Är lite sorgset djup samt rallytränar - och spårar!!

"Första bild" bara för att det ska bli nån vettig (förhoppningsvis) "förbild" på nätet.

Jo, vet ni vad jag nyss kom på? Knappast gör ni välan det, och nyss är inte bokstavligen nyss utan när jag skrev detta, vilket inte är strax innan publicering vilket är nån dag senare som detta "nysset" var.. (eh?), men hur som...

    Jag stod ute på tomten, så här på kvällskvisten (läs: strax före två på natten) i fullmånens sken och iakttar hur Pingu och Zafir tumlar runt i gräset.
    Vi hade precis innan haft lite blandad shejping- lydnads- samt freestyleträning inne, då jag blev lite förundrad över hur fokuserad och entuiastisk Pingu var; han följde konstant mig med blicken i hans försök att utröna vad matte vill (läs: vilket beteende som lönar sig, ger godis). Och det gjorde han även när han "var i paus" medan Zafir körde.
    Lite då och då (efter belöning) gör han sina "nyuppfunna" - och mycket plötsliga, utan minsta förvarning - jämfotaglädjeskutt upp i ansiktet med nosdutt på mattenäsan. 

 Zafir är förstås också på under träningen, men mer på ett slyngelflamsigt sätt med överstressvarning.
    Han behöver flera småpauser för att inte hans lilla söta huvud ska bli överhettad, då han antingen går helt överstyr eller att han typ självmant bara går ifrån och lägger sig, antingen i hundburkojan eller i soffan.

 
Pingu har på sistone liksom förvandlats; han är mer följsam, mer gosig, mer... mer allmänt trevlig att hänga med. 😉

  Tänk förr hur odräglig han var i slyngelåldern! Vi hade lite då och då våra duster och uppgöranden, som inte alltid var så trevliga med hårda ord från oss båda när den andre inte ville samma sak. Han på hundars vis med skall, nafsmarkeringar, vägra vara nära  eller demonstrativt överge sin matte, och jag på männoskosätt med stundom alltför hårda nypor, arga kommenderingar eller hot/tankar om avlivning/kastrering.
    Vi var lika envisa båda två.... men jag var envisast och kanske faktiskt även mer lyhörd mot den andre, och därmed började vi förstå varandra - utan hot eller tandagnisslan  - istället med förståelse, människolist och med en mer tydlighet vad jag ville samt visa vad som var mer lönsamt och trevligast för Pingu-grabben. Jag hade ju liksom redan gått igenom det här - nyligen (typ) - med Gromit-slyngeln.

   Och det jag kom på där i det klara månskenet medan ett och annat lågt moln svävade förbi, var att Ping nu har "vuxit förbi" Grompan, som bara blev lite drygt fem år. Pingu är Gromits halvsysterson.

Gormit 😉 hade ju varit en jobbig slyngel, men äntligen, från fyra års åldern, hade alla bitar fallit på plats; han hade nu förvandlats till en riktigt trevlig hund... och då dog han. Allt jobb vi hade gått igenom... förgäves. 😡😢  Jag minns att jag då, när Gromit lämnade mig var, förutom full av sorg och saknad, även full av ilska och bitterhet över... sakernas jävlighet.

När sen Pinguvalpen kom in i mitt liv, så var det dock lite för tidigt; jag var fortfarande kvar i sorgens dunkla mörker. Jag minns (och skäms) att jag flertalet gånger sa till den ytterst söta Pingu-valpen/unghunden: "Du är helt underbar... men du är inte min Gromit..."
    Det är en sådan tur att hundskrällen inte förstår människoord, och jag funderade på ifall en av orsakerna till Pingus värsta slyngelbeteende var för han inte kände sig fullt ut älskad... eller på grund av mitt sinnestillstånd.
   Men nu när jag ser på honom blir jag helt varm inombords över denna söta, helt underbara hundindivid. Vi har nåt tillsammans, liksom.

Så, det jag kom på, nu ikväll, där jag stod ute på tomten och iakttog hundarna i det svaga månskenet, var att nu så fortsätter, Pingu o jag 💕, min så abrupt avbrutna hundresa. 💖 Nu är vi i fas igen. 

Helt plötsligt (nja) så har rallylydnadssuget kommit smygande tillbaka.

Att man var med på rallytävlingen förrförra helgen, som funktionär alltså,  gjorde nog sitt, samt att agilityutesäsongen är typ över.

Så i.. eh? när var det ... typ för nån dag sen, så körde vi lite torr-rallyträning på infartsparkeringen innan hemfärd efter jobbet.  Båda jyckarna var riktigt duktiga. Träningsglädjen sprudlade ur dom. Den riktigt lyste och glittrade i Pingus ögon medan han travade på på hans lite speciella struttsvävande hästpassageliknande sätt.
   Zafir överraskade mig med att han plötsligt kunde den ädla konsten att sitta fot (!) 😊 Något som har varit typ helt hopplöst och omöjligt att få till. Ibland så behöver man ha paus från saker och ting, så det får typ mogna eller nåt.

Dagen efter så hade jag långlunch... och efter promenaden så stannade vi åter igen till för ett torr-rallyträningspass. Denna gång på en plats vi aldrig har tränat på tidigare. Och det var även helt självklart att vi skulle träna där - för Zafir hade nämligen på promenaden varit helt oregerligt nosig och dan. Med andra ord var platsen lite lik en tävlingsplats, så oerhörd spännande. Bra störningsträning.

Zafir sitter - lös och ledig - på "avbytarbänken" medan Pingu tränar...

... för att sen byta av Pingu, som i sin tur nu får vara - lika lös och ledig - på avbytarbänken.

Precis som dagen innan, så avslutade vi det hela med lite "brace-freestylemoves", men det syns liksom inte på bilden. 😊

Trots att Zafir hade varit så extremt nosig innan (och efter), så kunde han fokusera på rallyn. Duktig vovve!! 😊 Pingu var förstås även han duktig. Eh? Vadå förstås? Nä, nu börjar jag bli bortskämd och tar honom för givet. Får passa mig, tror jag! 😉


Sedan dagen efter, tredje dagen på raken, så blev det träning längs kanalpromenaden där intill infartsparkeringen.
    Här i gräset var det extremt svårt att koncentrera sig, så nästan tämligen direkt sa jag till Pingu, lite surt och menande: "Jasså, ska det vara på det viset, så blir du utvisad till avbytarbänken - pronto!!", och jag bytte hastigt och bestämt hund....

Zafir var lika ofokuserat nosig han, så han fick samma bistra behandling. Han åkte illa kvickt tillbaka till avbytarbänken! Nytt försök med Pingu...

Haha! Sen var de båda så duktiga så. Hehe! Ibland är det bra att ha fler hundar som man kan utnyttja i lömska träningstrick. 😏😊

Same procedure as last time; Zafir väntar - lös och ledig - medan Pingu rallyar...

... och så hundbyte.

Och det hela avslutades med brace-freestylemoves... som till synes inte syns på bilden. 😊

Jag tror/tycker att rallyn är ett riktigt bra komplement och en bra motvikt till agilityn. Speciellt till den så vidspringande och utsvävande agility-Zafiren. Ett sätt att visa "ut-och-ränna-flamshunden" att det är faktiskt även kul att vara nära sin matte. Så denna rallyträning är inte bara ett rent rallynöje - utan även en investering till nästa års agilitysäsong. Då du, Zaf!! 😊

Pingu badar

Zafir 💗 ville vara med inne i badrummet, men han fick vackert sitta och vänta utanför.

Måste säga att Pingu var så duktig - igen!! Jag har ju tidigare varit tvungen att bära in honom i badrummet när det är baddags, men denna gång så gick han på egna tassar in i badrummet och klev själv - utan knot - upp på hundbadbänken. Duktig vovve!! Självklart fick han beröm och godbit som belöning för hans fina initiativ.

Han var också så duktig när vi skulle invänta att tiden skulle sakta rinna iväg medan specialshampot verkade. Vi roade oss med att lyssna på Timbuktu och jag masserade Pingu i takt till musiken. Dessa annars så ohyggligt låååånga tio minuter kändes faktiskt oväntat inte så hemskt långa. 😊

Lite då och då "pekade" Ping upp mot fönsterbrädan där godispåsen låg. Självklart fick han utdelning ibland för gott samarbete.

Baduppdragmissionet klart!! 😊 (för denna gång)

Igår lördag, allhelgonadagen, så har vi... 

Kors i taket!! Vi har spårat!! 😊
    Personspår (läs: Katarinas 😉)

Tyvärr inga bilder från själva spårandet. Jag hade fullt sjå att hålla mig på benen, där jag blev brutalt dragen efter Pingu alternativt Zafir över stock och sten.
    I ren desperation högg jag lite då och då tag i träd, buskar eller vad som helst som kom i min väg för att hålla balansen samt att hejda vilt spårande hund, speciellt när det bar lite nedför i terrängen. Både Pingu och Zafir var totalt obarmhärtiga över sin långsamma och stapplande matte som krampaktigt höll i andra änden av spårlinan. Nja, i typ knappa mitten av spårlinan om man ska vara petig.

Spår-proffset Katarina fick för sig att lägga en spårpinne (!) i spåren, precis som man ju gör på riktigt. "Eh? Den kommer väl dom inte bry sig om...", protesterade jag lite, "... men varför inte? Vi testar vad som händer."

Väl i spåret så sprang Pingu över spårpinnen, men vi stannade upp och inväntade hur Pingu skulle lösa problemet att matte plötsligt envisades med att tyst stå helt stilla... "Men titta där!!", upptäckte Pingu rätt snart, "Där ligger en finurlig träpinne och skräpar i spåret, med Katarina-vittring på! Vad skoj!!!", tog han pinnen i mun medan vi utbrast värsta hejaropen med stående ovationer. 😊
   Lite smått irriterande för mattehjärtat dock att jycken envisas att typ enbart visa upp sitt fynd till just Katta. "Men vadå, ´ra? Det var ju hennes pinne, ju!!", ansåg tydligen Ping.

Sen när Zafir körde, så avbröt han spårandet lite då och då med att käka delikatesser som får- och/eller harbajs. Inte så fokuserad, och kanske därför så blev han vid ett tillfälle lite väl lost, men hittade sen tillbaka till spåret, och då gick på som värsta lokomotivet. *pust och stön i andra änden av spårlinan*
   Sen kom vi till ett ställe som spårläggarproffset (?) 😉 blev något osäker om hon verkligen hade gått där... men vi litade på hunden - precis som man ska....

  "Men hallå!! Vad är det där? En lustig liten tillsågad pinne som doftar Katarina ligger och skräpar i spåret!!", visade Zafir och plockade upp pinnen klockrent. Åter igen stående ovationer från mig och Katta... och dumjycken visar stolt upp sitt fynd till just Katarina. Att matte står och berömmer och larvar sig precis intill struntade Zafir i. "Jaha, är du också här.. Vem bryr sig? Titta, tant Katarina vad jag hittade!!!", lattjade Zafir stolt med henne.

Både Pingu och Zafir hade inga problem att efter spårpinneuupptäckten fortsätta spåret mot slutapporten (leksak), vilket i och för sig var väntat.

En tanke som slog mig var att de båda liksom förstod vid slutapporten att nu var det slutspårat. Annars så brukar (nja, brukar och brukar 😉 .. spårar ju typ nån gång om året) vilja fortsätta att spåra där man sen har gått efter att ha placerat ut spårslutet. Man kan ju liksom inte flyga därifrån.
   Undrar om det berodde på att de redan hade hittat en kul grej eller för att spåret nu var längre än vanligt (eh? vanligt och vanligt, som sagt spårar nån gång om året)?

Några pausbilder.

 Jo, det är kul med spår och hundarna behöver få utlopp för deras nosbehov, men... det är lite småkrångligt, komplicerat och intrassligt. Haha! I alla fall för undertecknad, som ständigt tappade prylar eller trasslade in sele, koppel, vantar och jag vet inte vad i spårlinan. Den sistnämda prylen är jag dock en fena på att vira ihop - alltså när jag väl dumpat allt annat man har i händer på marken. Man är ju van från förr på jobbet att vira ihop 20 meter koaxialkabel. Det går som en dans, och är lika lätt att använda sen; bara att kasta ut - utan trassel.

Fika-tiden medan man inväntar att spåret mognar är förstås trevlig - om man som igår har trevligt sällskap. Annars är det ju urtrist. Det vore ju som om man efter banvandring blir tvungen att sätta sig i ett avlägset hörn och glo på en trädstam växa - i en timme eller två (känns det som) innan man får köra agilitybanan.
   Ja, ja.. Jag veeet! Gå en promenad medan man inväntar spårmognaden. *fnys* Antigen så smiter/rymmer jyckarna iväg till spåret i förtid eller så måste man gå nån annanstans och sen när man kommer tillbaka, så har nån annan snott ens parkeringsplats eller så har det blivit mörkt för man "råkade" åka hem och fann sin mjuka sköna soffa därhemma eller så irrar man fortfarande omkring i skogen för man har gått vilse medan man la spåret - och då har man inte ens sin hund med sig som kan lotsa hem en tillbaka till bilen. //Hon som har varit med förr

Så det enda sättet att få mig och mina hundar ut på spår är att man har nåt spårproffs med, som håller reda på mig, och som envisas att inte släppa iväg mig att lägga spåret - för allas bästa. 😉😊😀

Efter spåreriet gjorde jag min allhelgonaplikt...

    ... som alla andra. Say no more, liksom!!

Jag hade dock tur att när jag körde in vid kyrkogården så åkte en annan och gav mig värsta bästa parkeringsplatsen, och sen när jag körde mot begravningsplatsen på andra sidan vägen, så fick jag ingivelsen att ställa bilen vid bilparkeringsluckan intill "Lillskogsrundan", men då måste man gå en bit.
    Dum som jag var så föll jag först inte för min ingivelse, utan fortsatte mot begravningsplatsens parkeringar, men kö, kö, kö och supertrångt. Så jag vände och körde tillbaka till skogspromenadsparkeringluckeplatsen.

Alltså, folkskygg som jag är, så går jag hellre nån kilometer (lätt överdrift) än att bilträngas i mörker, bländande strålkastare intill mörkklädda fotgängare som irrar omkring letandes efter sina parkerade bilar med en och annan lysdiodförsedd liten småhund i flexikoppel.
Med andra ord, värsta allhelgonadagskaoset, men med ett förvånansvärt tyst lugn förutom ett (1) biltut, men det kanske var av nöd - för att förhindra en krock - inte av irritation.

Jag var så nöjd med mitt parkeringsval där jag alena i mörkret promenerade fram och tillaka på vägen medan de andra trängdes och (nästan) knuffades med bilarna.

Tjusigt värre med hundratals tända marschaller i de utsmyckade rondellerna.

Väl hemma så tändes en lykta för mina... ja, du vet vilka. 💓

Apropå det, varje gång jag åker förbi blomsterkvasten som sitter fastbunden på ena räcket vid 276:an, så stinger det till i hjärtat av vetskapen att någonstans här i Åkersberga finns det en hundägare som är ytterst bedrövad av sorg och även kanske ångerfull med ett stort "Varför?" i sinnet.
(För några veckor sedan läste jag på Fb-Åkersberga-sidan att tre (!) olika hundar blev under två dagar påkörda på vägen mot Berga, och jag anar att denna blomsterkvast är för en av dom.)