Min personliga hundträningsplats

Det är ju tänkt att Pingu och jag ska börja årets tävlingssäsong i april, både rally och agility. Det som vi har allra, allra svårast med (alltså Pingu har svårast med) är alla störningar runt om. Det är inte bara alla synliga intryck, alltså andra söta hundar, alla dumma hundar, alla märkliga och konstiga hundar (alla i Pingus ögon sett), alla löv, plastbitar (i varierande färg), pinnar (i varierande längd och storlek), fåglar samt diverse flygplan utan även allt som inte syns som finns där runtom. Sånt som inte en mänsklig nos eller ögon kan känna/se.
    Självklart så behöver vi även finslipa själva rallymomenten samt agilityfärdigheterna. Och då menar jag både Pingu och jag.

En dag på väg mot jobbbet, så upptäcker jag till min STORA förvåning att jag är hela tio minuter för tidig!! Vi har - hela - tio minuter på oss att ägna tid åt störningsträning. Men var?
    "Hm?", tänker jag när vi går över järnvägsövergången. När vi sen gör U-svängen runt staketet, så upptäcker jag att man kan ju hur lätt som helst sätta fast Spirou i staketet. Och så är trottoaren något bredare vid ett ställe...

Sagt och gjort. Vid denna lilla plats har vi nu lyckats köra lite torr-rallylydnadsträning (alltså utan skyltar. :) ) tre gånger. Med andra ord, så har jag varit cirka tio minuter för tidig hela tre gånger!! Det är helt otroligt!!!

Just då jag tog bilderna så var det ganska lugnt på gatan. Annars så dundrar tåget förbi åt alla håll och kanter (det är dubbelspår), mogontrafiken puttrar och brusar, folk går hit och dit som stressade myror (fast de är något större, dock), barnvagnar, hjulförsedda resväskor som morrar (dvs låter märkligt enligt hundarna). Förutom allt detta så ligger det MASSOR med skräp längs staketet som är synnerligen väldoftande och intressanta. Enligt hundarna, alltså.

Haha! Ser ni på Pingu hur han spanar bortåt. Plötsligt var det helt omöjligt att få hans kontakt. En liten stund senare förstod jag varför; vår jobbarkompis kom cyklande förbi. Tala om att jycken har dunderkoll!

Det är lite lustigt, men också lite oroligt att träna så här mitt i centrum; en del människor stannar upp och kollar samt går fram och frågar, vilket jag tycker är helt okej.

    Jag blir bara glad, för jag får då även tillfälllet att träna Pingu att hälsa fint. Alltså att inte hoppa upp och kladda ner alla människors kläder eller att skutta upp så att de ramlar baklänges. *harkl* Precis som det var igår när en gammal farbror med rullator kom fram för att prata lite. Just det, ja! Farbrorn var bara glad, men han blev inte förvånad när jag svarade på hans fråga hur gamla hundarna var. "Det märks på den där (pekar mot Pingu) att han inte är så gammal.", sa han och fortsatte att klappa på Spirou.

Det som oroar mig något, är alla dessa som väljer att gå över till trottoaren på den andra sidan av vägen när de upptäcker oss. Undra om orsaken är att de inte vill störa eller om de tycker att "de där egoistiska hundägarna tar upp plats överallt. Nu kan man inte ens få gå på trottoaren utan att bli antastad (?) av äckliga, ouppfostrade (observera att jag inte la till ett (?) här. ;) ) hundkräk.

Snart så kommer jag nog få läsa om "den galna hundägaren som ockuperar hela Stationsvägen för att träna sina ohängda byrackor" på de lokala Facebook-sidorna. "Det finns ju BRUKSHUNDKLUBBAR!!!! för att träna sånt på!!!!!!!!!!!!!!!!!" (jag minimerade dock antalet ! än hur det annars brukar se ut)

Oj!! Haha! Nu fick jag världens snilleblixt! Jag kan ju sätta upp typ milijoner gula band runt min "personliga hundträningsplats". Jag menar, ifall jag skulle vilja kunna vara där helt ostörd - mitt i centrum. Nej, jag driver inte alls med "Gula Band-rörelsen"... *harkl* och då menar jag den hundiga, inte den militära. Hihi!

Nä, nu ska jag sluta att retas.

><

Istället några söta Pingu-bilder inifrån jobbets tegelväggar.

 

 Ofta när man rusar ned till lagret, så möts man av denna syn.

 Hur lätt på en skala tror ni det är att motstå denna inbjudan till klapp och gos?

 Som synes helt omöjligt. Men det blir bara för några korta sekunder.

För däruppe i butiken väntar kunder, upp-plockning samt annat skoj (läs Fb ;) )

 Sen när man rusar upp igen....

 ... så möts man av den här blicken!!! *suck*

Okej, några klappar till, då. <3

PS. Bytte headerbild, men blogger vägrar att krympa bilden så att även Linus syns. Va taskigt!!!

Rallyskrivarutbildningsförsökskaniner

Idag (alltså igår, eftersom det här publicerades dan efter, om man ska vara så hiiimla noga) så har vi ställt upp för hundsportvärlden, för att vara exakt rallylydnadsvärlden. En lördag som denna, så "offrade" vi oss, steg upp ur soffan (den varma och mjukt sköna) i arla ottan (eh? vi skulle träffas kl. 12.00) och ut i världens solsken där vårfåglarna kvittra´och vårfloderna droppa´. Just det, det vill säga att planen var minst sagt slaskig och lerig.
    Rallybanan var utsatt där planen var något mindre lerig - i ett tag i alla fall. Efter att några ekipage hade kört, så fick vi lov att flytta alla skyltar några meter åt ena hållet för att det skulle vara något så när olerigt.
 

Men vad pysslade ni med egentligen?
    Jo, vi (15 ekipage) satte de som går rallyskrivarutbildning på prov. Hehe! Ju mer fel desto bättre. Mohahahahaha! *skrattar riktigt skadeglatt* 

 När de skrev för Pingu så fick de en hel del att göra. :) Ändå... (med tanke på att det här var den första banan vi körde på evigheeeeter) ... så gick det över förväntan; Pingu gjorde i alla fall ungefär *harkl* vad som förväntas av en rallylydnadsjycke.

    Vi har ju varken gått något rallyslalom eller spiral eller nån skylt överhuvudtaget sen.... ja, förra året nån gång. Så jag blev förvånad över att han inte apporterade dom eller nåt annat påhitt.

    Något som jag själv borde bli mycket bättre på är att förbereda hundstackarn inför varje (typ) skylt. Så att det inte blir så att han redan har hunnit trava förbi skylten innan jag får ur mig kommando/handtecken för skylten. Med andra ord; jag är för långsam - som vanligt.

 Självklart fick även Spirou ställa upp som rallyförsökskanin. Det gick (något) bättre än med Pingu (såklart), men jag blev lite förvånad över att till med han knappt ville sätta sig ned i leran. Spirou körde backa istället. "Vadå´ra? Sitt eller backa.. Det är väl typ samma sak?", tyckte Spirre.

Och konerna, de genade han rakt över som om de inte stod där. "Öh? Vilka koner? Jag gick bredvid min matte som jag brukar, med samma avstånd som vanligt. Du får väl flytta på dig, så jag får plats, dum-matte!", påstår en viss Spirre-Spirou. Precis som om han vore nåt rallyproffs. Duh!

Ja, nu har man gjort rallyn en liten tjänst, och man själv fick en träningstävling helt gratis. :) Man fick till och med världens godaste morots- och toscakaka (inte blandat, alltså) som tack. *mums*

Agilityträning för Aller

I torsdags kväll var det åter dags för ett par timmars agilityträning i Arningehallen. Kvällen till ära så hade vi fint besök av Annica Aller som lika trevligt positiv som vanligt (hur sjutton klarar män´skan av att alltid vara så himla glad och  positiv?) tränade oss igenom några hinderkombinationer/bana.
    Aller är en av de allra första agilitypersonligheter som jag la märke till när jag började att tävla i agilty i mitten av 90-talet då jag - helt på egen tass - kastade mig ut i agilityns tävlingsnät. Den största anledningen att jag la märke till henne var nog för att hon tävlade med sin pudel.... väl? Nu blev jag osäker. Vänta... *googla, googla* Jo, på hennes hemsida nämner hon mellanpudel, men inga namn. Men visst hette den väl Ernie?

Tänk att jag åkte ut och tävlade helt själv, och jag hade aldrig innan det tävlat nåt annat överhuvudtaget. Ja, jag hade förstås Baloo med mig, min hund. Vad mer kan man behöva? Förresten ibland följde min hejarklack med; Didriks matte - och Didrik själv, förstås. :)
    På den tiden var det inte så många från Österåkers BK som pysslade med agility (i alla fall så vitt jag visste/vet). Jo, det var en till tjej, som jag ibland stötte på ute på tävling, men inte mer.

Bilden är från en av Keatons sista tävlingar. Foto: Louise Medman.

Sen började ju Keaton att tävla. Haha! Jag minns en tävling. *ruskar på huvudet* Det var den första tävlingen för säsongen. När jag åker in mot tävlingsplatsen så ser jag den uppställda tävlingsbanan med fina hopphinder, varav jag spontant utbrister till mig själv: "Oj!! Jag har glömt att träna på full hopphöjd!" Haha! När sen Keaton och jag efter vårt lopp går ifrån banan så råkar jag gå förbi Annica Aller med en liten typ cirka fem-årig flicka intill sig. Barnet pekar mot mig och Keaton, och utbrister högt: "Fick den hunden fel på alla hinder!!!!" :D

"När är det min tur? Jag får ju aldrig träna!", surar Pingu.

Tillbaka till nutid...
    Jag har tränat för Annica förut för cirka två år sedan*, men då fick jag låna Rosies jätte-duktiga jycke Sheena. Jag minns att Aller verkligen kunde peppa en så att man verkligen trivs och lyfter sig själv.
    Hon var lika bra peppande nu i torsdags. Det jag ville träna var vårt samarbete, min slyngelhund och jag; att han inte ska rusa iväg åstad nån annanstans.
    Vi fick börja med en 6-hinderskombination bara för att visa hur det ser ut. Det gick liiite tokigt, men ganska hyfsat ändå.
    "Ni har ju ett jättebra samarbete!!", peppade Annica, "Han vill göra som du säger. Men du måste ge honom en chans att göra rätt. Du måste visa mycket tidigare. Ropa hans namn innan hinder två (banan svängde vänster efter det hindret) så hinner han förbereda sig och tighta upp svängen.", instruerade Annica.
    Nästa försök gör jag som hon säger (typ), och jycken gör helt rätt. Ja, ja...

Pingu sitter på startlinjen och är taggad. Snart så...

... eller så spanade han in söta Sheena. "Hon är ju bästa tjejen, ju!!" :)

För att göra en lång historia nåååågot kortare...
    Det är såååå roligt att träna för en instruktör som ser varje individ, som kan peppa så att man känner sig riktigt duktig (samtidigt som man, läs: jag, alltid undrar om dom verkligen menar vad de säger, om de alltid säger samma sak till alla, typ).
    Det är riktigt kul att träna för en instruktör som har konstruktiva instruktioner som funkar just för det ekipaget. Om jag uppfattade allt rätt, så fick jag följande tips i torsdagskväll (min tolkning, inga citat):

• Förbered svängar redan hindret innan svängen med ett kort "Pingu!" (så han förstår att nåt är på gång).

• Ha koncisa och tydliga kommandon (bort med alla mes-"Pingu, Pingu, Pingu" med velig kroppshållning ;))

• Håll "vis-armen" (armen man visar mot nästa hinder) mer bakåt för att typ "bjuda in" hunden; "Följ mig!".

• Om jag tappar honom och han "rusar åstad" (för att nosa), så gå resolut fram och nästan bokstavligt hämta honom, ryck honom "i rockärmen" (bildligt talat) för att säga: "Kom med här! Här är vi!" (istället för mina försök att "dra" honom mot mig genom att jag drar mig bortåt).** 

• Ge belöning för att han kommer tillbaka, så han förstår att han gör rätt. Använd godishanden som "ledsagare" till nästa startpunkt. (vilket jag redan ofta använder mig av. Det var/är något irriterande när hon uppmanar mig att göra detta, när man redan gör det, men missade just denna gång för att Pingu-rackaren hann smita iväg ändå. *suck*)

• Var mycket snabbare med belöningarna! Så han inte hinner rusa iväg och "mingla med publiken". Just det, ja!!

Det där sista är ju lättare sagt än gjort, när jycken ofta är som skjuten ur en kanon - och matten är som en sjusovande sömngångare. Jag hinner ju inte med, ju!! (något irriterande). Godiset fastnar i fickan, eller så är han typ två hinder före mig (vid målgång) och då vänder han sig ju knappast om för att vänta in mig. Nej, han belönar sig då själv med lite "publikmingel". *suck*
    Han smet till mina trevliga träningskompisar ett antal gånger. Sheena blev riktigt sur på honom - med allt rätt! Men... en slyngel bryr sig inte så himla mycket om det. Jo, förresten, Pingu reflexgruffade tillbaka, men inget mer. Men jag måste se upp. En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Dum-jycke!

Fast Pingu-slyngeln var duktig med att inte markera någonstans. Det var nästan på gång vid ett tillfälle, men hökögat var beredd och hejdade honom ifall det nu var det han tänkte göra, piss-hunden.

Jag var mycket nöjd, glad och taggad efter detta träningstillfälle. Det finns hopp om min oslipade diamant till jycke! Annicas ord ringer fortfarande i öronen; om att vi har ett riktigt bra samarbete; jag måste bara vara mer tydlig och ge kommandon/signaler mycket tidigare, och att vi än så länge är nya tillsammans; att vi under träningens gång kommer att typ "prata ihop oss och finna varandra".
    Jo, jag glömde en sak...
Det är riktigt roligt att träna för en instruktör som har humor, som man kan skoja med. Det liksom lättar upp stämningen - mycket!!

Jag tror att vi alla var nöjda, och hade typ överträffat oss själva, efter kvällens träning. :)

"Jaha! Så blev man satt i bur igen!!"

 
* Kollade upp i min fickalmanacka 2012 för att se när det var, och upptäcker/påminns att jag slutade att riva bort de där pappershörnen vid vecka 13. Gromit dog vecka 14. Det var nog nån typ av liten protest mot allt dumt; att tid och datum inte längre hade nån betydelse. Tiden/livet tog slut där.

** Vid ett tillfälle så "protesterade" jag lite: "Så du tror att Pingu inte kommer rusa bort till staketet, till filten som hänger där, när jag visar så?" (vi skulle markera en punkt snett före ett hopphinder som hunden skulle forcera, men sen göra en U-sväng tillbaka, för att få en mjuk, båglinje runt hindret, typ). "Nä, då!", svarade hon. Hehe! Pyttsan! Jag känner min hund... tja.. nästan. Han stack iväg till ett laminerat plakat som ramlat ned (?) på golvet vid staketet. Den där jycken ser allt!!
    Fast vid nästa försök gjorde han helt rätt... eller så gjorde jag det. *harkl*

   

Ingen räds för balansbommar.... men gungbrädor!!! *darrar*

Nu snart är det vååååååår!!!!

Igår efter jobbet så var det ljust. Ja, i alla fall tillräckligt ljust att man fick tanken att man kanske skulle hinna ta en skogstur. Sagt och gjort. Fast... tiden for iväg innan Spirou, Pingu och jag kom dit. Wilbur och Linus fick vara kvar hemma och vakta huset (det tog en liten stund att övertala dom att ta det uppdraget) och byta om och plocka in matvaror...

 Okej, om man säger så... Det var nog bra att jag ändå satte på dom blinkrelflexhalsbanden. :)

På grund av det fallande mörkret, så höll jag mig till de lite bredare stigarna i Stava-skogen. Bredare och bredare? Det finns nog egentligen inte några breda stigar i den skogen. Medan jag trevade fram så svor jag över hur den där skogen är planerad. Varför placerar dom en massa förrädiska rötter och stubbar mitt på stigarna? Man snubblar då, ju!!! Duh!! Jag höll på att "slå ihjäl mig" flera gånger på raken.
    Vid ett tillfälle så hörde jag ljud från snåren strax till vänster intill mig och Spirou. "Jasså, har Pingu snofsat in där?", tänkte jag. "Meeeen... varför ser jag Pingus blinkreflexhalsband blinka framför mig? Eh? Jag ska nog inte undersöka vad det där i snåret är för nåt...", beslöt jag kvickt och fortsatte raskt (och halvt snubblande över rötter och stenar) framåt på stigen.

Idag så fick jag för mig att åka direkt efter jobbet till Fängelseskogen (som ju är närmare än min Stava-skog). Vi hann gå en kort, kort runda i så gott som dagsljus. Hurra!! :)
    Wilbur och Linus som fick sitta kvar i bilen hurrade inte. De tycke att matte var mycket orättvis. Fast de hade ju redan fått sin skogstur tillsammans med brorsan, ju. 

 Spirou och Pingu i Fängelseskogen.

När vi då nästan var bredvid brukshundklubben, så åker man förstås dit. Det var ett tag sen sist.

     Pingu fick först lite torr-rallylydnadsträning. Alltså utan själva skyltarna. Pingu var ganska duktig. Vi har lyckats tighta till högersvängarna (alla varianter, typ). Kul!

    "1,2,3 steg bakåt" funkar bra i och för sig, men han kommer hela tiden för nära. Så pass nära att han nästan pular in nosen under jackan alternativt hoppar upp med tassarna på mina händer. Jag ska försöka klura ut nåt som bryter detta "ofog". Jag testade att ha händerna högre upp, men då skuttade han upp mot magen på mig istället.

    Vi tränade också "sitt, stå gå runt" (som väl egentligen är i fortsättningsklassen, va?). Vi är nästan helt framme där. Kul!! Igen. ;)

Den stora utmaningen är att inte nosa runt. Det gick ändå över förväntan idag.

Sedan mot agilitybanan.

    Ni kanske minns att Pingu blev skraj för balansbommen när vi var och tränade i Arningehallen för snart två veckor sedan. Sent omsider testade vi nu den hemvana balansen på klubben. Vi tog sats mot uppfarten, Pingu galopperar upp utan minsta tvekan - men hoppar av efter halva uppfarten! "Ånej!!", tänker jag, "Nu har han blivit rädd för balanshindret".

    Pyttsan! Orsaken till att Pingu hoppade av var för att han - i farten - upptäcker en liten plastbit som ligger på marken intill balansbommen - och Pingu bara måste skutta ned för att undersöka den. :) Sedan körde han balansen om och om igen, och bjöd på fin-fina kontaktfältsbeteenden. Duktig, kille!

Han blir allt mer säker i slalomet. För ett tag sen såg jag en filmsnutt där en klubbkompis körde blindbyte efter slalomet.Självklart så måste jag testa det! Jodå, på andra försöket fixade jag till det. Trots min ringrostiga handling. Jag har absolut inte agilityhandlingen i ryggmärgen längre.

    När vi i alla fall höll på och lekte med slalomet, så testade jag också att köra inkallning mot slalomet (alltså typ start och jag ställer mig efter hindret för att kalla in Pingu). Eftersom jag inte ville utmana honom alltför mycket så ställde jag mig vid typ halva slalomet.... Pingu fixade det galant! Både höger- och vänsterslalom. Hehe! Varför ska man träna för när jycken fixar allt i alla fall helt på egen tass, utan en massa nötande var och varannan dag? Jag skooooojar! *retsamt*

Pingu kanske blev indoktrinerad som liten parvelvalp när han blev "tvungen" att beskåda agilityekipage redan vid späd valpålder.

 

Äh, jag är bara så glad över hans inbyggda agilitytalang, hans fina släpp och därför hans fina bakombyten. Vi har massor att träna på: att alltid ta hindret som är framför nosen på honom (inga fulvändningar), att fortsätta köra agility - fast nån intressant plastbit råkar ligga intill på marken ;), att strunta i alla spännande dofter och att sluta att "mingla med publiken".

    Han och jag borde också träna framförbyten; han bör tighta upp svängarna och jag ska också hinna med att "valsa runt". Min handling och kondition är urusel nu för tiden. Eh? Mer urusel än förut, alltså.

Innan vi gick ifrån agilitybanan, så körde vi lite "gungbräde-lek"...

    Asså, prylar som rör på sig och samtidigt låter är inte riktigt Pingus grej. "Nä, jag går och nosar här borta istället", visade Pingu. Men med lite övertalning och friska samt upp-peppande tillrop så fick man upp killen på gungbrädan - trots att den hade precis innan rört på sig och dunkat lite mot marken. "Okej, jag kan väl offra livet för några godbitar, då", tyckte Pingu. Att bara ta nedfarten är inga problem. Då är det ju precis som balansbommen, ju! Men åt andra hållet... Och när brädan rör på sig... "Näe! Var är alla intressanta dofter? Jag går bort till dom istället", far Pingu iväg.

    Pingu och jag bara lekte lite runt gungbrädan, la ut godbitar på den, godbitar under den, godbitar när brädan rörde på sig om ack så lite, lockade upp honom - och han tog steg med alla fyra tassarna på den. Avslutade att åter igen bara ta nedfarten på samma sätt som balansbommen - och han bjuder på fina kontaktfältstaganden igen. Att han ändå vågade att gå uppåt på brädan - trots att den strax innan hade rört på sig intill honom - var ett ganska stort framsteg, faktiskt. En vacker dag så...

 

På väg mot bilen, så fastnade Pingu och jag på "rallylydnadsplanen", vi körde lite till. :) Fast bara torr-rally, förstås. Nån måtta får det va!

Mitt pensionärsgäng.

 

Sedan hade jag tänkt åka hem.

    Men när man då ser en Spirou i bilen som också vill träna, så.... Han fick köra lite rallyfreestyleblandning. Jätte-kul tyckte Spirre.

    Jaha, så tänkte man åka hem igen... Nä, det går ju inte. Inte när man har två hundar till som också vill ut till brukshundklubben. Så ut med Wilbur och Linus. De fick en kort, kort promenad. Helt okej att få nosa upp nya dofter, tyckte dom.

Läste på en annan blogg... (bortförklaringarna haglar som spön i backen)

... att man ska kämpa om det går åt skogen, ta ansvaret själv och inte skylla på byrackan.

Så rätt, så rätt... Fast... det skulle vara sååå mycket enklare om jyckarna inte gick och dog stup i kvarten, eller blev skadade med typ två års rehab - två gånger - eller att man råkar få typ den enda jycken i hela universum som inte gillar sporten som man själv är helt nördigt förtjust i. Ja, ja... men jag är inte bitter. :)

Det här inlägget skrev jag faktiskt för nån vecka sen, men var tveksam om jag skulle lägga ut det... är fortfarande något tveksam; folk kan ju få för sig att välja att missuppfatta saker och ting och inte se det komiska i det hela.. eller rättare sagt det tragikomiska..

Det som fick mig att nu tänka på den där bloggen var att just nu så uppmanar hemmaklubben att det är hög tid att skicka in resultaten till "Årets agilityhund". Hmpf!!  ;) (det är bäst att jag sätter dit dom här smileysarna titt som tätt, så inte nån får för sig att jag är helt allvarlig.)

Egentligen så har jag länge funderat på att vad är det för mening att skicka in när man ändå inte har en susning till chans, notorisk klass 1:are som jag och mina hundar är? Har varit så sen anno 1994. "Årets rookie", "Årets genombrott" eller nåt liknande borde också finnas? (nu är jag faktiskt seriös.)
    Fast å andra sidan så skulle jag och min jycke inte ha nån chans då heller, eftersom vi tävlar så sparsamt - och då ska man inte få nåt "Årets bästa"-pris, ju... Så sant, så sant.

Hm? Vad är det för fel på "Årets latmask"?!!! Eller "Årets utmärkelse för lååång och trogen klass1-tjänst" eller nåt? Hihi! Ni fattar att jag skojar och driver med mig själv, va?

Gillar denna bild på mig och min väl genomarbetade *harkl* tävlingshund. Vilket samarbete! Vilken kontakt! Vilken bra kommunikation mellan oss. *harkl* Ja, ja...   Foto: Louise Medman.

Eh? Vadå "dör stup i kvarten"? Ja, ja... man får väl överdriva lite. *harkl*

Hur man än försöker att göra nåt åt saken, så regnar det in i alla fall. Bläh!

    Men, okej... krass fakta:

Hund nr 1: Världens bästa hund! Hade kunnat gått hur bra som helst - om inte knäskadan blivit till. Enligt veterinär var det bara att "förtidspensionära" jycken. Av nån märkligt anledning så lyder jag - för på den tiden (mitten av 90-talet) visste jag inte bättre - och det visste nog för den delen inte heller veterinären själv.

Hund nr 2: På inrådan av veterinär får jycken somna in för gott vid lite drygt ett års ålder. När jycken inte mår bra visar han det med aggressivitet. Efter ett halvt år kämpande, så.... Men hade någon sagt "kanske... om du testar det här..." så hade jag greppat halmstrået - trots mina c:a 12 stygn i ansiktet. Ibland är man envis. När det gäller hundsportande så hann vi liksom inte med det innan det hela liksom... så snart var över... *suck*

Hund nr 3: Världens bästa drömhund! Kunde blivit hur bra som helst - om jag hade vetat bättre. Jag har inga bortförklaringar.

Hund nr 4: Funkar inte alls ihop med agilityn; han stressar upp sig fdköafafjöfaöflaöfa-mycket. Jag lägger ned hans träning. Jag har ju Hund nr 3 att stilla min agilitypassion med. När jag till slut, äntligen tar mig i kragen och får ordning på byrackans stresshormoner (vilket berodde på min urusla handling. Just det ja!), så tar det inte lång tid (nåt år, typ) innan det ena korsbandet går av.
    Efter två års rehab inkluderat ett klokapselbrott som inträffar precis när korsbandet är läkt och blivit bra, därav den extra långa konvalescensen, *suck* så är vi tillbaka. Sen (nåt år senare?) går nästa korsband av. Hm? Jycken var då nio år. Ska det ta två års rehab igen, så hinner han ju bli elva år..? Nej, pension.

Hund nr 5: Jag lyckas få den enda hunden i typ hela universum som inte gillar agility. Såååå passande - NOT. Men vi har haft/har så kul tillsammans i alla fall - med annat - plus jag lärde mig sååååå mycket genom min agilityslashas. 

Hund nr 6:  Äntligen en jycke som älskar agility lika mycket som jag gör!!! Såååå kul efter agilityslashasen. Äntligen!!!!! :)  Efter en ganska stökig slyngeltid så faller alla delar på plats... då dör jycken. (komplikationer av epilepsin som han led av.)

Hund nr 7: Tja... Det verkar lovande... hittills. Om jag själv bara lyckas lyfta mig ur "Hund nr 6-sorgdvalan". Har flertalet gånger sagt till min jycke: "Du är helt underbar... men du är inte...".  Det är tur att jyckar inte förstår människo-ord. Men jag är dock snart där, uppe i friska luften, utanför "sorgdvalan" (hoppas jag), och uppskattar min fina, fina Hund nr 7 för vad han är - utan att jämföra.
    Han fyller nu snart två år, och han kan alla agilityhinder (förutom gungbrädan), och har världens bästa drag (i ESS-mått mätt) och han älskar fara omkring över och igenom hindren, han svarar jättefint på min handling. Ja... förutom att också nosa runt och mingla med publiken förstås... *harkl*

Vad var det nu stod i den där bloggen? Inte skylla på jycken... Nä, det ska man väl inte. Fast hund nummer 1, 2, 4, 5... nej, kanske inte hund nr 5... jo, förresten, lite, beror på hur man tänker, och hund nummer 6 de ligger illa till... Där är det faktiskt "deras" fel.  Gå och dö eller gå sönder så där. Dumma!! ;)

Ja, ja...
   När det nu gäller Hund nr 7 och dess agilityframtid (och rallylydnad), så beror allt - och då menar jag allt - på mig. Jag ska inte skylla på jycken. Jag lovar! (om han inte går och dör eller går sönder, alltså)

    Öh? Varför sitter jag här och skriver om det för? Ut och träna, män´ska!! Drömmar kommer man inte långt med! Meeen... just nu är det ju mitt i natten, ju! Äh, bortförklaringar! Ut med dig!!
    Ja, så låter det när mitt lata jag och mitt önskejag fightas och munkivas i mitt huvud. 

Gårdagens Fästingskogspromenad. Bildblogg.

Lördagen började med en pudelpensionärspromenad nere i byn.

Alltså den där Linus... Pigg som få med svansen uppe i vädret. Och Wilbur ska man inte ens tala om. :)

Därefter åkte vi bort till Fästingskogen, dagen till ära. Öh? Vadå "dagen till ära"? Jo, igår var det ju Gromits födelsedag, och Fästingskogen och Gromit liksom hör ihop lite grann.

 En mycket stolt Gromit kommer raskt travande på stigen med en egenhittad skatt.

 Några bilder längre ned så ser ni Pingu högst upp på denna "meditationssten" (för matte, alltså).

 Mitt gamla gäng. Bästa fina gänget! 

Gromit poserar spontant uppe på det då nyblivna kalhygget.

Tillbaka till nutid...

 Jag har länge funderat på att jag typ aldrig tar några actionbilder på mina hundar. Det blir antingen foton där hundarna sover stilla hemma inne i soffan, eller utomhusbilder där jyckarna sitter stilla uppe på en godissten. Folk måtte tro att mina hundar typ aldrig får röra på sig.

Men detta "fotofenomen" beror dock på andra orsaker; dels för att jag aldrig kommer ihåg att ta med mig "den riktiga kameran", och dels på att mobiltelefonens inbyggda kamera är ganska... urusel. Därav dessa ofta suddiga och blaskiga utomhusbilder - trots att de har gått igenom en dust i fotoredigeringsprogram för att få någorlunda (typ) skarpa bilder med färger med lite färg i sig. ;)

 Haha! Här har Spirou hittat en godissten som heter duga. Öh? Ser ni ens stenen?

 "Öh, vadå? Jag står med tassar uppe på en sten. Skit i storleken, och hit med godiset, matte!!!"

Som ni ser i bakgrunden har Pingu annat i nosen.

 Men han kom strax susande tillbaka för att kolla läget. Fin skarp bild!! ;)

Ni ser varför det typ aldrig blir några actionbilder, va?

 Pingu nosar vidare...

 En typisk syn i skogen; Spirou sittandes på en godissten och Pingu vilt nosande runt omkring.

 Nämen titta!! Pingu står still. Men ser han på sin matte? Näe, han spanar och vädrar runt, runt.

 På de här två bilderna strax ovan försökte jag få jycken att se mot mig... Just det, ja!

Spirou vet vad matte vill - och vad han själv vill. Hit me´ godiset!

 Pingu spårar vidare...

 "Vadå? Varför hänger ni inte med, slashasar?!", undrar Pingu när han kommer tillbaka efter en språngrusning...

 ... och skuttar vigt upp på här ovan redan nämnda sten.

 Pingu poserar fint, men att låta bli att spana runt omkring är för svårt.

 Spirou har svalkat benen.

 Och lill-brorsan Pingu måste ju då förstås även han prova på...

 ... men så himla kul var inte det.

Plötsligt tar Spirou täten, och han lyckas finna den numera ganska dolda stigen på kalhygget. Det var knappt att jag själv hittade den. 

"Följ mig, matte! Jag hittar!", visade han lugnt då han lite då och då vände på huvudet för att se om jag hängde med. Gull-ungen.

 Men plötsligt finns det inte en tillstymmelse till stig kvar - bara en större rishög.
Pingu hittar däremot nåt väldigt intressant i rishögen... Gissa vad!

 Jo! En pinne!! Modell lite större.

 Men... är inte Spirou världens finaste springer?!! En mattes hjärta smälter.

 "Äh, larv! Fjäska för matte!", tycker Pingu, och fortsätter att kampa med pinnen för sig själv.

 ... och så bär det av med "den lilla" pinnen i högsta hugg...

... och tillbaka igen. Fin, tjusig och skarp bild, va?

En dag ska jag komma ihåg att ta med den riktiga kameran... en dag... någon gång...