kan läsa hur det gick här.

 Att Pingu ibland lägger sig ned på kontaktfältet är hans eget påfund. Foto: Kajsa Johansson.