Rallyfunktionär, agilityträningstävling samt Happy Halloween!

Förra söndagen var jag rallyfunktionär under Österåkers HU:s mästarklasstävling.

Ni som känner mig vet att jag vägrar att vara inropare på agilitytävlingar, men på rallyn är det faktiskt helt okej, men ändå fortfarande lite utanför min komfortzon. Jag menar prata med okänt folk, vara lite påstridig och måhända störa deras tävlingsuppladdning samt lista ut vilken av alla dessa border collies har just det startnumret du letar efter.

Här under förra helgens tävling hade jag dock ibland liiite problem att finna rätt ekipage bland de cirka 50 startande. Alltså, jag tycker jag har en viss hundraskännedom, men  när det står "ej stambokförd i SKK", så kan det ju vara liksom vad som helst för hund... fast agilityindokrinerad som jag är, tänkte jag först och främst border collie-liknande jyckar.
    Jag blev "lurad" en gång... eller var det två gånger? Denne "ej stambokförda" jycke var mer lik en jaktlabrador än border collie. "Aha!", kom jag då på, inroparovan som jag är, "Duh! Det finns ju blandrashundar också, ju!" 😉

Jo, och så var det en rackarns aussie som såg mer ut som en bc, men jag slapp göra bort mig. I god tid kom jag på Cava och Lazy, två aussiar som inte är/var av den där mer "bastanta" aussiemodellen 

Apropå Lazy, som jobbade hos oss, så var det många kunder som när de såg henne där bakom disken, rätt som det var utbrast sturskt och självsäkert: "Det är en border collie, va?!", och vi svarade: "Nej, det är en aussie!", och de replikerade genast: "Men, det är en vallhund!". 😊
 Alltså, denna ovan nämnda korta konversation uttalades typ dagligen.

Min utsikt under tävlingsdagen; tävlande ekipage samt en fin inropartavla.

Jo, och så såg jag ryggtavlorna på tappert jobbande skrivare och domare.

Mina hundars utsikt under dagen var det lugna vimlet runt parkeringen.

Jo, mitt funktionärsuppdrag började redan klockan 9.00 på morgonen... Eh? Är det/var det nån som trodde på att undertecknad skulle vara där på plats vid sin inropartavla vid denna arla tid på dygnet? Nä, just det!
   När jag väl åkte hemifrån, mycket sen, tänkte jag/bestämde jag självsvåldigt, att de fixar det där själva. Mycket riktigt så ryckte en stand-in in, och som straff för min sena ankomst fick jag på vägen dit ta en avstickare till ICA för att inhandla ett par, tre prylar som behövdes till köket. En liter mjölk, 10 ägg samt vitlöksbröd.
    Vitlöksbrödet fick jag lov att sätta typ halva ICA på jobb för att hitta. Okej, det sistnämnda var en lätt (läs: ofantlig stor) överdrift, men två man behövdes, varav den siste gav en kontraorder, för det fanns inte alls där den förste hänvisade mig till.
    Sen, väl på rätt spår, så hittade jag vitlöksbrödet själv innan ICA-tjejen gjorde det. 😊

Domargenomgångbanvandring pågår på de två banorna. Det såg lite lustigt ut när de två grupperna gled runt banorna som varsin flock ute på vift.

Kort rastning av egna hundar medan banvandringen pågår nere på planerna.

Rätt som det var, medan jag satt där vid min inropartavla, så ser jag en svart jycke sitta precis utanför min bils öppna billucka.

"Eh? Vad tycker månntro Pingu om det?", funderade jag, och försökte lystra efter Pinguskall, men jag hörde inget. Jag bestämde mig för att det bara var en synvilla att den svarta jycken satt precis nedanför bakluckan. Den satt nämligen där faktiskt väldigt länge. Men jag misstänkte att den tillhörde grannbilen. Hur som helst var jag glad att jag hade tänkt till lite före; innan jag lämnade bilen skärmade jag nämligen för bilens hundgrindar.


Jo, på eftermiddagen kom jag på en tes!! 😉 Nä, det var nog mer en fundering. Här kommer den:

"Är småhundsägare mer trevliga än de med större hundar? Eller är det så att de med större hundar faller mer in i sin tävlingsbubbla än småhundsägare?"

Den mycket praktiskt lagda tävlingsledaren hade sett till att de flesta hundar i respektive grupp var i samma hopphinderhöjd, för att tävlingen skulle flyta på bra samt att man skulle slippa fixa hinderhöjden stup i kvarten.
    När gruppen där det var mest större hundar, så märkte jag att typ ingen inledde någon konversation med undertecknad, utan det var bara ett trevligt nickande att de var fullt beredda på att de var näste till start, och de fick ett trevligt samt tacksamt tummen upp till svar från mig.

I gruppen före, där det var mest småhundsägare, så pratades det en hel del, och de själva liksom kom på sig själva med ett "Oj!" att det var hög tid att värma upp och rätta till fokuseringen till tävlingsmode.
    Jag lyfte min fundering på Fb, och fick två rätt vettiga svar.

• Hundägare till större hundar har större krav på sig att hålla ordning på sin hund, och då hinner man liksom inte att samtidigt vara social.

• Är man tjurig mot en pyttehund så pekar den finger åt en, och tjurar tillbaka och går och sätter sig i bilen. Inte så smart på tävling, så ens påtvungna 😉 sociala kompetens fortsätter sen av bara farten till omgivningen. 

Visst ligger det nåt i det, eller? Men lite märkligt är det.

Efter att cirka 50 ekipage har tävlat samt banvandrat såg planen ut så här...

Tyckte det var lite sött och trevligt när jag råkade höra en tävlande säga till sin tävlingskompis vid den sista banvandringen: "Jag tänker mest på att vi förstör deras planer...". Gillar när folk är omtänksamma och tänker ett steg till; att det finns en dag (bildligt talat) efter de har åkt hem från tävlingen.

Ser ni "lercirkeln" till höger? Där låg åttans frestelse. 😊

Men hallå?!! Vad gör du där? Vad gör en iller inne på banan?!!! Det såg lite lustigt ut när taxen gick förbi. Den var inte många centimeter högre i mankhöjd än illern. 😊

Får jag presentera bästa kökspersonalen. Nisse och Izza.

Idag, söndag, Agilityträningstävling

Österåkershundungdom hade fått den lysande idéen att köra en träningstävling där överskottet går till Barncanerfonden. Vilket fint initiativ!! Är stolt över våra ÖHU:are!! 😊

Vädret kunde dock varit bättre... men ingenting stoppar våra hundungdomar, inte!
   Så eftersom planerna har blivit lite väl blöta och leriga på grund av det eviga regnande, så beslöt man att köra blåbärs- och hoppklassen borta vid den bakre planen. Med andra ord ett rackarns kånkande med hinder fram och tillbaka (jo, för dom måste ju efter tävlingens slut tillbaka igen).

Jag blev lite smått nostalgisk att åter se agility på den bakre planen, där agilitybanan var i fornstora dar, vid tidernas begynnelse. 😊

Tänk att vid soptunnan (syns knappt bakom inropartavlan) har Keaton blivit uppbunden typ tusen gånger medan man hade kurs eller tränade. Det var min favvohunduppbindningsplats. För den var stadigt förankrad i marken. 😉

    Glömmer aldrig den där gången jag var dum nog att binda fast honom i den där gula parkbänken vi hade. När Keaton tröttnade på att bara titta på, så kom han över halva planen med bänken dragandes efter honom. Han brydde sig inte ett skvatt. Möjligtvis tyckte han att det var nåt som tog emot lite, men vem bryr sig? Vill man fram till matte eller vad man nu vill till, så fixar man det. Oavsett vad man måste dra med sig på kuppen. 😊

Där containern står, stod då ett plåtskjul. Minns framför allt den där kursavslutningen då det ösregnade och vi klämde in oss därinne , fikade, och väntade ut regnet.

Tillbaka till idag...

Agilityklassen körde vi bara ett "stenkast" från den ordinarie agilityplanen. Nån måtta får det vara med hinderkånkandet!

Så här skrev jag på fejjan när jag kom hem:

"Nä, jag ska aldrig mer röra mig!! ( 😉 )Känner mig ganska slut i kroppen efter kyla, blåst, snöblandat regn och bärande av agilityhinder fram och tillbaka. Men de var de som bar absolut mer än undertecknad gjorde.
 
Är nyss hemkommen efter ÖHU:s agilityträningstävling (där överskottet gick till Barncancerfonden) i höstrusket.
Eftersom underlaget inte var det bästa efter allt regn, så körde vi Blåbär- och hoppklass borta vid den bakre planen (kände mig lite smått nostalgisk att köra agility där). Mao kånka hinder LÅNGT, men agilityklass byggdes bara ett stenkast från den ordinarie agilityplanen. Nån måtta fick det va med hinderbärandet. 😉 Bara Zafir fick köra (men Pingu var dock anmäld, matte var lat), och det kunde vi likväl varit utan. Zafir gjorde en "Zafir", om man säger så. 😉

Nu, i torra kläder, efter liten skogspromenad på vägen hem samt en koppelpromenadvända här hemma, så tänker jag inte röra mig en millimeter till."

Man kan även säga att  jag var glad att jag var klok nog igår att inhandla middagsmat till idag redan då, så jag slapp handla, trött, blöt, lerig och dan, efter tävlingen. Kan även tillägga att middagen smakade utsökt! 😊😋

Några bilder från igår och förrgår...

 Killarna är lite otåliga när det är dags att åka hem från jobbet...

"Ja, men matte!! Kom nu, då!! Vi ska dra från jobbet nu, ju! Sluta prata tråkjobb!"

"Hallå, matte!! Kom!! NU!!!"

Det blev en koppelpromenad längs en sträcka vi inte har gått på ett tag...

    .. och då upptäckte vi att kommunen har monterat upp ett par nya bänkar inklusive en liten plantering. Och visst är det skönt att kunna vila sina trötta ben och fötter lite här och där, fast...

... jag blev lite förundrad över placeringen. Utsikt över idrottsplatsen, men... den är liksom skymd av en vacker (?) återvinningstation.

... och en tämligen trafikerad genomfartsled.

Bara typ cirka 100 meter längre bort fanns nästa nya bänkplacering inklusive plantering...

... och där fanns i alla fall några trevliga träd att beskåda medan man vilar sina fötter - och ett övergångsställe samt passerande bilar, förstås.

Fast den märkligaste bänkplaceringen är nog dock denna. Sätter man sig där så sitter man bara några meter rakt framför lägenhetsfönstren på nedre plan. Man ser rakt in. Undrar vad de som bor där egentligen tycker om det hela?

Ja, ibland undrar man hur de tänker..

Men jag måste säga att jag blev riktigt glad i sinnet när jag sen åkte förbi den ena rondellen. Heja Österåkers kommun!! I love it!! 😊😊😊

Happy Halloween!! 😊