Gårdagens Fästingskogspromenad. Bildblogg.

Lördagen började med en pudelpensionärspromenad nere i byn.

Alltså den där Linus... Pigg som få med svansen uppe i vädret. Och Wilbur ska man inte ens tala om. :)

Därefter åkte vi bort till Fästingskogen, dagen till ära. Öh? Vadå "dagen till ära"? Jo, igår var det ju Gromits födelsedag, och Fästingskogen och Gromit liksom hör ihop lite grann.

 En mycket stolt Gromit kommer raskt travande på stigen med en egenhittad skatt.

 Några bilder längre ned så ser ni Pingu högst upp på denna "meditationssten" (för matte, alltså).

 Mitt gamla gäng. Bästa fina gänget! 

Gromit poserar spontant uppe på det då nyblivna kalhygget.

Tillbaka till nutid...

 Jag har länge funderat på att jag typ aldrig tar några actionbilder på mina hundar. Det blir antingen foton där hundarna sover stilla hemma inne i soffan, eller utomhusbilder där jyckarna sitter stilla uppe på en godissten. Folk måtte tro att mina hundar typ aldrig får röra på sig.

Men detta "fotofenomen" beror dock på andra orsaker; dels för att jag aldrig kommer ihåg att ta med mig "den riktiga kameran", och dels på att mobiltelefonens inbyggda kamera är ganska... urusel. Därav dessa ofta suddiga och blaskiga utomhusbilder - trots att de har gått igenom en dust i fotoredigeringsprogram för att få någorlunda (typ) skarpa bilder med färger med lite färg i sig. ;)

 Haha! Här har Spirou hittat en godissten som heter duga. Öh? Ser ni ens stenen?

 "Öh, vadå? Jag står med tassar uppe på en sten. Skit i storleken, och hit med godiset, matte!!!"

Som ni ser i bakgrunden har Pingu annat i nosen.

 Men han kom strax susande tillbaka för att kolla läget. Fin skarp bild!! ;)

Ni ser varför det typ aldrig blir några actionbilder, va?

 Pingu nosar vidare...

 En typisk syn i skogen; Spirou sittandes på en godissten och Pingu vilt nosande runt omkring.

 Nämen titta!! Pingu står still. Men ser han på sin matte? Näe, han spanar och vädrar runt, runt.

 På de här två bilderna strax ovan försökte jag få jycken att se mot mig... Just det, ja!

Spirou vet vad matte vill - och vad han själv vill. Hit me´ godiset!

 Pingu spårar vidare...

 "Vadå? Varför hänger ni inte med, slashasar?!", undrar Pingu när han kommer tillbaka efter en språngrusning...

 ... och skuttar vigt upp på här ovan redan nämnda sten.

 Pingu poserar fint, men att låta bli att spana runt omkring är för svårt.

 Spirou har svalkat benen.

 Och lill-brorsan Pingu måste ju då förstås även han prova på...

 ... men så himla kul var inte det.

Plötsligt tar Spirou täten, och han lyckas finna den numera ganska dolda stigen på kalhygget. Det var knappt att jag själv hittade den. 

"Följ mig, matte! Jag hittar!", visade han lugnt då han lite då och då vände på huvudet för att se om jag hängde med. Gull-ungen.

 Men plötsligt finns det inte en tillstymmelse till stig kvar - bara en större rishög.
Pingu hittar däremot nåt väldigt intressant i rishögen... Gissa vad!

 Jo! En pinne!! Modell lite större.

 Men... är inte Spirou världens finaste springer?!! En mattes hjärta smälter.

 "Äh, larv! Fjäska för matte!", tycker Pingu, och fortsätter att kampa med pinnen för sig själv.

 ... och så bär det av med "den lilla" pinnen i högsta hugg...

... och tillbaka igen. Fin, tjusig och skarp bild, va?

En dag ska jag komma ihåg att ta med den riktiga kameran... en dag... någon gång...