Inomhushall eller inte inomhushall?

Alla - och då menar jag typ alla - tränar, tränar, tränar och tränar. Vad tränar dom? Jo, dom tränar agility, de tränar rallylydnad och de tränar.... ja, allt. Var tränar dom? Jo, inomhus. För just nu så är det vinter där utanför. Inomhus är det däremot ingen vinter. Där är det ständig sommar med torrt underlag - i alla dessa hundträningshallar som har poppat upp här runt huvudstaden.

Alla tränar i hallarna - utom jag. Verkar det som i alla fall. "Men varför gör inte du det, då? Latmask!". Jo, för jag typ "hyser agg" mot att träna inomhus. "Öh? Varför då?!! Är du dum, eller?!" Nja... det måhända att jag är... Jag tvivlar faktiskt en hel del på mig själv, eller rättare sagt jag ifrågasätter mig själv.

Här kommer mina tvehågheter* (Eh? Finns detta ord? Tydligen inte enligt den där "automatiska stavarättprylen" som är på. Eh? Den gillade inte heller "stavarättprylen". Märkligt :) ). Strunt samma! Här kommer dom:

* Ska vara tvehågsenhet, fast i pluralis, då.

1. Jag hyser agg mot att göra nåt som jag typ likväl kan göra - helt - gratis. Visst, själva penningsumman behöver ju inte bli så särskilt stor eller kännas kostsam om man är flera som går ihop. Men nackdelen med större antal träningssugna nämns under punkt... (vi får se vilket nummer det blir.. vänta..) ... under punkt 3.

2. Jag är typ fanatiskt och därmed (kanske?) överdrivet orolig för att mina hanhundar ska markera överallt. Jag har ingen lust att...

• a) ... vara ständigt orolig - och koncentrerad - för markeringsrisk istället för vara koncentrerad på själva träningen.

• b) ... att vara tvingad att sätta igång och städa, skura, feja, putsa samt vara orolig att andra inte tycker man gjort det tillräckligt bra.

• c) .... att efter skur-fejning åter igen vara orolig för att jycken ska göra om det igen! Och jag får typ betala hallhyra för att jag går runt och skur-fejar runt hallens alla hörn och kanter istället för att träna hund.

3. Jag trivs inte med att ständigt behöva vara orolig (typ) att andra tycker att jag och min hund håller på för länge på varje övning, och då tänker jag mest på agilityträning där man ju är beroende av hindren. Jag menar, om det inte går bra/känns bra så vill jag ju ta om och få till det rätt. Fast om man då har folk som "står och stampar" - kanske inte bokstavligt talat; de kanske stampar lite i skymundan, så funkar ju inte träningen om man är där för att just träna. Det är skillnad om man är där för att typ få bekräftelse att tidigare träning har funkat eller inte, det vill säga typ tävling.
    Med andra ord, ju fler man är som delar på hyresavgiften (det blir billigare per man) desto längre blir köbildningen till hinderkombinationerna/banan. Äh, ni fattar problematiken (se punkt 1).
    Jag gillar inte "dålig träning" som jag därtill även måste betala för.

4. Att man hela arbetsdagen/ -veckan är instängd i en bunker med artificiell belysning samt fläktsystem, och sen när man äntligen är ledig och får komma ut i friska luften med äkta dagsljus - så ska man gå in i en annan bunker. Nä! Gillar inte.

Den stora fördelen med träningshallarna är förstås att det alltid där är "vackert väder", typ.

Pingu, agility och vackert väder - utanför.

Jag känner mig som världens gammaldags bakåtsträvare. *suck* En vacker dag (Eh? Hoppas inte att det blir en vacker dag - bokstavligt talat) så kommer väl även jag för första gången beträda en dylik plats som inomhusträningshall.

Oj, nu ljuger jag lite. För jag har faktiskt tidigare tränat/gått kurs inomhus.
    När Pingu (och Gromit) gick jaktlydnadskurs var vi inomhus i garage och i lagerlokal. Ett par gånger fick jag lov att städa/skura bort mina hanhundars visitskvättar för jag tappade "antimarkeringskoncentrationen", och inte var kvick nog att mota Skvätt-Olle innan pelaren/dörrkarmen. Så liiite "inomhuserfarenhet" har jag - faktiskt.
    Och för ganska många år sedan så var jag med och tränade agility i ridhus. Det är från den tiden som jag har mina mesta "träna-inomhus-erfarenheter". Ofta när man åkte hemåt därifrån kände jag mig bara illa till mods. Man ska inte känna sig illa till mods efter rolig agilityträning...

Så kom gårdagen... (som var i torsdags)

     Pingu och jag äntrade Arningehallen. Vi kom, vi såg, vi markerade in stället. ;) Nä, jag skojar bara. Under två timmars tid var jag som en igel på honom; Pink-Pingu skulle minsann inte få en chans att pinka in hallens hörn och kanter. Okej, nu ljuger jag lite (igen). I nästan två timmars tid var jag på honom, sen tappade jag koncentrationen. Det var när vi skulle packa ihop och ställa tillbaka hindren som jag - dum som jag är - tog mig vatten över huvudet och försökte mig på att göra två saker samtidigt; nämnligen att eskortera Pink-Pingu till lämplig P-krok på samma gång som jag bär hinder (skulle ju åt samma håll). När jag sen skulle placera in hindret på dess plats, så passade Pink-Pingu på att lyfta på benet bakom min rygg. Så det var bara att sätta igång att putsa och feja.

För övrigt tyckte jag att det fanns för få P-krokar i hallen.

Meeeen hur gick själva träningen, då?
    Jo, först så var Pingu helt oregerlig. Sen var han något mindre oregerlig. Sen vart han uthärdligt oregerlig. Sen var han riktigt duktig. Sen så vart han oregerlig igen. Sen slutligen blev han ordinärt oregerlig.

Det var mycket behändigt att själva träningsplanen är inhägnad. Ni förstår säkert varför. Pingu kunde då inte lika enkelt "mingla med publiken". "Nån har ställt ett rackarns dumt staket i vägen", tyckte Pingu lite besviket när han förgäves försökte flirta med de vackra BC-tjejerna eller att leka med killkompisarna istället för att "leka" med mig inne bland agilityhinderkombinationerna.

Vi avslutade med en bana modell svår. Men Pingu och jag, agilityrookie med mycket ringrostig agilityhandler, fixade dock banan över förväntan. För första gången fick Pingu forcera A-hinder och balansbom i en hinderkombination/bana.
    Innan vi körde banan så testkörde jag först Pingu på balanshindren eftersom han ju aldrig har beträtt några andra hinder än dom hemma. Först bara nedfarterna, sedan hela hindren. Pingu hade först svårt för A-hindret; det var ju mycket brantare än det han har forcerat innan, men han kom snabbt på hur man gör.. på uppfarten alltså. Nedfarten hade han inte kraften att stå emot "tyngdlagen" och att stanna upp och bjuda på kontaktfältsbeteende på kontaktfältet. Hans lösning på "problemet" blev att köra beteendet på golvet istället. Smart springer löser det själv. :)
    Innan vi körde hela banan så märkte jag att Pingu visade viss osäkerhet när han forcerade hela balansbommen. Den vibrerade och rasslade lite grann, vilket Pingu tyckte var obehagligt. Det var antagligen dumt av mig att låta honom få köra balansen när vi körde banan (då han kom med mer fart, det vill säga; balansen vibrerade ännu mer), men jag litar på att Pingu är en dum spaniel; att han kommer att glömma och "förlåta" balansbommen att den var lite "oberäkneligt skakig" sist.

Pingu sitter på "avbytarbänken"...

Innan vi åkte hem, så testade vi både A-hinder och balansbommen igen.
    A-hindret; ingen tvekan och han har tassar på kontaktfälten (men klarar inte av att stanna upp och bjuda beteende på kontaktfältet).
    Balansbommen; ingen tvekan att bara köra nedfarterna med fina kontaktfältsbeteenden, men att forcera hela hindret gick inte. Han dråsade till och med av från onödigt hög höjd på uppfarten. Trots detta ville han gärna köra bara nedfarten, och han gjorde det klockrent.
    Det ska bli intressant att se hur han kommer reagera mot balanshindren hemma på klubben. 

Men det det fanns ju grejer som ju gick riktigt bra också! Till exempel så klarade han av den halvsvåra starten med en dold tunnelingång som andra hinder. Kul! Och så fixade vi halvtråckelstaketet* på bara andra försöket. Det var väl bra?!! Vi (läs: framför allt jag) har haft (har?) svårt för stakethandling.
    Och målrakan fixade Pingu med fint släpp - utan fulsvängar före sista hindret. Bra, lill-Pingu!!

Måste kanske betona att vi hade typ miljoner stoppar under hela banan (22 hinder), men det var ju förstås både väntat och medvetet, eftersom det här var första banan vi körde sen... ja, förra året nångång.

När vi sen åkte hemåt så var jag vid mycket gott mod. Inomhushallsträningen gav mersmak. Tack gänget för att Pingu och jag får hänga med! :)

... och väntar på sin tur.

Jag vidhåller dock mina här ovanför nedplitade fyra nackdelar med inomhusträning.
    Men det ena behöver ju förstås inte utesluta det andra. Den stora fördelen med inomhushallen är givetvis att det där alltid är "vackert väder" med halkfritt underlag, vilket speciellt vi agilitynördar ju är beroende av . Lydnad (av alla de slag) borde man ju kunna hitta en halkfri och någorlunda plan yta utomhus - även under vinterhalvåret.
    Men hallå!! ... så har vi kylan förstås... inte kul att förfrysa godishanden. Tänkte inte på det.

Att träna in nyfärdigheter inomhus är nog bara för den som är rik (och kan hyra hallen typ helt själv), i alla fall när det gäller agility, Om inte "nyträningen" bara kräver något enstaka hinder förstås som man då kan släpa bort till nåt avlägset litet hörn.

Den stora fördelen med inomhushallsträning är att det blir en mycket naturligt umgänge med träningskompisar och annat folk och fä när man väntar på sin tur eller när det är "bokningsfolkbyte". (Märkligt med den där "automatiska rättstavningsmackapären"; att så många av mina nedplitade ord som den tycker är.... konstiga; det är röda streck under typ vartannat ord, ju! ;) )
    Skönt nedsjunken i mjuka skinnsoffor och trevliga pinnstolar förtär man sitt fika. Det blir riktig klubbstugekänsla fast i väl tilltagna utrymmen jämfört mot klubbstugans typ 7 kvm med en miljon hårda, iskalla plaststolar.

Med andra ord; det gäller bara att - i låååång förtid - lyckas boka träningstider då det kommer att vara dåligt väder utanför, och träna utomhus när lusten faller på - helt gratis. :)

Pingu väntar tålmodigt medan vi bygger banan. Jag misstänker att han redan då spanade in nummerskyltklossarna i trä. De är numera tjusigt dekorerade med fina ESS-tandavtryck. *harkl*

* "Halvtråckelstaket". Hihi! Jag gillar mina halvegenpåhittade agilitytermer. Öh? Fast det kanske heter så på riktigt?