Vi har gjort det!!! Det (förut) omöjliga och helt otänkbara! :) Rallytävling, Väsbyhallen

😊😊😊😊😊😊😊😊 ( = hur jag fortfarande känner mig när jag tänker på Pingus rallyrunda.)

Okej, innan jag börjar med mitt skryt från rallylydnadstävlingen, så tar vi bilder och händelser sen sist i kronologisk och ordentlig ordning. 😉
   Om du känner dig väldans otålig att få läsa om Pingus och Zafirs bravader på tävlingen så får du faktiskt lov att leta reda på den där scrollarknappen och använda den. Lycka till på färden nedåt. 😉😊

Sedvanlig agilityträning i Arningehallen

I söndags, alltså förra helgen, var det det sista inomhusträningstillfället. Vi har kört typ varannan söndagskväll under vintern.
    Zafir får ju numera också köra riktig agility, men är förstås inte ännu mogen för längre banor, i alla fall inte av den svårighetsklassen de andra jyckarna kör.

Pingu var duktig, missade väl nåt hinder, fast det var mest mitt fel.

Zafir var också duktig, precis som sin storebror Ping. men.. man har ju blivit lite bortskämd med jyckar som kan det här med agility. Helt plötsligt får ju Zafir-agilitytraineen för sig att göra heltokiga saker; stanna upp mitt framför fötterna på en så man får lov att TVÄRNITA så man inte trampar ihjäl pojkvaskern, eller helt plötsligt kuta åt ett helt annat håll så man undrar "Vart tog du vägen?!!!" och kolla runt bakom ryggen och runt hela banan etc, etc. 😆

Mellan agilitypassen så passar jag - självklart - på att träna rallymoves med störning i gången utanför banan medan träningskompisarna kör agility. Här slösas inte nån hallhyra bort, inte! All tid ska utnyttjas! 😏 //Snåljåpen

Genrepsrallylydnadsträning i Arningehallen

Det var i måndags på sensena kvällen.
    Ett annat träningsgäng hade fått en plats över, så man fick en trevlig inbjudanförfrågan, som jag förstås tackade ja till.
    Så här skrev jag på Fejjan när man sen kom hem från genrepet:

"Varit nyss på nyttig rallylydnadsgenrepsträning med andra hundar än vad Pingu o Zafir är vana med. Det blev också extra svårt eftersom mina jyckar antagligen förknippar Arningehallen med agility.
Tja, nu vet jag vad som antagligen kommer att hända på tävlingen på lördag. 😉 Bäst att jag intalar mig det redan nu att vara realist, typ.

Lärdomslista från ikväll:
1. Osttuben med viltsmak 😉 som jyckarna är helt tokiga i funkar inte så bra. Jag smetade in händerna inför Zafirs runda, men när han hade slickat rent mina fingrar (just det, det skulle bli typ 1000 beröringsfel på tävling) trånade han ist åt bänken utanför banan där jag hade lagt tuben. 😊
2. Zafir tyar inte med en hel bana; det är nog bättre inför framtida tävlingar att bryta innan det går åt skogen. Huvudsaken är att vi har kul.
3. Det är hög tid att jag nöter in en bra startrutin för Pingu. Tiden bara rinner iväg, ju.
4. Pingu smet inte iväg fast han var lös. 😊😊 "

Haha! Apropå tävlingen... ett till citat (typ) av mig själv från Fb:

"Kollar in startlistorna på SBK-tävling till rallytävlingen på lördag, och jag brukar alltid notera på PM:et (det utprintade) även klubbkompisars (etc) startnummer. Börjar med de två Nybörjarklasserna och går sen igenom alla klasser i tur och ordning, och tänker vad kul att det är så många man känner som ska tävla...

När jag kommer till Fortsättningsklassen ser jag en namne och nyfiket undrar jag vad denne har för hundras.... Hahahaha! Det var ju jag och Pingu!!! 😀😀😀 *skrattar åt mig själv som tydligen inte riktigt har fattat att man har stigit upp en svårighetsklass*"

Haha! Skrattar fortfarande åt mig själv, och det ännu mer komiska är att när jag sen på kvällen innan tävlingen dubbelkollar ifall startnumren har ändrats, så gör jag samma sak; alltså undrar för en sekund vem min namne i fortsättningsklassen har för hundras. 😊

Sedvanlig kort slalomträning efter valpkursen

Efter valpkursen så passar man liksom på att träna slalom med Zaffe när man i alla fall är där. Vi kör inlärningsmetoden där man använder bågar, och det var kul att se att han tycks ha börjat fatta grejen, trots att det var över en hel vecka sen vi tränade sist... eller så var det tack vare träningsuppehållet? Zickzackandet behövde få mogna lite. 😏

Pingu fick träna rallystartrutin.. eller rättare sagt jag tränade startrutin inklusive ta av koppel utan att sen tappa bort hund i doftfläckarnas värld. Pingu assisterade mig mycket väl. 😊

Bägge hundarna ville sen bli insläppta in till klubbstugan. Vad ville de göra där inne, månntro? Gå kurs, eller? Nä, jag gissar att de ville gå in för att nyfiket nosa av stället, men det fick de inte. Hehe!

Sen när vi kom hem, så blev det direkt in till duschen för att skölja bort den värsta leran.

Pingu gick in i badrummet, dock motvilligt. Sen när Zafir förstod att det var hans tur, så smet han iväg och hoppade upp i soffan och tryckte.
    Jag ropade, men ingen Zaf. Jag tog med mig den nu snart berömda osttuben och lockade... "Nja, den är visserligen förförisk god, men nä...", visade Zafir och låg kvar. "Ja, du slipper inte undan!", sa jag bestämt och la in tuben inne i badrummet, för att sen gå tillbaka för att (i värsta fall) bära in honom till duschen, men när jag vände mig om så hade han tassat ut till hallen, och då blev det lättare att locka in honom hela vägen. Han fick en osttubsslick som belöning. 😉

Söt-Zafir snoozar sött med nosen intill sina nu renare baktassar.

Korpen

På vägen mot skogen i torsdags, så stötte vi på denna fina filur...
   Jag  kan bara säga en sak: Jag är kär!!! 😊
 

Synd att inte mobiltelefonskameran gör korpen rättvisa. Alltså den där korpsvarta fjäderdräkten med skiftningar i blått... *finner inga ord*

Men titta på honom/henne! Finns det nåt vackrare? Jag ville bara gå ur bilen och "skopa upp" den och ta den med mig hem. Jag e kär!!

Jag har en gång tidigare, för många år sedan, stött på en korp så här nära. Det var på Stava-infarten, här hemma, men då hann jag inte få till nåt foto innan den hastade iväg (flög, alltså). Visserligen råkade jag faktiskt ha (den riktiga) kameran liggande bredvid mig på passargerarsätet intill, men axelremmen trasslade in sig i handbromsen (eller vad det nu var som krånglade) när jag skulle kvickt som attan få igång kameran, men nä... korpen hann flaxa iväg.

    Men vad pysslade egentligen den här korpen med där intill vägen?

Jo, det fick jag reda på när jag kom tillbaka efter att ha varit och vänt bilen. Då hade korpen traskat över vägen för att...

... lapa i sig lite vatten från dikesrenen.

Sötkillen/tjejen låter vattnet strila nedför strupen. *slurp*

Skogen, ja...

    Jag, som alltid har älskat och tyckt det är så rofyllt att gå i skogen, har på sistone fått kalla fötter, och det är på grund av den alltför viltintresserade Zafir. Jag fick tvinga mig själv att ta skogspromenaden, men... ja, jag veeet!! Det enda sättet att lära jycken är ju att utsätta sig för det. *suck*
    Men efter denna promenad har jag bättrat på mitt lite naggade självförtroende. Vid mycket gott mod åkte vi sedan därifrån; dels på grund av nöjet att få se den fina korpen och dels för att jag fixade att bryta Zafir "rymningsförsök". Så här gick det till...

Zafir fick från allra första stegen in i skogen ha "långkoppel" på sig, alltså jag hakade ihop Pingus koppel med hans. Jag är fullkomligt medveten om att ett knappt cirka fyra meters släplina inte är mycket att hänga i julgranen; man har inte många tiondelars sekunder på sig att reagera och hinna stampa på släpkopplet innan jycken har försvunnit mellan granriset, liksom.
    Så därför höll jag långkopplet i handen i början av promenaden när Zafir ännu inte hunnit lugna ned sig. Han är nämligen ordentligt uppskruvad i början.

Men efter ett tag när jag ser att han har börjat lugna ned sig, så släppte jag kopplet och lät det släpa på marken, men jag har tummen mitt i ögat på Zaf  - hela tiden. Och förstås även Ping. Så man går liksom på helspänn hela tiden, så särskilt rofyllt är det inte!! Lite då och då så stannar vi upp antingen för godisstensskutt eller bara för att; skogen är inte alltid lika med att man rör på sig och är på väg någonstans utan även för att passivt bara vara stilla.

Vid ett tillfälle råkade Zafir för ovanlighetens skull hamna snett bakom mig när vi går där på den just där ganska breda skogsstigen. Jag ser honom dock hela tiden i ögonvrån, så jag fortsätter att gå framåt, men bara efter ett par steg så ser jag honom inte längre i ögonvrån - och jag vänder mig om genast - för att se honom fara iväg - i full kareta - in bland träd och snår och avverkad skog. Han kutar längs med stigen men bortåt upp mot bergsknallen - och jag genskjuter honom - vilt morr-rytande, jag ger mig INTE - och jycken stannar upp och ser på mig!!! 😊 Min vana trogen så berömmer jag honom glatt - för han gör ju precis det jag vill; alltså han bröt spårjakten och ser på sin matte... Men.... tvärt emot alla mina andra hundar i liknande situation - så ignorerar han mattes beröm - och fortsätter det vilda spårandet i full kareta!!! 😞 Men attans också!!! 😡
    Jag vrååååålar mitt värsta morr-rytande och börjar åter igen springa efter honom, att ge upp finns inte på världskartan... och han stannar direkt - och vänder om för att springa och möta mig (precis som alla mina andra hundar har gjort).

Jag drar oss båda tillbaka till stigen samtidigt som jag plockar fram kampleksaken jag så påpassligt hade tagit med mig, och jag inviterar Zafir till en vild jakt- och kamplek nere på den bredare stigen.

Zafir är knappt intresserad; han gör någon knapp antydan till lek, men avbryter sig själv för att envist vädra i luften efter vad det nu var han spårade efter (antagligen rådjur), men jag ger mig inte!! Zafir ska leka med mig. Jag kämpar och kämpar envist att få igång lite kamp, och till slut så får jag upp hans lek tillräckligt mycket att jag avslutar den.
    Haha! Det där lät kanske lite konstigt, men jag ville visa Zaf att det var inte tid för vilstpårsjakt - utan tid för lek med matte. BASTA!!

De här godisstensbilderna är tagna en liten stund efter Zafirs rymningsförsök, och man kan se hur han - fortfarande - väääädrar mot där spåret antagligen fortsatte bortåt.

Hur som helst, denna promenad stärkte mitt självförtroende till fortsatta skogspromenader. Zafirs viltintresse och kvickhet har tidigare överrumplat mig, men nu är jag (åter) med i "matchen".

Så med gott mod åkte vi hemåt från skogspromenaden med stärkt självförtroende, trevligt korptitt samt även trevligt - ömsesidigt - bemötande av ett par ryttare som red förbi precis när jag skulle lasta in hundarna i bilen. Zafir glodde förundrat på de två gigantiska hästarna när de passerade oss, vilka jag sen med stor respekt körde sakta förbi - för att precis strax efter även ge ett par springande rådjur företräde som promt ville över vägen mitt framför bilen och jag fann mig kvickt att sätta på varningsblinkers så att bilen efter inte fick för sig att köra om när jag stannade till.
    Ja, det blev en trevlig naturupplevelse så där på den sena eftermiddagen. 😊



Först ett par pausbilder innan...

Vi var och hälsade på mina brorsor där jyckarna som vanligt blev bjudna på tuggben. Zafir låg länge i denna "buga-ställning" och tuggade på sitt ben. 😊

Zaf kollar in gräsänder vid kanalen.

 

Nu!!! Nu kommer det, det som ni har väntat på: Rallylydnadstävlingen!!! 😊

Alltså, när vi först kom in i hallen... till denna hemska trängsel, som ju var etter värre än vid agilitytävlingar; det gick ju inte komma fram nånstans!!! Man möttes inte ens av några antydan till gångar, bara ett enda stort hav av publik, tävlande, stolar och hundburar framför tre rallybanor.
    Jag greps av klaustrofobi-panik, och sa förskräckt till Zero-matten som ju hade åkt med mig: "Nä, jag åker hem! Vi åker hem igen!!"
    Efter nån minuts velande om vi skulle strunta i hundburen (Var sjutton skulle man sätta upp den? Det finns ju ingen plats!!), och låta hundarna vara kvar i bilen hela tiden, så såg vi en relativt större (?) yta - mitt på golvet - som skulle vara stor nog för hundburen och en stol samt våra två ryggsäckar tätt intill.

Bilden är tagen på eftermiddagen, då flera hade åkt hem. Därav den stora (?) fria ytan i bildens högre nedre hörn. 😉

Zafir tyckte nog det var lite småtrångt. Lite förvånansvärt tyckte han att en vackert ståtlig irländsk setter som råkade passera oss några gånger var hiskelt ful som man bara måste lite avvaktande morra åt, fast undertecknad matte samt settermatte hade koll, så det hände inget mer.

Zaf fick även lite snabbt träffa på sin pappa Kino och syster Emi. Zafir blev stel som en.. en... lite räddhågad Zafir med svansen mellan benen, men det gick över så fort de hade gått. Jaha, ja! Så mycet övers för släkten hade Zafir.  😏

Zafirs rallyrunda

Detta var ju Zafirs andra officiella rallystart och första gången i en stor - och välfylld - inomhushall. Det gick över all förväntan. Jag hade dels leverpastej i den ena fickan och dels även stoppat på mig hans speciella kamptofs (med kaninskinn) i den andra fickan, och som en extra "ifall att" nödlösning: osttuben med viltsmak i en tredje ficka. 😏
    Vi zickzackar oss fram till vår bana som förstås var allra längst bort. Arrangörerna försökte så gott de kunde för de tävlande. De hade markerat en två meters bred gång mellan två av banorna (nybörjar-/fortsättning-/avancerad- och mästarklassbanan) - och det var en ren befrielse när man som nästa startande ekipage fick tillgång till denna fria yta - helt för sig själv. 😊

Nu minns jag inte riktigt alla detaljer i rundan, men jag hade en glad och nöjd känsla i kroppen när vi till slut kom i mål. Men det jag minns är:

• Han börjar alltihopa med ett ordentligt klockrent SK, alltså supersträckt koppel.
• Minns också att han rundade nån skylt också, men jag låtsades som ingenting.
• Jag blev rätt så stressad av hans stressgnäll, och inte minskar hans stressgnäll av att matte känner sig stressad. Moment 22-varning. 😉
• Nånstans i/mellan den första och den andra serpentinen hade jag allvarliga tankar om att bryta och istället avsluta med nåt roligt - och lyckat - rallymove. Bara för att  ge Zafir (och mig själv) ett lustfyllt avslut av det hela. Trodde inte att Zaf ännu riktigt tyar med en hel bana...
• Fast plötsligt så är Zaffen med mig igen...
• Vid tre steg bakåt så "glömmer" han bort det sista sittet och istället kör han en "gå bakom matte"- runda (!). Jag ser mellan fingrarna och bara fortsätter banan när han sluter upp vid min vänstra sida. Ville liksom bibehålla hans flyt nu när han äntligen verkar vara med mig.
• Två skyltar från mål så är en hund precis jämte oss på grannbanan, alltså bara några meter ifrån. Vi är vid en "Sitt, Stå"-skylt där jag låter Zaf få sitta och pausa lite tills grannhunden har traskat vidare, då försöker jag få till ett stå.
• Vid den sista skylten innan mål är Zafiren helt slut i huvudet. Sitt har han aldrig - någonsin - hört talas om tidigare, så efter några försök traskar vi vidare till mål-skylten där jag med berått mod kör en sitt - bara för att jag vill avsluta banan med en känsla av att göra rätt (dvs som matte säger).
• ... och vi går sen hela banan ut och tar kliv över kantbandet. SEGER!!!!! 😊😊😊

Som sagt, jag är glad och nöjd över hans andra officiellta rallylydnadsrunda, men jag skrattade glatt och rått sen när man fick protokollet. 😊

Hahahaha! Av de 100 man har före blev endast 12 kvar! 😊😊😊 Vi kom näst sist: 41 av 42 startande. Det finns en filmsnutt på Zafirs runda, men den är ännu bara i filmarens ägo. Vi väntar otåligt *lite menande* 😉.

Sen lite väntan på Pingus tur. Under tiden lite hundrastning och att kolla in alla kompisars prestationer på banorna. Stort GRATTIS till er alla!!
    Speciellt till Zafirs syrra Emi, som numera kan titulera sig RLD N. Stort GRATTIS!! 😊 Och det fixade hon och hennes duktiga matte på tre raka starter!!

Här är det Sheena som visar framtassarna.

Tävlingsdagen gick fort. Man hade liksom fullt sjå att försöka se alla kompisar ute på banorna, missade väl typ hälften för ofta hände allt precis samtidigt. Antingen så körde man själv, värmde upp sin egen hund eller någon annans hund.

Så planen att bara sitta och fika tillsammans och bara ta det lugnt någon längre stund gick liksom bort. Det var ett evigt rännande hela tiden.

Bilden här ovanför är när jag luftade Sharon medan hennes matte banvandrade. Sharon tyckte hennes nya matte var helt värdelös, fast jag försökte muta henne med leverpastej. Det kvar knappt hon ens nosade på den, som mest så öppnade hon munnen - bara knappt - och tog ett litet, litet slick på den... och den fick va! Tala om att känna sig ratad som hundhållare. 😉
Helt otroligt att jag i alla fall fick upp henne på en sten.

Och här är hon inne på banan.

Och så var det Pingus tur att visa framtassarna

   Jag var lite orolig över att det bara var ett banband på golvet som avgränsade de två A- och B-banorna (se bilden här ovanför) och så den 2-meters breda uppvärmningsgången mot mästarklassbanan. Alla banor var igång samtidigt.
    Man (läs: i alla fall jag) skulle önskat att det kunde ha varit någon form av staket åtminstone mellan A- och B-banan. Ett litet lågt ett hade liksom räckt för att markera för hunden att hålla sig på rätt sida. Okej, det "ska" räcka med kantbandet, men... det är ju faktiskt levande djur vi håller på med, man kan aldrig vara helt säker; bättre att förekomma, liksom, eller...?

  Vill härmed passa på att från djupet av mitt hjärta tacka arrangerande klubb för en mycket välarrangerad rallytävling som avlöpte med bra flyt trots den var så stor med alla klasser. Vilket jobb det måtte ha varit!! Så vitt jag förstår fick alla anmälningar plats (eftersom det "plötsligt" var dubbla klasser), alltså inga bortlottningar. Och apropå trängseln, hallens väggar står liksom där de står, och man gjorde så gott man kunde - både tävlande som funktionärer - förutom att flytta på ytterväggarna, då. 😉😊 Tack alla!!

Hur som...
    Jag stoppade på mig Pingus speciella "tävlingsboll", och förutom leverpastejen så fick osttuben följa med i en tredje ficka.

När vi fick tillgång till "nästa ekipage-uppvärmningsgången", så körde vi fram och tillbaka - utan avbrott, växlande höger- och vänstersväng i "kurvorna" och ibland ett "hund bakom" - i ett, i ett, i ett. Allt för att Pingu inte skulle börja nosa, kolla in omgivningarna och därmed helt tappa fokus.
    Alltså få upp honom i arbetsstress, få tunnelseende... men inte för mycket så han gick upp i frustration. Körde några halter/sitta fot på slutet av uppvärmningen för att iscensätta den strax kommande starten där jag ju ska koppla lös honom (hade retrieverkoppel på, men även hans vanliga halsband som fick sitta kvar som ett extra handtag... ifall att det som inte fick hända ändå skulle hända).

"Välkommen in!", hördes innefrån banan...
    ... och jag vänder upp mot starten utan avbrott från uppvärmningen, säger "Sitt!", tar av kopplet, stoppar in det under T-shirten (som var instoppad i byxlinningen 😉), säger "Kom!" och kliver in över banbandet....

Här är länken till filmsnutten som Katarina så vänligt filmade. Länk 😉

Det jag var mest orolig för vid banvandringen var att snett till vänster efter och före skyltar nummer 1 och 3, båda "Snurr under gång", så stod ju grannbanans hopphinder och frestade. Rallyns/freestylens "Snurr under gång" har jag typ samma handtecken som "bakombyte och framåt hopp" i agilityn. 😏 Men det gick bra.

    Vad jag var på, på, på under hela banan!!
    Jag balanserade mellan glada tillrop och mer viskande kommandon samt även nåt nödbromspip/tillrättavisning. Allt för att försöka få honom i rätt "mode". Jag missade ibland; det kom skall,  och jag tänker att jag måste nu lugna ned mig, men tror du inte att det ändå kom uthasplande ur mig ett glatt "Tjohoo vad duktig du är!". "Skärp dig nu!", tänker jag och så gör jag det. Tror att jag även fick ur mig ett "Tyst!". Efter hoppet hör jag mig själv få till ett falsett "Här!" (eller liknande). Pingu lyssnar och jag får respons. Sen kom "Spring"-skylten...

    ... men vi tar oss - något flamsigt - framåt med en något skällig hund. Vi passerar mål-skylten... och sen var det en låååång transportsträcka till kantbandet, och jag och Pingu går (!) i rask takt mot det samtidigt som jag högt upprepar "Vad duktig du är! Bra! Vad duktig!!" - och vi kliver över bandet - och vi är i mål!! Yes!!!!! VI HAR GJORT DET!!! Det som förut var helt omöjligt och HELT otänkbart! VI GJORDE DET!!! 😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊

Alltså känslan efteråt! Helt slut efter denna anspänning. "Var är kopplet?!", undrar jag förvirrat, men kommer direkt på att gräva fram det från under T-shirten, medan jag hela tiden berömmer Pingu (som står stilla intill och inväntar sin "tävlingsboll") och jag sätter kvickt på honom retrieverkopplet, tar fram Pingus välförtjänta tävlingsboll, som han genast börjar kampa med. Sedan kommer en funktionär och säger åt oss att ge plats till nästnästa tävlande (nästa var ju nu redan inne i banan). Vi flyttar på oss, samtidigt som jag byter bollen mot en rejäl osttubslick. Jag ville ju inte heller att Pingu skulle ha sin boll så nära alla andra hundarna, just in case, liksom.

    "Jag är helt slut!!", upprepade jag högt pustande när vi drar oss från banan, och jag ser en i publiken le deltagande åt mig. 😊

När vi sen kom fram till hundburen så fick Pingu ett tuggben med sig in i buren. Jag tror att även Pingu blev nöjd.

Så här blev det resultatmässigt - om man nu ska bry sig om det. Numera så struntar jag i den där "magiska" kval.poänggränsen; det är känslan som räknas. Men visst, ju högre poäng desto roligare blir det. Fast... jag vet inte om det här kan kännas ÄNNU mer roligt; det skulle i så fall bara vara marginellt. 😊

  Så förringa inte Pingus och min prestation, tack. Det är inte alls "synd" att det ändå var så nära. Jag är glad och STOLT över min 64-poängare!! Ta det inte ifrån mig, tack. Vi är ju nu på gång!! 😊 Jag blev extra glad över kommentarer om filmsnutten på Fb, där några påpekade lite förvånat att det var lite snålt tilltaget poängmässigt. Fast.. man kan inte bedömma efter en filmsnutt, och så är rally en bedömningssport; ibland får man mindre än vad man förtjänar, ibland mer; det är lite ge och ta, typ.  Det var hur som helst kul att få dessa kommentarer, speciellt när det var från riktiga rallyproffs. Tack!! 😊

Tänk vilken skillnad på känsloläge; från när vi kom dit till hallen, och man blev nästintill i chocktillstånd av klaustrofobi-panik, till denna glädje... att VI HAR GJORT DET!!! Vi har startat i fortsättningsklass, det vill säga; kört rally på riktig tävling med LÖS HUND! Det otänkbara har hänt!!! Och jag har filmbevis på det! 😊😊

En söt hund som låg så fint och sött under en prisutdelning.

Mitt för dagens bästa och smartaste drag denna tävlingsdag var väl ändå att jag tänkte till före och valde att ta på mig mina chockoranga samt lättpå- och avtagbara skorna. Helt perfekt i detta skohav direkt innanför dörren. Bilden är dock tagen precis innan vi åkte hem, och de flestas skor hade redan gått därifrån. Kan berätta att när sko-gyttret var som värst så kryllade det med svarta eller mörkbruna kängor som låg huller om buller - men mina fula oranga lös så fint, så fint, hur lätt som helst att hitta. Så bilden är tyvärr lite missvisande.

Jo, ifall nån av er siffernissar till resultativrare skulle undra: Pingu och jag kom på en 36:e placering av 45 startande. 😉😊

Laddar inför tävling. Del 3, den sista delen. Tävling nästa helg

Sista delen. Tävling om exakt en vecka (när denna menings skrevs, alltså).

    Men nu hoppar vi först åter igen tillbaka i tiden...

Lördag (förra veckan), och dags för skogspromenad...

    ...vilken jag nästan tvingade mig själv till. Hm? Ja, jag - som alltid har verkligen njutit av skogspromenader - tycker numera att de bara är jobbiga. Varför?
    Tja, antagligen kombinationen högre krav på mig själv och dumhund (Zafir) som helt klart har högre viltintresse än någon av mina tidigare hundar... eller har jag glömt bort hur de andra var som unga..?  
    Ja, så gick tankarna i bilen mot skogen. Påminde mig om att jag har ju alltid haft "antivilt"-träning med alla mina hundar. Ja, i alla fall ESS:en.

Och så kom jag på att när Pingu var slyngel, så hade jag ju ofta honom i "långkoppel", det vill säga jag kopplade ihop hans koppel med Spirous dito...

... så då gjorde jag samma sak med Zafir. Alltså kopplade ihop Pingus koppel med Zafirs, 😉 som synes på bilden. Gissa förresten vad de båda spanar på!

Zafir - som har koll på ALLT - vände strax på huvudet in mot skogens spännande dofter igen, och vädrade intensivt i luften.

Där vid pilen ser ni vad de spanade på - ett par skridskoåkare.

När jag går där i skogen så har jag förstås självklart även Pingu under strikt uppsikt (blev förgrymmad på honom ett par gånger), men när det gäller honom så är jag mest orolig över att han ska få nys på nån söt löptik som har knallat runt där i skogen. *suckar* Ja, ibland (läs: alldeles för ofta) så saknar jag verkligen "min" gamla "Vara-ifred-skogen". Det var tider det!

Här en länk till ett kåseri om just min "Vara-ifred-skog".

Strax tillbaka till vägen och bilar, så koppel på på bägge jyckarna.

Rallyträning

Ovanligt, va? 😊
 

"Öh? Vadå rallyträning? Vi sitter ju inburade i värsta största hundburen, ju! Vi vill ut! Vi vill köra!! Vi vill!!!!! Släpp ut oss!! Duh!! Matte!!! Låt de andra hundarna sitta i bur istället. Det är vår tur nu. Hör du matte? NU!!!!"

Zia, Sharon och Sheena tyckte ungefär samma sak som mina hundar, men de var i en ännu större "hundbur". 😉

Men vad pågår här?!!! Zafir ligger platt ned mitt i rallybanan!

Ja, vad hände egentligen?
    Vi hade byggt upp en relativt kort bana, och det här var tredje rundan för Zafir (förstås med pauser emellan). Zafir var de två rundorna innan hyfsat duktig, men nu så spårade han helt ur. "Men varför?", undrade vi, men hann bara säga typ ett par meningar så svarade Zaf själv genom att lägga sig platt ned; han var slut i huvudet. Med andra ord: Zafir behöver ännu flera pauser/inte köra längre stunder.

Kort och intensiv agilityträning på brukshundklubben

I måndags så åkte jag direkt efter jobbet upp till brukshundklubben. Egentligen framför allt enbart för att träna slalom med Zafir. Hans agilitytävlingsdebut börjar ju så smått närma sig. Sikte är tagen på Nacka BK den 22 april, men om det verkligen blir så får vi välan se. Det blir som det blir bara.
    Då i måndags så var det näst intill barmark. Ja!! Våren är på väg, tänkte jag lyriskt och uppsluppet 😊 och lyste som en sol fast det var mulet.

Vi tränade också passivitet, och då fick Pingu ställa upp som "störningshund", vilket han absolut inte hade nåt emot. Vi tränade även att kunna gå till och från agilitybanan utan att dra i kopplen.

Träningen kändes lyckad, och att vi är på väg framåt. Äntligen när det gäller slalomträningen. När vi åkte därifrån, så bestämde jag mig för att vi skulle försöka träna korta, intensiva pass typ varje dag, nu när snön har försvunnit....

 

Avslutning på rallykursen vi påbörjade för nåt halvår sedan 😊

Haha! Ja, äntligen så fick vi till det sista kurstillfället på den mycket braiga kursen "Rallylydnad, vad tittar domaren på?" Detta sista kurstillfälle blev megalångt. Stackars Lottie fick liksom aldrig gå hem och sova. 😉 Fast vi hade ju gofika med oss, så hon behövde i alla fall inte gå hungrig. Och nej! Vi satt inte och fikade hela tiden, utan fikat inmundigades medan den andra körde. Så det så!! 😋 Och ja, vi var bara två kursdeltagare, så det var som värsta privatlektionerna.

  Jag och Pingu, som ju debuterar i fortsättningsklass på lördag, ska nöta in en bra och hållbar startrutin, där jag får upp Pingu i koncentration, men även får till att ta av koppel och stoppa undan det - utan att tappa hans fokus på att jobba/köra rally. Jag tappar ju honom direkt (oftast) om jag stannar upp, liksom.

 Även Zafir fick köra nu på det sista kurstillfället. Han ska ju på lördag få köra sin andra officiella tävling (den förra, debuten, var i höstas). När det gäller honom är att få ned honom till hanterbar stressnivå. Zafir vill ju göra ALLT - PÅ EN GÅNG - NUUUUU! Och så har han iiingen aaaaaning vad sitt är. "Vadå? Aldrig gjort förut. Vadå sitta intill mattes vänstra ben? Aha! "Sitt!" betyder att sätta ned rumpan. Okej. Öh? Vadå? Jag kan väl sitta här, snett framför och se på dig härifrån? Varför inte? Va´ petig du är, matte!!"
    Ja, typ så är det, och under tiden jag visar honom tillbaka till vänstersidan, så hittar han MASSOR med grejer han samtidigt kan pyssla med. 😉😊 eller rättare sagt 😕 och det gäller oss båda. 😉

Zafir är en energisk liten pojke, vilket är bra - men vid de rätta tillfällena, liksom.

Som ni kanske förstår så blev det ingen slalomträning i tisdags. Alltså apropå min tanke i måndags att jag skulle börja nöta slalom typ varje dag med Zafir...

I onsdags...

... alltså två dagar efter i måndags - så vräkte snön ned!!! 😡😡😡 (det hade redan börjat kvällen innan)

Jag har nu utmärkt den 8:e mars till "Murphys lag"-dagen, "lagen om tingestenas jävelskap", eftersom mycket - och då menar jag mycket - trilskades med mig denna dag, allt från snö, snö, snö, plogvall att fastna i, var redan sen till jobbet, först kom det leverans på 28 större lådor (utan pall), insnöade gallerlastvagnar som trilskas, iskalla fingrar, strax följd av leverans av 46 lådor på fyra pallar, dator som hänger sig precis när det helt plötsligt - från ingenstans - tre kunder oberoende av varandra sluter upp vid disken samtidigt osv, osv
    Under hela dagen så svor jag över snöovädret - som ju absolut måste vräka över en precis just den dagen då jag har valpkurs på kvällen. Hur mycket skottat är det på brukshundklubben? Kommer jag fastna på parkeringen? Hur ser planerna ut? Jag ska aldrig mer ha kurs på vintern!!
   Ja, så gick mina dystra tankar. Hade absolut inte nån lust att ha kurs. Var ju virrig och värdelös förra kurstillfället (som var 14 dagar innan, uppehåll över sportlovet efter önskemål av kursdeltagarna). Kommer någon komma?

Bild från när mina jyckar fick springa av sig lite efter kursen samtidigt som jag städade och plockade undan lite hoppbommar från snön.

Jodå, alla kursdeltagarna kom - förutom en, och då började jag förstås undra för mig själv om anledningen var snöovädret eller för att jag var värdelös tillfället innan. Tja, vi får se nästa onsdag...
    Annars så blev detta kurstillfälle riktigt bra, trots att jag fick lov att kvickt tänka om, improvisera samt anpassa allt till omständigheterna såsom snöoväder, möblera om i klubbstugan så vi får plats med övningarna därinne (förutom valpinkallningen som vi körde utanför stugan, och innan ett "Sitta kvar" i dörröppningen) - och faktiskt även när den lilla söta irländska settern äntligen (tyckte nog hans familj) la sig ned och vilade. Egentligen var tanken att alla skulle gå tillbaka till sina stolar vid bänkarna, men när sötparveln 💗 låg så avslappnat fint i det mindre rummet (där alla fått sitta och vänta på sin tur att köra i det större rummet), så hade vi helt enkelt teorisnack där för att slippa väcka den valp som sover. 😏💗 Ja, jag är anpassningsbar som instruktör. 😊


Jo, sen efter kursen när Pingu och Zafir fick rusa av sig lite, så tog jag med mig en osttub med viltsmak. Ville testa vad de tyckte om den... Haha! Okej, jag fattade vinken relativt snabbt - they lovin´ it!! De skuttade på mig, nästan klättrade på mig för att få mer. De gick som klistrade intill mig. "Eh? Vad gör ni? Spring iväg nu!", försökte jag till slut att schasa iväg dom. Nja, nä det gjorde jag inte, men det var näst intill, faktiskt.

Pingu har i alla fall aldrig - någonsin hittat så många godisstenar/upphöjningar på brukshundklubben som denna kväll. Om jag tänker efter så har han nog aldrig någonsin kört sitt "godisstenstiggeri" på klubben innan. Han brukar ha annat att tänka på liksom, såsom intressanta luktfläckar, löptikar etc, etc.

Vid ett tillfälle så sprang faktiskt Zafir från mattes sida...
    ... för att göra sig en toalett - på andra sidan det nu förvånansvärt djupa diket mellan planerna och "stallet" (förvaringsbyggnad) som ju är omringad av mängder av vassa, taggiga buskar. Zafirs bajshög riktigt LYSTE i den vita snön runtom. Alltså, jag bara måste få upp den... men jag skuttar inte vigt som en gasell över diket. Lite trevande försökte jag kliva ned i det snötäckta och djupa diket, men nä, det gick inte. Okej...

Jag (förstås förföljd av bägge hundarna) gick sen över bron, och försökte ta mig dit hitom "stallet", men nej, jag fick lov att bryta min "plocka upp bajs-expedition" ute i the wilderness på grund av alla taggbuskar. Jaha... funderade jag, och går runt bakom "stallet" och lite trevande balanserar mellan all den nu snötäckta bråte som är där bakom. Pingu forcerade över nåt som prasslade lite oroväckande under snön, men han brydde sig föga. Sen skuttade Zafir upp i en övergiven (?) släpkärra och Pingu hängde raskt på...
   

"Godissten!", visade de båda i kör.

Och förstås så fick de godisutdelning.

Sen fortsatte jag mitt försök att nå Zafirs bajshög geom ytterligare vassa och taggiga buskar som obarmhärtigt fastnade i jacka, byxor och mössa. Den sistnämnda fick jag hålla fast för att få ha kvar på huvudet.
   Till slut nådde "rädda bajshög-expeditionen" fram till sitt mål. Alltså, jag har faktiskt kämpat att få upp denna bajshög. //Stolt hundägare 😁

På vägen tillbaka, bakom "stallet", så skuttade förstås jyckarna åter igen upp i släpvagnen. Sen tog Zafir ett vigt skutt... upp och igenom trästaketet som är runt toavagnen, men det var för högt för honom, så bägge bakbenen fastnade kvar i staketet. "Uj, uj! Det där måtte ha gjort ont!", sa jag, och bjöd en nästan (!) helt oberörd Zaffe, tokhund, på lite "tröstgodis".

Senare, när vi passerade den där höga halmbalen, så for plötsligt Pingu upp på den i ett huj! Tänk vad en osttub men viltsmak kan få ens hundar att göra. 😏 Pingu har aldrig tidigare visat antydan att skutta upp på halmbalen, och han har passerat där oräkneliga gånger. Hans intresse har annars varit att vilja markera mot den (som han alltså inte får).

Sen när vi kom hem, kvart i tio på kvällen, så började jag att skotta gårdsplanen, men bara lite småfuskigt. Orkade inte med annat. Bilden: Uppdrag slutfört, kl. 22.05.

Så här skrev jag om denna nyinrättade "Murphys lag"-dagen, den 8:e mars, på Fejjan: klicka här så får du se.

Rallyträning - igen!!

Lite hastigt och lustigt bestämde vi oss för att köra ett till rallyträningspass på torsdagskvällen.

 

Vid detta träningspass så körde vi mer finlirs-träning. Alltså, ingen banträning utan vi nötte enstaka skyltar (med eller utan skylten bredvid oss), högerhandling, störningsträning (utlagda leksaker mitt i banan) samt ingång till startskylt.

Finlirsträning är nog mer givande än banträning, som i och för sig också är nyttigt, men mer för att kolla sin och hundens uthållighet att behålla koncentrationen en hel bana ut.

Zero ville visst träna mer eftersom han står kvar när matte var klar. 😉

Finaste, bästaste favvo-Zero. 💖

Tja, denna filur är också rätt så fin och söt. Synd dock på Zafirs otrimmade öron.

Tänk att den där osttuben med smak av hjort är så oemotståndligt god.

När vi hade tränat klart blev det...

... lite lek och stoj! 😊

"Men hallå! Jag då?! Jag vill också vara med, ju!!", säger Pingen.

  Ni behöver inte vara oroliga. Den här matten är alltid rättvis. Alla hundar fick träna precis lika mycket. Eh? Fast det var i och för sig bara Zaf som fick tennisboll-lek... *harkl* Men alla hundarna fick bonus-nosework-träning innan rallynötandet. Så det så! Vi körde nämligen direkt efter en nose work-kurs, och det kan man liksom inte låta bli att utnyttja, eller hur?! 😏 Alla hundarna, mina två, Zafir och Pingu, och Inas tre, Tazza, Izza och Zero, var både nosework- och rallylydnadsduktiga. Bara så ni vet. 😊


Senare ikväll (söndag) är det agilityträning i Arningehallen, sen imorgon, på mörka senmåndagskvällen... har jag fått en trevlig inbjudan till rallyträning, också i Arningehallen. En plats var över, och då tackade jag ja till erbjudandet. Bra, va! 😊