Österåkers BK:s KM 2014

Man får deppa ihop! Man får tycka att det är dumt att man ska behöva avsluta tävlingssäsongen med känslan att man har flugit tillbaka till ruta ett! Känslan att ekipaget Pingu och jag inte har utvecklats ett smack sen förra året.
    Ja, jag vet att jag har fel, men just nu känns det så. Tillbaka till ruta ett bara! Hatar ruta ett med publikmingel (läs: löptiksjakt).
    Jaha! Och när tränade jag då senast med närvaro av löptikar? (förutom på tävling, då) Nä, just det ja! Sluta dumma dig, din dumma fåntratt! Du får minsann stå ditt kast, män´ska! Man ska inte inbilla sig att man inte ständigt måste underhålla jyckens (knappa) färdigheter utan man måste slita - annars blir det ingen utdelning. Så är det! Naturens lag, typ.

Ja, ja... det här KM:et kunde man likväl vart utan liksom, men det var trevligt att få se andra prestera och samla prisrosetter och pokaler i det fina höstvädret.

Ett STORT GRATTIS till alla klubbmästare 2014!!

Det är ni väl värda!

Jag försov mig rejält i morse, vilket faktiskt har sin förklaring...
    Natten till lördagens agilitytävling på Haninge BK blev inte full av långvarig sömn, utan jag halvsov typ hela natten. Varför då? Jo, för jag är så dum att jag inte hade hjärta att säga åt Spirou att flytta på sig från soffan (ja, jag sover i soffan. So what?), så jag halvlåg, ganska obekvämt, under typ hela natten. Det är alltså inte bara min tumme som jag offrar för Spirre. ;)  Jag trodde ju att Spirre skulle självmant gå därifrån när jag typ la mig på honom, men nä då. Wilbur låg som vanligt i andra änden av soffan, så jag hade inte särskilt mycket svängrum om man säger så.
    Efter tävlingen och jobb samt hundrastning var man hemma kl 20.00 på kvällen. Halvspeedad och övertrött så gick jag inte och la mig förrän nån gång typ efter två på natten.

Jag vaknar abrupt nån gång mellan fyra och fem på morgonen av att Pingu anfaller från soffan Wilbur som kommit tillbaka in i rummet efter att antagligen varit och druckit vatten.
    Pingu har sin käft runt Wilburs huvud. Wilbur skriker ut sin rädsla. Jag är rädd att Pingu ska krossa Wilburs skalle. Helt tyst så lirkar jag in mina fingrar in mellan Pingus gap, in bland tänderna, och Wilburs arma huvud. Pingu håller Wilbur i ett stadigt grepp, men jag får efter ett par försök upp hans mun. Då kommer utbrottet: "Försvinn ur min åsyn!!!!", hör jag mig själv ryta åt Pingu, "Försvinn innan jag slår ihjäl dig!!!". Jag öppnar ytterdörren och Pingu flyr ut i mörkret. Linus och Spirou följer skrämt efter. Wilbur har nu hoppat upp i soffan, han står där typ apatiskt; han är nog i chock.
    Efter en stund får jag ut Wilbur för att se hur han rör sig och för att få honom att kissa (finns viss kissa-på-sig-risk på gammelhunden som han är).

Jag är bedrövad. Jag hade ju lovat Wilbur att det här inte skulle hända (igen). Han ska få leva sin sista tid i lugn och ro - utan att bli påhoppad av dum slyngelhund. Pingu har ju på sistone varit så duktig; viktit åt sidan för Wilbur. Fast nåt blev uppenbarligen tokigt i natt. *suckar mycket bedrövad*

I morse så var Wilbur som vanligt igen (efter att allra först var något stel och mörbultad). *drar en lättnadens suck*

Så detta var den lilla anledningen till att man försov sig, hade inte fått mycket till sömn.


 När jag sent omsider kommer iväg till årets KM så hade jag egentligen tappat lusten. Min plan var innan att Pingu skulle få köra rallylydnaden (men utan några som helst förhoppningar till nåt bra resultat) och förstås agilityn. I bilen bestämde jag mig för att rallyn redan var körd.
    Väl framme så visar det sig att det skulle vara en till rallybanvandring (för de som körde tävlingslydnaden) så då ändrade jag mig tillbaka till att även delta på rallyn... och det var ju dumt gjort. Det hade varit bättre om jag låtit bli.

Åttans frestelse var med och det är lika med kört (bestod av "mjukisdjurtofflor"). Jag menar, det skulle varit svårt nog ändå med min olydiga noshund med mer ständigt än mindre sträckt koppel, vilket det också var. Efter några skyltar (strax innan åttans dumma frestelse) så diskade jag mig frivilligt genom att ta upp en liten korvbit ur fickan, visade upp den för domaren och höll den sedan framför nosen på byrackan - det hjälpte inte så särdeles mycket. Så jag bröt. Det var inte kul. Det ska vara kul att tävla. Punkt.
    Dessförinnan så skällde också Pingu som en liten ful idiot. Jag testade lite olika för att få honom tyst: kommenderade "Tyst!" lite barskt, viskade lugnande, visade övertydligt att jag ville han skulle sätta sig ned och slutligen stå helt still och vänta ut en eventuell tystnad. Jo, han tystnade en liten stund... men var lika oregerlig för det. Det var då korvbiten kom fram.

Nä, rallyn är definitivt körd. Aldrig mer. I alla fall inte de närmsta två, tre åren. Det är synd för det är ändå en rolig och tilltalande sportgren. *känner sig besegrad och kastar in handduken*

Var har den här hunden tagit vägen? Jycken som visade upp en vilja att samarbeta med sin matte.... eller har jag bara drömt? Gamla bilder "från förr".

Agilityn, då...

    *suckar hånfullt, åt mig själv, alltså* Om man säger så här... det var en trevlig tillställning i det fina höstvädret. Ja, allt var precis som det ska vara på ett KM - om man tänker bort ens egna prestationer. Jag kommer med all sannolikhet inte delta på ÖHU:s KM nästa helg. Hmpf! Jag kommer sannolikt aldrig mer delta på nåt KM överhuvudtaget.

All min tro (!) på en själv, ens träningsskills och ens hunds agilityfärdigheter visade sig enbart vara en chimär, ett luftslott. Det enda som behövdes för att spränga hål på det var en ynka liten löptik. En löptik som försökte hålla sig - så gott det nu går - vid skymundan bakom träddungen. 

I första loppet, agilityklass, så kämpade jag för att hålla kvar jycken på planen. Jag lyckades faktiskt, med det var inte kul. Jag måtte ha låtit så illa med mitt gormande, mitt ilskna gormande. Det är är inte vad jag vill visa upp. Absolut inte inför kursdeltagare och publik.

    I slalomet så nosar han i farten (nja, den reducerade farten) på slalompinnarna efter löptjejen (antar jag). Då manar jag på glatt (?) o peppande. Jag gormade inte genom hela banan, bara nästan... eller så gott som.

    Efter målrakan (som han forcerade i en hiskelig fart över hindren) så stack jycken bort mot löptikens läger, därborta bakom kullen. "Ester!!! Akta rygg!!!!!", gormade jag - övergiven vid målhindret med händerna formade som en megafon runt munnen. *suck*

"Vad är det med Pingu?", frågade nån när vi satt och kollade in tävlingen, när jycken min plötsligt börjar gny och gläfsa olyckligt trånande. "Ester löper.", svarade jag med en nick åt hennes håll - där hon gick bortåt (!) typ 20 meter ifrån oss, alltså på ett mycket långt avstånd.

Förutom löptiksstrulet, så var ju även tre svarta labradorer närvarande på vårt KM. Alla av hankön, men det bryr sig inte Pingu det minsta om; Pingu är kär i alla svarta labradorer. *suck* Jo, de är fina, men nån måtta får det väl ändå va!! Han har ju även ett minne som få; han minns att där har de suttit, dit ska jag för att nosa och ha mig. Anser Pingu, ja. Hur går det med mina försök att få en lydig hund? Illa, illa!!

Agilityns hoppklass gick helt  ännu mer åt helskotta. Löptiken hade ju suttit väldigt länge och strulat vid starten. Ja, det är förklaringen, inte ursäkten.

Och... ja, det är så väldigt lätt att falla för frestelsen att skyffla över träningsansvaret på någon annan. Det är inte löptikens fel att jag - uppenbarligen - inte har tränat tillräckligt.

    Jag var mycket besviken och arg på både mig själv och min dumma byracka till hund. Åskmolnet som svävade över mitt huvud redan när jag kom upp till brukshundklubben hade nu (efter att ha varit bortschasad ett slag) blommat (?) ut i sin fulla glans... eller rättare sagt ut i sin fulla svarta gråighet.

Fyra hundar sitter fint och poserar vid Jordbruksmuseét intill brukshundklubben.

 Jag var den siste som lämnade brukshundklubben. Moloken tog jag alla fyra jyckarna på en kortare rastvända. Just det! Mitt knä är numera så gott som helt okej, men istället så har dumfoten börjat dumma sig. Det är som vanligt; är det inte det ena så...

Nu har det blivit morgonen efter...

    Är fortfarande sur och besviken samt full av ånger; jag skulle ha avstått att tävla. Det hade varit bättre. Nu är jag bara full av känslan av att all träning, tandagnisslan och även framgångar det senaste året var förgäves; vi har inte kommit nånstans från förra året... Rätt känsla att avsluta säsongen med..? *hånskrattar åt mig själv*

Jag ska egentligen inte beklaga mig, har ju på eget bevåg valt att jobba i motvind, men ibland får man deppa ihop för att sedan ta nya tag.
    Hur som helst, när jag igår kom hem från KM:et och jag lyfte/hjälpte gammel-Wilbur ur bilen, så passade jag på att tacksamt pussa på honom lite så där i lönndom (Wilbur gillar inte fjantgos) tacksam att han fortfarande finns hos oss i hela sin prakt - med intakt huvud och allt. ;)

Säsongens sista agilitytävling. Haninge BK

Jaha, så var det dags för säsongens sista agilitytävling. Ja, förutom ÖBK-KM, förstås, som är imorrn och sedan ÖHU-KM nästa helg.

Dagen till ära blev Pingus hejarklack utökad med två poodles; förutom ordinarie hejarklacksmedlemmen Spirou, så bestod den även av Wilbur och Linus.

 Wilbur.

 Wilbur och Linus kollar noga in när jag dukar fram min - observera min - frukost.

 Zack kollar lite skeptiskt in de där två krulliga små varelserna som har invaderat hans tält.

Zack, som annars kan vara ganska vimsig (milt uttryckt) på banan presterade tre fina lopp idag! Här kommer det tredje och finaste:

Sicken kille, va!!

Synd att han missade i slalomet, men det var nog bra att matte såg mellan fingrarna och diskade sig frivilligt; hellre en glad hund i mål än ett tråkigt och envist ältande i slalomet. Jag menar, Zack kan slalom; han råkade bara komma lite fel.

 Apropå komma lite fel. :)

Linus råkade (?) förvirra sig ut under tältväggen - och hade sedan svårt att hitta in igen.

 Pudelgrabbarna skötte sig faktiskt ganska bra ändå inne i tältet.

Jag var dock lite små-lat; jyckarna fick turas om att vara i bilen respektive med oss i tältet, och så gick jag även rastvändor i omgångar. Det blir liksom enklast så.

Det var tre lopp idag: Agilityklass och två Hoppklasser. Vad pysslar man då med medan man väntar att small- och mediumklasserna ska bli klara?

 Jo, man roar sig...

 ... med att...

 ... leka paparazzi...

... och smygfota dessa fluffbollar.

Okej, här kommer agilityanalysen för dagens tävling:

• Vi diskade oss i alla tre klasserna (som vanligt). Gillade förresten banorna. De var flytiga, men ändå inte banala "tråk-ettor" utan hade finurliga småsvårigheter lite här och där.
• Jag är så glad att Pingu fixade gungbrädan med bravur. När vi diskade oss i starten, så tänkte jag bara: "Vi ska till gungan. Vi ska till gungan och träna." Så då gjorde vi det - och det gick alldeles ypperligt. Visserligen kan det bli mycket bättre - men han tog gungan utan så mycket tvekan!! :)
• Vi måste fixa våra starter! Pingu bara flyyyyger in i banan - ur kontroll - sedan kommer han tillbaka och vi gör "värsta loppet", typ - fast diskade. Varför samma dumma rutin var eviga gång? Det har liksom gått troll i det hela.
• Nu efteråt så kom jag på att jag är inte helt taggad, utan tycker helt lugnt att den här banan borde vi klara av. Det där höjda "taggsnäppet" infinner sig inte som jag får när jag har missat banvandringen. Måste lära mig att tagga till - fast jag har varit närvarande på banvandringen!
• Jag måste kunna springa fortare alternativt/plus Pingu måste få ännu bättre hindersug.
• Istället för att jag fånar mig och skriker mitt reflexmässiga "Här! Häääär!" när jycken är på väg mot fel hinder - och totalt nonchalerar mitt "Här!", så borde jag ju ropa "Pingu!!" istället som han lystrar (något) bättre på. Dumma klant-matte till förare.
• De där irriterande "publikminglarfasonerna" efter målgång som Pingu har roat sig med de senaste tävlingarna avstod han idag (typ); han stannade vid mig efter målgång och smaskade villigt i sig korvbitarna. Med andra ord, jag skippade dragkampsleksakerna efter målgång som han förr tyckte var så hiiiimla roliga. Han är ombytlig, grabben! Det gäller att hänga med.
• Han är odrägligt nosig innan start. Måste fixa bättre uppvärmningsrutiner så att han blir mer på och fokuserad på mig och agilityjobbet. Jag tycker dock det är svårt, lite marigt så där, att hålla reda på vilket startnummer som är inne på banan, inte krocka med de andra uppvärmande jyckarna i startområdet samtidigt som man ska vara koncentrerad och påig som en vindögd igel på vims-och friarstråt Pingu som helst skulle vilja nosa/spåra sig bort till nån vacker tik eller känna sig tvungen att mucka gräl med nån rival. Ja, jag känner mig oftast ofokuserad och splittrad i startområdet; sådan matte sådan hund-syndromet, alltså.
• Jag borde träna mer mellan tävlingarna! Inför dagens tävling hade Pingu och jag tränat.... nada. Alltså ingenting sedan förra helgens tävling. Dåligt! Man får den hund man förtjänar.

  Den här första riktiga agilitysäsongen med Pingu har varit lite slingrig; från att vara en helt hopplös "publikminglar-vovve", så har Pingu utvecklats till en riktigt lovande agilityslyngel, men så kommer bakslag (förstås) med gungfobin, tjuvstarter etc som sen blir bättre och fram och tillbaka.

    På ett sätt känns det lite synd att säsongen nu är slut, när jag känner att vi just nu är på väg framåt i utvecklingen, men samtidigt känns det skönt att slippa dessa förbannat tidiga mornar. *gäääääsp*

Hoppklass B.

Tack Anneli, hovfotograf!

 

Imorgon är det Österåkers BK:s klubbmästerskap 2014 i lydnad, rallylydnad samt agility. Pingu kommer att ställa upp i de två sistnämnda grenarna.

    Nä, nu är det nog hög tid att kolla in starttiderna, så man vet när man ska gå upp i morrn.

Hur kan en jycke vara så dum?

Jaha, nu har man offrat sig för sin hund.

    Alltså, i tolv... nej... i över  tolv års tid så har Spirou åkt bil, och därmed borde han vara familjär med rutinerna runt det här med att hoppa ur bilen och vad som händer strax efter det. Men nä då!

Han borde veta att efter man har skuttat ur bilen, så kommer matte att stänga bakluckan... Då är det ingen bra idé att stoppa tillbaka huvudet in i bilen igen!!!

 Ja, jag - hans matte - offrade sig för sin enfaldiga hund, högg i sista sekunden tag i bakluckan innan den skulle obönhörligt banka in en ful, öm bula i Spirous huvud eller till och med halshugga honom (ja, jag överdriver).

Ja, ni ser på bilden; Spirou är helt oskadd - men det är inte min tumme!! Blod! Ser ni blodet? Det forsar! (nej, det gjorde det inte)

Ser ni Spirous min? Skäms han över vad han ställde till med?

 Eller tycks han tycka att matte är dum och sjåpig och bara gjorde sin plikt?

 Efter tvätt. Tror ni det behövs sys? ;)

Apropå dumma hundar...

   

Eller rättare sagt, strikt traditionsbundna hundar.
    Jag brukar ju skryta om att Pingu och Spirou inte tjuvar från Linus matskål - fast det finns ratade matkulor kvar och varken Linus eller matte är i köket.
    Idag så blev det bara så att Linus var kvar ute och körde godissök för sig själv därute medan middagen serverades. Spirre och Pingu var däremot inne och åt sin middag. Jag var inne i vardagsrummet. Efter en stund började jag undra vad ESS:en pysslade med så länge inne i köket?
    Jo, i sin vana trogen så tiggde de/körde spontan platsliggning intill där Linus matskål brukar stå. Med andra ord så har inte den fyllda matskålen så himla mycket med saken att göra; det är sedvanan. Och jag som trodde jag hade lydiga hundar...

Mästar-agilitylaget ZaPi-ZeKo:s debutlopp. Lagtävling på Väsby BK

Ja, igår lördag, så var det dags för debuttävlingen för vårt agilitylag.
    Låt mig få presentera lagmedlemmarna...

 Här har vi Za (Zack)

Linslusen och publikminglaren Pi (Pingu) känner ni redan igen. Foto: Alice Abramsson. 

 Här har vi Ze (Zero) på den aktuella tävlingen som minglar vid ringside tillsammans med vår hejarklack Spirou. Jag antar att de pratade ihop sig om när Spirre skulle heja som allra mest och när han skulle vara lite mer tyst.

 Och slutligen... här har vi Ko (Koy). Tala om att jag fick leta efter ett foto på den jycken. Jag menar, svart/vita fulsnappare (eh? "fulsnappare"? råkade slinta på tangenterna, men det får stå kvar :) ) ser man överallt på nätet, men vem är vem? Fast här är jag säker på att det är rätt vovve. Foto: Louise Medman.

Ja, jag har snott bilder hej vilt. Kolla här nedanför bara...

 Zack in action på Sommarcupen...

... och Zero likaså. Bägge fotona: Kajsa Johansson.

Men ett agilityactionfoto på Koy...

 ... kan jag visst lika bra titta i månen efter. Alla BC ser ju för bövelen precis likadana ut, ju!!

 Jag, liksom fröken Madonna, bankar i ren frustration min panna i vägghörnet.

(Bilden är från jobbet, vår gamla lokal)

Hur gick loppen, då?

    Ja, man skulle ju kunna fortsätta att banka huvudet i väggen, men sådana är inte vi i vårt agilitylag. Vi vet ju redan att vi är bäst (typ), så vi behöver inte visa upp det så där officiellt med publik och sånt. *harkl* Skämt åsido, så gick dagen så här...

Jag hade världens ångest för att inte komma i tid. Ja, ni vet ju hur jag och mornar går ihop. Råga på allt så lyckas jag (åter igen) somna ifrån precis allting kvällen innan. Jag vaknar typ mitt i natten, runt tre-fyra, känner mig pigg som en pelikan, så jag är uppe ett tag - men jag fixar ingenting inför tävlingen. Är dock klok nog att ställa alarmet på klockradion - plus alarmet på mobiltelefonen.

    Ett par timmar senare vaknar jag av både äckligt klockradiotjut samt hemsk mobiltelefonsmelodi så... ja, till slut kommer jag i alla fall upp. Fixar det jag ska, tar hundar, packning samt bil och åker en sväng ned till jobbet (!). Fixar det som ska fixas där. Känner paniken att jag hinner inte, så jag fuskar lite.

    Sedan av till brorsan för att dumpa Wilbur och Linus. Därefter till mötesplatsen för att plocka upp Zero och Katta. Jag kommer precis strax innan de kommer traskande mot oss. Lite omplacering av prylar i bilen. Sedan får vi alla plats och vi bär iväg... och kommer fram typ för tidigt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag blev faktiskt lite nätt omtumlad av den upplevelsen.

Så när resten av ens klubbkompisar kommer insläntrande till tävlingsplatsen, så står vårt tält redan upprest (nja, näst intill i alla fall). Jag måtte säga att de var rätt så chockade av synen. :)

 Den här bilden har inget med storyn att göra. Jag hittade den när jag letade efter foton på Koy. En gigantisk svamp i min skog, tagen förra året tror jag.

Hoppklassen inledde tävlingsdagen. Kändes lite märkligt att gå banvandring så där tidigt på morgonen. Jag kände mig inte alls koncentrerad. Inpyrd klass 1:are som man är, så kändes banan helt klart ett snäpp svårare än vad man egentligen är van med. Jag kände mig faktiskt lite off track och lite outcast där bland de andra tävlande som sannolikt de flesta var klass 3:are. Tanken "Vad har jag här å göra?", rusade kvickt genom huvudet, men peppade upp mig med: "Äh, skit samma. Gör så gott jag kan.".

    Under banvandringen fnissade jag lite åt domaren som skämtade lite lätt i högtalaranläggningen (om att man skulle kunna tro att banan tycktes lätt och nåt om höjden på hopphindren) och banvandringen gick genast bättre.

Och så var det dags för startnummer 7...

    Zack var ovanligt vimsig; han till och med gömde (?) sig i en lång tunnel - en lång stund. Jag tror nog att Anneli trodde att han hade rusat av planen, men nä då; han var inne i tunneln och hade kul. Lite Spirre-Spirou-fasoner, faktiskt. Hihi!

Gammal bild från Spirous agilitydagar då han roade sig med att självmant trassla in sig i tunnlarna.

Näste ut på banan var Pingu...

    ... som hade flickor i näsan. Han var mycket nosig i starten, fick knappt upp näsan upp från gräset. Han missade ingången till slalomet (andra hindret), men fixade det sen. Under banvandringen så var jag mer eller mindre övertygad om att han skulle rusa in i fel tunnel (rakt fram efter långhoppet) istället för att svänga till höger till en annan tunnel, men jycken gjorde som jag sa/visade!! *kors i taket*

    Sedan några hinder efter det så blev jag osäker om hinderföljden (tyckte faktiskt under banvandringen att tiden gick väldigt fort), fick lov att kvickt kolla efter nummerskyltarna (!) = Pingu hinner under tiden (halvsekunden) att ta fel hinder. Äh, so what!

Zero äntrar banan - och han är den ende som faktiskt kommer i mål utan att diska sig!! Heja Zero!! Visserligen ett halvt dubbeltjog med felpoäng, men vadå?

    Sist ut Koy som lyckas krocka med sin matte, som i sin tur ramlar raklång och gör illa knät. *halta, halta* Say no more! Been there, done that. Av förekommen anledning så hade jag till och med ett extra knästödsskyddmojäng i ryggsäcken att låna ut till den stackars nyblivna halta Annika.

Här har vi länken till Hoppklasslångfilmsnutten:

http://youtu.be/XU9CNuDEqaQ

Agilityklass...
    Zack är fortfarande något vimsig, och Pingu likaså samt det smittar av sig på Zero. Koy får en stand-in-förare, Tomas, men det strular till sig för dom (ja, de hade ju knappt hunnit "prata ihop sig"). Alla fyra ekipagen diskade. Man ska alltså ha minst tre resultat i laget annars blir det disk.

Jag blev faktiskt lite sur (läs: besviken) att Pingu tjuvade i starten, så att jag inte fick testa om min planerade handling skulle funka. I och med tjuvstarten så hann jag inte komma på plats och jycken far rakt fram rakt upp på balansbommen - som man alltså inte skulle ta.
    Jag hade för en sekund tanke att starta om, men bestämde mig för att bara "träna" en gång på banan, det vill säga borta på gungan. ("ingen träning på banan" enligt PM). Man vill ju liksom inte reta folk i onödan, alltså, och laget kändes ju lite gröngölingaktigt redan ändå bland alla klass 3-ekipage.
    Pingu var även extremt nosig inför starten, så att med berott mod knalla bort tillbaka till alla roliga dofterna kanske inte skulle varit en sån fruktansvärd bra idé.

 Det gäller att ha tungan rätt i mun, tänker Pingu.

Bilden är från Sommarcupen. Foto: Kajsa Johansson.

Så diskade bär Pingu och jag iväg längs banan bort mot den hägrande gungbrädan.... igenom en tunnel och sen kom den, det där hindret som liksom har stoppat käppar i hjulet ett antal lopp... Hur skulle det gå?
    Jo, jycken tar den bara med en knapp tvekan. Jippeeeee!!! Dagens bästa händelse idag! :) Pingu kanske blev lite överrumplad att gungan stod där efter tunneln, så han inte hann tänka så mycket. Och så var det även typ "rätt gungtyp", stadig och bra som vippar över i lagom takt utan rekyl efter den tar mark.
    Annars så kändes detta agilitylopp lite blähigt. Det mesta bläh var förstås efter målgång då Pingu ränner runt till minst tre främmande hundar innan jag får stopp på honom. Ogillar starkt! Fick be om ursäkt om och om igen. Dumma jycke! När det gäller detta otyg så har det alltså gått bakåt i träningen. Måste fixas!
    Här en länk till agilityklassfilmsnuttslångfilmen:

http://youtu.be/WeR9C6Ju2ZM

Tack Rosie, ZaPi-ZeKo:s hovfotograf! :)

 Kommer ni ihåg den här krabaten på Olandstraktens BK? Hans "kusin" krälade omkring på Väsby BK. Jag sa hej och hälsade från Olandstraktens lilla parvel. Jag vet inte säkert om han var artig nog att svara; jag hörde inget, men det kan bero på att dennes röst är lite väl svag för min hörsel.

Det där stora svarta är alltså en nyfiken Pingu-nos.

Vi alla i laget plus hovfotografen bestämde att vi skulle ta en gemensam tur bort till Max i Arninge efter tävlingen. Katta och jag skulle bara ta en avstickare bort till hennes jobb för att hämta lite prylar.

    När jag sitter där i bilen och väntar och under tiden roar mig med att iaktta byns A-lag, så drar det ut på tiden. Jag börjar faktiskt att undra vad som står på? Har hon blivit kidnappad eller nåt.?

    Nä, då. Det hade strulat, men så hade hon plötsligt börjat må riktigt illa. Så med en bajspåse i redskap fortsätter vi bort till de väntande på Max.

    "Nej, jag kan inte gå in där! Är rädd att jag då börjar....", kvider stackars Katta och går bort och vilar på gräsmattan ute i friska luften istället medan jag går in till de andra som - klokt nog, förstås - redan har käkat sina hamburgare.

    Haha! Jag har faktiskt bara varit där två gånger tidigare (!) och jag är inte så hemma på de där automatiska beställningstapparna. Efter tre tafatta försök (med lite rekommendationer till matval från de andra) så får jag till en beställning.... men då visar det sig att jag inte har tillräckligt med pengar på kortet. Hahaha! Det går bra nu! :)

Så vi alla gav upp, åkte hem åt varsitt håll - och jag åkte till McDonalds efter att man hämtat upp Wilbur och Linus.

Vilken debuttävlingsdag för laget! Knän går sönder, folk blir magsjuka och inga pengar samt vimsiga hundar. Men vadå? Pingu tog ju gungan!!! Hurra! :) :) :)

Vi måste ju snarast fixa till en lagbild!!

Eh? "Snarast", "måste"? Nästa lagtävling blir väl till våren, så... :)

Jag tycker att andra försöket ska räknas. Agilitytävling på Bro-Håbo BK

Jag tycker att andra försöket ska räknas.
    Ja, varför inte? Varför räknar man inte de bästa försöken? Varför ska bara det första försöket vara så himla viktigt? Äh!
    Hemläxa till framtida lopp: Fixa starterna!!

Från början...
    Jag kom dit i tid!!! Men det satt hårt inne. Just det! Jag har bara nämnt på Fb att Pingu lämnade WO till lördagens agilitytävlingar på Västerås BK. Varför? Jo, för undertecknad vaknade typ en halvtimme efter klockslaget vi borde ha åkt hemifrån för att hinna dit. Medan jag försökte vakna till så räknade jag efter om det skulle finnas en chans att hinna med de andra två loppen (det första var totalkört), men insåg att vi skulle bara hinna till det sista tredje loppet. Att åka i 1,5 timme för ett lopp? Nä, vi stannade hemma. Tog en skön skogspromenad i det fina höstvädret i cirka 1,5 timma istället för bilfärd. Jag tror att det var ett bra val. :)

 
 Tillbaka till dagens agilitytävlande...
    Det kändes lite... jag vet inte riktigt vad, men nåt kändes det i alla fall att komma tillbaka till Bro-Håbo där det bara ett par helger tidigare gick så uruselt att tävla rallylydnad. Idag så var planen där rallytävlingen gick av stapeln parkeringsplats. Ha! Det kändes faktiskt riktigt bra; att riktigt få platta till den dumma före detta rallytävlingsplanen. Mohahahaha! Ja! Vadå? Så klart min urusla och värdelösa rallylydnadsprestation berodde på tävlingsplanen. Vad skulle det annars bero på? Duh! Inte tränat tillräckligt? Förstår inte hur ni resonerar??? Träna?
    Hur som helst så skulle Pingu och jag nu visa att vi kan i alla fall köra agility........ *skrattar rått åt mig själv*

 Titta på bilden här ovanför. Det här är alltså samma hund som gjorde allt (?) för att inte vara i närheten av sin matte, hunden som slet och drog i kopplet som en vilding till jehu. Nu minsann - när ingen ser en - så är man sååååå lugn och följsam (eh? jycken sover ju) och tyr sig tätt, tätt till sin kära matte.

 Två snarkande hundar. De andra två snarkade också intill, men de fastnade inte på bild.

Första loppet, agilityklass i morgondimma, vi hade startnummer 2, och det gick så här...

Agilityklass.

Det var - för oss - en relativt svår start. Pingu vill ju alltid bara ruuuusa mitt in i banan, men hindernummerföljden var ju inte riktigt så, så det gick åt skogen direkt.

    Det positiva var att han bara tvekade något på gungan. Yes!! När han sedan slarvar i slalomet, så säger jag bara "Äh, det gör inget!". Jag var fortfarande glad för hans gungbrädeforcerande, och jag var nyfiken över hur han skulle fixa balansbommen. Pingu sprang upp på bommen utan minsta tvekan, men blev orolig däruppe på mitten för att hindret rasslade - men han fortsatte ändå. Modiga Fin-Pingu!! :)

Mer positivt var att mitt (före detta?) onda knä höll (med knästöd för säkerhets skull). Knät höll alla tre loppen :) , och det gör faktiskt inte ont nu i skrivande stund heller (men helt återställt är det dock inte).

Hoppklass A.

Åter igen en start som inte passar "Jag-ska-först-rusa-in-mitt-in-i-banan-och-kolla-läget-Pingu". I ett desperat (?) försök att hindra detta, så ställer jag mig vänd mot honom samt gastar hans namn... men vad hjälpte det? Nada!!

    Det här var ett riktigt skräplopp. I alla fall kändes det så precis efteråt. Just det! När vi kommer (diskade) i mål, så tänker han ta någon annans leksak som ligger där i målfållan. När jag då försöker få honom att låta bli den, så upptäcker han hundarna som är där omkring, och jag får lov att ursäkta min dum-hunds tilltag. "Det är lugnt!", svarade den lite snabbt uppvaktade hundens matte artigt. Det är så tråkigt när Pingu och jag inte får någon trevlig belöningsstund efter loppen. Bu!! Nä, det var ett riktigt skräplopp, från början till slut; inte mycket till bra känsla nånstans, typ. :(

    Förresten det var några till hundar som rusade från hinderföljden, direkt in till platta tunneln som var på den långa målrakan, bara så ni vet.

    Hihi! Ni ser hur jag skickar in Pingu mot den dolda tunnelingången, och jag uppfattar inte först att han springer förbi ingången, därav mitt felaktiga "Bra!", men ser sen direkt efteråt att han var utanför tunneln istället för inne i den. Ni ser också hur Pingu, med oroande alltför hög svansföring är på väg till en hund vid ringside. Ogillar starkt.

Hoppklass B.

Återigen en dum "svängstart". Ja, vi måste få till starterna!! Och det var precis det jag hade i tankarna när Pingu tjuvstartar - igen - och jag hejdar honom. Jag hann ju inte alls ställa mig där jag ville. I samma sekund som jag stoppar hans framfart - och han då rusar ifrån mig på friarstråt/publikmingel - så minns jag hur det ju blir när jag gör så - han sticker iväg. Tala om dilemma! Jag vill ju inte släppa igenom tjuvstarter, men jag vill absolut inte "bjuda in" till publikmingel-ofoget! *suck* Jag borde ha förstått att det skulle blivit så, med tanke på hur extremt nosig han var innan starten. Fast å andra sidan; man har liksom bara nån typ tiondels sekund på sig att fatta rätt beslut; släppa igenom tjuvstarten eller inte.

Jag är envis; jycken ska köra loppet. Han får glatt beröm när han kommer tillbaka till planen. Jag var väldigt orolig att han ska rymma åter igen när jag visar honom tillbaka till starten, men han (vi) sköter sig (oss). Sedan går loppet som på räls, med mycket fin känsla. Vi nollade (diskade). Som sagt, varför räknas inte andra försöket för?!!! :)

    Jag roade mig att ta tiden på "andra-försöket-loppet"; cirka 27 sekunder (enligt filmsnutten). Han skulle kommit på typ sjätte plats (av 28 startande) om "andra-försök-lopp" skulle räknas. Vinnande jycke kom i mål på 21,95 sekunder. Frågan är var vi skulle kunna ta in tid? Början av slalomet är Pingu väldigt långsam, där skulle vi kunna få in nån sekund, men det skulle behövas mer. Visst de första sex på resultatlistan var border collies/vallhundar, men det är ju dom man konkurrerar med. Öh? Vad skrev jag nyss?!!! Börjar jag tänka så nu helst plötsligt? Seriöst vinnarskallesnack!! Hon som tycker att den allra, allra största utmaningen på en tävling är att komma dit i tid. :)

Att sova är gott.

Ett stort GRATTIS till

Annika och  Koy samt Marre och Funny som båda tog uppflyttningspinnar!!

 

Och självklart ett tack till min hovfotograf, Anneli!!

(som tog pinne med sin fina Zack dagen innan)

PS. Idag fanns det mycket gott fikabröd på Bro-Håbo, till skillnad mot rallylydnadstävlingen några helger tidigare, då jag moloken efter vårt urusla försök till tävlingsprestation ville få lite tröstfika - men allt gott fikabröd var då slut!! Bläh!!! Men idag, på agilitytävling, så fanns det gott om käk. Tacka vet jag agility!! Heja! Heja! :) :) DS.

Öh? Vad har hänt?

Ser ni nåt fel på följande bilder på Pingu?

 Bilderna är tagna igår när Spirou, Pingu och jag gick en liten promenad.

 Kolla noga. Vad är det som är fel?

Ser ni inte? En ledtråd: Kolla kopplet.

Just det! Kopplet är slakt. Pingu går lugnt vid min sida - som en normal hund!!

Vad har hänt?!!!!

 Medan ni funderar på det, kan ni vila ögonen på Spirre.

 Titta! Pingu hittade en fin pinne. Men kolla in kopplet; det är fortfarande slakt.

 Och när jag öppnade grinden, så slängde han sig inte genom öppningen och for iväg som skjuten ur en kanon. Nä! Han la sig ned - och började gnaga på pinnen. Lugnt och stilla.

 Sen traskade han in på tomten. Traskade lugnt, alltså.

 Vad har hänt? Varför uppför sig Pingu som en väluppfostrad och normal hund?

Jo! Han är lite hängig, för han har ont i magen.

På sätt och vis är det lite skönt när vissa hundar är hängiga.... om ni förstår vad jag menar.

Lugnt och stilla. Inget tjafs. Inget kiv.

 Radarparet Wilbur och Linus tycker också att det är lugnt och skönt och trevligt.

 Senare på kvällen så fick han i sig sin middag, men inte så mycket mer. Han till och med struntade i att tigga resterna från Linus matskål. Pingu gick direkt och la sig för sig själv i hallen istället.

 "Nä, låt mig va!", sa Pingu när han sen kurade ihop sig i soffan.

 Zzzzzzzzz

I morse ville han inte ens ha sin frukost. Pingu tittade en stund på käket i hans matskål, men nä... "Jag vill inte ha.", sa han och gick därifrån.

Nu på kvällen så fick han en dos Canikur (eller vad det nu heter) och så ville han faktiskt ha lite mat. Pingu blir nog odräglig och oregerlig snart igen. :)

 ><

Har ni läst senaste numret av Springertidningen? Om inte, kolla in sidan 9!

*bläddra, bläddra*

 Kika vad som står vid den röda pilen. Ser ni? Ja, jag vet att det blev lite suddigt på bilden.

Fånigt stolt matte som man är, så hade jag ju tänkt skicka in ett liten bidrag till tidningen. Jag började till och med att skriva, men så glömde jag bort det, Klant-Fia som jag är.

Därför var det lite extra kul att se att Jennie hade nosat upp lite ESS-agility-resultat.

Den allra första pinnen är ju ändå den allra, allra första.