Nu ska jag berätta.... om ond och bråd död ;)

Apropå höst/vintermörkret... Ser ni ljuset i tunneln?

Det var förra söndagen. Det första tillfället på årets vinterträning i Arningehallen. Det kändes lite extra kul för nu skulle ju även Zafir få träna för första gången på riktigt med de stora grabbarna - och tjejerna förstås. 

Träningen gick bra med båda hundarna. Allra helst med tanke på ringrostighet både med själva agilityn, uppvärmningsrallymovesen och lokalen.

 Jo! När Pingu, Zafir och jag stegade in i lokalen, så ser jag att det står en rosa tårta på fikabordet, och självklart undrade jag varför.
    Frågar den ena efter den andre om nån fyller år, men får bara lite märkligt nekande svar.... och så visar det sig till slut att det var ju JAG som fyllde år!!! Fast "lite" i efterskott - eller förskott. Beror på hur man vill se på det. Fyller alltså år den andra oktober.

Titta vad jag fick!! Vilka fina vantar, va!! Tack, tack!! 😊😊

Anledningen till att födelsedagskalasfikat gick av stapeln just förra söndagen - och "lite" i efterskott" - var av lite olika anledningar; dels att lyckas få till att hela träningsgänget samlat och dels för att de fina vantarna skulle även vara färdigstickade av duktiga Lena. Undertecknad är mycket imponerad av stickerikonsten. Jag uppskattar dom verkligen, och känner mig även hedrad.

 Hedrad känner jag mig fortfarande efter att Pingu för nåt år sedan blev tillfrågad att vara med i deras (Lena, Leif, Jennie, Lia) agilitylag Springerligan. Tacksamt avböjde jag dock, eftersom jag inte är beredd att åka land och rike runt för att lyckas kvala till smått större inoff-tävlingar såsom SM. 😉😊 Nä, jag är för lat och bekväm för sånt. Det ska vara rätt man (matte) på rätt plats, liksom.

Tillbaka till i söndags...
    Att det blev en födelsedagspresent var även för att jag - tydligen, enligt hörsägen i söndags av dom som är bättre på matte än jag - fyller jämnt nästa år. Så på det viset är det en förskottspresent.

Självklart (!) så var paketet dekorerat med ett rosa sidenband samt tårtan var som sagt rosa. De är så lustiga mina - så kallade - kamrater. Jag HATAR (läs: avskyr) rosa. 😈😉


Sen när jyckarna och jag - glada i sinnet - kom hem på sena kvällen, och jag raskt gjorde i ordning middag åt hundarna medan min middag, McDonaldspåsen, stod i mikrovågsugnen för att hålla värmen, så gjorde jag en obehaglig upptäckt. En rätt så hemsk och ohygglig åsyn...

Jag hade hastigt ställt båda hundmatskålarna på diskbänken, och jag hämtade kvickt fiskoljan i kylskåpet, men när jag vänder mig om mot matskålarna på diskbänken för att hälla på fiskoljan, så upptäcker jag nåt som rinner nedför köksluckan... Först fattar jag ingenting. Vad är det för nåt? Är det fiskoljan som slabbat.... men... jag har ju inte hällt på den än. Jag håller ju den fortfarande i handen.... på väg dit..?

Sen ser jag mushuvudet.

Det är ju blod som sakta rinner nedför den vita köksluckan.
    Den stackars lilla söta musen sitter fast mellan de båda köksluckorna; huvudet utanför och resten av kroppen innanför. Varför blodet? Vet ej. Kanske Pingu har kvickt nafsat till? Han står stilla nån meter framför diskbänken och ser mot musen.... som lever. 😟

Vad gör jag? Måste ju ta bort musen. Måste ju döda den. Måste få slut på lidandet. Visserligen är den helt stilla, men... Den andas.

Att det ska vara så svårt att ta död på en stackars varelse.
   Hur ska jag göra? Tankarna virvlade runt. En stor sten över den och gör processen kort? Så gjorde jag ju för typ två tusen år sedan när en klubbkompis hund råkade få fatt i en sork intill agilitybanan. Den stackarn hade fått ett bakben amputerat av klubbkompishunden, och sorken skrek och sprattlade. Det var hemskt. Men jag gjorde det.

Men har jag några "bra" stenar på tomten? Eller ska jag ta spaden? Eller yxan? Men då måste jag ju titta och måtta noga. Jag är dålig på att träffa rätt. Eller ska jag helt enkelt vara kall och ge den till hundarna, så får de göra processen kort? Nä.
   Jag lägger den lilla stackars musen på en gammal McDonaldpommeskartong och går ut för att leta reda på en sten i rätt storlek. Hundarna fattar ingenting. "Men hallå? Vår mat står ju färdig på diskbänken...? Ska du gå ut då?", undrar de därinne.

Jag skäms över att jag inte får till avrättningen snabbt. Hittar inte först nån bra sten, och de som jag hittar är fastfrusna. Sen kommer jag på stenen med stort S. Jag känner efter om marken under är hård nog. Jo, det borde funka... Går och hämtar den lilla, söta stackars musen. Den andas fortfarande, men är helt paralyserad, typ.
   Jag lägger den på marken där stenen har legat. Jag tvekar. Att det ska vara så svårt att... Sen blir jag ilsk. Jag blev arg på musen, på mig själv, på situationen... Jag höjer stenen i luften.. Splash! Nä, det lät ingenting, förutom ett litet bump.
   Är den verkligen död nu? Var marken under tillräckligt hård? Jag måste kika. Jag vickar lite på stenen... Jo, musen är platt, men ser inget blodsplash.

Hundarna blir själaglada när jag sen kommer tillbaka in. Äntligen middag!! Och jag värmer på McDonaldskäket i mikron. Vi alla tre äter med god aptit.

Under natten hör jag en annan mus gnaga på nåt. Jag undrar hur många möss det egentligen finns i huset. Jag har liksom mer eller mindre vant mig med ljudet från dom. Tänker på dom lite som om jag har en familj inneboende. Fast jag är ganska less på dom. "Ja, ta dom då!!", bussar jag Pingu på dom när de låter under diskbänken, och Pingu är villig.
    Undrar om den där musen som huserade om på natten saknade sin kompis, sin fru eller hur de nu var släkt?

Nästa morgon upptäcker jag en stendöd mus ligga mitt på vardagsrumsmattan. Den är insmetad i spanieldregel. Jag har inte hört ett dugg hur det har gått till.

Nu har det varit tyst i huset. Det har varit ungefär samma känsla som när ens husdjur har dött. En lite märklig tom tystnad.


Fast... det dröjer nog inte länge tills nån viskar från diskbänkens undre mörka vrår.... "I´m baaack..!"

*harkl* Har gjort en fuling. Bilden här ovanför är ett smygfoto från Lisis katt-kalender 2018. Tyckte bilden var passande här och nu. 😉

    Bara för att jag snott (typ) bilden, så känner jag mig nödgad (nja, jag vill är väl mer sanningsenligt) att även göra lite reklam för ens brorsdotter. Så...
    Kom och köp!! Nä, fel! Så gör man inte numera. Klicka och köp!! 😊 Flyg nu iväg till hennes köpsida. Basta!! Changeling´s Closet

Kolla även in hennes hemsida där det finns mycket mer än bara katter, så kolla runt... om ni vågar. 

Mer hemskheter...

Zafir sjunger: "Min tand e lös. Min tand e lös." (melodi: Bornemark) med en spökhund (!) framför hans fötter.

Nä, så var det ju inte!!
   Zafir fejkade tandlösheten med en liten vit papperslapp, och spökhunden är ett blött vattenavtryck av Pingu som låg där strax innan i en lite märklig ställning. Han vilade huvudet på vänsterframtassen så hängöronen vällde ut på var sin sida, och högerframbenet hade han i en lite konstig vinkel/ställning.

 

Igår, lördag

Fick för mig att gå i "Vildsvinsskogen". Det var tusen evigheter sen jag gick där sist. 

Gissa hur förvånad (och besviken) jag blev när jag kom till värsta kalhygget. Fast å andra sidan blev jyckarna glada för där lät jag de båda få lite mer fria tyglar eftersom sikten där numera är tämligen god.

Efter Zafirs första kalhyggerace kom han tillbaka med en vitnande benskatt - som Pingu bestämt och resolut tog över - utan minsta morr eller gnäll från någons sida.

Pingu kollar efter Zafir som har kutat iväg, i mitt tycke, lite väl långt bort.

Ser ni hur Zafir kommer rusande i full kareta? Visselsignalen funkar visst fortfarande. 😊 (ledtråd: kolla pilen)

"Matte, här är jag!! Ville du nåt?"

Pingu kommer travande lite på efterkälken. Han har ju fullt sjå att bearbeta benskelettskatten.

Jadå! Visselpipan funkar ånyo fortfarande. 😊 Zafir galopperar tillbaka i ett huj!

Pingu kommer - åter igen - lite mer sävligt...

... för att direkt lägga sig ned och fortsätta hans så irriterande avbrutna bengnagande. "Att man aldrig får gnaga på skatten i lugn och ro och ifred?!", muttrade han säkert för sig själv.

Ping.

Zaf.

Kändes lite som att vara uppe i fjällen med färggrann ljung och mossa. Långt därborta, nedanför berget, i fjärran är byn (Åkersberga) med EON-byggnadens skorstensrök (syns knappt).

Strax tillbaka till civilisationen med 276:ans trafikbrus i öronen...

    Pingu fick lov att lämna sin, eller rättare sagt Zafirs upphittade benskatt, kvar där i skogen, vilket Pingu gjorde utan minsta knot. Han fick flera godbitar som belöning för gott uppförande.

Ingen av jyckarna försökte smita tillbaka och sno åt sig den igen (!).

Det var mycket intressant vittring vid denna plats.

Titta! Fick båda hundarnas uppmärksamhet samtidigt!! Kors i taket!

På vägen hemåt så såg vi ljuset i tunneln! Snart är det vår!! *önsketänker*

   När vi sen kom hem, så fort Zafir satte tassarna innanför grinden, fick han en faslig fart och spårade som om han vore skjuten ur en kanon eller som en felriktad fyrverkeripjäs for han runt med nosen i marken. Och jag blev därmed påmind om grannens lilla chihuahua Mira som ju var ute på vift inne på vår tomt för ett par veckor sedan (se förra blogginlägget).
   Hm? Undrar om matten nu har satt igen hålen under staketet som hon bedyrade att hon skulle göra denna söndag för två veckor sedan..?

Kom så ska ni få se...

Nä, då! Allt såg helt orört ut. Och båda hundarna nosade väldigt noga vid hålen. Hann inte få upp kameran dock. De där två stenbumlingarna som jag tipsade om att rulla för hålen ligger kvar.

Båda hundarna nosade vilt fram och tillbaka.

När jag vände mig om för att se om det fanns några grenar att täta med... så upptäckte jag... Men? Vad är...

Vad är det här? Här har det visst gått vilt till. Möbler omkullvräkta härs och tvärs.

Kunde inte låta bli att städa lite. Men undrar vilkas möbler det är? Ja, inte är det mina i alla fall.

Stakethål nu lite provisoriskt - men effektivt (hoppas jag) - tätade. Det tog cirka högst (!) tre minuter. Så jag förstår att grannen har haft svårt att hinna med det. 😉😊

Alltså, ju mer man lär sig desto mer inser man hur värdelös man är ;)

 Rallyn har ju på sistone börjat kännas rolig och givande igen. Framsteg i träningen gör ju förstås sitt till. 😉😊 Men...

Måndag, 6 nov. Rallyträning

Torr-rallyträning (läs: latmansträning, dvs utan några skyltar) på infartsparkeringen igen innan hemfärd efter jobbet. Fick för mig att försvåra lite grann och plockade fram fyra koner som slalom/serpentin.

Hmpf!! Tala om bakslag! 😠

Okej, Pingu var riktigt duktig 😊 , men Zaf...

Han kunde inte ens sitta kvar på "avbytarbänken". Tre gånger fick jag lov att avbryta Pingu-träningen för att eskortera Zafir tillbaka till där han hade blivit "platsad". Han var så nyfiken på slalomkonerna, men sen när det var hans tur, så brydde han sig inte nämnvärt om dom...
   Det som nu förtrollade honom var en liten, liten miniatyrlövhög.

"Aha! Den använder jag som 8:ans frestelse!", bestämde jag.

Fnys!! Stört omöjligt att få honom att låta bli den. Han kunde inte koncentrera sig på något annat än löven. Bytte hund, och försökte sen igen efteråt, men nä! Gjorde så tre gånger, men det blev bara etter värre, typ. 😡😡

Ser ni den lilla lövhögen framför Zaf?

Testade även att låta honom undersöka löven som belöning för nåt simpelt, för att sen fortsätta rallyträning, men nä!! Nothing works!! 😖😕

"Hur länge ska Zaf få hålla på? Han fattar ju ingenting. Låt mig visa istället, matte!", liggdemonstrerar Pingu lite smått uppgivet därborta på avbytarbänken.

Faktum att även Pingu var något nyfiken på lövhögen. Han tuggade sen i sig nåt litet därifrån, så nåt var det, harplutt eller liten halstablett eller liknande... eller ett litet gruskorn?

Dom är söta på avstånd i alla fall. 😊

La faktiskt av min plötsliga rallyträningsiver (se förra blogginlägget) efter det här bakslaget.

Torsdag, 9 nov. Oflyt

En något oflytig dag. Jag är ju liksom van med flyt. Gillar flyt. Det finns en anledning varför jag gillar hundsporten agility som liksom grundar sig på flyt i minsta detalj.

Efter lite diverse småoflyt som att telefonen ringer när man har bråttom iväg och man har precis lyckats få till att bära ryggsäck samt ett antal kassar som ska till återvinningen och även dörrnyckel beredd i handen. *ring, ring* Bara att släppa allt som faller i en stor hög på hallgolvet. Telefonsamtalet var för övrigt tämligen onödigt. I alla fall just då.

Sen efter lite annat oflyt samt promenad med hundarna (är jättetrött), så är jag inne på ICA och ska betala..... "Medges ej!", piper kontokortsterminalen. "Öh?", funderar jag förvånat... "Hur gör jag nu?" Kollar om jag möjligtvis har några kontanter... och finner en hel hundralapp i plånboken. Delar upp betalningen för varorna. Kommer sen på varför "the lack of" betalningsmedel på kontot: Pingus specialshampo samt örondroppar á 495 spänn. Hade liksom glömt bort det.

Går sen bort till bilen för att äntligen ratta hemåt, så där vid nio-tiden på kvällen...

"-------------------------------------------------------------------------"
(citerar bilen)

Bilen startar plötsligt inte!! *klick, klick, klick* (motor) *blinka, blinka, blinka hejvilt* (instrumentbräda)

*suck* Just då tyckte jag väldigt synd om mig själv. Vad göra? Funderar ett tag vilken brorsa jag ska ringa först...
   För att göra en längre historia något kortare: Brorsa och jag försöker få igång bilen med ett annat batteri, men nä. Bilen vägrar. Brorsa skjutsar då istället hem mig och hundar i sin bil...

Just det!! Mina hundar...

Öppnar bakluckan till brorsans bil, och säger åt jyckarna att hoppa in. "Jaaaa! Vad kul!!", skuttar Zafir in glatt. "ALDRIG jag sätter mina tassar i den där... den där... tingesten!!", totalvägrar Pingu.
   Trött matte är nu allt utom pedagogisk. "Du ska in!!", lyfter jag resolut in Pingu.

"Va?!!! Ska Pingu in här också? Nä, då flyr jag och klättrar över till baksätet!!", häver sig Zafir över ryggstödet. *suck* 

Övertrött matte är envis. Zafir ska vara i bagageutrymmet med storebror. Det finns gott om plats. Ut med Zafir från baksätet, och in igen där bak, men då passar Pingu på att kvickt som bara den att skutta ut. 😡 = mycket irriterad matte.
    Pingu åker illa kvickt in igen, men precis lika kvickt så klättrar Zafir över till baksätet - igen.  Trött matte ger upp; Zafir-slyngel fick sitta kvar i baksätet.

Nästa morgon hämtar bror nummer två mig och hundarna så vi kommer till jobbet. 
    "Vad kul!! Kommer du så här på morgonen!! Vad ska vi göra för skoj?!!", hälsar båda jyckarna glatt på brorsan. "Åh!! Vi ska få åka Jaguar!!", skuttar Zafir glatt in i baksätet som brorsan har noga (nja) klätt in i en skyddande filt. Filten hasar genast lite åt sidan med Zafirs framfart och ett lerigt Zafir-tassavtryck förevigas på sätet.

"Ska jag in i den där... den där... tingesten? ALDRIG!!!", vägrar Pingu. Eftersom vi har något bråttom till jobbet och jag är tämligen less på Pingus dumfasoner, så lyfter jag honom resolut in i baksätet... och Zafir, kvick som en hal vessla, flyr över till framsätet - som inte är filtskyddad mot leriga tassar. "Neeeej!!!", ropar brorsa i panik samt i öm omvårdad av kär bil. 

Ut med Zafir från framsäte, och in i baksäte bredvid Pingu. "Ni kan minsann sitta bredvid varandra!!", beordrar matte bestämt. Det kunde de. Vågade väl inte annat.

Väl framme vid jobbet, och när jag går ur bilen, så skuttar Zafir blixtsnabbt fram till det nu lediga framsätet. Brorsan hann dock - i sista tusendelssekunden - förhindra nya leriga tassar på sätet. Men han fick kämpa att hålla tillbaka det envisa odjuret.  

Snäll brorsa fixar sen nytt batteri till min bil. Bil startar numera som sig bör. 😊😊

 Så nästa dag konstaterade jag...

Vet ni vad lycka är? 😉
Jo, en bil som startar. 😊

Så man kommer till jobbet om dagarna - och framför allt hem igen.
"Han" (bilen, alltså) var "sjuk" igår, men nu är han frisk igen. LYCKA!! 😀

Foton från förra fredagen

Hundarna har det lite småtrist om dagarna på jobbet, så numera blir det lite då och då godissök nere på lagret.

Två jyckar sitter snällt kvar medan matte preparerar godisbitar lite här och där.

"Dom letar här. Dom letar där..."

"... och dom finner godisbitar överallt." (The scarlet pimpernel kan slänga sig i väggen. 😉)

Förra lördagen

Citerar mig själv från Fb då jag surt muttrade i bilen medan jag letade efter en "ledig" skog:

"När man är ledig, och det för en gång skull är hyfsat fint höstväder med solglimtar, så tycker jag att alla jaktlag, svampplockare, joggare och andra hundägare ska gå hem, så JAG får vara ifred i skogen i lugn och ro. Det är väl det minsta man kan begära av sina medmänniskor, eller?"

Tydligen inte, så det blev kurragömmalek med hundarna hemma på tomten istället. Och sen lite senare på eftermiddagen blev det spår igen. Konstigt att alla hundarna blir allt duktigare ju mer de får spåra och träna... Märkligt! 😏😉😊

Bildsvep från kurragömmaleken hemma på tomten...

Pingu har hittat mitt gömställe inne i boden.

"Matte, vad gör du därinne?", undersöker Zafir och likt en tornado virvlar in och sen lika kvickt ut igen.

"Sitt nu kvar där och räkna till 100 medan matte gömmer sig!", manade jag hundarna med ett "Kvar! Kurragömma!"-kommando när det åter var dags för ett nytt gömställe.

*harkl* Zafir fick för varje gång allt svårare att sitta kvar; fick om och om igen eskortera honom tillbaka till utgångsplatsen, så jag var lite orolig att jag i och med denna kurragömmalek totalt sabbar hans annars ganska hyfsade stadga i "kvaret". Så jag gick ganska snabbt över till att skippa "Kvar!" och bara kommendera "Kurragömma!".

Söt-Pingu. 💗

"Sitt! Kurragömma!!", manar jag. Zafir vädrar i luften och lyssnar bara med ett knappt halvt öra på matten.

Den här bilden är nog från det tredje försöket att få jyckarna att sitta kvar och räkna till hundra medan jag gömmer mig.

Envisast vinner... eller så har de intresserat sig för nåt annat än matte. *harkl*

Pingu och Zafir väntar på att matte ska gasta "KLART!!!"

"Tjohooo!! Jag hittade matte först!!", rusar Zaf.

Pingu kom farande strax efter.

När kurragömmaleken var över hittade Zafir en liten kvist att leka med.

Här for han förbi mig i tornadofart med sin upphittade pinne i munnen (syns knappt).

Senare på eftermiddagen spårdags!! Har inte tid att fota under själva spårningen. Jag har fullt sjå att hålla mig på benen, liksom. Bildbeviset på spårträningen är istället att spårlina samt sele ligger där på vindrutan.

Förra söndagen

Det blev en skogspromenad. Det var evigheter sen!! Det hinns ju liksom inte med numera när de släcker den där stora lampan alldeles för tidigt om dagarna.
    Måste säga att hundarna är helt klart duktigare i skogen än på koppelpromenaderna... *menande*

Zafir hittade (åter igen) "Den gröna ormen" som åter igen hade varit ute på vift ett tag.

Höll på att glömma förra söndagens "Mira-historia", citerar mig själv från Fb-inlägg... 

Har idag åter igen fått besök av Mira! Alltså grannens lilla chihuahua.

Fixar frukost efter att ha kommit in efter hundpromenaden. Tycker mig höra röster..? Öh? Inte satte väl jag på TV:n när jag kom in? Går in i vardagsrummet o kollar, men TV:n är mkt riktigt av. Kikar ut, och hör då grannen GALLSKRIKA: "MIIIRAAA!!!!"

Lugnt kliver jag i gummistövlarna o går ut, men säger åt mina hundar att stanna inne. Kommer på att ta med några godbitar, vänder in igen o hämtar lite kvickt. Sen ställer jag mig på altantrappan o kikar runt, och där nere mot gårdsplanen kutar lilla Mira. "Mira!", ropar jag lite ljust o glatt - och jycken vänder direkt (!) och kommer mot mig, och jag hänger på o "drar" henne mot matte som nu SKRIKER i sådan panik så hennes röst spricker. Hon ser ju inte vad som sker pga alla träd.

"Det är lugnt!", ropar jag lugnande tillbaka, "Han kommer här nu." Mira springer runt mina fötter, vilt bjäbbande. 😊

Matten står lättad på andra sidan av staketet och ber om och om igen tusen gånger om ursäkt. "Det är lugnt.", säger jag, "Jag är bara orolig vad mina hundar gör om de skulle vara ute samtidigt..." Det visar sig nu att Mira inte alls är en söt tik - utan en söt pytteliten pojke. Visserligen kastrerad.

Med hjälp av mina godbitar lyckas vi locka tillbaka den lilla krabaten under staketet. Han ville absolut inte bli buren av mig.
Matten lovade att kolla staketet och sätta för håligheterna mellan staketet o marken. "Det ska bli söndagens projekt!", bedyrar hon.

Själv blev jag dock lite förundrad över att hon inte kom på detta projekt tidigare... Jag berättade bara - lite menande - att jag själv brukar kolla staketen nån gång om året för mina egna hundars skull, speciellt då när de var mindre samt den där kvällen för några månader sen då Pingu rymde upp på berget - på andra sidan staketet - så fixade jag hålet direkt med kompostgaller m m.. 😉

Idag, söndag, en vecka senare. Hålen under staketet är fortfarande ej tätade. Grannen bedyrade ju att det skulle bli söndagens projekt, alltså förra söndagens. När hon sa så tipsade jag om de två stenbumlingarna som låg - och fortfarande ligger kvar 😉 - alldeles intill staketet. Alltså på hennes sida.

I måndags...

... gick vi efter jobbet på samma lilla vägsnutt som vi nu har gått i åratal - fram och tillbaka - och plötsligt händer det!!

Plötsligt var Pingu i ögonhöjd intill mig. Han hade efter flera år upptäckt denna "godissten" som är lite lätt skymd av några buskar.

Apropå plötsliga skutt...

För nån dag sedan, när jyckarna och jag var på väg tillbaka till jobbet på sena eftermiddagen, så mötte vi en kvinna som ville hälsa på mina hundar. Medan hon hälsade på hundarna berättade hon att hon har en storpudel.
    Sedan när det var färdighälsat och hon rätar upp ryggen så... från ingenstans - helt utan förvarning - så skuttar Pingu jämfota upp och ger henne värsta pussen mitt på högra kinden. Jag ursäktar Pingus hastiga tilltag, men kvinnan svarar vänligt - medan hon lite diskret torkar bort spanielpussdregel från kinden - att hon får "skylla sig själv" med att hon hade ju själv gett sig in "i hälsningsleken".

På jobbet...

Lilla söta Malou spanar.

Rättar mig själv: Både Malou, Baloo och Zafir spanar. 😉

I fredags, efter jobbet...

 Alltså, ju mer man lär sig desto mer inser man hur värdelös man är. (eh?)

Jag dristar mig att köra lite torr-rallyträning på infartsparkeringen igen. Känner mig lite osäker om jag verkligen ska göra det. Är nämligen på lite dåligt humör, speciellt efter koppelpromenaden strax innan (tittar menande mot Zafir). Har på sistone känt mig lite urusel som hundtränare. Nothing works!! Ja, ni minns kanske rallyträningsförsöket i början av detta blogginlägg?

Har även börjat fått tankar att uppfödaren kanske ångrar sig nu att just jag fick ynnesten att köpa hennes valp. Zafirs kullsystrar har den ena utmärkelsen efter den andra, men Zaf... Nothing!! I hans tävlingsresultatlista står det bara "disk, disk disk disk" osv.
    Jag vet att man inte ska jämföra, men...

Funderingarna går även..

Vad gör jag för fel?
Tränar för sällan, för dåliga belöningar, ofta tråkgodis, tappar tålamodet och gnistan.

    Förutom rallyn har jag fått för mig att träna in lite nya konster, men Zaf... Jag begriper mig inte riktigt på honom, men jag fortsätter att försöka hitta hans träningsknapp; vad som gör honom fokuserad - och inte helt plötsligt bara överger matte - mitt i pågående rolig aktivitet (?) - och en påse godbitar - för att istället gå och lägga sig i sin hundkorg (!).
    Alltså, när vi kör klicker/shejping är jag van med hund som måhända går lite för mycket upp i stress och bara testar, testar, testar vad som ger utdelning... inte som bara går därifrån.

   Tja, att repetera samma grej mer än typ tre gånger är inte Zafirs grej i alla fall. Som sagt, antingen går han och lägger sig eller så börjar han lugnt nosa runt på annat i närheten.

Det är då man känner sig så värdelös som hundtränare samt ratad som matte. 

   Vad det är för konster? Jo, städa (lägga pryl i låda), stänga grinden på jobbet samt buga. De två sistnämnda kan Pingu redan. Okej, de två förstnämnda konsterna är väl i och för sig lite svårare att lära sig, flera delmoment, men vadå? Hundskrället kan väl ändå visa upp lite träningståga och vilja!!

Hur som helst, tillbaka till infartsparkeringen i fredags...
   Som vanligt börjar jag med Pingu. Han går som klockan!! 😊 Byter mot Zafir... *suck* Det råkar blåsa lite från fälten bakom greyhoundbanan - och Zafir är helt lost!! Totalt omöjligt att få hans uppmärksamhet.
    Efter bara två försök byter jag resolut hund igen. Zafir åker huvudstupa in på "avbytarbänksområdet". Pingu travar på som en stjärna. Visserligen lite för fort, men hellre en hund som visar upp glädje och träningsiver än en hund som är helt borta.

Jag byter tillbaka till Zafir väldigt snart igen... Men nä! Han är helt borta i blåstvädring.
    Jag byter hund flera gånger, och sänker kriterierna för Zafir: Nu ska han bara se på mig för att få belöning. Jag har haft samma startutgångsställe för båda hundarna, är kanske lite för envis... så nu ger jag mig. Vänder ryggen mot vinden, tar lite halvvindskydd av bilen - och hunden ser på mig (!) BELÖNING!!

  Jag testar igen (med vind i ryggen), tar flera steg, gör några rallymoment - JA!! Zafir är med mig!! 😊
   Jag till och med vänder och går mot (!) vindriktningen - han är fortfarande med mig, men det blev genast svårare. Är på honom som en igel. Jag vänder igen så vi får vinden i ryggen. Han är fortfarande med mig. Han har fått flera korta belöningstillfällen. Och nu gör jag ånyo ett försök vid den första startutgångsstället med vind i näsan... Svårt... men vi får till det!! SEGER!!! Ja!! Efter typ tusen försök så vann matte över vinden från hägrande fält i fjärran, ett par kilometer bort. Yes!! 😊😊

Och där slutade vi rallyträningspasset på studs. Övergick till väl invanda freestylesnurrar och sånt med lite fart i med båda hundarna samtidigt.

Det finns hopp.

Och jag tycker mycket mycket om min Zafir-slyngel 💗. Fast det ibland kanske låter som jag inte gör det.

Igår, lördag

Zafir: " "Kan livet bli så mycket bättre än så här? Ledig lördag, världens bästa pinne och en sten att stå på medan man stolt triumferande tuggar på bästa pinnen."

Lite senare på dagen...

"Det här är FEL!! 😡😠 Det är JAG som ska vara därbak. Inte en massa oberäkneliga runda prylar som rör på sig av sig själva. Fel! Fel! Fel!!" Pingu gillar INTE när saker och ting inte är som det brukar.

Zafir tog dock det hela med ro. Förutom att han ifrågasatte något storebrorsans närvaro i hans baksäte. 😉

Pingu glor uppfordrande på matte. Zafir väntar otåligt att matte ska behaga sig att öppna dörren så han får kuta runt på tomten.

Som ni säkert förstår så var det tassbyte på bilen. Det är ju så nedrans typiskt!! Det har ju varit vackert höstväder typ hela arbetsveckan (har noterat det när man har varit ute på lastkajen och slängt kartonger), men när man är ledig... Regn!! 😠
    Så allt blev liksom blött medan jag lyfte ut hundgrindar och hundbäddar och sånt för att däcken ska få plats därbak. Typiskt att det ska regna precis den stunden medan man håller på med det här!

Lika typiskt att när jag låter det ena däcket/hjulet rulla nedför den lilla, korta slänten mot bilen, att hjulet bara måste göra värsta tvärsvängen och rulla bort från bilen för att lägga sig platt under den enda taggbusken som finns på den ändock nästan 6000 kvm stora tomten. 😡 Behöver jag nämna att jag stack mig ordentligt när jag skulle få upp det tunga och otympliga däcket därifrån. Jackan fastnade otaliga gånger i de vassa taggarna. Fick till slut lov att måtta in foten och ställa mig på tagg-grenarna för att komma åt däcket. *mycket sur och irriterad*

Jo! I och med att Pingus ena bilhundbädd (den gråa, se bild nedan) blev regnblöt medan vi var lite kort borta för däckskifte, så får den torka inne i boden. Med andra ord så ser inte bagageutrymmet ut precis likadant som vanligt... *suck*

   Gissa vilken hund som sen vägrade att hoppa in i bilen!! "Nä! Så här brukar inte bilen se ut! Jo, den här dynan brukar vara här, men... golvet syns ju!! OCH DET BRUKAR DET INTE GÖRA!!!", vägrade Pingu.
    Men han blev dock övertalad att i alla fall få upp framtassarna, så matte kunde lättare lyfta in hundskrället i bilen när vi skulle ner till byn för en promenad med gatubelysning.

"Så här ska min bil se ut!!", visar Pingu. "Om nåt är förändrat det allra minsta så är det FEL! FEL! FEL!!"

Bild tagen en stund efter däckbytesäventyret. Pingu somnade med näsan alldeles tillknycklad, och då tar matte bild på en. Sicken ful matte!!

Senare på kvällen...

Lördagskvällsnöjet är här avklarat (bada Pingu). Dags för mattemiddag. Så klart har hundarna redan fått sin. Hundmiddagen användes som belöning efter Pingubad, förstås. Man är väl inte helt dum heller?

💖