En enda stor fet käftsmäll :(

Bild ditlagd enbart för att få en bättre "förbild" på vissa sociala medier. 😏 Äh! Så funkade det inte ändå. *muttrar surt* Suck!!

Jaha, så blev det så här igen. Har inte haft lust att blogga (och så försöker jag undvika att publicera nåt när man fortfarande är i affekt), och då blir det liksom inte nåt bloggande. Och sen när man har lust blir det så här dumt alldeles för långt - igen. Skulle ju inte, ju!
Men till saken då, så blir det inte ännu längre än vad det behövs. Sluta babbla strunt, vetja!

I år är det röd bajspåse som gäller.

Jo, minns ni att jyckarna smet en morgon igenom staketet till grannen? Helgen efter så inspekterade jag staketet, och tätade samt lagade lite provisoriskt lite här och där...

 

Den här "provisoriska" *harkl* staketlagningen är ett par, tre, fyra år gammal. På den tiden var det visst blåa bajspåsar som gällde. Hur som så är de uppenbarligen hållbara. 😉

Ja, bajspåsar kan man ha till mycket!! Och de finns ofta nära till hands, bara en ficka ifrån dig.

Vad har vi för bild här då..?

Jo, the employee of the month: Malou. Det bästa man har sätter man på disken.

Första träningspasset uppe på brukshundklubben för i år...

Jo, jag hade långlunch, och fick infallet att passa på att åka upp till klubben för ett kort, men intensivt träningspass.

Zafir tränar slalom. Lite hastigt och lustigt så bestämde jag mig för att börja om med bågarna. Gav ju upp dom i höstas; funkade inte liksom. Men nu så verkar Zafir ha mognat lite, så vi tar nya slalomtag.

Pingu fick köra mest för att träna Zafir i den ädla konsten att hålla truten och vänta på sin tur...

.. vilket han faktiskt gjorde med bravur (Hihi! Det rimmade; "sin tur", "bravur"). Zafir var tyst och lugn, och bara tittade på medan storebrorsan hade kul.

Vid det här träningspasset så körde Zafir gungan helt på egen tass för den allra första gången. Duktigt och modigt gjort, Zaffe!!

 Nedan lite efter-jobbet-promenads-bilder..

... med alla dessa evinnerliga godisstenar som poppar upp lite överallt, både på tänkbara samt helt otänkbara ställen. "Alla ställen är tänkbara!", anser Pingu.

Strax innan bilden togs, så hjälpte Pingu till att trycka på övergångsställeknappen, sen när vi hade gått över vägen så skuttade han - helt spontant på egen tass - upp på betongsuggan (jag var inte beredd på det), och Zafir hängde sen på.

Jag tänker inte avslöja att under resten av promenaden, både före och efter, så var vi alla osams med varandra nästan hela tiden.

En annan promenad, en annan godissten.

 

Rallylydnadsträning!!

 Jag har ju anmält både Pingu och Zafir till tävling i mitten av mars. Pingu i fortsättning där han ju ska vara lös (!) och Zafir i nybörjare, där han ska vara tjudrad från nos till tass. 😉 Vi måste träna!! Nedan bilder från träningstillfälle på Hundloftet.
 

Zafir sitter i (?) avbytarbänken och väntar på sin tur. 😊

Zafir redo för rallyaction. Här tränar vi alla nya skyltar för i år, vilken svårighetsklass de än månde tillhöra. Foto: Helena Jansson.

Lukas och Helena visar här nedanför upp den nya skylten "Vält" som kommer att komma till nästa regelrevidiering 2022. Det gäller att börja träna i tid.

Momentbeskrivning: Hunden ska först sätta sig framför föraren...

... för att sedan trycka sig mot förarens ben och sakta gliiiida nedför förarbenet...

... för att sedan lägga sig uppoch ned och visa söta magen. Det här är som ni ser Lukas paradnummer, vilket han givetvis gör på kommando.

Två filmsnuttar där Zafir leker på jobbet

Visst är det skillnad på lekintensitet om man jämför de två filmsnuttarna!
 

Zafir leker med Malou.

Zafir leker med Pingu. Vi var på väg att gå hem, därav blinkhalsbanden.

 

 Zafir är allmänlydnadsutbildningsdemonstrationshund

 Förra lördagen ställde Zafir upp som demonstrationshund på Rosies allmänlydnadsutbildningsföredrag som handlade om stoppsignal och hur man kan lära in det. Zaffe uppförde sig precis som en helt otränad hund skulle uppföra sig, så det var helt perfekt! 😊

Sedan medan vi väntade på att Rosie skulle bli klar med kurseriandet (vi skulle ju käka på McDonalds efteråt) så passade Pingu, Zafir och jag på att träna lite där på Waxholms BK.

  Bägge hundarna uppförde sig som sig bör och var duktiga. Visserligen var vi nästan helt ensamma på appellplanen, förutom en matte med hund som var där lite i omgångar samt ett tjog spännande dofter plus några högar rådjursbajs.

Det syns knappt, men till vänster om Pingu är en ordentlig rådjursbajshög. Det är den han tittar på, men sen brydde han sig inte om den ett dugg, faktiskt!

 

Nu kommer vi till rubrikens "käftsmäll"...

 Jo, som sagt, så är det snart rallylydnadstävlingsdags, så vi måste träna. Så passande har vi en rallyträningsgrupp på klubben, och det kan man ju inte låta bli att utnyttja... fast man just denna dag egentligen inte hade nån större lust att träna... Vis så här i efterhand, så skulle jag nog ha stannat hemma - även detta tillfälle. Ja, det var första gången jag var där på träningsträffarna. Det har tidigare alltid krockat med annat, eller så hade jag glömt bort det eller så var det iskallt och blött ute, så man kan ju säga att det krockade med vädret eller med min sömn, typ. Eller hur?! 😏

Okej, jag visste att det skulle bli svårare utomhus med all störning runtom. Jag menar, att träna inomhus är ju som värsta skyddade verkstaden, ju.

Lugnet innan stormen. Ja, det är liksom lugnast när mina hundar är kvar i bilen. Varför kan de inte alltid vara kvar där? *uppgiven tränare*

Det var visst ovanligt många som hade dykt upp till träningen, så två banor var redan fixade när jag och hundarna dök upp typ 20 minuter försenade. Lyxigt, värre!!

Den ena banan var en nybörjare/fortsätningsbana och den andra en avancerad/mästarbana. Självklart testade vi bägge. Alltså, jag och Pingu. Zafir fick bara köra nybörjar/fortsättningsbanan.

 I och med att jag faktiskt har problem med min motivation; har så lätt att deppa ihop när det inte funkar och vill bara lägga av, så för att peppa mig själv, att hålla mitt träningshumör på topp (nja, typ), så kör jag alltid Zafir först - medan jag fortfarande är piggt (typ) träningshågad, och om (!) det går åt pipsvängen så har jag då Pingu att träna efter, som ju är duktigare än Zafir och därmed stärker mitt träningssjälvförtroende. 
    Och när då Pingu-träningen funkar (vilken det nu på senare tid oftast har gjort), så är man "på topp" igen, och därmed med friskt mod tyar med nybörjar-Zafir igen. Fiffigt, va? Så växlar man dom i omgångar, typ.

Men denna dag så funkade varken Zafir eller Pingu. Det kändes verkligen som värsta feta käftsmällen när den bistra verkligheten blir kastad mitt i ansiktet så där och man blir varse; "Aha, det är så här dålig man är! När man kommer ut ur den "skyddade verkstaden" i inomhuslokalen.".
    Det var "såhär" nära att jag minst tre gånger tänkte allvarligt: "Näe, nu åker jag hem!!", men jag stannade hela träningstiden ut, vilket i och för sig var en liten seger, och som "grädde på eländesmoset" så utmanade jag mig själv med att till och med hänga på en liten rastpromenad med två av träningskompisarna med sammanlagt fem jyckar (plus mina två).  Det var jobbigt, men det gick.

Vad som hände:
    Zafir, knappt kontaktbar (pga all störning runtom), kan plötsligt inte sitta fot överhuvudtaget. Med fylld godishand gick banan hjälpligt. Zafirs "krav" på godishand stör mig (!); det funkar ju inte på tävling.
    Hämtar Pingu för peppa upp mig lite.

Pingu, ej kontaktbar, fastnar i en luktfläck vid sidan om banan. Han "löptikssmackar", och jag tänker: "Hm? Äh, bara att gilla läget, och ställa in sig på "antilöptiksträning". Bra! Det behövs alltid."
    Jag jobbar ihärdigt att han inte ska dra upp i "skogsdungeön" som han alltid dras till. Jag tänker: "Bra att banan ligger precis intill. Vi behöver träningen.". Jag kämpar. Upptäcker att någon har dumpat sina vantar precis intill en skylt. "Oj! Inte var 8:ans frestelse med när vi gick banan, men det ska gå ändå.", envisas jag med en minst lika envis Pingu, som är helt inställd på VANTAR!!!!. Vi gör om skylten flera gånger, men till slut så ratar han vantarna.
    Nästa skylt strular också... Jag ser nu i ögonvrån att ett till ekipage kommer allt närmare i banan, men jag bryr mig inte. "De väntar väl när de kommer för nära...", tänker jag. Skylten därefter strular också... Pingu kollar bakåt... och där, vid skylten som var innan, är nästa ekipage och typ nosar oss i rumpan. Då brast det! "Då går jag väl ur då!!", grymtar jag halvhögt och tar bestämda steg ur banan. Sur. 😡 

Jag ställer mig vid sidan om banorna och surar samt försöker lugna ned mig. Tänker att man (läs: jag) borde bestämma sånt här innan; om man ska/vill köra flera ekipage i banan samtidigt. En träningskompis nämner att hon hörde mitt "lilla utbrott" (vilket ju inte alls var meningen att nån skulle höra *skäms*), får medhåll plus att man borde bestämma sånt i förväg (flera ekipage i banan) så alla vet och är införstådda hur man vill ha det.

Ja, ja... Hur som helst, så kör jag avancerad/mästarbanan med Pingu i släpkoppel. Det funkar tillfredställande. 
    Senare, medan jag står där och bara är, så funderar jag på att köra banan med Pingu lös och be alla att hjälpa mig och schasa iväg honom ifall att han sticker, precis som vi har gjort i agilityn. Inväntar bra tillfälle... men när banan är ledig och tillfället borde vara perfekt, så passerar en matte med två hundar som kom från agilitybanan. Nä, inget bra tillfälle, liksom... och tiden rinner iväg... och med den tillfället. *suck*

Ja, ja... Nya tag en annan dag...

Lärdomar från dagen:

• Jag är sååååååå less på små ettriga gliringar om Pingu från viss... Förut så rann de bara av mig som vatten på en gås *skrattar lite åt jämförelsen* men numera... jag biter tillbaka på direkten. Är så less!!
• Att aldrig mer bygga upp irritation så att man sen brister i ett argt utbrott. 
• Undrar fortfarande om en av nykomlingarna och det trevliga samtalet med vederbörande bara var artigt eller om det var typ passivt aggressivt. Hm?
• Att intala mig bättre att det kommer gå åt helvete vid utomhusträning, så jag inte blir besviken och därmed tappar träningsmotivationen. Haha! Ja, det är märkligt bakvänt, men så funkar jag! 
• Att till nästa gång tala om hur man vill ha det på banan med tanke på flera ekipage kör samtidigt.

Vad som ändå funkade:

• Pingu valde, helt spontant, att lägga sig ned inte långt ifrån de andra, och låg lugnt kvar, trots andra ståtliga hanhundar passerade precis intill. Just det, ja! *muttrar förundrad över andra, och ruskar oförstående på huvudet*
• Att både jag och Pimpim-matten såg samtidigt vad som höll på att hända, och avstyrde det hela innan det hände. Plus i kanten för oss! Pingu (fortfarande liggande ned) och Pimpim började nämligen att spänna surt på varandra; den ena med mycket hög svansföring och den andre med ett tyst, knappt hörbart dovt morr.
• Precis innan alla åkte hem, så råkade jag höra att ett par skulle gå en liten rastvända, och jag tänker för mig själv att man borde (!) hänga på... Då får jag en trevlig inbjudan från den ena och jag hör mig själv tacka ja. 
• Typ nån dag efter kom jag på att belöna Zafir från vänster om hans huvud så att han svänger in rumpan, och vips så sitter han fot. 

• 

  Världens sötaste border collie Pimpim och Lukas, som också är söt, och så har vi Zafir där i bakgrunden som faktiskt sitter fot! Jag förstår att Pingu blev lite småsur på Pimpim, och jag förstår varför jag tycker Pimmen är så söt på den här bilden. Visst har de en viss likhet, Pim och Ping?

  
  

Gammal bild på Pingen

Tillbaka till förra söndagen...

Vissa dagar är hundarna som bäst och sötast när de sitter kvar i bilen.

Bild från när vi i veckan tränade torr-rally efter jobbet på gamla Preem-tomten, med andra ord typ mitt i centum med passerande folk och bilar. Ja, jag letar störning, störning, störning. På bilden: Zafir sitter lydigt kvar och inväntar mattes varsågod.

 Nu till nåt helt annat... (här hoppas det fram och tillbaka i tiden)

 Vargens dag, 4:e februari

Hur många vet om att vargen har "en dag"?
   Inte! Nä, förstod det.

Vargens dag-anhängare hade denna dag "kuppat" rondellen med en "rondell-varg". 😊

Visst var den fin!!

Så här såg den ut när globen var tänd (den ska visst egentligen föreställa solen). Foto: Mattias Skarelius. (snodd från Fb).

Från en varg till en annan...

Den här vargen trånar efter sin matte. 😊

Och nu slutligen...

Dagsfärska bilder!!!

 Nja, från gårdagen, alltså.

Igår morse fick jag för mig att testa att gå en nygammal skogstur. Brorsan och Pingu brukar gå där, och jag har bara fått stigarna beskrivna för mig. Det är en lite märklig känsla när man vet att ens hund hittar bättre än man själv gör.

Jag följde fotspår i snön som kanske var brorsans och Pingus förstås. Pingu kände väl till godisstenarna.

Stigen (som även nyttjades till motorcrossbana alternativt ridväg) gick stundtals precis intill vägen, så inte enbart för viltet skull så hade jag tummen mitt i ögonen på mina hundar; ingen hund skulle få smita åstad!!
    Jag tycker det alltid är lite kymigt när man går på okända stigar. Avskyr att gå vilse!! Vid ett tillfälle fanns det en "avstickarstig", som tycktes vika av åt rätt håll, så efter lite tvekan så tog vi den. Men då kom vi in på begravningsplatsen, och det ville jag ju inte, så då vände vi tillbaka genom stängslet (sån där "sicksackportgång"), men Pingu tyckte det var helt fel!! "Vadå? Nu går du i alla fall fel, matte! Jag hittar här!!", glodde han under protest, men med en suck så följde han efter sin virriga matte tillbaka på "avstickarstigen".

När vi sen kom tillbaka till ursprungsstigen så fortsatte vi den åt vänster och jag upptäckte den första godisstenen (läs: Pingu skuttade upp på den).  "Aha!", tänkte jag, "Det var nog den Pingu hade i nosen.". Undrar hur stängslet egentligen gick, kunde man gena och komma direkt dit från begravningsplatsen, månntro?

Zafir och Pingu ser ut över skogsvidderna. Bilden är tagen precis innan jag kände igen mig med ett högt och lite förvånat "Jaha!!", som Pingu missuppfattade och trodde vi stötte på nån vi kände.

Strax innan bilden togs så lyckades Zafir få nos på nåt "sådärbara" och försvann på sekunden bort mellan tallarna med nosen i backen. Jag blev helt tagen på sängen. Så typiskt! Jag hade tidigare varit på honom som en igel, inte givit honom en chans att följa något viltspår utan avbrutit honom direkt när han har varit på "spårsmitargång". Men nu så avslöjade han sig inte det minsta, och jag var inte heller längre på helspänn i och med att jag nu kände igen omgivningarna.

Jag röt till när han for iväg, men förgäves. Fann mig ändå till och med att testa stoppsignalen som vi ju precis har börjat träna in, men... Pyttsan!
    Zafir kom dock tillbaka efter cirka 30-45 sekunder (som kändes låååånga). Vad det tog emot att berömma och belöna, men han hade ju avbrutit... Så jag bjöd på vild och rolig kamplek medan jag högt upprepade orden "Vad jag hatar dig! Jag hatar dig!" 😉

Strax efter Zafirs smitarsväng så ränner Pingu iväg! Men han skulle bara till en lite avlägsen godissten. 😊

Zafir är föga intresserad av godisstenarna...

Men envisa matte tycker det är mer passande...

... att "jaga" godisstenar än vilt. Så upp på stenen skulle han!

Oj! Brant var det här!!

Isen ligger vit på sjön.

Men vad är det de kikar efter?

Jo, den ena skridskoåkaren...

... efter den andre blir följda med två par hundblickar.

När vi sen hade passerat badplatsen med dess parkering, så rusar plötsligt Pingu (!) iväg bort i fjärran. *suck* Men vad sjutton!! 😒 *irriterad matte*
    Pingu är hela tiden inom synhåll, men på alldeles för långt avstånd enligt mitt tycke. Han fastnade i en luktfläck, men hade antagligen full koll på oss andra. Han kommer sen tillbaka på mitt inkallningshandtecken (efter några upprepningar, dock).
   När vi sen går förbi där han hade luktfläckfastnat så ser jag ingeting märkvärdigt. Lite senare (vi hade nu gått till vänster, upp på stig mot bilen) så försöker han, så där lite diskret avvika bortåt, åt höger, igen mot det intressanta. Lömska lilla Ping-hund! Men den gick inte matten på!!

En sista godissten innan vi är åter vid bilen.

Tillbaka vid vägen efter en cirka timmes skogspromenad.

Om mindre än en månad ska hundarna (läs: Zafir) vara "vilt-i-skogen-tränade-låt-bli-dom-annars-åker-ni (läs: troligtvis mest jag)-på-moppo".