Nu ska jag berätta.... om ond och bråd död ;)

Apropå höst/vintermörkret... Ser ni ljuset i tunneln?

Det var förra söndagen. Det första tillfället på årets vinterträning i Arningehallen. Det kändes lite extra kul för nu skulle ju även Zafir få träna för första gången på riktigt med de stora grabbarna - och tjejerna förstås. 

Träningen gick bra med båda hundarna. Allra helst med tanke på ringrostighet både med själva agilityn, uppvärmningsrallymovesen och lokalen.

 Jo! När Pingu, Zafir och jag stegade in i lokalen, så ser jag att det står en rosa tårta på fikabordet, och självklart undrade jag varför.
    Frågar den ena efter den andre om nån fyller år, men får bara lite märkligt nekande svar.... och så visar det sig till slut att det var ju JAG som fyllde år!!! Fast "lite" i efterskott - eller förskott. Beror på hur man vill se på det. Fyller alltså år den andra oktober.

Titta vad jag fick!! Vilka fina vantar, va!! Tack, tack!! 😊😊

Anledningen till att födelsedagskalasfikat gick av stapeln just förra söndagen - och "lite" i efterskott" - var av lite olika anledningar; dels att lyckas få till att hela träningsgänget samlat och dels för att de fina vantarna skulle även vara färdigstickade av duktiga Lena. Undertecknad är mycket imponerad av stickerikonsten. Jag uppskattar dom verkligen, och känner mig även hedrad.

 Hedrad känner jag mig fortfarande efter att Pingu för nåt år sedan blev tillfrågad att vara med i deras (Lena, Leif, Jennie, Lia) agilitylag Springerligan. Tacksamt avböjde jag dock, eftersom jag inte är beredd att åka land och rike runt för att lyckas kvala till smått större inoff-tävlingar såsom SM. 😉😊 Nä, jag är för lat och bekväm för sånt. Det ska vara rätt man (matte) på rätt plats, liksom.

Tillbaka till i söndags...
    Att det blev en födelsedagspresent var även för att jag - tydligen, enligt hörsägen i söndags av dom som är bättre på matte än jag - fyller jämnt nästa år. Så på det viset är det en förskottspresent.

Självklart (!) så var paketet dekorerat med ett rosa sidenband samt tårtan var som sagt rosa. De är så lustiga mina - så kallade - kamrater. Jag HATAR (läs: avskyr) rosa. 😈😉


Sen när jyckarna och jag - glada i sinnet - kom hem på sena kvällen, och jag raskt gjorde i ordning middag åt hundarna medan min middag, McDonaldspåsen, stod i mikrovågsugnen för att hålla värmen, så gjorde jag en obehaglig upptäckt. En rätt så hemsk och ohygglig åsyn...

Jag hade hastigt ställt båda hundmatskålarna på diskbänken, och jag hämtade kvickt fiskoljan i kylskåpet, men när jag vänder mig om mot matskålarna på diskbänken för att hälla på fiskoljan, så upptäcker jag nåt som rinner nedför köksluckan... Först fattar jag ingenting. Vad är det för nåt? Är det fiskoljan som slabbat.... men... jag har ju inte hällt på den än. Jag håller ju den fortfarande i handen.... på väg dit..?

Sen ser jag mushuvudet.

Det är ju blod som sakta rinner nedför den vita köksluckan.
    Den stackars lilla söta musen sitter fast mellan de båda köksluckorna; huvudet utanför och resten av kroppen innanför. Varför blodet? Vet ej. Kanske Pingu har kvickt nafsat till? Han står stilla nån meter framför diskbänken och ser mot musen.... som lever. 😟

Vad gör jag? Måste ju ta bort musen. Måste ju döda den. Måste få slut på lidandet. Visserligen är den helt stilla, men... Den andas.

Att det ska vara så svårt att ta död på en stackars varelse.
   Hur ska jag göra? Tankarna virvlade runt. En stor sten över den och gör processen kort? Så gjorde jag ju för typ två tusen år sedan när en klubbkompis hund råkade få fatt i en sork intill agilitybanan. Den stackarn hade fått ett bakben amputerat av klubbkompishunden, och sorken skrek och sprattlade. Det var hemskt. Men jag gjorde det.

Men har jag några "bra" stenar på tomten? Eller ska jag ta spaden? Eller yxan? Men då måste jag ju titta och måtta noga. Jag är dålig på att träffa rätt. Eller ska jag helt enkelt vara kall och ge den till hundarna, så får de göra processen kort? Nä.
   Jag lägger den lilla stackars musen på en gammal McDonaldpommeskartong och går ut för att leta reda på en sten i rätt storlek. Hundarna fattar ingenting. "Men hallå? Vår mat står ju färdig på diskbänken...? Ska du gå ut då?", undrar de därinne.

Jag skäms över att jag inte får till avrättningen snabbt. Hittar inte först nån bra sten, och de som jag hittar är fastfrusna. Sen kommer jag på stenen med stort S. Jag känner efter om marken under är hård nog. Jo, det borde funka... Går och hämtar den lilla, söta stackars musen. Den andas fortfarande, men är helt paralyserad, typ.
   Jag lägger den på marken där stenen har legat. Jag tvekar. Att det ska vara så svårt att... Sen blir jag ilsk. Jag blev arg på musen, på mig själv, på situationen... Jag höjer stenen i luften.. Splash! Nä, det lät ingenting, förutom ett litet bump.
   Är den verkligen död nu? Var marken under tillräckligt hård? Jag måste kika. Jag vickar lite på stenen... Jo, musen är platt, men ser inget blodsplash.

Hundarna blir själaglada när jag sen kommer tillbaka in. Äntligen middag!! Och jag värmer på McDonaldskäket i mikron. Vi alla tre äter med god aptit.

Under natten hör jag en annan mus gnaga på nåt. Jag undrar hur många möss det egentligen finns i huset. Jag har liksom mer eller mindre vant mig med ljudet från dom. Tänker på dom lite som om jag har en familj inneboende. Fast jag är ganska less på dom. "Ja, ta dom då!!", bussar jag Pingu på dom när de låter under diskbänken, och Pingu är villig.
    Undrar om den där musen som huserade om på natten saknade sin kompis, sin fru eller hur de nu var släkt?

Nästa morgon upptäcker jag en stendöd mus ligga mitt på vardagsrumsmattan. Den är insmetad i spanieldregel. Jag har inte hört ett dugg hur det har gått till.

Nu har det varit tyst i huset. Det har varit ungefär samma känsla som när ens husdjur har dött. En lite märklig tom tystnad.


Fast... det dröjer nog inte länge tills nån viskar från diskbänkens undre mörka vrår.... "I´m baaack..!"

*harkl* Har gjort en fuling. Bilden här ovanför är ett smygfoto från Lisis katt-kalender 2018. Tyckte bilden var passande här och nu. 😉

    Bara för att jag snott (typ) bilden, så känner jag mig nödgad (nja, jag vill är väl mer sanningsenligt) att även göra lite reklam för ens brorsdotter. Så...
    Kom och köp!! Nä, fel! Så gör man inte numera. Klicka och köp!! 😊 Flyg nu iväg till hennes köpsida. Basta!! Changeling´s Closet

Kolla även in hennes hemsida där det finns mycket mer än bara katter, så kolla runt... om ni vågar. 

Mer hemskheter...

Zafir sjunger: "Min tand e lös. Min tand e lös." (melodi: Bornemark) med en spökhund (!) framför hans fötter.

Nä, så var det ju inte!!
   Zafir fejkade tandlösheten med en liten vit papperslapp, och spökhunden är ett blött vattenavtryck av Pingu som låg där strax innan i en lite märklig ställning. Han vilade huvudet på vänsterframtassen så hängöronen vällde ut på var sin sida, och högerframbenet hade han i en lite konstig vinkel/ställning.

 

Igår, lördag

Fick för mig att gå i "Vildsvinsskogen". Det var tusen evigheter sen jag gick där sist. 

Gissa hur förvånad (och besviken) jag blev när jag kom till värsta kalhygget. Fast å andra sidan blev jyckarna glada för där lät jag de båda få lite mer fria tyglar eftersom sikten där numera är tämligen god.

Efter Zafirs första kalhyggerace kom han tillbaka med en vitnande benskatt - som Pingu bestämt och resolut tog över - utan minsta morr eller gnäll från någons sida.

Pingu kollar efter Zafir som har kutat iväg, i mitt tycke, lite väl långt bort.

Ser ni hur Zafir kommer rusande i full kareta? Visselsignalen funkar visst fortfarande. 😊 (ledtråd: kolla pilen)

"Matte, här är jag!! Ville du nåt?"

Pingu kommer travande lite på efterkälken. Han har ju fullt sjå att bearbeta benskelettskatten.

Jadå! Visselpipan funkar ånyo fortfarande. 😊 Zafir galopperar tillbaka i ett huj!

Pingu kommer - åter igen - lite mer sävligt...

... för att direkt lägga sig ned och fortsätta hans så irriterande avbrutna bengnagande. "Att man aldrig får gnaga på skatten i lugn och ro och ifred?!", muttrade han säkert för sig själv.

Ping.

Zaf.

Kändes lite som att vara uppe i fjällen med färggrann ljung och mossa. Långt därborta, nedanför berget, i fjärran är byn (Åkersberga) med EON-byggnadens skorstensrök (syns knappt).

Strax tillbaka till civilisationen med 276:ans trafikbrus i öronen...

    Pingu fick lov att lämna sin, eller rättare sagt Zafirs upphittade benskatt, kvar där i skogen, vilket Pingu gjorde utan minsta knot. Han fick flera godbitar som belöning för gott uppförande.

Ingen av jyckarna försökte smita tillbaka och sno åt sig den igen (!).

Det var mycket intressant vittring vid denna plats.

Titta! Fick båda hundarnas uppmärksamhet samtidigt!! Kors i taket!

På vägen hemåt så såg vi ljuset i tunneln! Snart är det vår!! *önsketänker*

   När vi sen kom hem, så fort Zafir satte tassarna innanför grinden, fick han en faslig fart och spårade som om han vore skjuten ur en kanon eller som en felriktad fyrverkeripjäs for han runt med nosen i marken. Och jag blev därmed påmind om grannens lilla chihuahua Mira som ju var ute på vift inne på vår tomt för ett par veckor sedan (se förra blogginlägget).
   Hm? Undrar om matten nu har satt igen hålen under staketet som hon bedyrade att hon skulle göra denna söndag för två veckor sedan..?

Kom så ska ni få se...

Nä, då! Allt såg helt orört ut. Och båda hundarna nosade väldigt noga vid hålen. Hann inte få upp kameran dock. De där två stenbumlingarna som jag tipsade om att rulla för hålen ligger kvar.

Båda hundarna nosade vilt fram och tillbaka.

När jag vände mig om för att se om det fanns några grenar att täta med... så upptäckte jag... Men? Vad är...

Vad är det här? Här har det visst gått vilt till. Möbler omkullvräkta härs och tvärs.

Kunde inte låta bli att städa lite. Men undrar vilkas möbler det är? Ja, inte är det mina i alla fall.

Stakethål nu lite provisoriskt - men effektivt (hoppas jag) - tätade. Det tog cirka högst (!) tre minuter. Så jag förstår att grannen har haft svårt att hinna med det. 😉😊