Ni får skratt åt mig om ni vill...

... ni får skaka på huvudet och håna mig om ni vill, men jag har - för sjuhundraelfte gången - fått för mig att ta tag i "gå-fint-i-koppel"-träningen. Alltså, det här är något jag tycker är tämligen urtrist och svårt. Jag menar, det finns en anledning varför alla - och då menar jag alla - mina hundar drar i kopplet. ;) Ja, den gemensamma nämnaren är ju deras hopplösa matte.

I teorin är gå-fint-träning inte alls svårt; det gäller "bara" att vara konsekvent: Drar hunden kommer den ingen vart.
    Hmpf! Jomenvisst! Det är bara det att i praktiken så går man (i alla fall jag) tusentals med promenader när du har bråttom, är sur och grinig, är trött, har ont nånstans, det är trångt i folkvimmel "som är i vägen", korsar trafikerade gator där bilar liksom "inte har tid" att invänta fotgängarens gå-fint-hundträning etc, etc som liksom saboterar det hela, den där "enkla" träningsplanen.
    Ja! Varje gång du går ut med hunden så blir det träning, jycken lär sig saker, vare sig du vill det eller inte. Med andra ord; jycken får vinning av att dra - för att omgivningen/situationen/matten ser till att den får det.

Och så har vi  också det att jag bryr mig inte så hiiimla mycket om att byrackorna drar. Det bidrar med en stor del att mina jyckar gör det; drar.

När jag i alla fall håller på och är något obekvämt ärlig så bör jag väl rannsaka mig själv och erkänna att alltför ofta är jag sur och grinig och trött; jag orkar inte med att berömma och vara glad så att hundarna känner en vilja och får vinning av att "hänga med matten" - trots intressanta dofter och luktfläckar runt om.

Bild från slutet av förmiddagens promenad där Pingu valde hellre att kolla in matte än att dra iväg för att nosa.

Igår på promenaden funderade jag lite på det här, som jag i och för sig alltid lite skamfullt gör (jag menar, Pingu är nu fyra år fyllda, och drar alltför ofta obönhörligt i kopplet), men igår kom jag på att jag har ju typ alltid klickern liggande i jackfickan, varför inte använda den? Den är ju enkel (typ) att använda - fast man är trött, sur och grinig. Den klickar ju lika glatt ändå, liksom.
    Så som en totalförändring i "gå-fint-träningen" koncentrerar jag mig på när de nångång går fint (istället för att idiotiskt och meninglöst korrigera när de tokdrar), med andra ord; trevligare promenader för oss alla.

Så nu träning som egentligen går emot alla gängse träningslagar:  

1. Jag tränar gå fint fast jag har bägge hundarna med mig; man borde ju egentligen gå/träna en i taget, men jag känner mig själv, det blir liksom aldrig av, och så går vi ju hur som till och från jobbet alla tre tillsamman - och även om jag inte "tränar" så gör jag ju det ändå, vare sig jag vill det eller inte.
2. Jag koncentrerar mig framför allt på Pingu. Att jag därmed råkar ofta klicka när Zafir "går fult" struntar jag i. Min tanke är att i och med att han ser att Pingu får godis, så vill ju även han ha; han kommer till min sida, vilket ju är det jag vill.
3.  Zafir är inte inklickad, men det struntar jag i. I och för sig är det lite småbra att han inte är inklickad eftersom jag egentligen för tillfället mest koncentrerar mig på Pingu.
4. Risken finns att Zafir lär sig att ignorera klickerljudet, fast å andra sidan när jag tränar en hund i taget, ex. konster, lydnadsmoment, så är ju jycken som sitter på "avbytarbänken" precis bredvid - och uppenbarligen hör klickern och/eller mitt beröm. Vad är egentligen skillnaden vid denna "låt-bli-och-dra"-träningen?

 "Men så kan man inte göra! Det är fel!!", protesterar ni, men äh! Jag testar. Det är ju mina egna hundar, och jag har inte mycket att förlora.

 I morse (läs: förmiddag) var då den andra promenaden med "den nya trevligare" matten med klickern beredd men lite dold i handen.
    Det gick riktigt hyfsat och bra först... men när vi svänger in på Hagtornsvägen blir de bägge hundarna som förbytta!! "DRAAAAAA! VI SKA FRAMÅT!! FORTARE!!!", försökte de båda dra sin arma matte. Men då tvärnitade matte - och det blev tvärstopp. Dra tillbaka jyckar, och försöka igen. Hmpf! Nä, där på Hagtornsvägen gick det inte så bra. Tror att det bara blev ett enda klick på nästan hela vägsträckan...

Fast... sista biten, där vägen går jämsides med festplatsen så fick vi hundmöte: korthårs-collien med äldre husse på kryckor. "Hur ska det här gå?!", tänker jag och ser till att mina hundar är nära vid min vänstra sida. I ögonvrån ser jag hur collien går med stotlig svans upp i vädret. Pingu glor stint under lugg mot den...

Ja, vad tror ni händer? *en stunds tystnad av helt förstummad matte* Jo! Precis när vi passerar varandra... så kollar Pingu upp... mot mig!!! "Öh?!! Vem har bytt ut min hund?", tänker jag samtidigt som jag berömmer och belönar honom.
    Sen efter mötet så vill både Pingu och Zafir korsa vägen till "efterlukterna" av collien - men det fick dom inte. Inte förrän jag sa varsågod, alltså.

Sen, resten av promenaden, hela vägen hem, så går Pingu vid min sida medan Zafir far runt, kollar in luktfläckar, jagar luriga löv som blåser omkring osv.

"Nä, nu börjar du bli lite väl tråkig!", tänker jag efter en liten stund om Pingu, "Hörru! Gör nåt! Du kan ju inte bara gå där som en tråkhund, heller!! Är du sjuk?"

När vi sen börjar närma oss en mer eller mindre obligatorisk godissten (som de ratade på vägen bortåt), så travar Pingu spontant på och kliver lugnt upp på den. Zafir hänger på.

Kan nån säga till Zafir att han får inte vara så där söt?!! Synd dock på ögongojset.

Sen hittar Zafir en pinne som han bär sin vana trogen. Pingu går lugnt vid sidan, nosar lite, men går sen utan att dra.

 Det ska bli intressant att se hur det här kommer att gå sen när man är på mer outforskade platser.

Titta, vad jag upptäckte på tomten!! En (!) snödroppe!!

Och ett par spirande krokusar, faktiskt!

 Undrar om Zafir kommer att bli en tennisbollälskande hund? Kommer han att axla Keatons och Gromits bollmantel?

Jag hade satt mig på farstutrappan, Pingu satte sig intill för lite gos. Zafir kom sen för att hänga med - men så upptäcker han tennisbollen som hade hamnat under trappan. Zafir pressar sin nos mellan trappstegen och får tag i tennisbollen. Resten finns på filmsnutten.

Pingu får dock - definitivt - vara så här söt!!! Men kolla in den där sötblicken!!

Zafir fortsätter att vidga sina vyer...

Nu ska vi se vad vi har tagit för bilder...
    De här första är från förra helgen.

Jo, Åkers kanal är rätt så lång, och här går vi längs den relativt nyare anlagda gångvägen. Ja, ny för oss, eller mig, då. Sist jag gick här så fanns inte den här delen av gångvägen. På bilden ser man hur Pingu kollar in gräsänderna och Zafir kollar in... nåt annat.

Den smala bron över kanalen.

Nu går vi tillbaka fast på andra sidan av kanalen. Sist vi gick här så fanns väl inte ens Pingu.. väl? Pingu som fyllde fyra år i torsdags.

Förra söndagens eftermiddag...

Jyckarna och jag åkte för att tvätta bilen. Vilket i och för sig var totalt meningslöst - för bilen blev smutsig igen på vägen från biltvätten.

Måndag eftermiddag...

Nu har vi hamnat på bilbesiktningen. Du fattar nu va varför jag tvättade bilen dagen innan? Om du kollar riktigt noga så kan du skönja vår bil på bilden när den åker in i "ljus-, blinkers- och bromstestar-stället". 

Jo! Vet du vad som hände där på besiktningen? Så klart du inte vet, men snart så; om du orkar läsa.

Eftersom ens pigga arbetskamrat var sjuk, så skulle jag tillbaka till jobbet för den sista timmen. Jag hade tid hos besiktningen, i Vallentuna, kl. 17.10 och borde vara på jobbet (Åkersberga) igen klockan 18.00. Med andra ord liiiite tight med tiden, men det borde gå trots eventuella köer in till Åkersberga centrum.

När det till slut är min tur att ratta in till själva bilprovningshuset så blinkar inte reg.numret i displayen? Bilprovningskillen vinkar in oss. Något undrande kör jag in. Det första killen säger (efter hälsningsfraserna förstås) är att jag ska skjuta tillbaka förarsätet så långt det går. "Öh? Okej.", svarar jag och letar febrilt efter spaken. Ja, jag har ju inte haft den här bilen så hiiimla länge, och har enbart ställt in sätet en endaste gång. Killen berättar var spaken är, och jag skjuter bak förarsätet tills det tar emot. Blir dock lite förvånad att det tog stopp så pass fort.. Jag stiger ur för att först ta ur Zafir som sitter i baksätet...

"Du måste ta bort.... det där (pekar mot prylarna bakom förarsätet)... för att få bak förarsätet helt.", uppmanar killen. "Öh?", säger jag, och lossar först Zafir och får ut honom, för att sedan typ hastigt kasta upp alla diverse hundprylar upp på baksätet. Medan jag gör det frågar killen: "Kan jag öppna bakluckan?". "Javisst! Det är bara att öppna.", svarar jag, och är tacksam över att han är så pass respektfull mot Pingu som ju sitter därbak.

Innan jag går bort för att ta ut Pingu, skjuter jag bak förarsätet - och nu gick det helt klart att få bak sätet mer. Jag stiger ur och bort för att hämta Pingu...

    "Det är dragkrok på den här bilmodellen, en avtagbar dragkrok...", upplyser killen. "Öh?!!!", svarar jag mycket förvånat, "Det hade jag ingen aaaning om!!"

    "Den ligger, brukar i alla fall ligga vid reservdäcket...", fortsätter killen att upplysa mig samtidigt som han pekar mot under hundgrindarna, "... och jag måste testa den för att kunna godkänna besiktningen." Jag suckar djupt och uppgivet. "Du har nu två val: antingen tar du ur hundburen eller så bokar du en ny besiktningstid.", säger killen lite uppgivet/luttrat.

    "Men... jag kommer ju aldrig använda dragkroken. Jag hade ju inte ens en aning om att den fanns...", muttrar jag i min tur uppgivet, ".. men jag förstår; du kan ju inte godkänna eftersom den ju helt klart är där."

Tankarna för och emot virvlar i mitt huvud; krångel att lyfta ur de tunga och fastsatta hundgrindarna med dynor och allt, tidspressen att jag måste tillbaka till jobbet, samt krånglet med att boka ny tid och ta mig hit igen och åter tvätta bil osv, osv. "Äh, jag tar ur den! Vi kör!!", bestämmer jag inte så helt övertygande.

Ut med Pingu ur bilen. Jag slänger dynorna på golvet... och sen står jag där med en hund i varsin hand och ser mig om... Inte en hundkrok i hela bilbesiktningslokalen så långt ögat kan nå. "Finns det inte en hundkrok nånstans?!!", frågar jag killen lite smått desperat. Han skakar på huvudet nekande. Tror inte att han tyckte det var så märkligt, men en annan som är en luttrad hundägare, som ständigt ränner hos veterinärkliniker, hundträningshallar och dylikt, är liksom van med sådana - självklara - bekvämlighetskrokar. :) 

   Bestämt kommenderar jag först Zafir att sätta sig ned intill hunddynorna på golvet, och sen likaså med Pingu. Gissa vilken hund som satt tjusigt kvar där intill hunddynorna medan jag klättrade in i baksätet för att lossa spännremmar och dylikt för att få ut hundgrindarna? Ja, inte var det Pingu i alla fall. Okej, jag förstår honom; han är lite ängslig av sig när det gäller större saker och ting som hissas upp i luften och ned igen med pysande ljud och så; det vill säga typ allt det som finns i en bilprovningslokal med bilar som hissas upp och ned samt rör sig i sidled medan det pyser när de kollar vid däcken.

    Jag tror nog att besiktnngskillen reagerade lite när jag med bestämdhet (i stressen) tog tag i Pingu och i rätt så arg ton visade vad jag tyckte om stackars Pingu just då. Sen gav jag liksom upp att få Pingu att sitta lika fint som Zafir intill hunddynorna - som låg typ två meter ifrån matte.

När grindarna är lossade hjälper killen till att lyfta ur de relativt tunga hundgrindarna. Killen tar sen ur dragkroken (som turligt nog faktiskt låg där intill reservhjulet), och ställer sig sen ned på knä för att montera dit den. Innan jag hann reagera så fick han några nospussar av Pingu. ;) 

    Besiktningskillen monterar dit dragkroken med ett tjusigt *klick* Monteringen tog typ hela... två sekunder. Klart! "Jaha, det var det. Den funkar!", säger killen med en lite besvärad ton, antagligen med tanke på allt strul för att höra detta lilla *klick*

    Medan killen står där på knä och monterar tillbaka skyddskåpan så beklagar han sig över sin onda rygg.

Jaha, och så in med hundgrindar för att lite kvickt montera och sätta fast dom. "Jag tar den. Tänk på din rygg!", säger jag när jag själv lyfter in grindarna, men killen hjälper till lite med att "styra" in den rätt in mellan bakluckehålet. Under tiden som jag klättrar in för att spänna fast så ser jag hur killen går runt och sopar lite och städar runt om för att fördriva tiden, typ?

Sen tar han över bilen för att göra sitt jobb. Han hittar inga fel, och jag får ett OK i protokollet. "Tack och hej då!", säger killen trevligt när han traskar vidare till nästa bil. "Tack och hej - och krya ryggen!", svarar jag och han nickar lite överraskad tillbaka. :) 

Väl tillbaka i Åkersberga centrum, strax före klockan 18.00. Ser en aspirantparkering borta bakom före detta Preem-parkeringen, men jag gapar efter för mycket, kör in i P-huset, men nej - ingen bra ledig lucka. "Äh, jag tar rutan vid f.d. Preem istället.", bestämmer jag och svänger höger... och upptäcker en "rival" hinna precis före. *suck*. Kör runt. In i P-huset igen, men nu upp till de övre regionerna. Ut med hundarna ur bilen. Nedför trapporna. Kommer på att jag bör nog först se till att Zafir "går på toa" innan vi går in. Vänder om mot grusslänten mellan trottoar och P-hus - jycken kissar direkt. Ja!! In till jobbet med en fart.

En annan arbetsdag...

Zafir sitter fint kvar medan jag tar emot varor nere på lagret. Nja, det händer att han gör det; absolut inget som man räknar med, liksom. Jag lärde ju Pingu "Skingra er!!"-konsten just för dessa tillfällen, alltså när han ständigt var i vägen när det kom leveranser. Funderar starkt på att även lära Zafir denna "Skingra er!"-konst. :)

"Skingra er!!" v.s inkallning. :)

Jaha.. Var har vi hamnat nu..?

Jo, vi är i "Brorsans skog" åter igen efter jobbet. Pingu hittade "stor-stenen" och skuttade vigt upp på eget initiativ.

Zafir försökte att hitta en väg upp på "stor-stenen"... men nä! Till slut blev det en liten (!) kompromiss. :)

Pingu besatt spanande bortåt på en annan stor sten...

... medan Zafir blev något närgången sin matte och hennes kamera istället.

 '

Få se... Nu är vi på jobbet igen...

Zafir har fått ett tuggben.

Pingu har redan käkat upp sitt. Han vill ha Zafirs, men sorry, Pingu. Gillar verkligen när de kan samsas så där.

Zafir och jag är ute på kort lunchrastning...

"Hej! Jag heter Zafir, och är fem månader. Jag ska bli agilitystjärna när jag blir stor, och då ska jag bli världsbäst på balansbommen!", påstår Zafir medan han traskar uppe på ett lågt betongblock.

Det gäller att ha tungan rätt i mun för att hålla reda på alla tassar och ben.

En sen eftermiddag upptäcker jag en djupt snarkande Zafir-valp mitt på golvet.

Zzzzzzzzz

Ja, ibland är det lite jobbigt och utmattande att jobba... men när det sen är dags att gå hem, då piggnar man till...

Zafir hittade ett gammalt, äckligt samt knäckt märgben på promenaden efter jobbet. Stolt bar han det så gott som nästan hela promenaden. Ibland släppte han det för att nosa lite, men det skulle envist med sen när vi fortsatte att gå.

Om nu nån saknar sitt märgben så finns det här hemma i Stava. Återfås mot beskrivning. :)

Och så har det blivit en ny arbetsdag...

När jag vänder mig om efter att ha lastat in Pingu i bilen, så ser jag denna syn. Jag går först bort för att öppna grinden...

På vägen tillbaka ser jag att lille Zafir sitter kvar på samma fläck med leksaken i munnen.

Han följer mig med blicken varje steg jag tar...

Jag förstår att han tycker vi ska stanna hemma för att leka på tomten, men till min förvåning så hoppade han ändå in i bilen utan större protester - med leksaken fortfarande i munnen.

Men vad har det här med att vidga sina vyer..?
   Nja.. jag vet inte... men...

... att plötsligt upptäcka att såna där runda, gula (nja? numera smutsgråa), studsiga grejer är rätt så kuliga prylar är väl också att vidga vyerna - fast det är hemma på tomten?

"Hihi! Du kan inte ta mig!!", visar Zafir lite retsamt mot Pingu - som inte brydde sig ett skvatt till Zafirs förtret.

Pingu var mer intresserad av sitt förfinade godistiggeriande uppe på alla förhöjningar som finns runt omkring.

Så Zafir satt där mitt i blåbärsriset helt alena med sin nyfunna roliga tennisboll i munnen.

Fin-Zafir spanar in storebrosan, faktiskt fortfarande med tennisbollen i munnen.

Nu har vi kommit ifatt tiden...

Dagsfärska bilder från skogen. Zafir tittar på medan Pingu - åter igen - blir påmind om att inte trava iväg för snabbt. Det är faktiskt "nära, nära"-tider numera i skogen.

Men visst är det ändå lite märkligt, hur kommer det sig...

... att de två allra bästa hundarna finns just precis här hos mig?

Och titta här!!

"Jag ska inte bara bli världsbäst på agilitybalansbommar när jag blir stor, jag ska även bli bäst på viga och kvicka hinderskutt!", visade lilla Zafir helt spontant på skogspromenaden. Bilderna är dock arrangerade efter det verkliga spontanskuttet. Pingu, agilityproffset, coachar och hejar på. (inte, han spanar bortåt)

Ja, man börjar ju så smått börja tänka på framtida tävlingar, det är ju också att vidga valpens vyer... att befinna sig på en tävlingsbana.

Senare på eftermiddagen körde vi kort lite improviserad rallyträning hemma på tomten. De båda fick turas om att sitta på "avbytarbänken" på den inhängnade altanen medan den andre tränade rally.

Sen när man kommer in för att sjunka ned i soffan sätter man sig på nåt hårt...

Ja, är man hundägare så är man. För visst har väl alla ett par djurskelettdelar och en brutalt deformerad petflaska liggande i "finsoffan". :)

Nya vägar samt revansch på promenadrundan där jag blev så irriterad sist.

Vi behöver nya hundpromenadvägar! Vi har tröttnat på våra gamla promenadstråk.
    Fast vi börjar med en bild från "hemmaskogen"...

Titta!! Nu kan Zafir skutta upp på stor-stenen!!

Men! Det här är ju också en bild hemmafrån. Zafir ville inte alls åka till jobbet; han ville stanna kvar hemma på tomten och... ja, vad tror ni han hellre ville? ;)

Nu är det "efter-jobbet-promenad". Som omväxling i "Brorsans skog" (den heter alltså egentligen nåt helt annat, men det är skogen där brorsan brukar gå). Vänta lite!! Nånstans har jag en bild från samma ställe då Pingu var en liten valpvasker...

 Pingu var så pass liten att han inte kunde komma upp på stenen och ställa sig intill Wilbur och Spirou.

Och nu är han så här stor, lill-Pingu... och så är lille Zafir där intill honom... *funderar lite* Vad jag saknar Spirou och Wilbur!

Tillbaka till promenaden...

Vissa hundar är mer upptagna med att gnaga, och andra hundar är mer upptagna med att spana runt än att glo in i kameran.

Till slut fick man till en hyfsad bild med solnedgången i bakgrunden.

Ny dag, ny promenad. Var ska vi gå idag?

Det blev golfbanan! Alltså en av dom.

Tala om att det blev springa av!!

Matte ropar! Här kommer vi!!!

Solnedgång även denna dag.. plus lite lutande golfsjöar. ;)

Plötsligt kutade Pingu iväg för att helt spontant skutta upp på en sten.

Det här är en "fusktbild"; arrangerad i efterhand.

Pingu, the king of the golfbana!!

Och så åter igen en ny dag med en ny promenadtur...

Den här skogen har vi inte gått i på evigheter! Sist vi gick här så var det full skog på bägge sidorna om stigen. Nu var det knappt att man kände igen sig.

Hihi! Zafir blev rädd för vår-"floden"! Synd att jag inte hann få upp mobilen på en gång, eller Zafir tycker nog att det var lika bra det. *Zafir rodnar*

Men han tordes strax gå fram och kolla in vattenporlet.

Sen hände det där som inte får hända... *matte rodnar* När vi kom ner till sjön så lättade jag på "nära-kommandot" och lät jyckarna få springa lite mer fritt. "Det gör väl inget att de kutar ned till sjöbrynet (eh? heter det så?). Jag hade inte en tanke på att det ju fortfarande var is på sjön - och jyckarna sprang ut på denna vårsmältande is!!! Hjärtat i halsgropen! Genast såg jag dödsrunorna inför min inre syn, hönsmatte som man ju är, ibland med all rätt. Fast bägge byrackorna kom strax tillbaka.

"Vadå ´ra? Det var inget fel på den där isen! What´s the fuzz?!!", påstod Pingu.

Pingu, the king of "Fängelseskogen-fast-på-andra-sidan".

"Hm? Varför blev matte så hysterisk för egentligen? Vad är det för konstigt med sjön egentligen?", undersöker Pingu.

Nu har vi kommit tillbaka till "Busters plan". "Öh? Vad heter det sa du?", undrar du, speciellt om du vet var bilden är tagen.

Det är bara ett minne av min allra första springer spaniel, Buster, han som bara blev lite drygt ett år. Han och Baloo brukade rejsa runt där på planen (som då var mer av en sandplan) så att sanden yrde. Alltför ofta mådde inte Buster riktigt bra, men här på "hans" plan lekte livet! <3

Och nu sitter Pingu och Zafir här.

Ytterligare en ny dag - som är idag, lördag - och en ny promenad, denna gång en "favorit i repris"...

    Ni minns kanske blogginlägget om den där hundpromenaden då jag blev mäkta irriterad, och bestämde mig för att denna tur ska jag ta flera gånger - som revansch, typ. Idag åkte vi därifrån med en nöjd känsla i kroppen. :)
 

Zafir kollar storögt in ett par monster (hästar) på behörigt avstånd.

Vi är alltså på kanalpromenaden.

Pingu kollar in gräsänderna som kom farande. Zafir märkte först inte av dom alls.

Jag tror nog att Zafir kollar mer in den fyllda bajspåsen och mina vantar än änderna.

"Vadå? Vad yrar du om, matte?", undrar Zafir.

Tja.. sen blev han minsann varse! Värsta andfighten! Zafir blev skraj, ställde sig bakom mig, typ. Synd att jag hade mobilen åt "fel håll".

Gissa vad som hände sen!!
    Jo, vi fick värsta hundmötet av tredje graden typ.

På ganska långt avstånd ser vi en matte med en större, svart hund. Jag "halar in" Pingu och Zafir lite grann. Nu ser jag att den mötande hunden är ju lös, och dess matte ropar åt den att stanna... vilket den ju då inte gör.
    Jag stannar upp, och inväntar att matten ska koppla sin hund som ju är typ precis intill henne, men hon misslyckas - och jycken kommer sakta allt närmare oss - samtidigt som matten desperat (?) ropar åt den att stanna.
    Nu börjar jag dovt vråla åt hundskrället, men den bryr sig inte. Den kommer allt närmre, men stannar en knapp halvmeter ifrån oss. Pingu har stramat upp sig (han är inte överförtjust i andra hanhundar) och Zafir småvoffar lite skrämt. Slagsmålet hänger i luften. Jag vill absolut inte ha nåt slagsmål, speciellt inte med tanke på Zafir, som redan är lite avvaktande mot främmande hundar. Den främmande jycken väljer dock att vända och att demonstrativt markera mot ett träd.
    Genast efter att den främmande hunden vänder så berömmer jag mina jyckar glatt översvallande och bjuder på den ena godbiten efter den andra. Zafir blir strålande glad, men Pingu är något mer svårflirtad.

Efter att tanten har kopplat sin hund, så ber hon så mycket om ursäkt, och förklarar (?) att hon upptäckte oss "för sent". "Det är lugnt.", godtar jag ursäkten (framför allt för min egen egoistiska skull; för framtida hundmöten) samtidigt som jag fortsätter att berömma och belöna mina hundar (medan mina knän darrade som asplöv, typ), jag tänker även att om detta avstånd mellan oss var "för sent"... så bör man nog inte ha sin hund lös...
    Hur som helst så blev avslutet på denna "incident" precis om jag ville; att alla inblandade stod lugnt och stilla och samtalade en liten stund. Kvinnan ber om ursäkt igen.

När vi sedan går åt varsitt håll, så vill Pingu absolut gå fram och markera över den andra hundens kissfläck - men se! Det fick han inte!!
    När jag sen sneglade bakåt, så såg jag att den främmande hunden var lös och fågelfri igen... *menande*
Lite småkomiskt att precis snett över på andra sidan kanalen så finns den nyöppnade - samt inhängnade - hundrastgården.
Tur i oturen att denna jycke var av en hundras som Pingu är så "smått" förälskad i. Undrar hur det hade gått om det inte varit så..?

Pingu och Zafir "sitter plats" medan jag låste slussgrinden samt därefter tog bilden.

Som sagt, när vi sen åkte hemåt, så var jag sååå nöjd över promenaden. Det enda lilla missnöjet var att den främmande hunden inte löd mitt "gå-härifrån-vrål", fast i och för sig så vände han ju, men inte omeddelbart.


Väl hemma igen blev det lite tokfnattspring hemma på tomten.

Zafir hittade en gammal sko.

Pingu och jag stod/satt stilla och iakttog förundrat medan Zafir fnattade runt.

Zafri försöker få igång en tafatt-lek....

... men nä. Pingu hade ingen lust.

"Äh! Då leker jag väl...

... själv med min sko då, tråkmånsar!!"

En filmsnutt med tokfnattspring från en annan dag.