Men rätt som det är så är det där; minnet, minnesbilden, känslan. Det kan vara en låt på radion, nån historia på Fb eller TV, eller nån vardaglig och obetydlig händelse som plötsligt gör mig så känslosam, så vemodig, så ledsen - och så fylld av saknad.
Och jag ser honom. Så tydligt.
Han sitter där och ser på mig, så där uppfordrande.
Han syns så pass verklig, så att jag har god lust att resa mig upp och gå fram till honom, och ömt stoppa in händerna under hans stora lurviga hängöron. Händerna blir alldeles varma av hans kroppsvärme. Jag ser mig själv böja mig ned och ge honom varliga pussar över hela huvudet; mitt emellan ögonen, mitt på hjässan, mitt på hans bruna fläck, och vid öronens fästen. Jag minns precis hur hans päls känns. Jag känner den mjuka pälsen mot mina läppar. Den är len, men där mellan ögonen är den samtidigt lite mjukt stickig.
Fast... jag reser mig inte upp. Jag går inte fram för att visa mina ömhetsbetygelser...
Det är Gromits födelsedag idag. Han skulle ha blivit sju år.
><
Men tack vare livets orättvisa, så har jag ju istället min underbara, fina Pingu. Jag uppskattar och gillar honom allt mer för varje dag. Han är värsta fina killen.
Ofta totalt odräglig, men också - allt mer - riktigt hoppfullt dräglig, full av bus, uppfordrande uppsyn eller bara djupa, djupa, mörkbruna ögon som ser gladlynt rakt in i mina ögon och ber om en gos- eller lekstund.
Här undrande: När får jag mitt godis?
Men frostiga morrhår.
Med "Varför slutade du att klappa"-blick.
Med ung, spjuvrig och mycket nöjd busblick.
Fina, fina Pingu-killen. <3
Idag ska Pingu och jag ha extra roligt tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar