Ni får skratt åt mig om ni vill...

... ni får skaka på huvudet och håna mig om ni vill, men jag har - för sjuhundraelfte gången - fått för mig att ta tag i "gå-fint-i-koppel"-träningen. Alltså, det här är något jag tycker är tämligen urtrist och svårt. Jag menar, det finns en anledning varför alla - och då menar jag alla - mina hundar drar i kopplet. ;) Ja, den gemensamma nämnaren är ju deras hopplösa matte.

I teorin är gå-fint-träning inte alls svårt; det gäller "bara" att vara konsekvent: Drar hunden kommer den ingen vart.
    Hmpf! Jomenvisst! Det är bara det att i praktiken så går man (i alla fall jag) tusentals med promenader när du har bråttom, är sur och grinig, är trött, har ont nånstans, det är trångt i folkvimmel "som är i vägen", korsar trafikerade gator där bilar liksom "inte har tid" att invänta fotgängarens gå-fint-hundträning etc, etc som liksom saboterar det hela, den där "enkla" träningsplanen.
    Ja! Varje gång du går ut med hunden så blir det träning, jycken lär sig saker, vare sig du vill det eller inte. Med andra ord; jycken får vinning av att dra - för att omgivningen/situationen/matten ser till att den får det.

Och så har vi  också det att jag bryr mig inte så hiiimla mycket om att byrackorna drar. Det bidrar med en stor del att mina jyckar gör det; drar.

När jag i alla fall håller på och är något obekvämt ärlig så bör jag väl rannsaka mig själv och erkänna att alltför ofta är jag sur och grinig och trött; jag orkar inte med att berömma och vara glad så att hundarna känner en vilja och får vinning av att "hänga med matten" - trots intressanta dofter och luktfläckar runt om.

Bild från slutet av förmiddagens promenad där Pingu valde hellre att kolla in matte än att dra iväg för att nosa.

Igår på promenaden funderade jag lite på det här, som jag i och för sig alltid lite skamfullt gör (jag menar, Pingu är nu fyra år fyllda, och drar alltför ofta obönhörligt i kopplet), men igår kom jag på att jag har ju typ alltid klickern liggande i jackfickan, varför inte använda den? Den är ju enkel (typ) att använda - fast man är trött, sur och grinig. Den klickar ju lika glatt ändå, liksom.
    Så som en totalförändring i "gå-fint-träningen" koncentrerar jag mig på när de nångång går fint (istället för att idiotiskt och meninglöst korrigera när de tokdrar), med andra ord; trevligare promenader för oss alla.

Så nu träning som egentligen går emot alla gängse träningslagar:  

1. Jag tränar gå fint fast jag har bägge hundarna med mig; man borde ju egentligen gå/träna en i taget, men jag känner mig själv, det blir liksom aldrig av, och så går vi ju hur som till och från jobbet alla tre tillsamman - och även om jag inte "tränar" så gör jag ju det ändå, vare sig jag vill det eller inte.
2. Jag koncentrerar mig framför allt på Pingu. Att jag därmed råkar ofta klicka när Zafir "går fult" struntar jag i. Min tanke är att i och med att han ser att Pingu får godis, så vill ju även han ha; han kommer till min sida, vilket ju är det jag vill.
3.  Zafir är inte inklickad, men det struntar jag i. I och för sig är det lite småbra att han inte är inklickad eftersom jag egentligen för tillfället mest koncentrerar mig på Pingu.
4. Risken finns att Zafir lär sig att ignorera klickerljudet, fast å andra sidan när jag tränar en hund i taget, ex. konster, lydnadsmoment, så är ju jycken som sitter på "avbytarbänken" precis bredvid - och uppenbarligen hör klickern och/eller mitt beröm. Vad är egentligen skillnaden vid denna "låt-bli-och-dra"-träningen?

 "Men så kan man inte göra! Det är fel!!", protesterar ni, men äh! Jag testar. Det är ju mina egna hundar, och jag har inte mycket att förlora.

 I morse (läs: förmiddag) var då den andra promenaden med "den nya trevligare" matten med klickern beredd men lite dold i handen.
    Det gick riktigt hyfsat och bra först... men när vi svänger in på Hagtornsvägen blir de bägge hundarna som förbytta!! "DRAAAAAA! VI SKA FRAMÅT!! FORTARE!!!", försökte de båda dra sin arma matte. Men då tvärnitade matte - och det blev tvärstopp. Dra tillbaka jyckar, och försöka igen. Hmpf! Nä, där på Hagtornsvägen gick det inte så bra. Tror att det bara blev ett enda klick på nästan hela vägsträckan...

Fast... sista biten, där vägen går jämsides med festplatsen så fick vi hundmöte: korthårs-collien med äldre husse på kryckor. "Hur ska det här gå?!", tänker jag och ser till att mina hundar är nära vid min vänstra sida. I ögonvrån ser jag hur collien går med stotlig svans upp i vädret. Pingu glor stint under lugg mot den...

Ja, vad tror ni händer? *en stunds tystnad av helt förstummad matte* Jo! Precis när vi passerar varandra... så kollar Pingu upp... mot mig!!! "Öh?!! Vem har bytt ut min hund?", tänker jag samtidigt som jag berömmer och belönar honom.
    Sen efter mötet så vill både Pingu och Zafir korsa vägen till "efterlukterna" av collien - men det fick dom inte. Inte förrän jag sa varsågod, alltså.

Sen, resten av promenaden, hela vägen hem, så går Pingu vid min sida medan Zafir far runt, kollar in luktfläckar, jagar luriga löv som blåser omkring osv.

"Nä, nu börjar du bli lite väl tråkig!", tänker jag efter en liten stund om Pingu, "Hörru! Gör nåt! Du kan ju inte bara gå där som en tråkhund, heller!! Är du sjuk?"

När vi sen börjar närma oss en mer eller mindre obligatorisk godissten (som de ratade på vägen bortåt), så travar Pingu spontant på och kliver lugnt upp på den. Zafir hänger på.

Kan nån säga till Zafir att han får inte vara så där söt?!! Synd dock på ögongojset.

Sen hittar Zafir en pinne som han bär sin vana trogen. Pingu går lugnt vid sidan, nosar lite, men går sen utan att dra.

 Det ska bli intressant att se hur det här kommer att gå sen när man är på mer outforskade platser.

Titta, vad jag upptäckte på tomten!! En (!) snödroppe!!

Och ett par spirande krokusar, faktiskt!

 Undrar om Zafir kommer att bli en tennisbollälskande hund? Kommer han att axla Keatons och Gromits bollmantel?

Jag hade satt mig på farstutrappan, Pingu satte sig intill för lite gos. Zafir kom sen för att hänga med - men så upptäcker han tennisbollen som hade hamnat under trappan. Zafir pressar sin nos mellan trappstegen och får tag i tennisbollen. Resten finns på filmsnutten.

Pingu får dock - definitivt - vara så här söt!!! Men kolla in den där sötblicken!!